Jag är en kvinna på 40 år som nyligen påbörjat en autismutredning. Jag har funderingar kring huruvida man kan leva upp till en diagnos även om allt inte verkar stämma in på autism och vill gärna ha era tankar kring detta och om ni känner igen er i min upplevelse.

* Har flertalet olika npf-diagnoser i min familj så som autism, ADD och ADHD. Min dotter har autistiska drag och de flesta av hennes kusiner på min sida har antingen autism el ADHD. Min ena syster ADD och min pappa ADHD.
*I barndomen var jag väldigt blyg, ängslig och försiktig. Jag hade svårt att somna redan som bebis och kunde ligga vaken sent in på natten.
* Har haft 1-3 vänner ca i barndomen. Färre och färre ju äldre jag blivit. Har inte kunnat behålla vänner över tid. Två nära vänner har sagt upp kontakten med mig och jag förstår inte varför. Har som ung vuxen känt mig mycket ensam. Nu är jag nöjd med min sambo och mina barn. Behöver inte direkt några vänner.
* Har sen tidigare GAD, social ångest och OCD.
* Är just nu deltidssjukskriven pga. ångest. Blir stressad och mår dåligt på jobbet. Blir överväldigad och vill mest därifrån (arbetar med barn).
* Har sammanlagt ca sju år av studier på högskolenivå och har en utbildning på avancerad nivå. Så teoretiskt är jag väldigt kompetent men får inte ihop det i praktiken.
* Jag är kravkänslig och rädd för ansvar.
*Kan inte agera el fatta beslut utan att det krävs en lång tankeprocess. Ibland fastnar jag i tankarna och förblir passiv.
* Jag ogillar att bryta rutiner och jag är oflexibel.
* Har alltid känt mig annorlunda, som alla fattar något som inte jag fattar. Som om alla har ett manus förutom jag.
* Har ofta sagt saker som får andra att skratta och jag förstår inte varför så nu är jag på min vakt med vad jag säger.
* Trivs bäst med mina djur
* Avskyr spontana besök och parmiddagar, fester etc. Jag blir stressad och vet inte hur jag ska bete mig.
* Katastrofalt lokalsinne. Är livrädd för att ta körkort. Kan inte se att jag skulle klara av att köra bil.
* Har svårt att förstå mina känslor och reagerar ibland "fel" och blir inte glad när jag borde bli glad och tvärtom.
* Förstår inte andra människor, vad de är intresserade av och det de engagerar sig i.
* Trivs bäst hemma. Att plugga på distans passar mig perfekt.
* Har repetitiva beteenden. Kan fastna i meningar som jag repeterar framifrån och bakifrån, räknar ord m.m.
* Begåvningstestet visade på ett ojämt resultat. Låg väldigt högt på den verbala delen, väldigt lågt på delen om snabbhet (processa information), något högre än genomsnittet på logik och på genomsnittet i arbetsminne.
* Avskyr situationer som tvingar in en i småprat som barnens aktiviteter tex.

Trots detta kan jag ju faktiskt se andra i ögonen. Det händer väl att jag tolkar saker bokstavligt men inte så ofta tror jag. Jag kan på jobbet bete mig som om jag vore glad och social fast jag inte upplever mig vara det. Det som händer i mitt huvud verkar liksom inte stämma med det jag visar utåt. Alla ser jätteförvånade ut när jag säger att jag utreds för autism, som om de inte tror mig. Så ibland börjar jag tvivla på mig själv och det jag upplever. Inbillar jag mig? Har alla det så här? Vad tänker ni som kommit lite längre i den här processen och sitter inne på lite mer kunskap?

Är så orolig för att inte få en diagnos, hur ska jag då förstå, få hjälp och acceptera mig själv?

Mhmm, jo men det låter typ Asperger utan intellektuella problem, det är bara allt det andra som inte riktigt funkar. Även om du inte får en fullständig diagnos, så kan du fortfarande ha autistiska drag.

Masken skrev:Alla ser jätteförvånade ut när jag säger att jag utreds för autism, som om de inte tror mig.

Vilka är "alla"? Menar du dina släktingar så är det ganska vanligt i släkter där vissa har NPF och andra inte att de med diagnos får rollen att vara "de sjuka" medan de utan diagnos blir "släktens hopp". Om du har varit "släktens hopp" men ändå får en diagnos så blir det en omställning i hur släktingar betraktar dig.

Masken skrev:* Har flertalet olika npf-diagnoser i min familj så som autism, ADD och ADHD. Min dotter har autistiska drag och de flesta av hennes kusiner på min sida har antingen autism el ADHD. Min ena syster ADD och min pappa ADHD.

Jo det stämmer att det går i släkten oftast, sen finns det ju undantag, de flesta i min släkt är nog NT men sen finns det delar av släkten där man undrar mer om det finns diagnoser, inget som diskuterats öppet i vår släkt, jag vet om ungefär 3 olika kusiner som har lite olika utmaningar varav en som jag är säker på har Aspergers precis som jag, vet inte när det gäller mina föräldrar, båda har väl lite drag av det men också saker som inte tyder på det hos båda, ingen som jag känner igen mig helt i, mina föräldrar har inte ''samma'' som jag, jag skiljer mig ganska mycket på olika plan.

Masken skrev:*I barndomen var jag väldigt blyg, ängslig och försiktig. Jag hade svårt att somna redan som bebis och kunde ligga vaken sent in på natten.

Aldrig hört talas om att man skulle vara överkänslig för sömnproblem? Däremot blev jag ofta skrämd och rädd som barn och det dröjde ett tag innan jag växte ifrån det, det påverkade sömnen väldigt mycket.

Masken skrev:* Har haft 1-3 vänner ca i barndomen. Färre och färre ju äldre jag blivit. Har inte kunnat behålla vänner över tid. Två nära vänner har sagt upp kontakten med mig och jag förstår inte varför. Har som ung vuxen känt mig mycket ensam. Nu är jag nöjd med min sambo och mina barn. Behöver inte direkt några vänner.

Påminner lite om mina föräldrar, men jag vet inte om det också har med åldern att göra, äktenskapet och att man inte är ute och träffar nya människor, jag har nog aldrig trott på ''vänner för livet'' sen jag slutade högstadiet, man åldras, intressen förändras, omöjligt att två vänner skulle vara menade för varandra en hel livstid, i så fall måste man väl utvecklas tillsammans men de flesta vänner bor inte tillsammans, studerar inte tillsammans och jobbar inte på samma arbetsplats och upptäcker inte nya saker tillsammans och då blir det helt enkelt att man slutar vara vänner, jag tror det är vanligare än ett Asperger/Autism problem, det verkar vara mycket vanligt ändå, även bland NT.
1-3 Vänner låter ungefär vad jag haft genom åren, det har varit lagom för mig, det har inte alltid varit samma vänner men det har varit omkring 1-3 stycken samtidigt jag orkat hålla kontakten med.

Masken skrev:* Har sen tidigare GAD, social ångest och OCD.

Har aldrig haft någon medsjuklighet till min Asperger men det finns ju också de som har, det sägs ju att det är vanligt att man har något annat också utöver sin Asperger även om jag personligen inte har eller har haft det.

Masken skrev:* Är just nu deltidssjukskriven pga. ångest. Blir stressad och mår dåligt på jobbet. Blir överväldigad och vill mest därifrån (arbetar med barn).

Krya på dig! Kan relatera till att jobb inte är enkelt med diagnosen men det skulle bli en väldigt lång historia här så jag får kortfattat beskriva det som arga chefer, höga krav / orimliga krav, ensamhet, mobbning av kollegor, extrem trötthet utanför jobbet, det är mycket med jobb som känns svårt för oss med Asperger och jag har nog upplevt allt det.

Masken skrev:* Har sammanlagt ca sju år av studier på högskolenivå och har en utbildning på avancerad nivå. Så teoretiskt är jag väldigt kompetent men får inte ihop det i praktiken.

Kan relatera, får ofta höra ''men du kan ju så mycket, du vet så oerhört mycket, du har ju högskoleexamen'', men att ''använda'' kunskapen till något som behövs eller efterfrågas av samhället är inte samma sak som att ha tillskansat sig den ur ett fritt intresse och nyfikenhet, det finns ju oftast inte den friheten att använda eller återberätta sin kunskaper som man skulle vilja i de flesta miljöer, ingen är intresserad eller har användning av att jag kan mycket om mina specialintressen som jag studerat på universitet liksom.

Masken skrev:* Jag är kravkänslig och rädd för ansvar.

Jag känner personer som jag ibland tror har Asperger som tar detta till en extrem nivå och aldrig erkänner sina misstag eller ber om ursäkt, så långt går inte jag, jag har inte det minsta svårt att be om ursäkt, och det känns som jag kan ta på mig ansvar om det är rättfärdigat och jag är den ansvarige, då är det bättre och hålla sig till sanningen än att ljuga och skylla på någon annan. Däremot har jag hört att jag ibland ''skyller ifrån'' fast jag själv inte upplevde det riktigt så, men jag är åtminstone inte extrem med att skylla på andra som en del jag känner som aldrig erkänner sina misstag, det är fascinerande och riktigt förargelseväckande med sådana personer som alltid skyller på andra fast det inte finns några bevis, de kan hitta på riktigt abstrakta förklaringar för att kasta ifrån sig allt ansvar på någon annan, så gör verkligen inte jag.

Masken skrev:*Kan inte agera el fatta beslut utan att det krävs en lång tankeprocess. Ibland fastnar jag i tankarna och förblir passiv.

Precis så är det, man fastnar i sina tankar med ''att man ska göra det'' men sen blir det aldrig något gjort ändå, det är bara idéer och drömmar som det aldrig blir någonting av för man har inte handlingsförmågan till det eller orken, det kan till och med kännas jobbigt att göra något nytt när man redan gör det man gör, det är enklare för hjärnan att vara kvar i det den redan håller på med än att styra om och ta initiativet.

Masken skrev:* Jag ogillar att bryta rutiner och jag är oflexibel.

Instämmer, relaterar till ovanstående punkt.

Masken skrev:* Har alltid känt mig annorlunda, som alla fattar något som inte jag fattar. Som om alla har ett manus förutom jag.

Visst ibland, ibland inte, det beror nog lite på situationen men man känner sig alltid stel och klumpig när man är i en ny miljö, men är man någonstans där man kan slappna av eller hör hemma och folk känner en så känner man sig inte lika ''out of place'' tycker jag.

Masken skrev:* Har ofta sagt saker som får andra att skratta och jag förstår inte varför så nu är jag på min vakt med vad jag säger.

Oja, det hände mycket i skolan, väldigt förvirrande att något man inte menade på skämt togs som ett skämt, men sen tycker jag det blivit bättre när man blir äldre och tränat upp sig genom sociala möten, kanske också har med ålder att göra, när jag gick i skolan tänkte jag att vuxna förstår mig men ungdomar bara skrattar bort saker och ting.

Masken skrev:* Trivs bäst med mina djur

Förstår det, jag har inga djur alls men skulle vilja ha det, jag har haft djur men det var väldigt länge sedan, tror det skulle hjälpt mig mycket när jag hade förlorat alla vänner och var väldigt ensam och ingen att prata med, då hade det varit fint att ha ett djur så det kändes som man fanns för någon i alla fall, nu har jag vänner på nytt igen så tanken på ett djur har avtagit.

Masken skrev:* Avskyr spontana besök och parmiddagar, fester etc. Jag blir stressad och vet inte hur jag ska bete mig.

Det stämmer väl bra in, det var ganska skönt att allting ställdes in under pandemin, kändes som man kunde slappna av mer utan en massa störande moment i vardagen.

Masken skrev:* Katastrofalt lokalsinne. Är livrädd för att ta körkort. Kan inte se att jag skulle klara av att köra bil.

Stämmer inte in alls på mig, älskar kartor, geografi, utflykter, promenader, resor, kör bil som ett proffs, tycker det är jätteroligt och avslappnande att köra bil, säger ofta till mina bekanta att ''jag känner mig som ett med bilen''.

Masken skrev:* Har svårt att förstå mina känslor och reagerar ibland "fel" och blir inte glad när jag borde bli glad och tvärtom.

Vet inte vad du menar? Kanske blir du överraskad när du inte förväntar dig att bli överraskad? Det har nog hänt mig någon gång att jag blivit arg när någon ville överraska mig med något positivt men det kom vid fel tillfälle och jag inte var beredd på det.

Masken skrev:* Förstår inte andra människor, vad de är intresserade av och det de engagerar sig i.

Så kan det nog vara ja, jag har lite svårt ibland att förstå varför till exempel sport är så intressant för så många människor, vuxna män som jagar en boll och det är en av världens största industrier, tänk om folk ägnade den tiden och resurserna till kunskap eller andra intressanta ändamål.

Masken skrev:* Trivs bäst hemma. Att plugga på distans passar mig perfekt.

Instämmer, så skönt att vara hemma och slippa alla intryck, när jag studerade gjorde jag det helst på distans och det gick mycket bättre då också, då slapp jag resa till mitt universitet, jag slapp trängseln, jag slapp precis alla möten, den enda som gjorde mig sällskap var min kopp kaffe och det trivdes jag mycket mer med.

Masken skrev:* Har repetitiva beteenden. Kan fastna i meningar som jag repeterar framifrån och bakifrån, räknar ord m.m.

Jo precis, det stämmer bra in, det kan vara så kallad ''stimming'' ibland kan det till och med vara minnen eller musik, det går som i en oändlig loop ibland tills hjärnans uppmärksamhet fastnar på något annat och man glömmer mönstret man höll på med, ibland kan jag höra precis allting i en låt fast den inte spelar, musiken, takten, sångrösten, allting är jättetydligt fast musiken inte spelar och sen kan jag hänga upp mig på denna musik ett tag framöver.

Masken skrev:* Begåvningstestet visade på ett ojämt resultat. Låg väldigt högt på den verbala delen, väldigt lågt på delen om snabbhet (processa information), något högre än genomsnittet på logik och på genomsnittet i arbetsminne.

Vet inte riktigt vad begåvningstestet är för någonting, är det en del av utredningen? Det var så himla längesedan jag gjorde utredningen så jag kommer nästan inte ihåg någonting. Minns dock att de kanske på utredningen kommenterade att jag talade fint, pratade klart och tydligt och hade ett fint och utvecklat och dynamiskt språkbruk.

Masken skrev:* Avskyr situationer som tvingar in en i småprat som barnens aktiviteter tex.

Ja småprat är ju hemskt, det finns ingen djuphet eller möjlighet till djuphet eller djupa vänskaper i det.

Masken skrev:Trots detta kan jag ju faktiskt se andra i ögonen.

Jo klart man kan kolla folk i ögonen men det är också lite situations baserat, när jag var barn fick jag höra att jag stirrade alldeles för mycket på folk, men det var nog för jag tyckte det var intressant att kolla på olika människor, men idag tycker jag det är besvärligt att kolla för länge på folk man inte känner i ögonen, folk jag känner är det nog inga problem med dock.

Masken skrev:Jag kan på jobbet bete mig som om jag vore glad och social fast jag inte upplever mig vara det.

Kolla upp ''Masking'' det är något autister gör, man kan verka normal men det går åt mycket energi och man känner sig inte som sig själv när man gör det.

Masken skrev:Alla ser jätteförvånade ut när jag säger att jag utreds för autism

Kanske är för att många inte ens vet vad det är eller vad det innebär.

Bara en psykiatriker eller psykolog som genomför en utredning på dig har svaren inget någon här kan sia om för det är just det personerna utanför utredningen gör och inget annat.

Riksamiralen skrev:

Masken skrev:Alla ser jätteförvånade ut när jag säger att jag utreds för autism

Kanske är för att många inte ens vet vad det är eller vad det innebär.

+1

Hej. Instämmer med Riksamiralen. Den kunskap och redskap man kan behöva för att identifiera autism hos någon har inte gemene person. De vet inte vad de ska titta efter. Därför låter det jättebra att du nu utreds av psykiatriker (och psykolog som är utbildad i att göra NPF-utredningar).

Känner ingen mig mycket i mycket av det du räknar upp.

Hoppas du kan hitta mycket intressant info på forumet du kan ha glädje och nytta av

Inte helt ovanligt man kan sätta aspergerdiagnos efter några sekunders iakttagande på avstånd.

Förstår inte riktigt hur man citerar men är tacksam för alla svar iallafall

Riksamiralen; Tusen tack för att du tog dig tid för ett så utförligt svar! Ja, begåvningstest är en del av utredningen. Väldigt läskigt men intressant att få ta del av svaren.
När jag skrev om ansvar menade jag mer att jag är rädd för ansvarsfulla uppgifter då jag inte litar på min egen förmåga. Om jag gjort något fel vill jag tro att jag tar ansvar för det
Tack för tipset om ”masking”. Har kollat några youtube-klipp och det stämmer ju bra på mig! Är rädd att jag maskerar mina problem även för hon som utreder också
Haha har en fotbollsgalan sambo och jag förstår verkligen inte grejen. Men han förstår inte mitt enorma intresse för familjens kaniner heller

Så klart kan jag inte förvänta mig någon diagnos via ett internetforum men har många tankar och funderingar kring mig själv och utredningen som jag gärna vill ventilera med andra som har erfarenhet. Tycker det är intressant att spekulera också.

Tack själv att jag kunde bidra på något vis Masken.

LordNelson skrev:Inte helt ovanligt man kan sätta aspergerdiagnos efter några sekunders iakttagande på avstånd.

Hur gör du det, vad är det för några avgörande detaljer som gör dig bergsäker, jag säger inte att du har fel men jag är bara nyfiken på hur du ser det?

Riksamiralen skrev:

LordNelson skrev:Inte helt ovanligt man kan sätta aspergerdiagnos efter några sekunders iakttagande på avstånd.

Hur gör du det, vad är det för några avgörande detaljer som gör dig bergsäker, jag säger inte att du har fel men jag är bara nyfiken på hur du ser det?

I förhistoriska samhällen var smittsamma sjukdomar den vanligaste dödsorsaken och det var därför viktigt att undvika dem som kunde smitta en. Människor har därför instinkter för att snabbt avgöra om någon har avvikande motorik eller inte orkar hänga med mentalt eller fysiskt med de andra i gruppen.

Instinkter kan inte avgöra vad som är fel på en person i moderna medicinska termer utan bara konstatera att något är fel. En neuropsykiatrisk utredning behövs för att vara säker på att personen inte har en behandlingsbar kroppslig sjukdom.

Jag tycker det låter som du har antingen autism (eftersom dina nära och kära har det så kan de va ärftligt) Eller så det kan också vara som jag har, atypisk autism. Sedan kan diagnoserna gå in i varandra så jag har tex drag av autism och asperger som blir en egen diagnos dvs atypisk autism, sedan tror jag att jag kan ha drag av adhd också. Men ingen är ju helt perfekt heller, numera ser jag många som kan ha misstänkta diagnoser eller att de har de där ytliga typiska diagnos egenskaperna.

Vildsvin skrev:I förhistoriska samhällen var smittsamma sjukdomar den vanligaste dödsorsaken och det var därför viktigt att undvika dem som kunde smitta en. Människor har därför instinkter för att snabbt avgöra om någon har avvikande motorik eller inte orkar hänga med mentalt eller fysiskt med de andra i gruppen.

Instinkter kan inte avgöra vad som är fel på en person i moderna medicinska termer utan bara konstatera att något är fel. En neuropsykiatrisk utredning behövs för att vara säker på att personen inte har en behandlingsbar kroppslig sjukdom.

Mm jag har hört den där förklaringen förut, men då vill jag ställa en följdfråga, har Autister den här instinkten/förmågan att känna att någon inte platsar i gruppen? Visst kan man ju undvika folk som hostar och är märkbart sjuka men jag vet inte om jag vill undvika någon bara för personen går lite konstigt och vingligt och inte beter sig riktigt som alla andra, det är ju inte smittsamt, kanske för ryktet, men vem fan bryr sig?

Jag tycker det låter som du har antingen autism (eftersom dina nära och kära har det så kan de va ärftligt) Eller så det kan också vara som jag har, atypisk autism. Sedan kan diagnoserna gå in i varandra så jag har tex drag av autism och asperger som blir en egen diagnos dvs atypisk autism, sedan tror jag att jag kan ha drag av adhd också. Men ingen är ju helt perfekt heller, numera ser jag många som kan ha misstänkta diagnoser eller att de har de där ytliga typiska diagnos egenskaperna.

Jag fick min diagnos enligt mig sent, jag va 17-18. Det som gjort att jag accepterat min diagnos är att jag dels bearbetade den att jag hade fått den, sedan så har jag bara med tiden slutat bry mig, för det finns ju personer som är sk NT personer som också kan ha svårigheter, så då blir vi med diagnoser och de utan på något sätt likadana ändå, för att vi alla är människor. Sedan är det absolut skillnad grads mässigt, de jag har träffat har haft andra förutsättningar och behov jämfört med mig och andra har haft liknande som mig. Tex så vill och kan inte alla jobba, för de kanske har målet att bara socialisera sig med människor och komma in i själva gemenskapen.

Så egentligen är jag inte så annorlunda än de tjejer som tyckte jag var annorlunda för de är ju också annorlunda. Folk får helt enkelt ta och växa upp för ALLA har fel och brister, bara att acceptera.

Det blir bara så himla tråkigt att folk ska leta efter fel på andra när de själva har fel och brister också. Vad säger man , Kasta inte sten i ett glashus när du själv sitter i ett. Men samtidigt är ju alla lite dubbelmoral så det är ju ändå något "normalt" att man gör så. Det som blir skillnad här är att då finns det ju dessa personer som vet om att de gör fel socialt men de bryr sig inte om att de är elaka.

De kanske lär sig av sina misstag när de själva får barn. För jag vet personer som själva har barn men de har inte växt upp vad jag vet.

Man är inte sämre om man har en diagnos, jämfört med de som inte har någon. För de kan vara så att dessa NT personerna också har diagnoser, bara att de passar lättare in i sociala biten eller som de med adhd har ju fortfarande diagnoser även om de kommer undan med att de inte har sociala svårigheter. Det kan också vara att de inte gjort en diagnos utredning, för jag vet folk som jag misstänker kan ha diagnoser men det får ju en läkare avgöra om dessa personer nu vill göra en utredning dvs. Det kan ju inte jag bestämma.

Just diagnoser kan vara känsligt ämne speciellt om man precis fått en diagnos, man kanske inte vill prata om diagnosen, de får ju ta den tid det tar att bearbeta den. För mig tog det kanske 2 år innan jag landade i att jag hade en diagnos, då det var så mycket som hände samtidigt. Hade jag gått i gymnasiet idag så hade jag definitivt inte varit samma person som jag var då, jag var så sjukt osäker. Idag hade jag bara sagt vad håller du på med? ryck upp dig, till mitt gamla jag. Sedan ju äldre man blir desto mindre bryr man sig om det där ytliga tramset för att man inse att allt går i cirkulation. Att det som var poppis då kommer tillbaka osv.

Livet är bara så. Man är ung och dum, man mognar förhoppningsvis, vissa mognar inte och vissa kanske mognar när de får barn eller liknande.

Det låter på din beskrivning helt klart som att du har många autistiska drag, om det räcker för en diagnos bestämmer utredaren i slutändan men jag fick diagnos trots betydligt mer otydliga grunder. Jag har klarat mig genom livet med arbete, vänskapsrelationer och kärleksrelationer (dock absolut inte friktionsfritt), högskolestudier, två barn och ett relativt krävande jobb på chefsnivå. Första gången jag sökte utredning blev jag avskriven direkt då psykologen sa att jag aldrig hade klarat livet "så bra" om jag hade en diagnos men andra vändan blev det diagnos ändå.

Utåt sett funkar jag bra MEN jag kämpar enormt mycket med allt som verkar gå snabbt och enkelt för andra. Jag har som du extremt svårt att fatta beslut och sedan stå för dessa, fastnar i tankebanor som går i loop och förblir passiv. Är rädd att göra fel och då händer istället ingenting alls. Mitt minne suger, jag kan inte komma ihåg saker som inte är intressanta/viktiga för mig, även om det är viktigt för andra. Enkla vardagsrutiner kräver jättemycket energi, när jag bodde själv var därför hemmet i kaos då ingen annan klagade/tjatade på mig. Glömmer att betala räkningar. Framförallt så är jag extremt trött jämt. Innan jag fick barn somnade jag ofta direkt efter jobbet för annars hade jag inte ork att till exempel laga middag.

Uppfattas nog av andra som ganska självcentrerad och lat fastän jag tycker att jag anstränger mig för att vara alla till lags. Har också haft mycket problem med nedstämdhet, depression och ångest. Hela mitt vuxna liv faktiskt och jag har alltid känt mig annorlunda och undrat varför alla andra verkar ha det så lätt och varför saker som känns jättesvåra för mig bara funkar för dem. INGEN i min omgivning hade anat att jag har AST förutom mitt ex och min nuvarande partner som båda var rätt övertygade. Så det verkar jag att jag kommer undan/lyckas maskera bra för det mesta men i nära relationer blir mina svårigheter tydligare.

Kisse skrev:somnade jag ofta direkt efter jobbet för annars hade jag inte ork att till exempel laga middag.

Går verkligen att relatera till, så var och är det för mig också, mina föräldrar blev förvånade att jag alltid gick och lade mig och sov efter skolan när jag gick på gymnasiet och sov fram till kvällen, samma sak när jag jobbar ett jobb, kommer hem och orkar inte med några hobbys, kanske får in högst 2 timmar med något jag tycker om att göra på eftermiddagarna men sen hinner jag inte med andra saker som måste göras, måste gå och lägga mig för jag är så trött både på eftermiddagen och kvällen, blir att jag då skjuter upp viktiga saker som jag ska göra till helger och sånt.

Riksamiralen skrev:

Kisse skrev:somnade jag ofta direkt efter jobbet för annars hade jag inte ork att till exempel laga middag.

Går verkligen att relatera till, så var och är det för mig också, mina föräldrar blev förvånade att jag alltid gick och lade mig och sov efter skolan när jag gick på gymnasiet och sov fram till kvällen, samma sak när jag jobbar ett jobb, kommer hem och orkar inte med några hobbys, kanske får in högst 2 timmar med något jag tycker om att göra på eftermiddagarna men sen hinner jag inte med andra saker som måste göras, måste gå och lägga mig för jag är så trött både på eftermiddagen och kvällen, blir att jag då skjuter upp viktiga saker som jag ska göra till helger och sånt.

Även som barn somnade jag ofta på fritids efter skolan. Sen fick jag glasögon och mamma sa "Kanske det är därför du varit så trött" Minns att hon också var orolig för diabetes ett tag på grund av att jag låg i sängen/sov hela tiden och bara gick upp för att dricka juice och sedan lade mig igen.

Riksamiralen skrev:

Kisse skrev:somnade jag ofta direkt efter jobbet för annars hade jag inte ork att till exempel laga middag.

Går verkligen att relatera till, så var och är det för mig också, mina föräldrar blev förvånade att jag alltid gick och lade mig och sov efter skolan när jag gick på gymnasiet och sov fram till kvällen, samma sak när jag jobbar ett jobb, kommer hem och orkar inte med några hobbys, kanske får in högst 2 timmar med något jag tycker om att göra på eftermiddagarna men sen hinner jag inte med andra saker som måste göras, måste gå och lägga mig för jag är så trött både på eftermiddagen och kvällen, blir att jag då skjuter upp viktiga saker som jag ska göra till helger och sånt.

En utmattande intrycksfobi, tror många kan relatera, var själv utmattad efter skolan. Är likadant numer efter jobbet men försöker stålsätta mig och hålla ögon öppna åtm till senare på kvällen, och tar jag en tupplur måste jag begränsa den till 20-30 min. Är kanske inte bara ett autismfenomen, det är väl så för många.

Vildsvin skrev:Vilka är "alla"? Menar du dina släktingar så är det ganska vanligt i släkter där vissa har NPF och andra inte att de med diagnos får rollen att vara "de sjuka" medan de utan diagnos blir "släktens hopp". Om du har varit "släktens hopp" men ändå får en diagnos så blir det en omställning i hur släktingar betraktar dig.

Ja, min familj och de närmaste arbetskamraterna. Tror inte jag ses som ”släktens hopp” men har väl fått höra saker som att jag är ”mest normal” av mig och mina systrar. Jag har väl alltid varit lite tyst och tillbakadragen jämfört med mina systrar som mina föräldrar haft fullt upp med. Vi har ju autism/asperger i släkten. Nu är de barn med på dem är det lätt att märka att något är lite annorlunda, så jag tror inte jag stämmer in på deras bild av autism. Men jag har ju kämpat så hårt hela mitt liv med att vara normal, se normal ut etc så jag vet knappt vem jag är i nuläget

Moderator: Citeringen korrigerad.

Kisse skrev:Det låter på din beskrivning helt klart som att du har många autistiska drag, om det räcker för en diagnos bestämmer utredaren i slutändan men jag fick diagnos trots betydligt mer otydliga grunder. Jag har klarat mig genom livet med arbete, vänskapsrelationer och kärleksrelationer (dock absolut inte friktionsfritt), högskolestudier, två barn och ett relativt krävande jobb på chefsnivå. Första gången jag sökte utredning blev jag avskriven direkt då psykologen sa att jag aldrig hade klarat livet "så bra" om jag hade en diagnos men andra vändan blev det diagnos ändå.

Utåt sett funkar jag bra MEN jag kämpar enormt mycket med allt som verkar gå snabbt och enkelt för andra. Jag har som du extremt svårt att fatta beslut och sedan stå för dessa, fastnar i tankebanor som går i loop och förblir passiv. Är rädd att göra fel och då händer istället ingenting alls. Mitt minne suger, jag kan inte komma ihåg saker som inte är intressanta/viktiga för mig, även om det är viktigt för andra. Enkla vardagsrutiner kräver jättemycket energi, när jag bodde själv var därför hemmet i kaos då ingen annan klagade/tjatade på mig. Glömmer att betala räkningar. Framförallt så är jag extremt trött jämt. Innan jag fick barn somnade jag ofta direkt efter jobbet för annars hade jag inte ork att till exempel laga middag.

Uppfattas nog av andra som ganska självcentrerad och lat fastän jag tycker att jag anstränger mig för att vara alla till lags. Har också haft mycket problem med nedstämdhet, depression och ångest. Hela mitt vuxna liv faktiskt och jag har alltid känt mig annorlunda och undrat varför alla andra verkar ha det så lätt och varför saker som känns jättesvåra för mig bara funkar för dem. INGEN i min omgivning hade anat att jag har AST förutom mitt ex och min nuvarande partner som båda var rätt övertygade. Så det verkar jag att jag kommer undan/lyckas maskera bra för det mesta men i nära relationer blir mina svårigheter tydligare.

Jag har själv känt att jag är lat. Mycket för att det känns totalt omöjligt för mig att arbeta heltid. Ändå ser jag hur mina kollegor gör detta i ett väldigt krävande jobb (förskola) och dessutom arbetar över. Eftersom jag är deltidssjukskriven så börjar jag lite senare på dagen så när ungarna gått till skolan så somnar jag ofta på soffan en stund innan jag går till jobbet. Dvs när inte ångesten är för stor vilket den lätt kan vara innan jag ska gå till jobbet.

Masken skrev:Jag är en kvinna på 40 år som nyligen påbörjat en autismutredning. Jag har funderingar kring huruvida man kan leva upp till en diagnos även om allt inte verkar stämma in på autism och vill gärna ha era tankar kring detta och om ni känner igen er i min upplevelse.

* Har flertalet olika npf-diagnoser i min familj så som autism, ADD och ADHD. Min dotter har autistiska drag och de flesta av hennes kusiner på min sida har antingen autism el ADHD. Min ena syster ADD och min pappa ADHD.
*I barndomen var jag väldigt blyg, ängslig och försiktig. Jag hade svårt att somna redan som bebis och kunde ligga vaken sent in på natten.
* Har haft 1-3 vänner ca i barndomen. Färre och färre ju äldre jag blivit. Har inte kunnat behålla vänner över tid. Två nära vänner har sagt upp kontakten med mig och jag förstår inte varför. Har som ung vuxen känt mig mycket ensam. Nu är jag nöjd med min sambo och mina barn. Behöver inte direkt några vänner.
* Har sen tidigare GAD, social ångest och OCD.
* Är just nu deltidssjukskriven pga. ångest. Blir stressad och mår dåligt på jobbet. Blir överväldigad och vill mest därifrån (arbetar med barn).
* Har sammanlagt ca sju år av studier på högskolenivå och har en utbildning på avancerad nivå. Så teoretiskt är jag väldigt kompetent men får inte ihop det i praktiken.
* Jag är kravkänslig och rädd för ansvar.
*Kan inte agera el fatta beslut utan att det krävs en lång tankeprocess. Ibland fastnar jag i tankarna och förblir passiv.
* Jag ogillar att bryta rutiner och jag är oflexibel.
* Har alltid känt mig annorlunda, som alla fattar något som inte jag fattar. Som om alla har ett manus förutom jag.
* Har ofta sagt saker som får andra att skratta och jag förstår inte varför så nu är jag på min vakt med vad jag säger.
* Trivs bäst med mina djur
* Avskyr spontana besök och parmiddagar, fester etc. Jag blir stressad och vet inte hur jag ska bete mig.
* Katastrofalt lokalsinne. Är livrädd för att ta körkort. Kan inte se att jag skulle klara av att köra bil.
* Har svårt att förstå mina känslor och reagerar ibland "fel" och blir inte glad när jag borde bli glad och tvärtom.
* Förstår inte andra människor, vad de är intresserade av och det de engagerar sig i.
* Trivs bäst hemma. Att plugga på distans passar mig perfekt.
* Har repetitiva beteenden. Kan fastna i meningar som jag repeterar framifrån och bakifrån, räknar ord m.m.
* Begåvningstestet visade på ett ojämt resultat. Låg väldigt högt på den verbala delen, väldigt lågt på delen om snabbhet (processa information), något högre än genomsnittet på logik och på genomsnittet i arbetsminne.
* Avskyr situationer som tvingar in en i småprat som barnens aktiviteter tex.

Trots detta kan jag ju faktiskt se andra i ögonen. Det händer väl att jag tolkar saker bokstavligt men inte så ofta tror jag. Jag kan på jobbet bete mig som om jag vore glad och social fast jag inte upplever mig vara det. Det som händer i mitt huvud verkar liksom inte stämma med det jag visar utåt. Alla ser jätteförvånade ut när jag säger att jag utreds för autism, som om de inte tror mig. Så ibland börjar jag tvivla på mig själv och det jag upplever. Inbillar jag mig? Har alla det så här? Vad tänker ni som kommit lite längre i den här processen och sitter inne på lite mer kunskap?

Är så orolig för att inte få en diagnos, hur ska jag då förstå, få hjälp och acceptera mig själv?

Känner igen mig i mycket av det du skriver (men inte allt).
Har Aspergers och ADD.

slackern skrev:Bara en psykiatriker eller psykolog som genomför en utredning på dig har svaren inget någon här kan sia om för det är just det personerna utanför utredningen gör och inget annat.

Autism - ter sig ofta väldigt olika - fall man skall gå in i detalj på någons varande, trots kriterierna.

LordNelson skrev:Inte helt ovanligt man kan sätta aspergerdiagnos efter några sekunders iakttagande på avstånd.

Sant - dock missar "vanliga" det.

nomemorytoday skrev:

LordNelson skrev:Inte helt ovanligt man kan sätta aspergerdiagnos efter några sekunders iakttagande på avstånd.

Sant - dock missar "vanliga" det.

+1

Vildsvin skrev:

Riksamiralen skrev:

LordNelson skrev:Inte helt ovanligt man kan sätta aspergerdiagnos efter några sekunders iakttagande på avstånd.

Hur gör du det, vad är det för några avgörande detaljer som gör dig bergsäker, jag säger inte att du har fel men jag är bara nyfiken på hur du ser det?

En neuropsykiatrisk utredning behövs

Psykologen som utför utredningen gör samma som jag + ett frågeformulär + ett test.

Framstår man som normal vad gäller kroppshållning, klädsel, frisyr, smink och hur man för sig är risken/chansen mindre man får diagnos.