Jag har bara aspergers och ADD, ingen personlighetsstörning. Känns som vissa med aspergers är känsligare än andra och upplever mer spöken men de flesta är mer rationella och vägrar tro på något.

Så nja om aspergers leder till att man ser spöken.

Alltså ni måste ju förstå att detta är ju inte vad jag har sagt eller föreläst, utan detta är ju saker lärare har sagt. Jag hoppas ju att de har lärt ut på rätt sätt eller vad man ska säga, för det är ju inte så att jag känt behovet av att ifrågasätta deras lärande, såvida det inte är något riktigt konstigt.

Sedan så tycker jag att det är rimligt med det jag har skrivit om det hela, sen är ju inte allting si eller så, det finns ju också mittemellan ting har jag förstått.

Jag menar, säger en lärare till sina elever att tex som en lärare sa till mig att de med downs tänker som barn och är goa och glada personer som är kärleksfulla och vill andra väl (tror hon ville få oss att förstå deras handikapp eller funktionsnedsättning) Ska jag och de andra bara Nej, nu lär du ut helt fel? Absolut kan det skilja sig på graden av down syndrom likaså om man har grav asperger eller lätt eller likaså med adhd.

Jag har träffat både de som de knappt syns att de har diagnoser och andra har de varit mer tydligt. Exempel är att de har varit personer som varit väldigt annorlunda i stilen eller i sitt beteende. Då är det tydligt att de har någon form av diagnos, medan andra har kunnat se ut som tex någon från Paradise hotel men då kan de också ha adhd eller aspergers men ingen kommer att säga något om det.

Har man en mer synlig diagnos så kommer folk märka det just för att den syns, de var tex många som märkte att en tjej hade adhd men för mig var det många som tyckte jag var konstigare och då var jag som de här där diagnosen inte syns på sk osynligt handikapp eller vad man ska säga. Denna tjejen alltså det skrek adhd om henne, hon var också så öppen om sin diagnos. Har säkert sagt detta förut men det är skillnad på diagnoserna i sig och hur graden är och vissa är bra på att dölja sina diagnoser, eller har lättare att passa in så man tror att de är "normala" men som min sambo sa och som jag har märkt i efterhand att de är väldigt många som är rätt konstiga och har mer eller mindre någon diagnos osv. Att man inte är så där perfekt som man kanske trodde. Alla är vi konstiga på något sätt. Ingen är ju felfri.

Summan av kardemumman, både hon tjejen och säkert andra hade diagnoser vissa syntes mer och andra mindre, jag har också en diagnos men trots att alla hade någon form av diagnos eller drag så behandlade man varandra olika. Enligt någon så har inte adhd personer sociala svårigheter som om de skulle utesluta att de har diagnoser?

Vissa personer som de verkligen var uppenbart hade en diagnos, kunde bli mobboffer medan andra som kunde anses udda på något sätt kunde bli mer hyllad eller som om "han är konstig men vadå?"

Det var tex en tjej med mangastil och hon såg annorlunda ut jämfört med andra, de andra hade ju tex skinnjacka, fjällräven osv rätt standard kläder så kom hon med väldigt udda kläder. Ingen verkade bry sig om att hon var annorlunda, men för mig var det rätt uppenbart att hon var annorlunda. Jag gick ju inte runt i den stilen. Ändå tyckte folk jag var konstig. Det där är rätt skevt ändå, att det kan vara så olika. Det är väl mest det jag är fundersam över..

Trodde det var rätt självklart att man förhöll sig kritisk till vad som lärdes ut på gymnasienivå. Men det kanske var för att vissa av våra lärare lärde ut bisarra saker. Som att "negrerna" kommer från neandertalare och riktiga människor kommer från homo sapiens.

Dock anade jag bara att det var något konstigt med psykologikursen. Fattade först när jag läste på högre nivå. Minns en elev som frågade om Freuds teorier var fakta eller bara hans synsätt. Läraren sa att det var bevisade fakta. Så tyvärr trodde jag på det ett år eller så.

Vi har alla med oss ett synsätt som är favorit. Vi kan ändra synsätt men ett brukar vara det viktigaste.

Jossies synsätt verkar vara ett helt annat än mitt.

Inte just om detta ämnet, men i många ämnen tänker jag evolutionärt. Andra kanske tänker mer individpsykologiskt.

Hur menar du att jag tänker då jämfört med ditt synsätt?


Ja alltså det är så min erfarenhet och upplevelse har varit gällande det sociala, min diagnos och hur olika saker i skolan var. Inte för att det är fel eller rätt sätt. För man lär ju sig olika. När ni gick i skolan så fanns säkert aga och sådana saker men jag är uppväxt med en annan generation, så det är klart att jag tar upp exempel från min tid/generation, det var någon som sa att vetenskap utvecklar sig ständigt och visst är det så, men jag har lärt mig dessa saker (psykologin osv)för bara några år sedan och absolut är det skillnad på vad ni kanske lärde er men för det så betyder inte det att jag har lärt mig fel, för jag utgår ju från min generation.

Då var det tex vanligt att man skulle ha fjällräven osv, nu när man ser folk ha det 2022 så blir det ju lite "oj shit va gammal jag är, jag hade fjällräven 2012, Vem har ens fjällräven nu?" Men för de yngre så är det ju nytt. But i have been there & done that. Så jag kan ju säga att det är lite ute att ha fjällräven. Då menar jag inte märket i sig utan just fjällräven dunjackorna som alla i min ålder skulle ha.

Alla utgår ju från sig själva och där finns väl inget rätt eller fel, för oavsett var och hur man lärde sig saker så är det olika för varje individ. Tex så är det många som kanske fått lära sig saker och sedan på vägen kan de bli missförstånd eller liknande. Syftar på att man kanske lär sig att OCD är tex att man diskar och städar 5 gånger om dagen, medan OCD kan se olika ut och det verkar finnas 7 olika typer av OCD. Att alla inte har det där med diskandet och städandet, det kan lika gärna vara en kombination av olika saker som kan vara OCD. Hoppas ni förstår vad jag menar.

Kidzi skrev:Trodde det var rätt självklart att man förhöll sig kritisk till vad som lärdes ut på gymnasienivå. Men det kanske var för att vissa av våra lärare lärde ut bisarra saker. Som att "negrerna" kommer från neandertalare och riktiga människor kommer från homo sapiens.

Haha det där låter ju som att lärarna egentligen var utbildade i raslära eller rasbiologi.

Ja, vi är alla så gamla att vi agades i skolan!

Det var bara ett exempel på att det kan skilja sig i generationer och vad man jämför med, jag kan inte jämföra med någonting som fanns på den tiden, jag var inte ens född då, men jag kan jämföra med saker som fanns 2010 tex. Det kunde ha varit vad som helst egentligen, jag tog bara något som inte finns idag. Hade det funnits aga idag så är det ju förbjudet, för de togs bort från Sverige både i hem och skolor 1979 hittar jag.

Skolaga förbjöds 1958. Jag var iallafall inte född då.

Kidzi skrev:Skolaga förbjöds 1958. Jag var iallafall inte född då.

När jag gick i skolan gjorde vi ett skolbesök och fick besöka ett gammalt skolhus från den första hälften av 1900-talet med medföljande rektor/lärare, han var över 90 år gammal (han dog häromåret och då var han säkert flera år över 100 år), han hade haft både min far samt farbror som elever på sin skola och han kände min farfar, han hade använt våld mot sina elever, min farfar som också var 90 år när han avled i början på 2000-talet brukade prata om att ge lavetter förr i tiden.
Men i skolan kunde det vara slag på fingrarna med linjaler och liknande, men mycket lavetter och tillrättavisning av stökiga elever, man kunde slå eleverna mycket hårt om de inte gjorde som de blev tillsagda eller inte förstod undervisningen.

För att hålla sig till ämnet, har ni varit med om spöken på skolor? Jag har inte det men jag har känt av krafter på en fritidsgård jag gick på som liten, vinden på det huset kändes hemsökt och hotfullt tyckte jag, många som hade sett en skugga/skepnad som var genomskinlig, minns inte om jag hade gjort det, men det talades om en hemsökt spegel på vinden av huset där kvinnan som bodde i huset för längesedan dök upp ibland istället för spegelreflektionen, det var nog både spökhistorier blandat med sanning, för huset hade en tung känsla ofta, så något var inte helt som det skulle tror jag, huset revs sen några år tillbaka och nu finns inget kvar förutom grus. Väldigt märkligt alltihopa, det var inget fel på huset underhållsmässigt och i mina ögon var det nästan en kulturskatt från det tidiga 1900-talet, kanske var för hemsökt helt enkelt?

Okej, någon sa att tro på spöken är abstrakt tänkande, dvs att man har en förmåga att se saker som tex att blad är en bunt sedlar, så att bladen symboliserar sedlar i detta fallet.


Just detta med spöken känner jag bara är från filmer men själva beteendena är tagna från verkliga händelser. Tex att de har lagt till i filmen att personen är besatt av en demon men själva beteendet är pga ett trauma om man tänker psykologiskt perspektiv.

Men däremot kan jag tänka abstrakt gällande rymden, för det är så oändligt stort och att det är så lite vi vet om universum och rymden i allmänhet. För att om man tänker med tex spöken, så kan man säga att om man hör någon som går så kan det vara grannen man hör, för det är ju en riktig människa och inte ett spöke då.

Och abstrakt tänkande kan jag också förstå att man tänker att om en tröja ligger på en stol så kan man tänka att tröjan på stolen ska symbolisera att det är ett spöke som sitter där/ att man med fantasin tror så.

Vad tror du är anledningen att två personer ser en spökkatt och ser den på samma sätt. Eller att två personer (den andra personen är en annan) känner att det går en osynlig katt på dem när de ligger ner.

Det är väldigt svårt att förklara bort.

Alla tre har någon form av autismspektrum men bara en diagnostiserad.

En teori om autism är att en av orsakerna till att vi är konstiga är att vi har mer kroppseget DMT. Tillsätter man DMT får man ofta en kortvarig upplevelse att man kommunicerar med en varelse som man vanligtvis inte kan se eller höra.

Jag känner att autister är lite mer mottagliga för spöken, det kan kanske bero på mer DMT än normalt.

Precis som du sa, det kan vara DMT som gör att man är mottaglig sedan tror jag också det där beror på sk creppy pasta, (det började med att någon sa jag har sett detta och sen hade alla sett det) att man hänger på att man såg något konstigt, för jag var med om en person sa sig ha sett spöken och kompisen trodde på det också, sedan frågade jag kompisen om det och då sa personen att H*n inte trodde på det utan bara höll med, så det kan ju vara något sånt också. Likaså med hatt mannen, jag har då inte sett någon hatt mannen.

Jag tror att hjärnan kan göra så mycket som bara har med hjärnans funktioner att göra, dvs att hjärnan kan göra så att vi tror vi ser saker osv.

Det finns så mycket teorier som man kan säga kan vara orsaken till varför saker sker. Jag menar, jag såg 11:11 på klockan men jag tror det är slumpen bara.

Detta hände innan folk hade internet.

Så du tror att ser man en spökfilm kommer man att se spöken? Du verkar ju sett flera så varför ser du inte spöken? Till skillnad från min kompis som aldrig sett spökfilmer.

Och varför ser vi snälla katter och inte blodiga monster?

Nej, jag menade att om man har sett en skräckfilm så kan man pga att filmen var läskig få för sig att saker från filmen ska hända, man skrämmer upp sig själv helt enkelt. Då kan man också hamna i ett tillstånd där man tror saker i ett mörkt rum är sk spöken, fast det egentligen är kanske en tröja. fantasin kommer in i bilden.

Jag menar, de flesta har väl kollat på en skräckfilm på kvällen och så hör man ljud och folk börjar skrika.

Jossie94 skrev:Nej, jag menade att om man har sett en skräckfilm så kan man pga att filmen var läskig få för sig att saker från filmen ska hända, man skrämmer upp sig själv helt enkelt. Då kan man också hamna i ett tillstånd där man tror saker i ett mörkt rum är sk spöken, fast det egentligen är kanske en tröja. fantasin kommer in i bilden.

Du missar att ingen av oss var rädd för kattspöket. Och att det syntes dagtid.

Jaha så det var ingen riktig katt då? Alltså inget spöke ? Hur vet du att det var en spök katt bara undrar ? Eller skämtar du med mig eller ngt? Jag vet inte, det låter bara konstigt.

Jag sprang efter den många gånger och var helt säker på att det var katten. Oftast var det inte det. Kompisen som hade katten sa att det är ingen idé att du springer efter, det var bara spöket. Men jag hade sett den för tydligt för att det skulle vara typ en skugga.

När alla flyttade från varandra så upphörde spökerierna helt. Det var som de behövde alla oss samlade.

Vad tror du själv att det berodde på att du såg den där spökkatten? Jag menar, det är väl klart att man ifrågasätter saker när det är konstiga saker som händer. Däremot kan jag inte riktigt förstå eftersom jag inte varit med om något jättekonstigt. För dem händelserna jag varit med om har man ändå kunnat sätta ord på eller att man vet varför det sker. Man hittar själva orsaken. Tex att jag har hört ljud men det kan vara att det blåser ute eller att vi hör grannar osv.

Jag tror bara att man kanske vill att de ska vara något mer. Eller så är jag helt enkelt icke mottaglig för sånt. Jag vet inte riktigt....

Var det inte din kompis katt du såg?

Jag var likadan. Jag ville iofs att det skulle finnas spöken men trodde inte på något.

Det händer mig ofta ganska konstiga saker. T ex sammanträffanden, men då tror jag att det är slumpen, hur konstigt sammanträffandet än är. Min kompis svarar mig ibland fastän jag är tyst, det händer när hon spelar på mobilen eller kör bil. Då kan man ju säga att hon känner mig så bra att hon vet vad jag tänker på.

Men svårt att förneka saker man ser. Man kan ju säga att man fått en psykos men har aldrig hört om att tre har fått exakt samma psykos.

Ibland var det den riktiga katten jag följde efter. Men oftast var det spökkatten. Klart att jag fattade när jag gick in i rummet katten sprungit in till och det sedan inte var någon där.

Jag har ingen förklaring. Måste jag svara så kan jag tänka att katten kanske sprang där innan och det blev något fel i rumtiden.

Min kompis såg även en kille i min trapp, han gick ner och hon upp. Hon kunde se detaljer i hans klädsel. Men han var inte heller verklig. Den gången blev hon rädd. För alla andra var mer som skuggor.

En sak som liknar detta är dubbelgångare. Har aldrig varit med om detta, men det verkar hända rätt ofta. Att folk träffar och t o m pratar med någon, och så visar det sig att denna person inte var där utan kanske hemma. Människor med medvetande tror jag kan råka klona sig, jag tror egentligen inte det är övernaturligt. Men det är ju rätt konstigt om man tänker på att medvetandet kan existera. Det kanske påverkar på oväntade sätt. Det skulle vara tröstande om man kunde få kontakt med verkliga avlidna men något sådant har jag aldrig varit med om.

Skulle jag börja se spöken skulle jag rätt så omgående ta kontakt med psykiatrin och be att får antipsykotiska medicin utskriven och i värsta fall skriva in mig själv på en låst avdelning tills jag slutade se spöken.

Det skulle bra vara min personliga strategi behöver ju inte betyda att det är rätt för alla andra.

slackern skrev:Skulle jag börja se spöken skulle jag rätt så omgående ta kontakt med psykiatrin och be att får antipsykotiska medicin utskriven och i värsta fall skriva in mig själv på en låst avdelning tills jag slutade se spöken.

Det skulle bra vara min personliga strategi behöver ju inte betyda att det är rätt för alla andra.

Vi hade en inneboende som också uppfattade saker när vi andra gjorde det. Han trodde dock att det måste innebära att han var galen. Så han förnekade allt. Han förnekade t o m naturliga fenomen så att ingen skulle tro han var galen. T ex om han råkade blinka när solen gick i moln så att man får upplevelsen att det plötsligt blev mörkare. Elektriska blixtar inomhus förnekade han med. Han trodde att såg man sådant var man galen.

Psykos handlar inte bara om att man ser något. För att ha en psykos måste ens verklighetsförankring tappas. Ofta med psykos hör man saker, att se saker är inte typiskt psykotiskt.