Jag är 40+ och fick diagnos nyligen, är "högfungerande" (fast egentligen inte fungerande alls) och har arbete, två barn och relationer som fungerar dåligt. Är nu i det närmaste utbränd då ingenting i livet riktigt funkar samtidigt som pressen på mig ökar från omgivningen att lösa olika situationer som jag satt mig själv i. Har mycket tankar kring diagnosen som jag ännu inte är vän med och undrar om det finns fler här inne i liknande situation som upplever kaos omkring sig och vad gör man när omgivningens tålamod tagit slut och man inser att man inte klarar av att lösa saker på egen hand?

Högfungerande betyder bara att du har ett IK över 70 så relativt enkelt att kvala in som högfungerande autist så har inget med funktionsnivån att göra.

slackern skrev:Högfungerande betyder bara att du har ett IK över 70 så relativt enkelt att kvala in som högfungerande autist så har inget med funktionsnivån att göra.

Nej, jag vet. Jag menar bara att poängtera det ironiska i begreppet. Det misstolkas ofta av de som inte har koll. "Du är åtminstone högfungerande" = "Du har bara små svårigheter"

Kisse skrev:Jag är 40+ och fick diagnos nyligen, är "högfungerande" (fast egentligen inte fungerande alls) och har arbete, två barn och relationer som fungerar dåligt. Är nu i det närmaste utbränd då ingenting i livet riktigt funkar samtidigt som pressen på mig ökar från omgivningen att lösa olika situationer som jag satt mig själv i. Har mycket tankar kring diagnosen som jag ännu inte är vän med och undrar om det finns fler här inne i liknande situation som upplever kaos omkring sig och vad gör man när omgivningens tålamod tagit slut och man inser att man inte klarar av att lösa saker på egen hand?

I den situationen är det nog bäst att tala om för folk att du har vissa tillkortakommanden. Är det dom som tvivlar osv, så vet man att de har den inställningen och då är det väl lika bra att bortse från dem, det kan ju t.o.m. förenkla situationen, det är ingen ide att förklara för dem som inte accepterar heller, är bara slöseri med tid. Men som sagt detta är en av de sista utvägarna, när man försökt allt annat.

Kisse skrev:Jag är 40+ och fick diagnos nyligen, är "högfungerande" (fast egentligen inte fungerande alls) och har arbete, två barn och relationer som fungerar dåligt. Är nu i det närmaste utbränd då ingenting i livet riktigt funkar samtidigt som pressen på mig ökar från omgivningen att lösa olika situationer som jag satt mig själv i. Har mycket tankar kring diagnosen som jag ännu inte är vän med och undrar om det finns fler här inne i liknande situation som upplever kaos omkring sig och vad gör man när omgivningens tålamod tagit slut och man inser att man inte klarar av att lösa saker på egen hand?

Kan du förklara på vilket sätt du inte är vän med diagnosen?
Den som har problem som du erkänner att du har kan få stöd efter att man fått diagnosen.

@Kisse
Sa de som diagnostiserade dig att du kan få hjälp på habiliteringen? Jag vet inte om man behöver remiss där du bor, antagligen kan du skriva en självremiss.
Kolla på habiliteringens hemsida.

De här insatserna kan du ev. få rätt till enligt LSS:
https://www.autism.se/stod-och-rattighe ... nligt-lss/

Du kan även få hjälp enligt Socialtjänstlagen i form av boendestöd.
https://kunskapsguiden.se/omraden-och-t ... oendestod/

Hej

Tycker Zima givit bra tips ovan: att pröva habiliteringen. Deras stöd brukar vara begränsat till några ggr men kan vara ett bra ställe att förklara ditt behov av hjälp på, speciellt om de mesta problemen kan härröras till funktionsnedsättningar. De brukar inte kunna ge stöd utifrån ett helhetsperspektiv dock (vilket är illa) men de brukar kunna hjälpa till att ansöka om t ex boendestöd och annars hänvisa vidare till t ex psykiatrin (som ju ofta har begränsade eller inga möjligheter att ge samtalsstöd).

Kom att tänka på att kanske har du möjlighet att söka samtalsstöd privat?

Om det är akut och det är långa väntetider till annat stöd? Eller i ett senare skede, efter hab, t ex?

Troligen finns det även privata terapeuter som har kunskaper och erfarenheter av att stödja personer med t ex autism. Chansen att hitta någon gissar jag är lite större i och runt våra lite större städer där det bor lite fler människor.

Har själv inte haft möjlighet till att gå privat då det brukar behövas x antal sessioner/ggr.

Om du har Facebook tycker jag att många (inte alla och inte alltid, obs!) av grupperna där är bra att skriva i.
Vissa är helt privata och det går att skriva anonyma inlägg.
Tycker också att jag själv har haft hjälp av Attentions digitala träffar för nydiagnosticerade.
Kolla Attentions hemsida!

Många bra tips här, tycker jag. Håller med ang. hab och boendestöd. Där jag bor finns möjlighet till en serie samtal på hab, för ... vad är det de kallar det. "Psykoedukation" tror jag. Dvs ungefär samma saker som man kan läsa sig till i böcker, fast med personlig feedback. Det är förstås kö osv.

Flinta skrev:Troligen finns det även privata terapeuter som har kunskaper och erfarenheter av att stödja personer med t ex autism. Chansen att hitta någon gissar jag är lite större i och runt våra lite större städer där det bor lite fler människor.

Har själv inte haft möjlighet till att gå privat då det brukar behövas x antal sessioner/ggr.

Kan vara bra för folk med bra ekonomi. Kostar typ 1000-1200 per gång (eller gjorde, sist jag kollade).

Marjatta skrev:Många bra tips här, tycker jag. Håller med ang. hab och boendestöd. Där jag bor finns möjlighet till en serie samtal på hab, för ... vad är det de kallar det. "Psykoedukation" tror jag. Dvs ungefär samma saker som man kan läsa sig till i böcker, fast med personlig feedback. Det är förstås kö osv.

Flinta skrev:Troligen finns det även privata terapeuter som har kunskaper och erfarenheter av att stödja personer med t ex autism. Chansen att hitta någon gissar jag är lite större i och runt våra lite större städer där det bor lite fler människor.

Har själv inte haft möjlighet till att gå privat då det brukar behövas x antal sessioner/ggr.

Kan vara bra för folk med bra ekonomi. Kostar typ 1000-1200 per gång (eller gjorde, sist jag kollade).

Ja det är dyrt det va därför jag började med att fråga om hon hade den möjligheten..
Genom t ex företagshälsovård, ev försäkring, sambo/anhörigas hjälp, omprioriteringar i vardagsekonomin kanske om inte den egna inkomsten av arbete räcker.

Avsåg inte att kritisera det du skrivit, Flinta. Bara att hålla med och komplettera.

När jag tänker efter tror jag det kostade 1100-1200 spänn, då. Vet ej om prisläget förändrats.

antonius skrev:

Kisse skrev:Jag är 40+ och fick diagnos nyligen, är "högfungerande" (fast egentligen inte fungerande alls) och har arbete, två barn och relationer som fungerar dåligt. Är nu i det närmaste utbränd då ingenting i livet riktigt funkar samtidigt som pressen på mig ökar från omgivningen att lösa olika situationer som jag satt mig själv i. Har mycket tankar kring diagnosen som jag ännu inte är vän med och undrar om det finns fler här inne i liknande situation som upplever kaos omkring sig och vad gör man när omgivningens tålamod tagit slut och man inser att man inte klarar av att lösa saker på egen hand?

I den situationen är det nog bäst att tala om för folk att du har vissa tillkortakommanden. Är det dom som tvivlar osv, så vet man att de har den inställningen och då är det väl lika bra att bortse från dem, det kan ju t.o.m. förenkla situationen, det är ingen ide att förklara för dem som inte accepterar heller, är bara slöseri med tid. Men som sagt detta är en av de sista utvägarna, när man försökt allt annat.

Ja, jag försöker förklara så gott jag kan men det är svårt när man inte helt har koll själv på vad diagnosen innebär för en själv. Jag håller ju på att lära känna mig själv på nytt och har inte ännu ord för allt som är svårt eller hur och varför men upplever att oförståelsen är stor bland NT-personer. Det känns som att ansvaret vilar på mig att förklara och jag kan inte alltid förklara varför vissa saker är svåra, de bara är det. Och jag tror att det är i min nackdel i dessa lägen att jag tycks funka "normalt" för ett otränat öga. Andra upplever att jag förstorar/skyller på diagnosen. Men det är såklart sant som du skriver att vissa kommer aldrig att förstå och man måste kanske bara begränsa sin kontakt med dem då.

Furienna skrev:

Kisse skrev:Jag är 40+ och fick diagnos nyligen, är "högfungerande" (fast egentligen inte fungerande alls) och har arbete, två barn och relationer som fungerar dåligt. Är nu i det närmaste utbränd då ingenting i livet riktigt funkar samtidigt som pressen på mig ökar från omgivningen att lösa olika situationer som jag satt mig själv i. Har mycket tankar kring diagnosen som jag ännu inte är vän med och undrar om det finns fler här inne i liknande situation som upplever kaos omkring sig och vad gör man när omgivningens tålamod tagit slut och man inser att man inte klarar av att lösa saker på egen hand?

Kan du förklara på vilket sätt du inte är vän med diagnosen?
Den som har problem som du erkänner att du har kan få stöd efter att man fått diagnosen.

Jag menar att jag har haft svårt att både acceptera och förstå den, i början även svårt att tro att det var sant, tänkte att det var en felställd diagnos för jag har aldrig kunnat ana att jag skulle ha autism förrän de senaste 2-3 åren när mina problem och förmåga att funka i vardagen (på grund av stora omställningar i livet) bara eskalerat. Det är både skönt och sorgligt att ha fått diagnosen tycker jag, för jag har alltid tänkt att mitt liv ska bli bättre "sen". Sen när jag får bättre ordning omkring mig, sen när jag får mer ork, sen när jag flyttar/byter jobb/byter relation etc.

Har alltid skyllt mitt mående på yttre omständigheter och nu tvingas jag inse att det som varit svårt för mig kommer alltid att vara svårt och jag blir också ledsen när jag tänker på hur mycket jag kämpat genom hela livet och att ingen har sett/förstått vilken kamp det varit och när jag tror att en diagnos ska underlätta så upplever jag tyvärr att förståelsen från omvärlden inte ökat nämnvärt.

Zima33 skrev:@Kisse
Sa de som diagnostiserade dig att du kan få hjälp på habiliteringen? Jag vet inte om man behöver remiss där du bor, antagligen kan du skriva en självremiss.
Kolla på habiliteringens hemsida.

De här insatserna kan du ev. få rätt till enligt LSS:
https://www.autism.se/stod-och-rattighe ... nligt-lss/

Du kan även få hjälp enligt Socialtjänstlagen i form av boendestöd.
https://kunskapsguiden.se/omraden-och-t ... oendestod/

Tack, jag har kontakt med habiliteringen och får hjälp från dem som jag hoppas ska ge utdelning över tid.

Flinta skrev:Hej

Tycker Zima givit bra tips ovan: att pröva habiliteringen. Deras stöd brukar vara begränsat till några ggr men kan vara ett bra ställe att förklara ditt behov av hjälp på, speciellt om de mesta problemen kan härröras till funktionsnedsättningar. De brukar inte kunna ge stöd utifrån ett helhetsperspektiv dock (vilket är illa) men de brukar kunna hjälpa till att ansöka om t ex boendestöd och annars hänvisa vidare till t ex psykiatrin (som ju ofta har begränsade eller inga möjligheter att ge samtalsstöd).

Kom att tänka på att kanske har du möjlighet att söka samtalsstöd privat?

Om det är akut och det är långa väntetider till annat stöd? Eller i ett senare skede, efter hab, t ex?

Troligen finns det även privata terapeuter som har kunskaper och erfarenheter av att stödja personer med t ex autism. Chansen att hitta någon gissar jag är lite större i och runt våra lite större städer där det bor lite fler människor.

Har själv inte haft möjlighet till att gå privat då det brukar behövas x antal sessioner/ggr.

Ja, jag vet inte hur många kuratorer och en och annan psykolog jag har avverkat genom åren men nu har jag en psykologkontakt på habiliteringen som jag hoppas få behålla åtminstone en tid. Jag vill försöka få ut det mesta av den kontakten för jag tror att det är en nyckel att ha samtalsstöd med någon som har ingående kunskap om just autism. Vanligt KBT har t.ex. aldrig hjälp mig trots många försök.

Någon skrev:Om du har Facebook tycker jag att många (inte alla och inte alltid, obs!) av grupperna där är bra att skriva i.
Vissa är helt privata och det går att skriva anonyma inlägg.
Tycker också att jag själv har haft hjälp av Attentions digitala träffar för nydiagnosticerade.
Kolla Attentions hemsida!

Tack för tips! Facebook hade jag märkligt nog inte tänkt på. Attention försökte jag navigera i men hittade inga digitala plattformar för samtal. Kanske man måste gå med i någon lokal grupp först? Är medlem men har inte anslutit till någon geografisk grupp.

Marjatta skrev:Många bra tips här, tycker jag. Håller med ang. hab och boendestöd. Där jag bor finns möjlighet till en serie samtal på hab, för ... vad är det de kallar det. "Psykoedukation" tror jag. Dvs ungefär samma saker som man kan läsa sig till i böcker, fast med personlig feedback. Det är förstås kö osv.

Flinta skrev:Troligen finns det även privata terapeuter som har kunskaper och erfarenheter av att stödja personer med t ex autism. Chansen att hitta någon gissar jag är lite större i och runt våra lite större städer där det bor lite fler människor.

Har själv inte haft möjlighet till att gå privat då det brukar behövas x antal sessioner/ggr.

Kan vara bra för folk med bra ekonomi. Kostar typ 1000-1200 per gång (eller gjorde, sist jag kollade).

Psykoeduktion fick jag det första som hände i kontakten med habiliteringen men jag tyckte tyvärr inte att det gav så mycket. Allt hon sa var sådant jag redan kunnat googla på nätet, det var en väldig grundläggande nivå och jag kände att jag snarare behöver stöd i att förstå vad diagnosen innebär för just mig, i vilka områden den blir mest påtaglig, vilka mina strategier är osv. Däremot gick jag en onlinekurs via habiliteringen som hette "Utforska autism" där det var en hel del självreflektion som ingick och den gav mer. Den kan jag rekommendera om det finns fler här inne som vill lära känna "sin" autism bättre!

Kisse skrev:Attention försökte jag navigera i men hittade inga digitala plattformar för samtal. Kanske man måste gå med i någon lokal grupp först? Är medlem men har inte anslutit till någon geografisk grupp.

Tror inte de har något digitalt, nej. Det är nog IRL som gäller (och kanske på Attentions Facebook? Bara en gissning, har inte kollat).

Marjatta skrev:

Kisse skrev:Attention försökte jag navigera i men hittade inga digitala plattformar för samtal. Kanske man måste gå med i någon lokal grupp först? Är medlem men har inte anslutit till någon geografisk grupp.

Tror inte de har något digitalt, nej. Det är nog IRL som gäller (och kanske på Attentions Facebook? Bara en gissning, har inte kollat).

Attention har visst (hade i alla fall, pga covid?) digitala träffar. Detta var Attention Stockholms lokala grupp.
Det går att maila Attention och fråga (eller ringa om du är ok med det) om du själv inte hittar via hemsidorna.

Ja pga covid. Tror inte de har det längre. Kan ha fel. (Själv föredrar jag verkligen IRL framför möten på Teams och allt vad de där videochatttjänsterna heter.)

Uppfattade Kisse så, att hen efterfrågar textburet medium.

Kisse skrev:

Någon skrev:Om du har Facebook tycker jag att många (inte alla och inte alltid, obs!) av grupperna där är bra att skriva i.
Vissa är helt privata och det går att skriva anonyma inlägg.
Tycker också att jag själv har haft hjälp av Attentions digitala träffar för nydiagnosticerade.
Kolla Attentions hemsida!

Tack för tips! Facebook hade jag märkligt nog inte tänkt på. Attention försökte jag navigera i men hittade inga digitala plattformar för samtal. Kanske man måste gå med i någon lokal grupp först? Är medlem men har inte anslutit till någon geografisk grupp.

Om Attention, se ovan. Plus rekommenderar att du kollar din lokala grupp!
Om Facebook: Är du kvinna eller identifierar dig som det (plus någon längre ännu mer nyans av det som jag inte kommer ihåg, ursäkta min ADHD-hjärna) så finns en otroligt bra och hjälpsam Facebookgrupp där det också går att posta anonymt. Kudos till de som administrerar den gruppen. De är fantastiska!

Kisse skrev:

antonius skrev:

Kisse skrev:Jag är 40+ och fick diagnos nyligen, är "högfungerande" (fast egentligen inte fungerande alls) och har arbete, två barn och relationer som fungerar dåligt. Är nu i det närmaste utbränd då ingenting i livet riktigt funkar samtidigt som pressen på mig ökar från omgivningen att lösa olika situationer som jag satt mig själv i. Har mycket tankar kring diagnosen som jag ännu inte är vän med och undrar om det finns fler här inne i liknande situation som upplever kaos omkring sig och vad gör man när omgivningens tålamod tagit slut och man inser att man inte klarar av att lösa saker på egen hand?

I den situationen är det nog bäst att tala om för folk att du har vissa tillkortakommanden. Är det dom som tvivlar osv, så vet man att de har den inställningen och då är det väl lika bra att bortse från dem, det kan ju t.o.m. förenkla situationen, det är ingen ide att förklara för dem som inte accepterar heller, är bara slöseri med tid. Men som sagt detta är en av de sista utvägarna, när man försökt allt annat.

Ja, jag försöker förklara så gott jag kan men det är svårt när man inte helt har koll själv på vad diagnosen innebär för en själv. Jag håller ju på att lära känna mig själv på nytt och har inte ännu ord för allt som är svårt eller hur och varför men upplever att oförståelsen är stor bland NT-personer. Det känns som att ansvaret vilar på mig att förklara och jag kan inte alltid förklara varför vissa saker är svåra, de bara är det. Och jag tror att det är i min nackdel i dessa lägen att jag tycks funka "normalt" för ett otränat öga. Andra upplever att jag förstorar/skyller på diagnosen. Men det är såklart sant som du skriver att vissa kommer aldrig att förstå och man måste kanske bara begränsa sin kontakt med dem då.

Precis detta jag har försökt förklara både på forumet men också irl. Att jag funkar normalt men att folk tror jag har större problem eller som du säger, förstorar upp saker när det dels kan vara så att andra kan göra det själva också samt att de tror att jag skyller på min diagnos när jag bara förklarar läget. Det är därför jag alltid jämfört skillnaden med de som har väldigt grava diagnoser eftersom jag inte vill att folk ska få fel bild, för det ä stor skillnad på om man har en grav diagnos eller en lätt diagnos eller hur man ska säga.

Självklart har man ju svårigheter ändå, men det är inte lika svåra problem som någon kanske har. Någon kanske klarar av det mesta och kanske bara behöver typ som en kurator, någon att bolla med. Medan andra kanske behöver hjälp med städning, matlagning, flera vardagssysslor. Så det är ju olika områden man har problem med, jag vet ju de som har asperger som har 2-3 barn och verkar funka normalt, sedan vet jag de med asperger eller add eller om de har båda, som typ vill vara ensamma, har inga barn och umgås hellre med sina husdjur. Så det är väldigt varierat.

Kisse skrev:

Furienna skrev:

Kisse skrev:Jag är 40+ och fick diagnos nyligen, är "högfungerande" (fast egentligen inte fungerande alls) och har arbete, två barn och relationer som fungerar dåligt. Är nu i det närmaste utbränd då ingenting i livet riktigt funkar samtidigt som pressen på mig ökar från omgivningen att lösa olika situationer som jag satt mig själv i. Har mycket tankar kring diagnosen som jag ännu inte är vän med och undrar om det finns fler här inne i liknande situation som upplever kaos omkring sig och vad gör man när omgivningens tålamod tagit slut och man inser att man inte klarar av att lösa saker på egen hand?

Kan du förklara på vilket sätt du inte är vän med diagnosen?
Den som har problem som du erkänner att du har kan få stöd efter att man fått diagnosen.

Jag menar att jag har haft svårt att både acceptera och förstå den, i början även svårt att tro att det var sant, tänkte att det var en felställd diagnos för jag har aldrig kunnat ana att jag skulle ha autism förrän de senaste 2-3 åren när mina problem och förmåga att funka i vardagen (på grund av stora omställningar i livet) bara eskalerat. Det är både skönt och sorgligt att ha fått diagnosen tycker jag, för jag har alltid tänkt att mitt liv ska bli bättre "sen". Sen när jag får bättre ordning omkring mig, sen när jag får mer ork, sen när jag flyttar/byter jobb/byter relation etc.

Har alltid skyllt mitt mående på yttre omständigheter och nu tvingas jag inse att det som varit svårt för mig kommer alltid att vara svårt och jag blir också ledsen när jag tänker på hur mycket jag kämpat genom hela livet och att ingen har sett/förstått vilken kamp det varit och när jag tror att en diagnos ska underlätta så upplever jag tyvärr att förståelsen från omvärlden inte ökat nämnvärt.

Det verkar som att det är bäst att få diagnosen i yngre dagar.
Jag var ju bara fjorton år och har alltid varit vän med min diagnos.

Det är mycket möjligt att många fortfarande inte har någon kunskap om AS.
Men det är i så fall inte ditt fel...
Det är kanske så att du inte orkar eller klarar av att förklara allt, inte ännu i alla fall.
Du kan ju börja med att bara säga som du skrev ovan, att du har haft en kamp genom livet.
Och det är inte heller svårt att hitta information om AS idag...

Marjatta skrev:Ja pga covid. Tror inte de har det längre. Kan ha fel. (Själv föredrar jag verkligen IRL framför möten på Teams och allt vad de där videochatttjänsterna heter.)

Uppfattade Kisse så, att hen efterfrågar textburet medium.

Jag föredrar nog också IRL-möten egentligen men de just nu passar digitala forum för att inte behöva ha fler åtaganden, tider att passa, resväg etc. Men ska kolla vidare på Attention!