Nyttoaspekt

Vanligen när vi diskuterar den typiska AS-förmågan att hyperfokusera så är det i sammanhang av att påpeka att det kan vara en tillgång, dvs. vi diskuterar nyttoaspekten av förmågan. Där är det nog tämligen klart att hyperfokus kan vara både en tillgång och en nackdel. (Det är t.ex. en tillgång att kunna hyperfokusera på en arbetsuppgift men det är en nackdel att börja hyperfokusera på något annat än arbetsuppgiften, eller att hyperfokusera och inte vara kontaktbar när omgivningen kräver närvaro). Detta är dock inte ämnet för tråden.

Måendeaspekt

Vad vi sällan eller aldrig har diskuterat däremot är hälsoaspekten eller, mindre pretentiöst, måendeaspekten. Är det så att vi har ett behov av att få hyperfokusera då och då för att må bra? Eller är det kanske tvärtom så att vi mår dåligt av det?

Å ena sidan verkar många av oss ha ett behov att glida in i hyperfokus på någonting, för kortare eller längre stunder, för att skärma av oss från omvärlden. Det förefaller som i alla fall vissa av oss har ett behov att skärma av oss, t.ex. för att slippa omgivningens stress och krav, och tar då till knepet att hyperfokusera på något, inte nödvändigtvis något som vi ens själva tycker är viktigt eller meningsfullt. För egen del så har jag ofta svårt att ägna mig åt någon av de saker jag helst skulle vilja, antingen för att omgivningen stör mig eller för att jag är uppstressad av den, och ägnar mig då åt något jag kan ägna mig åt i aktuell situation, snarare än vad jag skulle vilja. (Man kan förstås också gå in i hyperfokus när man redan ägnar sig medvetet och avsiktligt åt någon aktivitet och där det är en tillgång för utövandet av aktiviteten. För egen del så händer det t.ex. ibland när jag målar. Det är väl ungefär det som många människor brukar kalla för flow, men möjligen är de flesta inte lika hyperfokuserade som vi AS blir).

Å andra sidan har många av oss en tendens att hyperfokusera i väldigt långa pass, och mår kanske dåligt på kuppen. Det kan t.ex. göra att vi glömmer bort att äta och göra andra viktiga saker och det kan stöka till och förstöra dygnsrytmen.

Jag gissar att många av oss trots allt har ett behov av att hyperfokusera iblandför att må bra, och att det handlar om ett sätt att skärma av (vilket alltså då skulle vara det egentliga och primära behovet) och att vi ibland eller ofta har det behovet även om det går ut över andra saker. Däremot är det förstås inte bra om annnat, som mat och sömn, blir alltför mycket lidande, så det är nog viktigt att hitta någon lagom balans mellan längd och frekvens på hyperfokuspassen och andra saker. Möjligen är det så att det behov hyperfokusen syftar till uppfylls efter en kortare stund men att vi fastnar i hyperfokus och lätt blir kvar där mycket längre än vi behöver och att den positiva effekten kan övergå i en negativ effekt?

Det var några funderingar kring ämnet, och jag lämnar nu över för kommentarer och ytterligare funderingar i ämnet från hyperfokusexpertpanelen.

Jag kom genast att tänka på tonåringen som ägnat ett helt dygh åt intensivt dataspelande. Månntro att han har AS, också?

HellviHumle skrev:Jag kom genast att tänka på tonåringen som ägnat ett helt dygh åt intensivt dataspelande. Månntro att han har AS, också?

Eller så väcker det frågan om hyperfokus är så specifikt AS-drag som det brukar påstås? Begreppet flow, som jag nämnde, används ju också ofta. Det förefaller vara någon form av hyperfokus också, men inte begränsat till AS-personer. En uppenbar tanke är förstås att det är som med många andra AS-drag, att ingen människa egentligen har eller inte har draget, utan har det i olika hög grad. Dvs. i stort sett alla människor kanske har någon förmåga till hyperfokus, men vi med AS är i allmänhet bättre på det. Kanske så att vi klarar av att gå djupare i fokus, oftare och i flera situationer än de flesta andra?

Intressant. I Världen växer (som tyvärr verkar slutsåld överallt) skriver Tor Nørretranders om Csíkszentmihályis flow, och liknar det vid autism med returbiljett. Han utvecklar det någorlunda, men jag minns inte hur och har inte boken.

Jag tror absolut att alla grejar hyperfokus, men alla gör det inte till en "livsstil".

Har aldrig funderat på hyperfokus som en måendefråga faktiskt. Känns jättedumt, när det är ett så otroligt intressant ämne, att inte ha mer att komma med.

Hoppas det går bra om jag kompilerar det här några dagar och återkommer.

Fokusering är bra för det leder ofta till en positiv effekt. Är jag fokuserad i mitt arbete, skapar det och genererar det mera intresse för uppgiften jag utför. Däremot blir jag för mycket fokuserad och glömmer att äta eller sköta min hygien, räknas det nog som "missbruk", iallafall om det tar över resten av de aktiviter jag brukar göra för att må väl. Har själv tvångsproblematik, och isolerar mig ibland för att "bryta mot omvärlden" ett tag, kanske typiskt AS? För mig är forumet ett sätt att kommunicera, och är nytt för mig, samtidigt har jag kvar kontakten med omvärlden då jag vill göra något annat och höra av mig till vänner en dag.

Jag vet med mig själv att det är bland det mest vilsamma jag kan ägna mig åt: just att hyperfokusera på något, det spelar nästan ingen roll på vad. Ofta blir det datorn men det kan också bli morgontidningen eller något annat. Till och med disken kan fungera, om den är tillräckligt stor. Fördelen med disken och tidningen är att den faktiskt tar slut - det är lättare att bryta hyperfokus då, med datorn är det värre.

När jag mår dåligt kan jag längta efter att få lov att gå in i något helt och fullt, att fördjupa mig i något (allt ifrån ekonomiska teorier till garderobsstädning eller genetik men helst teori tror jag) är en verklig lisa för själen. Ingenting kan mäta sig med detta och brist på möjlighet att verkligen fokusera gör att jag till slut blir sönderstressad och faller in i en depression. Det är också en anledning, tror jag, till att jag har svårt att orka med andra människor runt mig hela tiden oavsett de är trevliga och självvalda eller ej.

Som ensamförälder sedan många år tillbaka tror jag detta är en stor anledning till att jag emellanåt klappar ihop rätt rejält. Jag har för dåligt med möjligheter att skärma av och bara vara i det jag fokuserar på och det tröttar mig mer än jag riktigt har insett. Jag tror också att det är en anledning till att jag haft svårt att leva i förhållanden med män - de har ofta svårt att acceptera att jag drar mig undan utan envisas med att tro att det beror på att jag inte älskar dem längre eller är arg för något...

För mig är hyperfokuseringen övervägande positiv och kommer i olika grader där 1 är lättast, 2 det mest givande, 3 roligast och 4 mest frustrerande:

1. Sub-hyperfokusering: man är helt fokuserad på det man gör eller den man interagerar med, men har inga problem att skifta fokus om man blir avbruten, och kan ibland även hålla flera bollar i luften samtidigt (t ex tala i telefon och måla om en hylla).

2. Kreativ hyperfokus: man är inspirerad och har ett kreativt flöde. Ett ömtåligt tillstånd där man behöver få vara helt ostörd och fokuserad på en enda sak tills man är klar, men ack så tillfredsställande när man lyckas åstadkomma det man önskade.

3. Besatthet: man blir helt besatt av något för att det är så kul, och skjuter gärna upp saker som att äta, kissa och sova tills kroppen tvingar en. Ibland kan 2 övergå i 3.

4. Beroende: när man helt enkelt blivit beroende av något, t ex datorspel, onlinepoker eller forum, och inte kan slita sig fast man vet att man borde göra något vettigare. Ibland kan 3 övergå i 4.

En nackdel för mig som är i hyperfokus för det mesta, är att jag lätt får överdos och behöver totalt ombyte efter att jag hyperfokuserat på något länge eller intensivt. Annars har jag blivit rätt bra på att hålla kroppen på gott humör så den inte blir kinkig, samtidigt som jag hyperfokuserar.

För sex veckor sedan imorgon läste jag ordet hyperfokusera för första gången. Det var av en slump. Jag kunde lika gärna missat ordet, och därmed inte hamnat på det här forumet (bland annat, då). Ordet hyperfokusera gjorde att jag inte kunde kasta bort AS-tankarna som jag gjort tidigare, för flera år sedan. Det är alltså intressant (eller vad för ord jag nu ska dra till med) att läsa vad ni skriver i den här tråden.

Nåväl. Jag upplever positiva och negativa aspekter av det. Kvasirs inledning passar mig bra, med onåbarhet och vardagskaos och allt, liksom Ingers fyra grader. Jag har dessutom mycket lång startsträcka -- kan behöva tre timmar (utan annat än mikropauser (*host*rökare*host*)) för att känna att jag kommit igång. Ibland slarvar jag bort tre--fyra veckor: något blir intressant, och när jag två dagar senare tittar i kalendern är det någon helt annan månad. Men när det kommer till datorer eller något enskilt ämne inom musiken kan jag sitta fast nära på hela år.

Jag vet inte om min önskan att sitta och låta en Syssla uppta mig helt beror på att jag behöver dra mig undan, eller om jag drar mig undan för att kunna låta mig upptas av Sysslan. I vilket fall lever isolation och Sysslan i symbios.

(Sidospår: Just ordet flow brukar jag koppla till en annan upplevelse än ovanstående, som har med mitt (improviserade) musicerande att göra. Ibland slutar jag att vara medveten, det enda som finns i huvudet är en ström av musik som passerar mig. Jag är ett tomt skal utan tanke. När jag spelar med andra och det händer, får jag supernärvaro och blir positivt medveten om alla detaljer i mitt synfält och hörfält, utan att jag har vare sig blicken eller hörseln riktad någonstans, utan snarare mot allting samtidigt. I mitt vanliga liv är denna ständiga rådata en plåga, men i det här tillståndet hinner jag ta in, bearbeta, begrunda och agera utifrån allt omkring mig. Och mina idéer överraskar mig hela tiden; jag vet inte vad jag spelat förrän jag hunnit ta in och analysera det i efterhand. Har videoupptagningar på mig själv, och i det här tillståndet rör jag mig tre gånger snabbare än normalt och vad mitt minne säger. Jag saknar helt tidsuppfattning.)

weasley skrev:Jag tror absolut att alla grejar hyperfokus, men alla gör det inte till en "livsstil".

Har aldrig funderat på hyperfokus som en måendefråga faktiskt. Känns jättedumt, när det är ett så otroligt intressant ämne, att inte ha mer att komma med.

Hoppas det går bra om jag kompilerar det här några dagar och återkommer.

Vete fan om jag grejar det längre. Dels för(?) trött, helt enkelt; dels går jag bet på vad jag skulle göra som vore vettigt nog för både mig och några till, roligt nog och som jag dessutom kan. Och nosaråren är förbi, känns det som.

Men kanske jag också borde vänta med att skriva något - t.ex. tills jag kan fokusera nog för att läsa åtminstone startinlägget in extenso.

apkonstapel skrev: Jag har dessutom mycket lång startsträcka -- kan behöva tre timmar (utan annat än mikropauser (*host*rökare*host*)) för att känna att jag kommit igång. Ibland slarvar jag bort tre--fyra veckor: något blir intressant, och när jag två dagar senare tittar i kalendern är det någon helt annan månad.

Stark igenkänning!

apkonstapel skrev:För sex veckor sedan imorgon läste jag ordet hyperfokusera för första gången. Det var av en slump. Jag kunde lika gärna missat ordet, och därmed inte hamnat på det här forumet (bland annat, då).

Och att du kom hit är iaf jag glad för! Tror flera skulle skriva under på det!

(Sidospår: Just ordet flow brukar jag koppla till en annan upplevelse än ovanstående, som har med mitt (improviserade) musicerande att göra. Ibland slutar jag att vara medveten, det enda som finns i huvudet är en ström av musik som passerar mig. Jag är ett tomt skal utan tanke.

Precis det jag uppnår och/eller söker när jag pärlar. När jag var som mest ångestig upptäckte jag också att små runda pärlor funkar mycket bättre än små runda piller.

alfapetsmamma skrev:

apkonstapel skrev:För sex veckor sedan imorgon läste jag ordet hyperfokusera för första gången. Det var av en slump. Jag kunde lika gärna missat ordet, och därmed inte hamnat på det här forumet (bland annat, då).

Och att du kom hit är iaf jag glad för! Tror flera skulle skriva under på det!

Jag är en.

(Sidospår: Just ordet flow brukar jag koppla till en annan upplevelse än ovanstående, som har med mitt (improviserade) musicerande att göra. Ibland slutar jag att vara medveten, det enda som finns i huvudet är en ström av musik som passerar mig. Jag är ett tomt skal utan tanke.

Precis det jag uppnår och/eller söker när jag pärlar. När jag var som mest ångestig upptäckte jag också att små runda pärlor funkar mycket bättre än små runda piller.

Precis det har jag alltid haft en vision av. Den gäckar mig som en hägring.

Många intressanta synpunkter. Ingers skala är intressant även om jag kanske inte köper den rakt av, utan diskussion. Tillstånd 1 vet jag inte riktigt om jag har, eftersom definitionen säger att man är fokuserad på det man gör, men inte hyperfokuserad. Jag har ofta svårt att koncentrera mig och stänga av störande ljud och annat, så frågan är om jag egentligen har något meningsfullt tillstånd mellan ofokuserad och hyperfokuserad? Tål att fundera på. Jag vet inte heller riktigt om jag ser distinktionen mellan tillstånd 3 och 4. De känns ungefär lika tycker jag, men visst, man kan säkert göra en gradskillnad om man absolut vill. Det som är intressant är att jag tycker mig ana en viktig gräns mellan 2 och 3, där det övergår från något bra och konstruktivt till något som kanske inte längre är så bra och som man kanske inte mår så bra av, i alla fall i längden. Dvs. lagom mycket hyperfokus lagom länge kan vara bra, men för mycket kan gå överstyr och vara kontraproduktivt.

Så begreppet flow igen då. Inger verkar likställa det med sitt tillstånd 2, och det känns nog ganska rimligt, tycker jag. Apkonstapel däremot verkar vilja göra en distinktion mellan flow och hyperfokus, som jag inte vet om jag håller med om. Om jag förstår det rätt så skulle skillnaden vara om man är medveten eller inte om vad man gör. Eftersom vi pratar konstnärligt flow, i alla fall i exemplet, så antar jag att det omedvetna ska tolkas som att det är högra hjärnhalvan som har tagit över kontrollen, så som det ofta är i sådana lägen, vare sig man målar, spelar eller gör något annat kreativt. Jag vet dock inte om det är så meningsfullt att göra en sådan distinktion. Det är ju frågan om en fokusering på det man gör, oavsett om det är den vänstra eller högra hjärnhalvan som styr, eller båda i symbios (som det ibland också kan vara vid konstnärligt flow). Jag skulle nog vilja säga att det är frågan om ett slags hyperfokus oavsett.

Inger skrev:För mig är hyperfokuseringen övervägande positiv och kommer i olika grader där 1 är lättast, 2 det mest givande, 3 roligast och 4 mest frustrerande:

1. Sub-hyperfokusering: man är helt fokuserad på det man gör eller den man interagerar med, men har inga problem att skifta fokus om man blir avbruten, och kan ibland även hålla flera bollar i luften samtidigt (t ex tala i telefon och måla om en hylla).

2. Kreativ hyperfokus: man är inspirerad och har ett kreativt flöde. Ett ömtåligt tillstånd där man behöver få vara helt ostörd och fokuserad på en enda sak tills man är klar, men ack så tillfredsställande när man lyckas åstadkomma det man önskade.

3. Besatthet: man blir helt besatt av något för att det är så kul, och skjuter gärna upp saker som att äta, kissa och sova tills kroppen tvingar en. Ibland kan 2 övergå i 3.

4. Beroende: när man helt enkelt blivit beroende av något, t ex datorspel, onlinepoker eller forum, och inte kan slita sig fast man vet att man borde göra något vettigare. Ibland kan 3 övergå i 4.

En nackdel för mig som är i hyperfokus för det mesta, är att jag lätt får överdos och behöver totalt ombyte efter att jag hyperfokuserat på något länge eller intensivt. Annars har jag blivit rätt bra på att hålla kroppen på gott humör så den inte blir kinkig, samtidigt som jag hyperfokuserar.

Minns nu inte var du skrev om stress och kopplingen till AS, men när jag letade efter info om Voxra (inför att träffa läkare snart) så hittade jag följande, som indikerar att iaf några kopplar ihop stressallergi med AS:

AUTISMSPEKTRUMSTÖRNING: (Autism, Asperger (= högfungerande autism), Atypisk autism): Nedsatt social förmåga (nedsatt intuitiv förståelse för andra, svårigheter att "läsa mellan raderna" i socialt samspel, bristande "sunt förnuft"). Avvikelser i verbal kommunikation/kroppsspråk/ansiktsuttryck/beteende. Ofta rutinbundna med stereotypa mönster i aktiviteter.. Begåvningsnivå varierar från mycket högbegåvade till utvecklingsstörning. Ofta specialintressen. Nedsatt stresstolerans (lätt uttröttbar, irritabilitet, risk för Utmattningssyndrom/Utmattningsdepression!). Koncentrationssvårigheter. Sömnsvårigheter. Smärtproblematik.

Hittade det här: http://www.praktiskmedicin.com/sjukdom.asp?sjukdid=879. Gillar inte det här dock: Definition: Neuropsykiatriskt kroniskt funktionshinder. "Medfödd personlighetsstörning" som ADHD, DAMP, Autismspektrumstörning, inkl. Aspergers Syndrom m fl. Definition/symtom enligt DSM IV anpassad för barn och ungdomar och stämmer ej för vuxna. [min kursivering]

En fråga jag ställde inledningsvis och som jag inte tror någon egentligen har berört är om det eventuella behovet av hyperfokus är ett primärt behov eller ett sekundärt? Om det nu är så att vi faktiskt har ett behov av att gå in i hyperfokus ibland, beror det då på att det är just själva hyperfokuseringsprocessen vi behöver, eller är det primära behovet att slippa omvärldens stök och stress och hyperfokuseringen bara är vårt verktyg för att fly världen? Dvs. i det andra fallet, skulle behovet av att hyperfokusera försvinna om vi levde i en tillräckligt lugn och stillsam miljö? (En miljö tillräckligt anpassad efter den aktuella individen kanske är ett bättre sätt att uttrycka det sistnämnda).

Kvasir, fråga Aspkvinna. Hon flyttade och skalade bort en massa och började må annorlunda. Hon kanske kan svara.

Själv funderar jag väldigt lite på hönan och ägget-grejer, jag har fullt upp med att hyperfokusera, ta mig ur det och så fastna igen...

Flow = världens mest underbara känsla jag upplevt, att försvinna i tid och rum, att vara totalt utan medvetande, att inte veta om att det ens existerar någonting utanför, att inte kunna "välja" att inte finnas, att vara ett instrument. Som en bäck som porlar vackert, utan att vara medveten om sin existens. (ej samma sak som hyperfokus)

Hyperfokus = Att vara jättestarkt fokuserad, att ha massa tankeverksamhet som är helt inställd på just det man håller på med. Kan till det yttre likna flow, men i hyperfokus är jag en mycket aktiv AGENT i det jag gör, medan jag i flow är ett passivt INSTRUMENT.

Att kunna fokusera i form av att kunna koncentrera sig, hålla uppmärksamheten på det man ska utan att distraheras av ovidkommande är mycket bra. Att däremot hyperfokusera på det sätt att jag exempelvis blir så inlevd i internetdiskussioner att jag missar viktiga avtalade möten är inte alls bra. Att vara intresserad av historiauppgiften, projektarbetet eller specialintresset så man verkligen lägger ner tid och engagemang är bra, det kan få en att bli enklare att umgås med då man blir på bättre humör och lyrisk, jag kan bli typ förälskad i mina nya ämnen, men inte när det går till negativ konsekvens över andra relevanta uppgifter som man egentligen borde prioritera som matlagning, jobb och kvalitetstid med sin familj.

Kvasir skrev:En fråga jag ställde inledningsvis och som jag inte tror någon egentligen har berört är om det eventuella behovet av hyperfokus är ett primärt behov eller ett sekundärt? Om det nu är så att vi faktiskt har ett behov av att gå in i hyperfokus ibland, beror det då på att det är just själva hyperfokuseringsprocessen vi behöver, eller är det primära behovet att slippa omvärldens stök och stress och hyperfokuseringen bara är vårt verktyg för att fly världen? Dvs. i det andra fallet, skulle behovet av att hyperfokusera försvinna om vi levde i en tillräckligt lugn och stillsam miljö? (En miljö tillräckligt anpassad efter den aktuella individen kanske är ett bättre sätt att uttrycka det sistnämnda).

Jag lever numera oerhört lugnt och skyddat och hyperfokuserar bättre än någonsin, så för mig är det i alla fall ett primärt behov. Det var därför jag lämnade stan och flyttade ut på landet; för att få vara ostörd och hyperfokusera ifred, trots att jag inte är någon landsbo-typ egentligen. Min hyperfokus har aldrig varit för fly utan ett naturligt behov, oavsett vilken miljö jag råkar befinna mig i.

Inger skrev:Jag lever numera oerhört lugnt och skyddat och hyperfokuserar bättre än någonsin, så för mig är det i alla fall ett primärt behov. Det var därför jag lämnade stan och flyttade ut på landet; för att få vara ostörd och hyperfokusera ifred, trots att jag inte är någon landsbo-typ egentligen. Min hyperfokus har aldrig varit för fly utan ett naturligt behov, oavsett vilken miljö jag råkar befinna mig i.

Vid närmare eftertanke så tänkte jag nog inte efter riktigt. Jag skrev ju faktiskt själv i början om två slags hyperfokus, eller i alla fall anledningar därtill. Det ena fallet var att hyperfokusera för att stänga av medans det andra var att helt enkelt hyperfokusera på något man vill eller behöver göra. Sistnämnda försvinner förstås näppeligen bara för att man får vara ostörd, utan precis som du säger torde en lugn miljö istället stimulera till mera sådan hyperfokusering. Min fundering i föregående inlägg borde alltså ha gällt enbart den första typen av hyperfokusering, den som inträffar när man är i eller just har kommit från en stökig eller stressig miljö och som inte självklart handlar om något man egentligen vill eller behöver göra, t.ex. surfa planlöst på nätet.

När jag kommer från en stökig miljö så tycker jag det är väldigt avkopplande att se på TV, sortera filer på datorn eller skriva lite på forumet (inget djupt och svårt då förstås). Kopplar nog av bättre framför TVn men det är sällan lika roligt.

Edit: flyttar mitt tillägg till egen post.

TV brukar inte fungera för att hyperfokusera. Det är för passivt för att jag ska kunna koncentrera mig. Tyvärr är det ofta även samma problem med favoritsysselsättningar som musiklyssning och bokläsning, som snarast kräver att jag redan är väldigt lugn och avstressad för att kunna koncentrera mig på det.

Har förresten just drabbats av en besatthet (kategori 3): att rippa mina inspelade filmer och tv-serier till extern hårddisk som kan kopplas direkt till TVn, samt tagga om och sortera dessa i perfekt ordning. Detta har jag svårt att slita mig från trots att jag flera dagar i sträck haft väldigt jobbigt förkylning och bland de värsta migränanfall jag haft på år och dag. Men när något är så roligt och utsikten att få perfekt ordning ligger precis runt hörnet har jag svårt att slita mig innan det är klart, trots att jag mår pyton, egentligen behöver vila, och hjärnan bara funkar på en bråkdel av sin normala kapacitet.

Medan kreativitet (kategori 2) kräver 100% välmående kropp och fungerande hjärna. Någon annan som känner igen sig i detta?

När jag inte har nåt att hyperfokusera på så saknar jag det. Väldigt mycket.

Om jag hindras i mitt fokuserande så mår jag dåligt, det är väldigt jobbigt.


Mycket mer behov än belastning. Belastning är det bara om det inte funkar med omgivningen.