Liljan skrev:

mondo beyondo skrev:"Boendestöd är träning av färdigheter, där tanken är att man på sikt ska bli självständig i dem."

Så säger min biståndshandläggare, så betyder det att jag är bara otränad och med träning av mina färdigheter så blir jag välfungerande eller självständig? Eller är det här en miss i deras formulering gällande hjälp av autistiska personer? Det är väl ingen på allvar som tror att problemen försvinner med träning? Bokstavstolkar jag och vad är det i såfall de menar?

Varför skulle inte problemen kunna försvinna av träning? För vissa fungerar det bara de får träna och bli mer säkra på vad som ska göras medan andra behöver samma hjälp hela livet. Jag tycker det är bra att ha som målsättning att bli så självständig så möjligt istället för att direkt bestämma sig för att det inte går.

Problemen, i form av funktionshinder, försvinner inte. Däremot kan man ev. lära sig hantera dem bättre, så att de spelar mindre praktisk roll. Så tolkar jag det skrivna. Lite knepigt formulerat är det väl. Antar att de vill trycka på att det inte i första hand handlar om att göra saker ÅT den som har boendestöd, utan om hjälp till självhjälp, i de fall då detta verkar rimligt.

Om de utgår från att det går att avsluta är det ju fel (och det tror jag inte att de gör). Men liksom, jag har levt mitt liv till iaf en bit över 40 innan saker började krascha! Jag höll någorlunda städat (med betoning på någorlunda), jag diskade bort, jag betalade mina räkningar i tid (oftast). Mitt mål är att komma tillbaka dit. Just nu är jag dock tacksam för stöd i att få saker gjorda, men jag tycker inte det verkar som ett orimligt mål. Just för mig, alltså.

Vad jag behöver är inte undervisning i hur man dammsuger eller betalar räkningar. Däremot någon som kommer in och ser om det blir bättre ordning i min lägenhet, om det står still eller om det förfaller. Jag behöver få ordning här hemma, med fasta platser för saker. Det kommer ta tid, särskilt som jag bor så trångt. Troligen kommer någon från hab, antingen arbetsterapeut eller psykolog, att lägga upp en liten metod åt mig, hur jag skriver listor m.m. på ett sätt som underlättar så att saker blir gjorda. Sen hjälper boendestödet mig genom att fråga hur det går.

ShakeItOut skrev:Fast varför ska boendestöd utgå från det? Som att det sedan ska gå att avsluta...
Hade mitt boendestöd behandlat någon av mina svårigheter som något att träna på hade jag blivit galen då det inte handlar om det, alls. Det har faktiskt hänt en gång och var vidrigt...så nedlåtande. Som om jag inte redan visste hur man gjorde. Att bara lära sig stegen till att göra något är inte vad som brukar felas.

Blir det lättare med vissa sysslor är det en bonus istället för ett mål. Det är inte som att vi går i skolan och har hemkunskap precis.

Det gör inte så mycket om man misslyckas med hemkunskapen det här är mycket viktigare att man klarar. Jag tycker inte det är rätt att ta en massa resurser från samhället utan att försöka göra sitt bästa för att försöka bli självständig. Om man vet hur man gör och känner sig trygg i det ser jag inte varför man skulle behöva någon hjälp. Jag tolkar orden ”tanken är” som målsättning inte som att det sägs upp oavsett om man klarar det eller inte.

mondo beyondo skrev:Om man tänker efter hur många professorer, psykologer, övriga specialister inom vården, all vårdpersonal som vi kommer i kontakt med, myndigheter, stödpersoner och forskare med flera som vi sysselsätter så faller ditt argument att vi skulle vara tärande på resurser. Vi skapar istället en hel massa sysselsättning och lönsamhet för andra. Sen kan jag hålla med dig i att onödigt är inte nödigt. Men sen är nog det problemet ytterst marginellt, att folk utsätter sig för stöd och hjälp utan att behöva det.

Hur tänker du nu? Det är just pågrund av den kontakten som vissa kostar resurser, allt det där kostar skattepengar, det är inte lönsamt för samhället på något vis.

Liljan skrev:

ShakeItOut skrev:Fast varför ska boendestöd utgå från det? Som att det sedan ska gå att avsluta...
Hade mitt boendestöd behandlat någon av mina svårigheter som något att träna på hade jag blivit galen då det inte handlar om det, alls. Det har faktiskt hänt en gång och var vidrigt...så nedlåtande. Som om jag inte redan visste hur man gjorde. Att bara lära sig stegen till att göra något är inte vad som brukar felas.

Blir det lättare med vissa sysslor är det en bonus istället för ett mål. Det är inte som att vi går i skolan och har hemkunskap precis.

Det gör inte så mycket om man misslyckas med hemkunskapen det här är mycket viktigare att man klarar. Jag tycker inte det är rätt att ta en massa resurser från samhället utan att försöka göra sitt bästa för att försöka bli självständig. Om man vet hur man gör och känner sig trygg i det ser jag inte varför man skulle behöva någon hjälp. Jag tolkar orden ”tanken är” som målsättning inte som att det sägs upp oavsett om man klarar det eller inte.

Varför ska personer som fått boendestöd för att de haft svårt att klara allt själva förväntas "växa ifrån" det? De flesta med BS gör sitt allra bästa ändå. Jag och de som jag känner med BS behöver inte träna på något för att bli självständiga. Det är en insats för att minska kaos och få till vardagen i ett mående som ofta varierar. Stödet handlar som sagt inte om exakt hur man gör en viss sak utan en hel del andra faktorer.

För mig är formuleringen enormt absurd och jag vet att personer rent av fått problem med handläggare som anser just detta...

och med att ta resurser... de flesta vill inte ha ett stöd om de absolut inte behöver, många har dåligt samvete över att behöva det och skäms

Få personer behåller sitt BS för att det är roligt.

ShakeItOut skrev:Varför ska personer som fått boendestöd för att de haft svårt att klara allt själva förväntas "växa ifrån" det? De flesta med BS gör sitt allra bästa ändå. Jag och de som jag känner med BS behöver inte träna på något för att bli självständiga. Det är en insats för att minska kaos och få till vardagen i ett mående som ofta varierar. Stödet handlar som sagt inte om exakt hur man gör en viss sak utan en hel del andra faktorer.

För mig är formuleringen enormt absurd och jag vet att personer rent av fått problem med handläggare som anser just detta...

Jag tycker det är vettigare att ha som grundinställning att försöka bli självständig istället för ”det går inte. Punkt!” Min erfarenhet är den motsatta att väldigt många bestämmer sig direkt för att det inte går och då kommer det inte heller att fungera vill man inte så vill man inte. Människor oavsett diagnos eller inte gör inte alltid sitt bästa, ta min bror t.ex han vägrar att ens hjälpa till utan sitter och spelar dataspel medan boendestödet är där så de får göra allt. Jag tar upp honom som ett exempel jag har många, många fler.

Mina boendestödjare har gått med på att jag informellt har boendestöd hur länge jag vill. Men de måste skriva i planen att de är till för att träna mig så att de kan sluta.

Jag kan det mesta bättre än dem. Jag har jobbat som städare. En gång lagade vi mat och det var tydligt att jag var bättre än den boendestödjaren.

Det jag inte har är rutiner. Och ork. Så det hjälper att de kommer och vi gör hälften var. Det hjälper både med rutinerna och orken. Det är de sakerna jag inte kan bota mig från.

Från högre ort är det bestämt att vi ska tränas så de ska sluta, men de själva jobbar inte så eftersom alla brukarna nästan har protesterat och berättat hur deras störning yttrar sig.

Arr jag som är över 50 skulle växa in i rutinerna kan väl ingen tro på. Men jo, man ska formellt motiveras så att man kan motivera sig själv.

Jag har aldrig kunnat det där med helhetssyn på hemmet och motivation. Om man nu kan lära ut motivation, varför kan man då inte gå en kurs i det?

Mitt boendestöd hjälper inte till om man själv inte gör något. Dock har jag en dålig dag kan det räcka med att jag skurar och de gör resten. Men lata sig får man inte.

Sharpshooter skrev:

mondo beyondo skrev:"Boendestöd är träning av färdigheter, där tanken är att man på sikt ska bli självständig i dem."

Så säger min biståndshandläggare, så betyder det att jag är bara otränad och med träning av mina färdigheter så blir jag välfungerande eller självständig? Eller är det här en miss i deras formulering gällande hjälp av autistiska personer? Det är väl ingen på allvar som tror att problemen försvinner med träning? Bokstavstolkar jag och vad är det i såfall de menar?

Nu har jag förvisso inte boendestöd eller andra insatser, men håller med. Jag tror inte att man kan träna sig att det drar mindre energi, lika lite som man kan träna sig att bli lika bra på det sociala som vanliga människor.

Träna sig vet jag inte. Men man kan lära sig metoder för att saker ska ta mindre energi. Typ göra saker på bestämda tider (exv. betala räkningar på onsdagar, städa en viss veckodag, dela upp jobbiga saker i flera småbitar så det blir lättare att ta tag i det, osv). Att komma ihåg saker man ska göra kostar energi. Genom att skriva listor och följa rutiner kan det kosta mindre energi.

Det är iaf teorin. Så här långt tycker jag, för egen del, att det verkar stämma.

Liljan skrev:

ShakeItOut skrev:Varför ska personer som fått boendestöd för att de haft svårt att klara allt själva förväntas "växa ifrån" det? De flesta med BS gör sitt allra bästa ändå. Jag och de som jag känner med BS behöver inte träna på något för att bli självständiga. Det är en insats för att minska kaos och få till vardagen i ett mående som ofta varierar. Stödet handlar som sagt inte om exakt hur man gör en viss sak utan en hel del andra faktorer.

För mig är formuleringen enormt absurd och jag vet att personer rent av fått problem med handläggare som anser just detta...

Jag tycker det är vettigare att ha som grundinställning att försöka bli självständig istället för ”det går inte. Punkt!”

Det håller jag med om! Samtidigt finns det rätt många som försökt och försökt och försökt, utan resultat. Att de sparkar väldigt mycket bakut när någon tycker de ska klara av saker är inte så konstigt.

Har man försökt och försökt och försökt utan resultat, kan det vara så att det inte är någon idé att försöka för man klarar inte av det. Visst. Men det kan också vara så att man försökt på fel sätt.

Själv ägnade jag länge väldigt mycket tid åt att avsky mig själv för att jag inte enkelt och lätt fixade A B C D E. Sen la jag av med det där att avsky mig själv för det. Jag trodde att det ev. var det självavskyendet som gjorde det svårt för mig att fixa saker. Det var det inte. Jag blev inte bättre på att fixa A B C D E när jag bestämde mig för (och faktiskt lyckades ganska bra) att sluta med de ständiga självförebråelserna, men jag mådde betydligt bättre.

Nu ska man inte bedöma andra alltför mycket efter en själv. Men jag tror nog, att en och annan av de som slår bakut vid vad de uppfattar som krav e.dyl. kan ha ägnat sig åt liknande meningslösa self-bashing-cirklar som jag gjorde, och förknippar "försök att klara av" med just det.

Sharpshooter skrev:Har alla i den här tråden boendestöd?

LordNelson verkar inte ha boendestöd, bedömt på vad han skrivit i tråden.

Första halvåret eller mer på det här forumet räknade jag med att jag skulle klara mig utan någon form av stöd från samhället. Jag fick dock småningom krypa till korset och är nu nöjd med beslutet att ta emot boendestöd.

Liljan skrev:

ShakeItOut skrev:Varför ska personer som fått boendestöd för att de haft svårt att klara allt själva förväntas "växa ifrån" det? De flesta med BS gör sitt allra bästa ändå. Jag och de som jag känner med BS behöver inte träna på något för att bli självständiga. Det är en insats för att minska kaos och få till vardagen i ett mående som ofta varierar. Stödet handlar som sagt inte om exakt hur man gör en viss sak utan en hel del andra faktorer.

För mig är formuleringen enormt absurd och jag vet att personer rent av fått problem med handläggare som anser just detta...

Jag tycker det är vettigare att ha som grundinställning att försöka bli självständig istället för ”det går inte. Punkt!” Min erfarenhet är den motsatta att väldigt många bestämmer sig direkt för att det inte går och då kommer det inte heller att fungera vill man inte så vill man inte. Människor oavsett diagnos eller inte gör inte alltid sitt bästa, ta min bror t.ex han vägrar att ens hjälpa till utan sitter och spelar dataspel medan boendestödet är där så de får göra allt. Jag tar upp honom som ett exempel jag har många, många fler.

Ok, jag har aldrig mött någon som behandlar sitt BS på det viset. Jag tror inte heller att de flesta totalvägrar förbättring utan välkomnar förbättring men faktiskt vet själva vad deras begränsningar är. Det finns inget som BS hjälper mig med som går direkt att träna på, en sådan formulering hade gjort mig ledsen och som att handläggaren inte var insatt i problematiken som de beslutar om.

Metoder för att ev få till rutiner ligger mer på HAB/arbetsterapeut. Jag har anpassat mig liv och försökt hitta metoder i flera år men det ersätter inte BS.

ShakeItOut skrev:Jag har anpassat mig liv och försökt hitta metoder i flera år men det ersätter inte BS.

Ambitionen att alla ska kunna avveckla sitt boendestöd är säkert överdriven. Dock en god ambition att börja i den ändan, kan jag tycka - alltså att personen på sikt förhoppningsvis ska behöva mindre boendestöd, eller inget alls - snarare än att sätta in boendestöd och räkna med att personen ska behöva lika mycket boendestöd livet ut.

ShakeItOut skrev:Metoder för att ev få till rutiner ligger mer på HAB/arbetsterapeut.

Det kan säkert variera lite på olika håll. Första gången jag kom till hab (eller om det var den andra gången) var de så väldigt inställda på att avspisa mig och slippa framöver engagera sig i mig. Mina problem med stökighet hemma ansåg de då inte alls var något för dem att ta itu med. De pekade med hela hand på det boendestöd som de menade att jag istället skulle kunna skaffa.

Nu säger mitt boendestöd att detta är något hab och boendestödet gör tillsammans. Eller snarare, hab hjälper till att lägga upp planen, och boendestödet hjälper till att förverkliga det. Ibland kan de även vara med på ett möte med hab - alla tillsammans då, antar jag. Brukaren, boendestödet och någon från hab - så alla är införstådda med hur planen ser ut. Säger de.

Här är det korta pass. 45-60 min så just att minska tiden är inte direkt möjligt. Ja, om man har många pass men nja. Jag tänker att det kommer märkas om det blir möjligt att minska BS med tiden och att det är onödigt att ha den formuleringen helt enkelt. Upprepar mig säkert men för mig blir resonemanget brist på insikt om hur svårigheterna kan se ut. Och då klarar jag mig ändå rätt bra när de inte dyker upp jämfört med andra, trots det är planen inte att minska. Det kan hända om jag behöver tiden till annat men i dagsläget har jag fått acceptera det. Vilket inte är att jag gett upp möjligheten förevigt. Känns som att jag går in för personligt om jag fortsätter


Här gör BS säkert planering av rutiner och försöker alltid hjälpa till med allt möjligt men just större insatser är mer arbetsterapeut även om HAB har en massa brister. Jag har inte haft en plan från HAB att följa men däremot får jag nämna om det är något område som vi ska fokusera när BS uppdaterar sin "handlingsplan".

Marjatta skrev:

Sharpshooter skrev:Har alla i den här tråden boendestöd?

LordNelson verkar inte ha boendestöd, bedömt på vad han skrivit i tråden.

Första halvåret eller mer på det här forumet räknade jag med att jag skulle klara mig utan någon form av stöd från samhället. Jag fick dock småningom krypa till korset och är nu nöjd med beslutet att ta emot boendestöd.

Är det inte så att boendestödet fungerar som socialt umgänge också? Aspbergare verkar ju ofta ha få vänner och att då träffa någon över en kopp kaffe (efter hushållssysslor) måste ju vara terapeutisk.

Som sagt ligger det inte på BS att lära ut. Hur skulle de hinna det? De har heller ingen utbildning hur aspergers funkar. Ibland säger de rent korkade saker pga det. Jag sa att för mig hjälper det att de kommer varje vecka för det skapar en rutin som jag inte kan skapa själv. Men de tog det helt bokstavligt så när jag sa att jag inte ville ha dem här under pandemin så började de ringa den tid vi tidigare hade och sa till mig att nu ska du börja städa. De tyckte det var samma rutin som innan. Men det är det ju inte. Då hade jag bara kunna sätta larm och skita i dem.

Det är ju just att de handgripligt hjälper till som är hjälpen. Det är ju det som är rutinskapande. De som pluggat hemma under pandemin har fått lära sig att göra egna scheman är inte så lätt. Däremot att härma och göra samma som andra elever på skolan, då funkar det.

Sedan finns det sådana som inte kan lära sig att sköta hemmet heller. De försöker lära sig att laga mat men det går inte. Då är det bra att det kommer någon som lagar mat med dem.

Som sagt hab som lär ut metoder. Vissa av dem har jag arbetat hårt på, och fått in i vardagslivet. Men tyvärr räcker det inte för att allt ska funka ändå. Vissa aspergare kan skapa rutiner och då avlastar rutinerna. Men jag har ADD och skapar inte rutiner lätt. Men saker jag jobbat på är att det inte är antingen eller. Det går att göra saker halvbra och vara nöjd. Innan ville jag ha allt perfekt, annars var det ingen idé. Och det där att få vila mellan varven. För mig var det helt förbjudet. Eftersom jag är LAT så förtjänar jag ingen vila. Men nu fattar jag att alla har vila. Även om man gör mindre än andra behöver man vila.

Scheman hjälper dock inte mig. Däremot så har jag alltid skrivit listor, för då behöver man inte slösa energi på att komma ihåg.

Man skulle nog måsta lära sig mer om aspergers för att hitta ännu fler metoder för att spara energi. Jag känner att hab själva är nybörjare. Det får man förstå. Begreppet autism är ungt och har förändrats. Från början fick man inte ha rutiner och listor för det ansågs skapa "sjukdomen" (innan man fattade att även vi kunde ha autism, vi ansågs vara neurotiker). Så det som vi vet hjälper idag har många fått itutat sig av psyk är fel och gör oss dåliga. Rutiner sägs fortfarande inte ha något syfte och är en slags grund för autismdiagnos. Så man har inte släppt det helt. Det finns fortfarande en del som tycker att tänk inte bara gör.

Sedan är det svårt att ha andra problem än aspergers. Som när vi lärde oss scheman och jag frågade vad jag ska göra om jag är så sjuk att jag inte orkar följa schemat, då hade habtanten inga svar.

Jag har själv skapat ett veckoschema där man får byta ut dagar och flytta saker. Bara det blir klart när det ska bli. Sådana använder jag när det är något extra, t ex en resa. Det tar en vecka för mig att planera att vara borta under helgen.

Just att andra gör samma hjälper mycket. Jag och mina kompisar har beställt mat från Willys sedan pandemin startade. Så enkelt för mig att haka på. De säger när listan skickas in, sedan påminner de dagen innan. De påminner varandra. Eftersom alla har problem med organisation. Men ofta är man som aspergare ensam. Det är en stor anledning att man inte kan suga rutin ur andra.

Jag tycker boendestöd ska vara på ens egna villkor. Kan man dra ner på stödet är det bra. Men det finns folk som inte orkar ha stöd och de kommer att leva i misär om de inte klarar sig själva. Det måste jag vara upp till var och en vilket stöd man ska ha. En del måste ha det hela livet. Tycker vare sig man inte ska peppa att klara sig själv eller ta bort stödet för folk som inte klarar sig.

Sharpshooter skrev:

Marjatta skrev:

Sharpshooter skrev:Har alla i den här tråden boendestöd?

LordNelson verkar inte ha boendestöd, bedömt på vad han skrivit i tråden.

Första halvåret eller mer på det här forumet räknade jag med att jag skulle klara mig utan någon form av stöd från samhället. Jag fick dock småningom krypa till korset och är nu nöjd med beslutet att ta emot boendestöd.

Är det inte så att boendestödet fungerar som socialt umgänge också? Aspbergare verkar ju ofta ha få vänner och att då träffa någon över en kopp kaffe (efter hushållssysslor) måste ju vara terapeutisk.

För en del, kanske. Inte för mig.

Skulle aldrig sitta och prata med mina boendestödjare. Jag har vänner och även om jag inte haft det så duger de inte att tala med.

Sedan så händer det att i små kommuner där det inte finns både kontaktperson och boendestöd så får boendestödet socialisera och kontaktpersonen hjälpa, även om det inte är menat så. Vi har dock båda, vilket betyder att ville jag ha en betald kompis skulle jag ha en kontaktperson.

Kidzi skrev:Skulle aldrig sitta och prata med mina boendestödjare. Jag har vänner och även om jag inte haft det så duger de inte att tala med.

Sedan så händer det att i små kommuner där det inte finns både kontaktperson och boendestöd så får boendestödet socialisera och kontaktpersonen hjälpa, även om det inte är menat så. Vi har dock båda, vilket betyder att ville jag ha en betald kompis skulle jag ha en kontaktperson.

Jag kan förstå att man rent krasst ser en kontaktperson som "betald kompis". Men många som är ensamma går ju med i föreningar och där är det ju inte heller säkert att ens närvaro är önskvärd. Många ser ju sina arbetskollegor som vänner och där är det ju inte heller självvalt vilka man ska umgås med. Men visst, jag förstår din poäng.

Sharpshooter skrev:

Kidzi skrev:Skulle aldrig sitta och prata med mina boendestödjare. Jag har vänner och även om jag inte haft det så duger de inte att tala med.

Sedan så händer det att i små kommuner där det inte finns både kontaktperson och boendestöd så får boendestödet socialisera och kontaktpersonen hjälpa, även om det inte är menat så. Vi har dock båda, vilket betyder att ville jag ha en betald kompis skulle jag ha en kontaktperson.

Jag kan förstå att man rent krasst ser en kontaktperson som "betald kompis". Men många som är ensamma går ju med i föreningar och där är det ju inte heller säkert att ens närvaro är önskvärd. Många ser ju sina arbetskollegor som vänner och där är det ju inte heller självvalt vilka man ska umgås med. Men visst, jag förstår din poäng.

Jag tror att kontaktpersoner kan vara bra om man hittar en som man funkar med. Däremot har jag aldrig haft ett boendestöd som jag skulle vilja umgås med mer än nödvändigt. Kontaktperson blir man frivilligt för man vill göra en god gärning och få lite betalt eller inte gå back. Boendestöd blir man för att det inte finns något bättre för ens förmåga att arbeta.

Kidzi skrev:

Sharpshooter skrev:

Kidzi skrev:Skulle aldrig sitta och prata med mina boendestödjare. Jag har vänner och även om jag inte haft det så duger de inte att tala med.

Sedan så händer det att i små kommuner där det inte finns både kontaktperson och boendestöd så får boendestödet socialisera och kontaktpersonen hjälpa, även om det inte är menat så. Vi har dock båda, vilket betyder att ville jag ha en betald kompis skulle jag ha en kontaktperson.

Jag kan förstå att man rent krasst ser en kontaktperson som "betald kompis". Men många som är ensamma går ju med i föreningar och där är det ju inte heller säkert att ens närvaro är önskvärd. Många ser ju sina arbetskollegor som vänner och där är det ju inte heller självvalt vilka man ska umgås med. Men visst, jag förstår din poäng.

Jag tror att kontaktpersoner kan vara bra om man hittar en som man funkar med. Däremot har jag aldrig haft ett boendestöd som jag skulle vilja umgås med mer än nödvändigt. Kontaktperson blir man frivilligt för man vill göra en god gärning och få lite betalt eller inte gå back. Boendestöd blir man för att det inte finns något bättre för ens förmåga att arbeta.

Min ena bs har läst socialpsykiatri, tror h*n hade kunnat få ett mer kvalificerat jobb men h*n vill jobba som bs.
Några har varit mentalskötare och några vet jag inte vad de hade för utbildning.

mondo beyondo skrev:"Boendestöd är träning av färdigheter, där tanken är att man på sikt ska bli självständig i dem."

Så säger min biståndshandläggare, så betyder det att jag är bara otränad och med träning av mina färdigheter så blir jag välfungerande eller självständig? Eller är det här en miss i deras formulering gällande hjälp av autistiska personer? Det är väl ingen på allvar som tror att problemen försvinner med träning? Bokstavstolkar jag och vad är det i såfall de menar?

I mina tidigare beslut står det något om att stödet ska utformas så det utvecklar mina färdigheter för att så småningom leva ett självständigt liv (minns inte exakt formulering). Har haft bs i många år nu och i senaste beslutet står det ungefär att jag behöver långvarigt stöd.
Så soc har ändrat sin bedömning från tillfälligt stöd till långvarigt stöd.

Glömde skriva att boendestödjarna här får internutbildning också.

Epilog. Jag blev sparkad från boendestöd. Biståndshandläggaren tyckte jag var för besvärlig och drog in sitt beslut. En betald kompis från allmänheten eller daglig verksamhet ska nog fixa min svåra livssituation just nu, resonerar hon.