https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vaste ... n-asperger

Helt otroligt att detta får pågå, princip omyndighetsförklarad, hur i hela friden ska man våga berätta.

Hon var alltför öppen och ärlig. Varför trodde hon att det "skulle vara bra att veta"?

I februari besökte hon hälsocentralen för att hälsa på innan praktikperioden skulle börja. Innan besöket hade hon också blivit erbjuden sommarvikariat i fyra veckor.

– Det kändes bra och de välkomnade mig väl, säger hon.

Berättade att hon har Aspergers syndrom
Under sitt besök förklarade hon för personalen att hon har Aspergers syndrom, att det var bra att veta, men att det inte skulle påverka hennes arbete.

– Jag sa att det är inget ni behöver ta ansvar för. Jag vet mina begränsningar och jag är en vuxen människa. Och jag nekade absolut inte någon form av arbetsuppgift. Personalen tog det bra och sa att det inte skulle bli något problem, säger Maria Sivsdotter.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vaste ... n-asperger

Men sedan skrev chefen, som inte ens träffat henne, att hon inte fick komma. Jobbet kräver stor flexibilitet. Och aspergare har som bekant svårt med flexibilitet. Nu vet ju ingen hur svårt Maria har med flexibilitet. Hon kanske klarar av det i jobbet men undviker det i privatlivet? Men arbetsgivaren vill inte chansa.

Nu har Maria anmält tll DO. Kanske ger DO henne rätt. Men vikariatet får hon inte.

Slutsatsen är självklar: Berätta aldrig att du har AS om du inte vet hur det upptas. Även om de blivande arbetskamraterna tycktes tycka att det var ok så berättade de det för chefen senare och då kanske de sa något annat.

Man ska aldrig berätta. Sånt här förvånar mig inte alls. Man blir utdömd från början och tillskriven problem som man inte ens har. Tänk er för, jävligt noga. Vissa verkar vilja berätta för alla möjliga och tror att det kommer vara bra för dem själva. Jag förstår inte varför.

Varför skulle det vara "bra att veta" för arbetskamraterna om det inte skulle påverka något? Hon säger emot sig själv.

Jag vet inte vad hon trodde, vad ville hon få ut av att berätta, när hon samtidigt säger att det inte påverkar hennes arbete och hon inte är ute efter anpassningar och handikappinsatser?
Anar en viss gränslöshet, bristande konsekvenstänk och godtrogenhet. Sorgligt.

Lika ofattbart för mig är att man låter sig utredas fastän livet fungerar, bara för att få veta vad det är.
Den förbannade diagnosen är inte till för dig utan för att samhället ska utesluta oönskade individer i ett tidigt stadium.

Wintermute skrev:Lika ofattbart för mig är att man låter sig utredas fastän livet fungerar, bara för att få veta vad det är.
Den förbannade diagnosen är inte till för dig utan för att samhället ska utesluta oönskade individer i ett tidigt stadium.

Under gymnasietiden fick jag höra att jag skulle berätta. Att folk låter sig utredas beror på att de vill ha svar, de kan ju trots allt välja att berätta för andra om diagnosen.

RapeRegs skrev:Varför skulle det vara "bra att veta" för arbetskamraterna om det inte skulle påverka något? Hon säger emot sig själv.

Ja, att hon tar upp det kommer tolkas som att det påverkar saker och att man måste ta väldigt mycket hänsyn till henne - oavsett hur hon menade och tänkte.

Wintermute skrev:Jag vet inte vad hon trodde, vad ville hon få ut av att berätta, när hon samtidigt säger att det inte påverkar hennes arbete och hon inte är ute efter anpassningar och handikappinsatser?
Anar en viss gränslöshet, bristande konsekvenstänk och godtrogenhet. Sorgligt.

Godtrogenhet, aningslöshet håller jag med om. Jag har också varit godtrogen och en gång berättat om min diagnos på väldigt tidigt stadium för "det kan vara bra att veta". Men det finns inget skäl att ta upp det som första grej. Då verkar det som att det är ett stort problem. Det fick inga stora negativa följder för mig, men kan ev. ha skapat lite misstro hos vissa individer som jag tyvärr i viss mån var beroende av. Så det var dumt. Och det var dumt av tjejen här att ta upp det innan hon ens börjat.

Vad gäller arbetsmarknaden är det väl snarast kutym att berätta om hur duktig man är på alla sätt. Inte att ta upp sina brister. Om bristerna spelar någon roll kommer de märkas, om inte fanns inget skäl att sätta fokus på dem.

Jag tror öht inte på att berätta "jag har diagnosen/tillståndet X". Jag tror att det ibland - inte alltid - kan vara ändamålsenligt att säga "jag tycker det är väldigt jobbigt med stimmiga rum". Men det är på ett senare stadium, när man lärt känna varandra lite och en liten smula öppnat sig för varandra.

Ang. bristande konsekvenstänk och gränslöshet kan det mycket väl vara så, att hon bara förstår sig dåligt på hur folk funkar. Rätt typiskt för aspiga mänskor. Hon agerade dumt, det är vi överens om. Men att i största allmänhet döma ut henne tycker jag är orättvist.

Wintermute skrev:Lika ofattbart för mig är att man låter sig utredas fastän livet fungerar, bara för att få veta vad det är.

Nu har vi ju ingen som helst aning om varför den här tjejen fick sin diagnos, och hur länge hon haft den. Vi vet inget alls om hur hennes liv fungerat. Och huruvida livet fungerar, är ju på en skala ... men det kanske var en allmän reflektion.

Wintermute skrev:Den förbannade diagnosen är inte till för dig utan för att samhället ska utesluta oönskade individer i ett tidigt stadium.

Förstår inte hur du menar. Om diagnoserna varit till för det, hade det väl varit plikt att alltid uppge sin diagnos först av allt.

Viskositet skrev:Under gymnasietiden fick jag höra att jag skulle berätta.

Intressant. Vilka sade så?

Det är väl en del av det sociala spelet som vi generellt sett är rätt usla på, att veta när man ska berätta och inte. Som generellt råd låter det direkt dumt.

Wintermute skrev:Lika ofattbart för mig är att man låter sig utredas fastän livet fungerar, bara för att få veta vad det är.
Den förbannade diagnosen är inte till för dig utan för att samhället ska utesluta oönskade individer i ett tidigt stadium.

Men det är ju inte diagnosen i sig som gör att man diskrimineras utan att man berättar om den.

Maria trodde att det var ok att berätta. Hon tyckte kanske att diagnosen var så stor del av henne att det var självklart. Inget att skämmas för, alltså berättar hon vitt och brett om den. Och nu när hon gått ut till pressen vet ännu fler om den. Hon kanske tror att bara för att det enligt lag är förbjudet att diskriminera så förekommer ingen diskriminering. Blir man ändå diskriminerad så går man till DO, så ordnar sig allt. Det gör det inte.

Har man väl gått ut med sin diagnos så kommer allt att tolkas enligt den. Ett missförstånd med en patient: det beror förstås på hennes diagnos. En konflikt med en arbetskamrat: det beror förstås på hennes diagnos.

Alien skrev:Har man väl gått ut med sin diagnos så kommer allt att tolkas enligt den. Ett missförstånd med en patient: det beror förstås på hennes diagnos. En konflikt med en arbetskamrat: det beror förstås på hennes diagnos.

Det är ingen naturlag, men risken finns. Jag vet helt öppet aspigt folk med lyckat arbetsliv (om än det kanske är skört. Vem vet om det kommer funka med nästa chef, eller nästa omorganisering). Misstänker att risken att konstant bli tolkad genom sin diagnos ökar om man presenterat diagnosen som en nyckel till hur man är. Eller om det är en arbetsplats med spänningar och allmänt förekommande semi-mobbning. Inte alltför ovanligt.

Det finns ju de som kan dölja sin diagnos och de som man märker direkt på att det är något som utmärker sig från mängden. I det första fallet är det nog bra att inte berätta, men om man sticker ut från mängden och inte berättar vad det är som ligger bakom kan det lätt leda till spekulationer. Det finns ju trots allt många andra diagnoser och personlighetsstörningar som många lekmän inte kan skilja från Asperger/autism.

Det kan hända att det inte går att dölja i längden. Men här gällde det ju bara prakik och sommarvikariat. Mycket bättre att inte säga något alls och se hur det går. Då skulle kanske ev problem ha förklarats med att "hon är ny och ovan, det kommer att bli bättre". Har man AS kommer det att anses att man aldrig kan bli bättre, i motsats till andra klarar man inte av att lära av erfarenheten. Eller att man behöver för mycket handledning. AS är ju inte botbart.

Alien skrev:Det kan hända att det inte går att dölja i längden. Men här gällde det ju bara prakik och sommarvikariat. Mycket bättre att inte säga något alls och se hur det går. Då skulle kanske ev problem ha förklarats med att "hon är ny och ovan, det kommer att bli bättre". Har man AS kommer det att anses att man aldrig kan bli bättre, i motsats till andra klarar man inte av att lära av erfarenheten. Eller att man behöver för mycket handledning. AS är ju inte botbart.

Jag har haft en praktikplats och då märkte en kollega direkt att det var något som inte stämde. Andra såsom Maria kanske har lättare att dölja sin diagnos.

Marjatta skrev:Vad gäller arbetsmarknaden är det väl snarast kutym att berätta om hur duktig man är på alla sätt. Inte att ta upp sina brister. Om bristerna spelar någon roll kommer de märkas, om inte fanns inget skäl att sätta fokus på dem.

Jag tror öht inte på att berätta "jag har diagnosen/tillståndet X". Jag tror att det ibland - inte alltid - kan vara ändamålsenligt att säga "jag tycker det är väldigt jobbigt med stimmiga rum". Men det är på ett senare stadium, när man lärt känna varandra lite och en liten smula öppnat sig för varandra.

Ang. bristande konsekvenstänk och gränslöshet kan det mycket väl vara så, att hon bara förstår sig dåligt på hur folk funkar. Rätt typiskt för aspiga mänskor. Hon agerade dumt, det är vi överens om. Men att i största allmänhet döma ut henne tycker jag är orättvist.

Jag håller med. Det är väl meningen att man ska framhålla sina bra egenskaper när man söker jobb och huruvida man duger eller ej kommer visa sig under praktiken.

Och jag skulle aldrig säga att jag har ett särskilt tillstånd. Blir det nödvändigt säger jag hellre specifikt vad jag skulle behöva hjälp med, t ex "Kan jag få tydligare instruktioner gällande det här?" men jag skulle inte säga att det beror på att jag har Asperger. Då får man "hela paketet" med fördomar om hur just den kollegan/chefen/etc tror att en Aspergare är och det tas för givet att man har massa problem och egenskaper som man inte alls har och som inte varit på tal tidigare, och till en svår grad, man är en fara och ska bort. Vissa slutar se en som en människa.

Det är inte min mening att sparka på henne. Jag blir ledsen av att höra sånt här och önskar att npf:are inte ska behöva drabbas av det. Nu har samhället dömt ut henne på förhand.

Marjatta skrev:

Wintermute skrev:Lika ofattbart för mig är att man låter sig utredas fastän livet fungerar, bara för att få veta vad det är.

Nu har vi ju ingen som helst aning om varför den här tjejen fick sin diagnos, och hur länge hon haft den. Vi vet inget alls om hur hennes liv fungerat. Och huruvida livet fungerar, är ju på en skala ... men det kanske var en allmän reflektion.

Det var en allmän reflektion.

Marjatta skrev:

Wintermute skrev:Den förbannade diagnosen är inte till för dig utan för att samhället ska utesluta oönskade individer i ett tidigt stadium.

Förstår inte hur du menar. Om diagnoserna varit till för det, hade det väl varit plikt att alltid uppge sin diagnos först av allt.

På papperet är det till för att man ska få stöd och allt det där och det är så bra. Alla är så förstående och fördomsfria. Arbetsgivare skryter om att de välkomnar "mångfald" och vill ha anställda med funktionsvariationer. Det blir inte alltid så bra, jag vill i alla fall uppmana att tänka efter innan man berättar om sin diagnos, fråga sig vad man vill uppnå med det och vad det kan få för faktiska följder.

Jag tänkte direkt på lokföraren när jag läste artikeln i den här tråden.
https://www.gp.se/nyheter/sverige/blev- ... s-1.492475

Sedan barndomen har han känt sig annorlunda och när han i december 2009 fick diagnosen Aspergers så tyckte han att det kändes bra, det fanns en förklaring till hans personlighet.

– Det var så skönt att veta att jag inte var "knäpp" och inte heller ensam, säger Torolf Jansson.

Men i dag ångrar de sig. Fruktansvärt mycket, som Annelie Jansson säger.

Familjen kommer inte utreda sin andra dotter, om de inte tvingas till det.

– Även om hon kanske får mer stöd i skolan så betyder det också att hon kanske inte får jobb, säger Annelie Jansson

"Stöd" kan stjälpa istället för att hjälpa också. Att få diagnos i tidig ålder påverkar en. Ibland är det nödvändigt. Jag har massor att säga men sätter punkt här.

Wintermute skrev:Lika ofattbart för mig är att man låter sig utredas fastän livet fungerar, bara för att få veta vad det är.
Den förbannade diagnosen är inte till för dig utan för att samhället ska utesluta oönskade individer i ett tidigt stadium.

Att utreda sig och att berätta om sin diagnos är två olika saker. Jag har aldrig varit med om att en arbetsgivare frågat mig om en diagnos, däremot har de väl märkt av mitt beteende när jag väl börjat jobba.

Kan man dölja sin diagnos så är det ingen som kommer att fråga något, men utredningar kan vara jättebra om man vill förstå sig själv bättre.

Ibland, som i det här fallet, blir det fel vad jag än gör. Folk säger att jag ska berätta men om jag väl berättar så använder folk det emot mig.

Ang. den här trådens rubrik, "Fick inte praktisera efter att ha berättat om sin diagnos."

Jag kan förstås inte veta, men med lite insyn i vad YH-skolor är för nåt tror jag att skolan ordnade annan plats åt henne. Kanske inte med sommarjobb nästan garanterat, då. Men det löser sig nog på sikt. Iofs blir det kanske lite svårare, när detta kommer upp vid en googling på hennes namn. Men det är brist på medicinska sekreterare och det finns säkert ställen där det funkar för henne att vara öppen.

Tolkar dig som att din reflektion "låta sig utredas fastän livet fungerar" åtm. delvis handlade om den där lokföraren, Wintermute. Kanske det kan vara bra att veta att han till slut fick rätt i Högsta förvaltningsdomstolen, varför man knappast får för sig att göra liknande med andra aspiga personer.
https://www.expressen.se/gt/torolf-58-f ... diagnosen/

Att inte diagnosticera barn i onödan verkar klokt.

Wintermute skrev:På papperet är det till för att man ska få stöd och allt det där och det är så bra. Alla är så förstående och fördomsfria. Arbetsgivare skryter om att de välkomnar "mångfald" och vill ha anställda med funktionsvariationer. Det blir inte alltid så bra, jag vill i alla fall uppmana att tänka efter innan man berättar om sin diagnos, fråga sig vad man vill uppnå med det och vad det kan få för faktiska följder.

Låter klokt.

Rent allmänt finns det ganska många kategoriska uttalandet i den här tråden, om "man ska aldrig" ditt eller datt. Det låter aspigt svart-vitt, och jag misstänker att det kan föra "nybörjaraspiga" människor (dvs som nyss blivit medveten om varför somliga saker är jobbiga) lite vilse. Gruppen människor med aspergerdiagnos är ganska spretig. Det som funkar för en, behöver inte funka alls för en annan.

Jag vet en person vars liv inte alls fungerade, när någon som nyss varit på en föreläsning med Christoffer Gillberg tyckte "borde inte du genomgå neuropsykiatrisk utredning". Hen läste sen på universitet, med visst stöd (som ärligt talat lät ganska lyxigt, jag undrar om man är så generös med det idag, till någon som inte anser sig behöva anpassad studietakt e.dyl). Fick sitt första jobb som sån där, jag tror det heter lönebidragsanställning. Dvs staten, arbetsförmedlingen eller dylikt betalar halva lönen, under ett år. Efter det året kan arbetsgivaren bestämma sig för att antingen låta lönebidragsanställningen övergå till en riktig anställning, eller så tar man i hand och säger hej då. I det här fallet fick hen fortsätta. Sedan har hen haft helt vanliga anställningar. I just det fallet funkade det att inte mörka ett smack, och att ta emot möjligheten till lönebidragsanställning för att komma ut på arbetsmarknaden.

Tror det är bra att inte generalisera för mycket. Det är änna olika.

Alien skrev:Har man väl gått ut med sin diagnos så kommer allt att tolkas enligt den. Ett missförstånd med en patient: det beror förstås på hennes diagnos. En konflikt med en arbetskamrat: det beror förstås på hennes diagnos.

Det här är så sant och så viktigt. Det är vad jag menar med att man inte blir sedd som en människa längre. Det gäller överallt, inte bara på arbetsplatser.

Wintermute skrev:

Alien skrev:Har man väl gått ut med sin diagnos så kommer allt att tolkas enligt den. Ett missförstånd med en patient: det beror förstås på hennes diagnos. En konflikt med en arbetskamrat: det beror förstås på hennes diagnos.

Det här är så sant och så viktigt. Det är vad jag menar med att man inte blir sedd som en människa längre. Det gäller överallt, inte bara på arbetsplatser.

Det finns en klar och tydlig risk för detta. Det är ingen naturlag och gäller inte självklart för alla överallt. Det finns exempel på motsatsen. Men det är en risk som är bra att vara medveten om ... absolut. Att uppmana till att berätta, som har berättats tidigare i tråden, är barockt.

Att inte berätta är inte heller någon lösning, jag har provat det på flera arbetsplatser men jag har fått arga chefer och kollegor på grund av det, blivit kallad efterbliven av en kollega, jag tror det är bättre att säga som det är från början annars kan en del få förväntningar på dig som du inte kan leva upp till, de undrade till exempel varför jag inte följde min upplärning utan gjorde på mitt egna vis som jag ansåg vara effektivare, det ville de inte veta av, de blev jättearga och kallade mig trög. Från egna erfarenheter tror jag det är helt enkelt bättre för ens egna mentala hälsa att berätta annars får du alldeles för höga förväntningar på dig, det kan funka att verka normal ett tag men tillslut kommer uppgifter när chefer och kollegor kommer börja undra.

Under vissa jobb när jag inte berättade och höll det för mig själv mådde jag så dåligt att jag funderade ganska ofta på att ta livet av mig för ingen förstod mig, men sen berättade jag för flera och efter det har jag mått mycket bättre tack och lov, jag var också inbiten länge att berätta bara är ett hinder och dåligt men det är bättre för ens egen skull att tala om sina begränsningar så du inte måste slita ut dig fullständigt för att nå upp till någon annans bild av vem du är och hur du fungerar.

Jag fick inte välja om jag skulle utredas. Jag var så ung att jag inte visste vad det innebar. Jag fick inte heller välja om jag ville berätta och för vilka, berätta gjorde andra åt mig, utan tillåtelse.
Lågintelligenta vuxna med noll koll skulle undervisa mig om hur jag var. Jag fråntogs rätten till mina egna känslor, de visste bättre, alla andra har tolkningsföreträde om man har Asperger.
Det måste kännas bättre att få komma till insikt och välja själv.

Det man får lära sig när man studerar till sjuksköterska, säkerligen andra vårdande yrken också är att inte dra alla över en kam. Man ska inte anta att ett beteende är för att någon är en viss kultur eller religion, att någon med viss diagnos är lik alla andra med den diagnosen, alla är individer med egna erfarenheter och förmågor. Här misslyckades man fullständigt med att göra en individuell bedömning utan fördomarna gick före. Ett korkat svartvitt tänkande som är skadligt.

Dalaberger skrev:Det man får lära sig när man studerar till sjuksköterska, säkerligen andra vårdande yrken också är att inte dra alla över en kam.

Har du pluggat till sjuksköterska?