När jag gick i 8:e klass så blev jag nerslagen av hockeykillarna i skolan. Dom sade något i stil med: Diagnosbarn, ligg där och ruttna! Nu var detta några år sedan, men jag har alltid undrat över varför dom hatade mig. I skolan var jag blyg och tyst, störde ingen så det ter sig oförklarligt. Denna händelse skedde efter att jag fick diagnos och att mina föräldrar meddelat skolan om att jag behövde anpassningar. Nu kan jag ju iofs ha varit störig, men tror ärligt inte att många störde sig på mig, förutom dom där killarna då.

Är det någon fler med liknande erfarenheter?

Sharpshooter skrev: jag har alltid undrat över varför dom hatade mig

Ungar är förjävliga och kan terra varandra av vilket skäl som helst. Jag gissar att det inte bara du som blev misshandlad, fast du kanske inte var medveten om det då?

Sen uppfattas det som är väldigt nära det "normala", men inte riktigt, uppfattas som extra otäckt. Fenomenet kallas "uncanny valley", ungefär kusliga dalen på svenska. Jag misstänker att när folk retar sig jättemycket på aspergare, är det vad det handlar om. (Har för mig att det diskuterats på forumet förut.)

Marjatta skrev:

Sharpshooter skrev: jag har alltid undrat över varför dom hatade mig

Ungar är förjävliga och kan terra varandra av vilket skäl som helst. Jag gissar att det inte bara du som blev misshandlad, fast du kanske inte var medveten om det då?

Sen uppfattas det som är väldigt nära det "normala", men inte riktigt, uppfattas som extra otäckt. Fenomenet kallas "uncanny valley", ungefär kusliga dalen på svenska. Jag misstänker att när folk retar sig jättemycket på aspergare, är det vad det handlar om. (Har för mig att det diskuterats på forumet förut.)

Tack för svaret . Ja det låter troligt, folk som känner mig har ibland sagt att jag är lättsam och trevlig så det är därför jag inte riktigt fått ihop det. Fast vuxna verkar ha mera tålamod gällande avvikande beteende än barn.

Det verkar som att vissa provoceras av när vi är oss själva. Vi kommer och "stör" den vanliga ordningen.
Människor kan bli osäkra och obekväma av det. Och det i sin tur kan utvecklas till argsinthet/ilska/hat hos dom.

Flinta skrev:Det verkar som att vissa provoceras av när vi är oss själva. Vi kommer och "stör" den vanliga ordningen.
Människor kan bli osäkra och obekväma av det. Och det i sin tur kan utvecklas till argsinthet/ilska/hat hos dom.

Jag håller med, och Marjatta var ju inne på detta. Konstigt ändå att folk blir illa behandlade bara för att dom råka avvika från normen. Skoltiden var bra och jag var inte regelbundet utsatt, men som sagt denna händelse minns jag som om det vore igår. Och jag fattar heller inte hur dom fick reda på att jag hade asperger, men folk talar väl sinsemellan ganska ofta...

Men jag har inte fått svar på om det är fler som har liknande upplevelse, så väntar med intresse.

Räcker med att ha fel klädstil när man går i mellan/högstadiet för att bli mobbad dessvärre..
Blev själv retad ibland men inte mer än så vad jag minns, gjorde någon något fysiskt mot mig som att putta till mig eller något gick jag alltid till starkt motangrepp så det var liksom inte värt det för mobbarna.

Det är nog väldigt individuellt.

Där jag växte upp finns det en aspis som var super populär när vi gick i skolan , han hade massa vänner och blev bjuden på alla fester och fick massa tjejer.

Sedan fanns det andra aspiga personer som blev helt söndermobbade så det är nog som sagt väldigt individuellt

Sharpshooter skrev:När jag gick i 8:e klass så blev jag nerslagen av hockeykillarna i skolan. Dom sade något i stil med: Diagnosbarn, ligg där och ruttna! Nu var detta några år sedan, men jag har alltid undrat över varför dom hatade mig

Det finns ju fasiken en del NPF inom gruppen hockeykillar också. Då mobbar de väl också sina egna antar jag.

HUr vet du att de hatade dig? De kanske bara ville spela tuff och struntade i din upplevelse. Om de vill spela töntar så behöver det inte handla om hat.

Paladinen skrev:Där jag växte upp finns det en aspis som var super populär när vi gick i skolan , han hade massa vänner och blev bjuden på alla fester och fick massa tjejer.

Var han klassen clown? Eller var han väldigt duktigt på något? Eller snyggingen som tjejerna gillade?

NT märker genom att ha antennerna ute troligen ögonblickligen om en är det minsta lilla avvikande i t ex hur en talar, klär sig, går och står. De har ofta automatisk anpassning av ansiktsmimik t ex röstläge, kroppspråk, ögonkontakt i interaktion med andra också och här kan vissa autister ibland avvika.
Dessa saker kan förklara/vägleda till vad som kan skapa obehag irritation hos andra och i värsta fall t o m hat.
De kan bli rädda när den förväntade sociala responsen är lite annorlunda. Alla NT anser sig inte ha tid att anpassa sig, special-bemöta...utan vill att allt ska flyta på i ett möte, sammanhang, interaktion.

Sharpshooter skrev:Konstigt ändå att folk blir illa behandlade bara för att dom råka avvika från normen.

När jag var i övre tonåren var det två personer som massor av svenskar uttryckte sin massiva avsky för, bara på grund av hur de såg ut och pratade. Detta var innan allt sånt nådde internet, men jag har hört folk lufta sin irritation över dels Kristina Lugn och dels Thomas Di Leva i mer än ett fika/lunchrum.

Di Leva var en snubbe i konstiga kläder som pratade med knepig dialekt, om andra saker än vad folk brukar prata om. Kristina Lugn var en kvinna med stort halmfärgat hår - nej förresten. Halmtonen uppnådde hon sen, vid den här tiden var hon fortfarande rödhårig, lite blekt rödaktig som det ofta blir hos rödhåriga som åldras. Hon var inte "piffig och fixad" utan framträdde helt omejkad och pratade släpigt. Jag menar jättesläpigt. En del menar att hon gick på psykmediciner som skapade den där släpigheten och det är ju möjligt att det spelade in, men hon var nog rätt mycket så i sig själv.

Bara detta, deras sätt att vara, lockade fram så mycket illvilja. Jag tyckte det var förfärligt och jag tycker så än.

Harrytulipan skrev:HUr vet du att de hatade dig? De kanske bara ville spela tuff och struntade i din upplevelse. Om de vill spela töntar så behöver det inte handla om hat.

Vettig åsikt. Så kan det absolut vara, särskilt om det handlade om ett enda tillfälle.

Antagligen.

Det finns ett par personer som jag gick i skola ihop med, som jag skulle vilja be om ursäkt i vuxen ålder eftersom vi mobbade dom. Då tyckte man bara det var kul med lite retande, men man fattade inte att mobbning sitter i hela livet. Men jag misshandlade aldrig någon fysiskt.

Men tji fick jag! Det var jag som blev sjuk i vuxen ålder o dom har antagligen familj o bra jobb!

Människan är komplex och avvikande mot många djur, ant på grund av vår stora hjärna, men i grunden ett flockdjur och för att komma upp på hackordningen som flockdjur sparkar man neråt och slickar uppåt. Effektivast är då att ge sig på svaga, avvikande eller bara "underliga", så får man lite gratis skjuts i sin strävan, detta beteende är i generna nedärvt beteende så många tror det är andra mekanismer som styr det och det kan så vara, men i grunden har det med flockbeteendet att göra.

Harrytulipan skrev:

Paladinen skrev:Där jag växte upp finns det en aspis som var super populär när vi gick i skolan , han hade massa vänner och blev bjuden på alla fester och fick massa tjejer.

Var han klassen clown? Eller var han väldigt duktigt på något? Eller snyggingen som tjejerna gillade?

Han var väldigt uttåtriktad och social , hade bra humor , bjöd på sig själv, var generös . Han var en sån där kille som var rolig att hänga med , en skön snubbe helt enkelt vilket ledde till att han lätt fick kompisar och tjejer

När vi hade skolavslutning röstades det vem som var vad i våran klass. En fick "klassens clown", jag fick "tystast i klassen" som titel. Vet inte om det är posetivt eller negativt.
Vem vill ha störiga klasskamrater som pladdrar när man försöker koncentrera sig liksom.

Klassens clown var inte snygg men som Paladinen skrev hade han egenskaper som gjorde att han hade många kompisar och drog till sig tjejer.

Harrytulipan skrev:

Sharpshooter skrev:När jag gick i 8:e klass så blev jag nerslagen av hockeykillarna i skolan. Dom sade något i stil med: Diagnosbarn, ligg där och ruttna! Nu var detta några år sedan, men jag har alltid undrat över varför dom hatade mig

Det finns ju fasiken en del NPF inom gruppen hockeykillar också. Då mobbar de väl också sina egna antar jag.

HUr vet du att de hatade dig? De kanske bara ville spela tuff och struntade i din upplevelse. Om de vill spela töntar så behöver det inte handla om hat.

Jag hängde med hockeykillarna ett tag då jag själv spelade i några år, och dom behandlade mig bra tills att dom fick reda på min diagnos. Det bör också tilläggas att en del utav dom gick runt och letade offer på rasterna.

Dessvärre ja.
I alla fall märker jag en skillnad i hur jag blir bättre behandlad av folk som inte vet om att jag har asperger vs de som vet.
Oftast är det lärare eller psykologer som inte tagit mig på allvar.
Tex så trodde en lärare att jag fuskade på engelska-proven. Hon satte sig brevid mig när jag gjorde nästa prov och iaktog mig hela tiden. En annan lärare tog för givet att jag inte klarat av 9ans matematik.
Den tredje läraren sa att det inte var en bra ide' att jag själv ville bli lärare pågrund av min diagnos.
Hämnades på lärarna genom att ta toppbetyg i allt.
Förhoppningsvis behandlar de elever som mig bättre i framtiden.

Som folk säger, antingen kan de hitta "fel" på en och då kan det vara vad som helst, listan kan bli lång vad folk kan störa sig på tyvärr. Kan som i mitt fall vara riktigt löjliga grejer såsom att folk tyckte att eftersom jag var osäker att jag inte kunde göra saker själv. Eller så kan det bli så att om man är väldigt udda att man blir accepterad medan andra blir utanför. Det där är riktigt knepigt att säga exakt vad det beror på. Jag vet själv inte varför störde sig på mig så mycket, när det fanns andra de kunde störa sig på mer än mig. Varför störde sig folk inte på tjejen med mangastil? Varför störde sig inte folk på personerna med adhd som syntes och hördes mest? Varför störde sig inte folk på tjejen som var plugghästen?


Det blev väldigt överdrivet, de blev mammiga och nästan som om de var tvungna att hålla mig i handen. Sen var det mycket att de aldrig hade vart ihop med någon i 4-5an, eller så och eftersom jag är uppväxt med att folk var bästavänner eller ihop och gjorde slut och blev osams typ dagligen eller att man körde ju king, kung, smash eller vad fasiken det nu hette, spelade kula osv, så tyckte folk att det var konstigt. På dem lät det som om de hade levt i en grotta typ Tråkigt för dem att de missade dessa nostalgiska saker!

Nej men på riktigt, alla gjorde ju dessa saker eller hängde på populära ställen så att dessa tjejer reagerade på att man gjorde normala saker känns ju väldigt konstigt, för de var då inte normala om de inte gjorde dessa saker. Då var det ju helt klart de som var udda om inte annat.

Det är som att någon skulle idag bara oj, har du en iphone? Det ska man inte ha.. Jadu, bara väldigt många har en iphone, så blir nog svårt att vara udda. Man får väl nästan sy sina kläder osv om man vill vara extremt udda.

"Hat" finns över och mot nästan allt. Okunskap.
Mvh / bajsibyxanfloskelbengt

Alla människor är hatade av någon, någon gång, det är en av de egenskaper som är inbyggt, wiki samanfattar det ganska bra:

"Hat, en passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta.

Dess motsats är kärlek, och dess närmaste frände inom själslivet är vreden, vilken som kortvarig affekt är detsamma, som hatet är som permanent sinnesbeskaffenhet.

Motsatser till kärlek i vår kultur är åt ena sidan hat och åt andra sidan likgiltighet. Skillnaden mellan hat och likgiltighet är att den som hatar fortfarande väldigt mycket bryr sig om den andre medan detta inte gäller när man är likgiltig."

Man vill bli älskad...

Man får ju inte en diagnos om folk förstår sig på en. Det är så kulturen och systemet fungerar. Vi är vår tids negerbögar.