slackern skrev:Att bjuda hem dom och att grilla i trädgården kan nog vara en bra idé, rätt så trevligt och avslappnat.

Det är fixat nu. De ska komma till mig nån dag i början av juni!

vofff skrev:Jag har sårat för många och många tror jag är en mördare och tar avstånd från mig.

Varför skulle de tro att du är en mördare? Och man kan lära sig några strategier så att man kan undvika att såra folk alltför mycket. T.ex. kan det vara bra att hålla lite koll på hur personen reagerar, att man kollar emellan om personen börjar bli sårat och inte bara kör på. Märker man sånt - fråga efter om de tar illa upp, och försök ta reda på vad som är problemet. Du kan också säga att du inte vill såra någon och be dem förklara vad som är känsligt här.

Toblerone skrev:

slackern skrev:Att bjuda hem dom och att grilla i trädgården kan nog vara en bra idé, rätt så trevligt och avslappnat.

Det är fixat nu. De ska komma till mig nån dag i början av juni!

Härligt att höra, det uppskattas säkerligen utav dina kollegor.

Toblerone skrev:

slackern skrev:Att bjuda hem dom och att grilla i trädgården kan nog vara en bra idé, rätt så trevligt och avslappnat.

Det är fixat nu. De ska komma till mig nån dag i början av juni!

Så flott!

Jag känner igen mig mycket i det där. Jag jobbar med nästan bara män och då är det enklare, man tar en öl ihop bara och behöver sällan ta initiativet själv. Med kvinnor måste man känna av lite mer, men jag tycker också bättre om att vara med andra kvinnor, så det kan vara värt det. Jag brukar kolla om det finns nån ny film som relaterar till nåt personen gillar, nåt cafe som serverar nåt intressant som personen kanske skulle tycka var spännande. Sen kan man börja prata om det och försiktigt fråga,"ska vi inte gå och se den filmen?/ pröva det där teet/ / se den där utställningen?". Man kan också visa sig sårbar, säga nåt som, "jag skulle vilja gå dit, men vet inte om jag vågar själv, kan inte du följa med?". Att le är också jättebra. Försöka få ögonkontakt när nåt dåligt eller roligt hänt. Visa att man tänker på och känner gemenskap med den andra.

Jag läste nyligen också att klickerträning som man gör med hundar kan fungera bra på människor. När den andra säger mer intima saker gör man ett läte eller en rörelse medan man lyssnar, så blir det lätet/rörelsen som en trigger för vänskapligt beteende. Vet inte om det är nåt att rekommendera dock. Känns som att det lätt kan bli konstigt, hehe

Toblerone skrev:Jag har problemet att jag egentligen skulle vilja knyta nya kontakter och det finns också folk i min närhet - kollegor, kvinnor i gympagruppen, osv. som jag skulle kunna intensifiera kontakten med. Problemet är bara att jag inte får till det.

Jag är inte helt säker på vad det är som orsakar mest problem. Jag pratar säkert antigen för lite eller för mycket eller vid fel tillfälle. Men jag tror också att jag ger att avvisande intryck. Jag minns att redan i skolan fick klasskamrater intrycket att jag inte ville ha kontakt. Det ville jag visst, men jag gav inte det intrycket uppenbarligen.

Och dessutom vågar jag inte riktigt heller och sabbar det omedvetet också. Jag försöker nu att titta lite mer på dem jag träffar, le och kanske prata nåt. Jag har t.ex. två, tre kollegor som jag skulle vilja mer som kompisar, men jag vet inte hur jag kommer dit.

Hej. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Har också haft liknande kontaktproblem och blev också missförstådd av andra i närheten.
En sak jag har märkt funkar för mig är att låta relationerna utvecklas jätte långsamt. för mig tar det lång tid att känna mig trygg tillsammans med en ny person. Det kan ta flera år men efter en stund så kommer tryggheten och då kan jag umgås med den personen utan att bli ångest fylld och inte komma på något att säga. Tillslut blir det naturligt med just den människan men sedan måste jag alltid börja om med nya människor.
Ett tipps är att se om det finns några personer i de grupper du nämner som har extra lätt för kontakt. Några som har väldigt lätt för att prata och hålla igång samtalet och som verkar vara öppna och goda människor. Det har funkat väldigt bra för mig, att omge mig med människor som har lätt att ta kontakt då jag själv har svårt för det. Då behöver jag inte stå för att hålla igång samtalet själv utan jag kan flyta med i det den andra säger, lyssna, på så sätt lära känna och säga saker när jag väl kommer på något att säga. Men grejen blir att samtalet inte hänger på att jag ska prata utan på att den andre pratar och jag följer med. Därför tycker jag inte det går att prata för mycket egentligen. Jag själv trivs bra med personer som pratar mycket eftersom jag har supersvårt att komma på saker att säga.

En annan sak jag kommer att tänka på är att du har rätt att ta plats, precis som alla andra också har rätt att ta plats. Det går alltså inte att prata för mycket, jag vet att det finns folk som tycker att det går att prata för mycket men det tycker inte jag. Alla har ju lika stor rätt att framföra sig själva och platsen är inte begränsad. Det finns hur mycket plats som helst. Dock kan man själv uppleva att man inte tar den platsen man har rätt till och vill ta och där känner jag igen mig mycket.

En sak som jag brukar tänka är att om andra inte kan acceptera mig som jag är så länge jag inte skadar någon annan (vare sig jag pratar, mycket, lite eller inte alls) så är det inte jag som ska ändra på mig. Om jag vill prata mer men inte vågar så ska jag absolut försöka driva mig så att jag vågar men om jag inte vill eller om det är så att andra skulle tycka att jag skulle prata för mycket eller vid fel tillfälle så är det inte jag som ska behöva ändra på mig. Det är i så fall de andra som ska acceptera att alla funkar på olika vis. Det är i alla fall min uppfattning.

När du skriver att du tror att du ger intryck av att inte vilja ha kontakt fast att du vill det känner jag igen mig igen.
Eftersom det tar väldigt lång tid för mig att etablera en relation så var det länge sedan jag började etablera en ny relation med folk i min egen ålder (vuxna eller äldre personer är lättare tycker jag) men jag känner ändå igen mig.

När jag höll på att skaffa mig de kompisar jag har blivit trygg med nu upplevde jag precis samma sak som du beskriver. Jag ville ha kontakt men de andra trodde att jag inte ville ha det. När jag gick i grundskolan tyckte jag att det sociala var så svårt att jag föredrog att leka själv eller lyssna på vuxna som pratade men när jag blev tonåring blev jag mer intresserad av kontakt med andra. Jag hittade ett gäng tjejer som jag umgicks med i skolan men jag orkade inte alltid umgås utan behövde vila mycket och vara för mig själv. Då gick jag undan och jag trodde att alla behövde göra så. Jag förstod inte att de tog det som om jag inte ville vara med dem förrän min lärare sa det till mig på ett kvartsamtal. Då blev jag både sårad och helt paff. Jag är väldigt mån om att inte skada andra och därför blev jag ledsen när de andra trodde att jag inte ville vara med dem.

Jag kan även hamna i en väldigt opraktisk fas när jag försöker skaffa vänner och jag kallar den "dra-sig-undan-och-se-om-de-följer-efter-fasen." Den fasen är inte att rekommendera. Den inträffar ofta när jag blir för trött för att orka hålla uppe kontakten och jag drar mig undan och tänker att de andra kan följa efter.
senaste tiden har jag inte skapat några nya kompisrelationer men så hade jag det också när jag skaffade kompisar. Inte att rekommendera alltså. Dock ska man inte behöva umgås när en inte vill eller orkar och för att undvika missförstånd har jag upptäckt att det funkar bäst att vara öppen med att jag har asperger. Då har jag i alla fall försökt förklara att om jag tackar nej till att träffas ofta så handlar det inte om att jag inte vill utan om att jag antingen inte orkar eller om att frågan om träffen kom med för kort varsel.

Ett tipps som kanske kan fungera är alltså att berätta om kontaktproblemen och göra tydligt för de andra att det hela inte handlar om att du inte vill ha kontakt.
Ett annat tipps som jag har fått från en kvinna som heter Iris och som jag själv ska försöka med är att öva ansiktsuttryck. Man ställer sig framför spegeln och övar på hur man kan utrycka olika känslor med ansiktet så att det man säger ex blir mjukt och kärleksfullt om det är menat att vara det. Man övar tills man ser ut så som man vill se ut när man säger saken. Sedan blundar man och tänker genom hur man tänkte när man såg ut på det viset. Då blir man medveten om hur man ser ut när man säger olika saker och då ökar chansen att det man säger tas emot så som det var menat att komma ut.

Såg ett fel i mitt inlägg. Menar inte att jag var inne i den opraktiska fasen när jag skaffade kompisar. Utan menade att det var längesedan jag skapade nya kompisrelationer men att jag brukar ha det ganska tufft när jag börjar försöka etablera en kompisrelation.

Jag känner igen mig i delar av det ni skriver Toblerone och Pingla.
Jag är inte rädd utan mer av att jag inte får till det. Sedan tröttnar jag snabbt på deras, i mitt tycke meningslösa, kallprat eller eller ointressanta ämnen, återigen som jag uppfattar det. Sedan har jag ett behov av att vara ensam i perioder för att orka med min vardag och många kan då uppfatta mig som ointresserad, avvisande eller nonchalant. Jag kan också vara tyst i perioder under ett samtal men tycker inte att det är ett problem om det finns tysta perioder. Många har problem med detta och tycker att det är jobbigt. Lätt för missförstånd därav.

Pingla: En sak kände jag verkligen igen i din text, nämligen det där med "dra-sig-undan-och-se-om-de-följer-efter-fasen." Och jag kan dessutom ha en "förklara-inte-om-det-inte-var-jag-som-började-misstolka-fas". Allt det där bottnar nog i att man inte orkar vara så aktiv och ta itu med saker. Och det är nog det som folk menar om de säger att Aspies är lättkränkta. Brist på ork och sedan växer saker och ting sig stora också (dem som man blir kränkt över).

Att välja ut personer som det är lätt att få kontakt med kan ju vara ett sätt. Det som oroar mig är bara: Tänk om jag märker sedan att jag inte har något gemensamt med personen? Det problemet har jag också haft tidigare - folk som inte alls passade och som jag inte kunde bli av med på ett schysst sätt. Jag vill ju inte göra någon ledsen, vad jag minns så har det hänt minst två gånger som jag verkligen gjort "slut" med nån kompis och det var jobbigt.

Egentligen har jag inte så svårt att själv fördjupa kontakten, det tar inte lång tid för mig (i alla fall har det varit så förr i tiden). Snarare har jag svårt att ta det lagom. Antigen blir det för mycket eller för lite. Numera har jag inte så mycket tid, då blir det förstås mindre. Jag har alltid tycket att det var mycket enklare med en partner - då är det allt eller inget. Då kan det ibland få gå fort, eller så går det lite långsammare. Men det kan i alla fall vara olika. Med vänskap har jag mycket svårare att veta vad som är lagom.

Tala om att man har problem med kontakt.... nja, det kan ju funka om man liksom verkar blyg, men om man inte har problem med kontakten i början och det inte märks så direkt, då kan folk ju ha svårare att förstå det.

Nu kan jag bara prata för mig själv, men det jag har problem med socialt är främst då det blir mer än två personer, då man skall vara "social". Att prata med en enstaka person gör jag gärna, och folk hänger gärna på då jag bjuder ut dem på en öl. Kan sitta i timtal och filosofera, och lyssna på den andras teorier.

Men all form av samvaro med mer än en person, utanför min familj, tröttar ut mej på en halvtimme.

Så fundera på det. Ofta tycker rätt sociala typer om att prata med oss på tu man hand. Det blir engagerat och mest om sak. Med rätt personer förstås.

Vi borde nästan ha den här tråden som "pepptalk till att våga ta kontakt"-tråd. Jag har just nu en sån situation igen.

Historien är den att jag hade en kompis för många år sedan. Jag tror det är nästan 20 år sedan. Jag gillar henne verkligen, hon var jättetrevlig. Däremot tror jag att hon blev lite trött på att jag var så fixerad på ADHD och NPF på den tiden. Jag pratade för mycket om det och hon blev nog lite less på det.

Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja ta upp kontakten igen och jag googlade hennes namn för några dagar sen och det visar sig att hon bor kvar i stan - andra ändan av stan, inte precis i närheten, men i alla fall. Hade egentligen tänkt skicka vänförfrågan på Facebook, men jag råkade se att hon inte verkar vara aktiv där alls, så då är det nog ingen bra idé. Jag borde ringa henne istället.

Jag ska faktiskt flera gånger till en specialisttandläkare som är alldeles i närheten där hon bor. Men jag har inte riktigt vågat ringa än, jag skulle ju i så fall också vilja försöka att vi träffas, annars rinner det ändå ut i sanden. Tänk om hon minns att jag brukade tjata så mycket om NPF och därför inte vill träffas? Bäst att jag inte går in på det ämnet - på 20 år har hon kanske glömt det. Vara positiv och säga att jag så gärna vill höra hur hon har haft det dem senaste åren? Och att man kanske kan passa på nån gång när jag råkar vara i närheten? Vad tycker ni?

Toblerone skrev:Vi borde nästan ha den här tråden som "pepptalk till att våga ta kontakt"-tråd. Jag har just nu en sån situation igen.

Historien är den att jag hade en kompis för många år sedan. Jag tror det är nästan 20 år sedan. Jag gillar henne verkligen, hon var jättetrevlig. Däremot tror jag att hon blev lite trött på att jag var så fixerad på ADHD och NPF på den tiden. Jag pratade för mycket om det och hon blev nog lite less på det.

Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja ta upp kontakten igen och jag googlade hennes namn för några dagar sen och det visar sig att hon bor kvar i stan - andra ändan av stan, inte precis i närheten, men i alla fall. Hade egentligen tänkt skicka vänförfrågan på Facebook, men jag råkade se att hon inte verkar vara aktiv där alls, så då är det nog ingen bra idé. Jag borde ringa henne istället.

Jag ska faktiskt flera gånger till en specialisttandläkare som är alldeles i närheten där hon bor. Men jag har inte riktigt vågat ringa än, jag skulle ju i så fall också vilja försöka att vi träffas, annars rinner det ändå ut i sanden. Tänk om hon minns att jag brukade tjata så mycket om NPF och därför inte vill träffas? Bäst att jag inte går in på det ämnet - på 20 år har hon kanske glömt det. Vara positiv och säga att jag så gärna vill höra hur hon har haft det dem senaste åren? Och att man kanske kan passa på nån gång när jag råkar vara i närheten? Vad tycker ni?

Jag tycker det låter som om du har en bra plan. Det brukar ofta funka bra med att fråga hur den andre har haft det och säga att man skulle vilja träffas. Brukar också göra så när jag vill försöka ta upp kontakten med personer jag inte har träffat eller pratat med på länge. Jag tycker det är ganska läskigt att prata på telefon så jag brukar smsa istället men det där är personligt, det avgör man själv vad som känns bäst att göra. Tycker det verkar som om du som sagt har en bra plan

Tycker också den här tråden skulle funka bra som peptalk till att våga ta kontakt.

Pingla95 skrev:

Toblerone skrev:Vi borde nästan ha den här tråden som "pepptalk till att våga ta kontakt"-tråd. Jag har just nu en sån situation igen.

Historien är den att jag hade en kompis för många år sedan. Jag tror det är nästan 20 år sedan. Jag gillar henne verkligen, hon var jättetrevlig. Däremot tror jag att hon blev lite trött på att jag var så fixerad på ADHD och NPF på den tiden. Jag pratade för mycket om det och hon blev nog lite less på det.

Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja ta upp kontakten igen och jag googlade hennes namn för några dagar sen och det visar sig att hon bor kvar i stan - andra ändan av stan, inte precis i närheten, men i alla fall. Hade egentligen tänkt skicka vänförfrågan på Facebook, men jag råkade se att hon inte verkar vara aktiv där alls, så då är det nog ingen bra idé. Jag borde ringa henne istället.

Jag ska faktiskt flera gånger till en specialisttandläkare som är alldeles i närheten där hon bor. Men jag har inte riktigt vågat ringa än, jag skulle ju i så fall också vilja försöka att vi träffas, annars rinner det ändå ut i sanden. Tänk om hon minns att jag brukade tjata så mycket om NPF och därför inte vill träffas? Bäst att jag inte går in på det ämnet - på 20 år har hon kanske glömt det. Vara positiv och säga att jag så gärna vill höra hur hon har haft det dem senaste åren? Och att man kanske kan passa på nån gång när jag råkar vara i närheten? Vad tycker ni?

Jag tycker det låter som om du har en bra plan. Det brukar ofta funka bra med att fråga hur den andre har haft det och säga att man skulle vilja träffas. Brukar också göra så när jag vill försöka ta upp kontakten med personer jag inte har träffat eller pratat med på länge. Jag tycker det är ganska läskigt att prata på telefon så jag brukar smsa istället men det där är personligt, det avgör man själv vad som känns bäst att göra. Tycker det verkar som om du som sagt har en bra plan

Tycker också den här tråden skulle funka bra som peptalk till att våga ta kontakt.

Tack. Sms:a vill jag inte göra eftersom vi inte har haft kontakt på nästan 20 år. Då kan man behöva förklara vem man är överhuvudtaget.

För mig har det inte funkat att kämpa sig till vänner de jag har har jag fått genom att vara mig själv.

Dock kanske man kan kämpa sig till fler bekanta och jag pratade lite om det på habiliteringen hur man kan göra för att inleda samtal och så, men i ärlighetens namn så vet jag inte om jag tyckte det var särskilt bra.

Fretshi skrev:För mig har det inte funkat att kämpa sig till vänner de jag har har jag fått genom att vara mig själv.

Dock kanske man kan kämpa sig till fler bekanta och jag pratade lite om det på habiliteringen hur man kan göra för att inleda samtal och så, men i ärlighetens namn så vet jag inte om jag tyckte det var särskilt bra.

Det finns andra faktorer där förstås. Om man har mycket tid och inte har speciella krav på vilka man vill umgås med, då kan man säkert göra så. Men jag har knappt tid att bara umgås med folk för att kanske träffa nya människor. Och jag blir jättestressad om jag har kontakt med en massa folk som jag egentligen inte trivs med. Därför är jag så selektiv där.

jag är folkskygg.
svårt att skapa kontakter med folk.
käkar en massa mediciner så jag mår ganska så bra en då. men hatar det.
så jag koncentrerar mig på mina intressen.

kuj kuj skrev:jag är folkskygg.
svårt att skapa kontakter med folk.
käkar en massa mediciner så jag mår ganska så bra en då. men hatar det.
så jag koncentrerar mig på mina intressen.

kuj kuj om du vill vara mer social så rekommenderar jag Aspergerträffar. Jag visste inte att det fanns folk som jag kunde umgås med utan att må dåligt efteråt förrän jag varit på min första AS-träff. Det slår aldrig fel, utan är alltid trevligt att träffa andra med AS, när man själv vill. Jag vet inte var du bor men jag kommer nog att dra igång träffar igen i sommar i Sthlm som jag gjorde föra sommaren om min ekonomi tillåter det. Vi har haft en väldigt aktiv person som dragit igång träffar regelbundet här men han mår inte så bra just nu så då får vi andra arrangera träffar istället, tänker jag.

Det står om träffar på annat ställe i forumet. De arrangeras av privatpersoner och är gratis förutom vad resa, mat och entré och sånt kan kosta.

Är det någon som upplever att de drar sig tillbaka från folk och hela världen och isolerar sig, även om de inte vill göra det? Jag menar, om någon ringer till exempel och du verkligen vill prata med den personen, men du klarar inte svara. Eller om du behöver hantverkare för att fixa något, men du klarar inte hantera det så du ringer inte. Så du får inte fixat saker. Jag brukar kunna prata med människor och ibland går det ganska bra. Men sedan får jag en period där jag isolerar mig mer och mer bort från allt och alla. Men jag vill inte göra det alls, det bara händer. Även min egen familj, det kan gå 2 månader utan att jag har kontakt med dem. Och jag får så dåligt samvete. Hela världen stängs ute.

Jag tycker det är illa och jag fattar inte riktigt, varför det så här. Jag har tappat kontakten med folk jag verkligen vill ha kontakt med, på grund av detta nonsens. Jag skulle ge mycket för att släppa det, det sista jag vill är att vara ensam, men något i mig tvingar mig att vara ensam. Det är dumt.

Skogkatt skrev:Är det någon som upplever att de drar sig tillbaka från folk och hela världen och isolerar sig, även om de inte vill göra det? Jag menar, om någon ringer till exempel och du verkligen vill prata med den personen, men du klarar inte svara. Eller om du behöver hantverkare för att fixa något, men du klarar inte hantera det så du ringer inte. Så du får inte fixat saker. Jag brukar kunna prata med människor och ibland går det ganska bra. Men sedan får jag en period där jag isolerar mig mer och mer bort från allt och alla. Men jag vill inte göra det alls, det bara händer. Även min egen familj, det kan gå 2 månader utan att jag har kontakt med dem. Och jag får så dåligt samvete. Hela världen stängs ute.

Jag tycker det är illa och jag fattar inte riktigt, varför det så här. Jag har tappat kontakten med folk jag verkligen vill ha kontakt med, på grund av detta nonsens. Jag skulle ge mycket för att släppa det, det sista jag vill är att vara ensam, men något i mig tvingar mig att vara ensam. Det är dumt.

Men det är inte ditt fel om du har medfödda tillkortakommanden, kommer man bara till insikt om det, och försöker att inte klandra sig själv, så kan man försöka jobba från det hållet, istället för att se ner på sig själv, de flesta har ju trots allt någon bra sida. Du verkar ju vara intresserad av djur och natur t ex, sök att få kraft där, det kan vara helande och frid skapande.