Jossie94 skrev:
Men som om just det där spöket visste att du skulle vara just på det där slottet, just den tiden, allting vid rätt tajming.

Eller det kanske är en fågelskrämma? Eller någon som rollspelar en slottsherre i något annat århundrade?

Jossie94 skrev:Alltså det som jag känner är lite spännande men samtidigt lite läskigt, är ju tex rymden eller hur hjärnan funkar, jag tänker på tex the matrix filmerna. Jag ser bara psykologi i dessa filmer, sedan har de väl en släng av scifixtion eller vad man säger. Eller A Beautiful mind, den är också väldigt psykologisk, han har då schizofreni tror jag det är eller paranoia. Då kan man ju se saker som inte finns eller hallucinera osv. Det är en väldigt fin och sorglig film, men också tydlig för tittarna hur man kan förstå den drabbades perspektiv, hur personen med psykosen ser på saker och ting.
Men vissa saker känns som man bara ser på film, speciellt om man aldrig har upplevt saker inom det övernaturliga.

De Matrix filmerna är lite speciella, de två bröderna som gjorde dem är nu två systrar, de bytte kön. Och de hävdar att filmerna har något att göra med deras personliga problem, ett slags analogi. Så det finns nog mycket psykologi i de filmerna.

Hur bortförklarar man om flera personer ser samma sak?

Jag och en fd kompis (som flyttade från stan), såg samma spökkatt. Det var en klon av hennes riktiga katt. Samma storlek och kroppsspråk. En gång skulle vi ut och öppnade ytterdörren. Då slank spökkatten ut och vi såg den båda.

Grejen var att vi sett den så ofta att vi var helt uttråkade av den. Den hade blivit en vanlig del av vardagen.

Jag tror iofs inte det var en död katt, jag tror mer att världen råkade klona hennes katt. Att världen kan få hicka då och då.

Man såg inte katten lika tydligt som en riktig katt, men tänk ungefär som du funderar på annat och katten springer förbi i bakgrunden. Den var ändå såpass verklig att jag flera gånger trodde att det var den riktiga katten. Men man kunde inte se den så tydligt som att man såg vilka markeringar den hade. Den var jämngrå.

Det där var de mest avancerade jag läst...Du såg en katt, som inte va en riktig katt men som var en skugga av en
som var jämngrå? say whaaat?

Men jag tror bara att det där handlar om att 1 folk säger så mycket , det kan vara likgiltigt med creepy pasta , det börjar med att någon säger minns du detta barnprogram? sen tror sig folk ha sett det också, sen tillslut har alla sett tex serien the candle cove, men serien existerar inte, det jag hittar på youtube är bara underhållning av folk som gjort "candle cove" dvs sketcher/pjäser med dockor. Det jag menar är att jag lika gärna kunde ha gjort en dock teater och sagt att det var candle cove. Förmodligen var det ett sådant program eller ngt läskigt man såg som barn och det drömde man om och trodde pga det man sett på tv/drömt att det var verklighet. Tydligen är barn mer mottagliga för övernaturligt osv, men det har tror jag och göra med att de håller på att utvecklas förfarande, de är inte helt färdigutvecklade ännu.

Visst har man sett något läskigt barnprogram som liten och tänk något läskigt gällande det, men det är ju inte så att jag har trott på det övernaturliga bara för det. Man har väl drömt om monster osv men inte mer än så.

Jag körde ju tex anden i glaset och sådana lekar, men man skrämmer ju bara upp sig själv/lurar hjärnan.

Många säger att det har sett hattmannen, jag har inte sett någon hattmannen, sedan kan det där med hattmannen vara likgiltigt med det där att man tror sig ha hört en melodi eller en slinga ur en låt, men sen när man lyssnar på den så finns inte slingan med. Tex så trodde ju många detta om låten queen- we are the champions men sen kan man ju också vinkla det lite, för de sjunger of the world någon gång i låten osv. Men de sjunger inte så i slutet av låten, men typ i mitten gör dem det.

När vi började ha skuggfolket i våra hem så pratade vi inte direkt med varandra om vad vi såg. Vi sammanfattade det innan vi delade med oss, så att vi inte skulle ändra vår historia för att den skulle passa den andra. Och ändå såg vi väldigt lika saker.

Vi var mest tre personer som såg dessa men upp till åtta såg vad vi såg. Man känner sig inte som man inbillar sig då.

Man accepterar snabbt sådant här.

Men jag har ingen förklaring. Jag vill inte att någon annan ska hitta på en heller. Jag tror att ingen kan veta. Blir trött när folk automatiskt tror det måste vara de döda. Det kan ha varit en enda varelse som anpassat sig till olika utseenden, men kan ha varit vi själva i en annan dimension eftersom de flesta såg ut som någon som bodde i bostäderna. Men det är också bara spekulationer och vill inte fastna i dem heller.

Jossie94 skrev:Det skulle jag också vilja uppleva....Hade du går fram och sagt hej om du kunnat?

Men som om just det där spöket visste att du skulle vara just på det där slottet, just den tiden, allting vid rätt tajming.

Det jag menar är att det finns så mycket som tyder på att det går att fejka photoshopa, redigera, vinkla, manipulerade bilder osv. Så det är nog svårt att bevisa om det är riktigt eller fejk.

Jag har inte redigerat något. Det är en bild rakt ur min kamera och den andra bilden är en förstoring. Sen om detta är ett spöke fågelskrämma eller en riktig människa de vet inte jag.

Tror dock inte att det är en fågelskrämma personen som var med mig tog också en bild med sin mobil och i den bilden ser man inte längre någon fågelskrämma. Vi tog våra bilder ungefär samtidigt. Två tre min skillnad max.

Om vi jämför. Min bild och bild tagen med mobil.

Personen kanske inte ville bli fotad? Eftersom det är massa grönområde eller träd osv så kanske personen gick ifrån så att personen inte syntes? Jag menar, borde det inte vara mer skriverier om det nu var ett spöke?

Jossie94 skrev:Personen kanske inte ville bli fotad? Eftersom det är massa grönområde eller träd osv så kanske personen gick ifrån så att personen inte syntes? Jag menar, borde det inte vara mer skriverier om det nu var ett spöke?

Mer skriverier? Du menar att jag ska ta min bild till Aftonbladet eller vadå? Jag kunde inte se den här " människan " utan att göra en rejäl förstoring av bilden efteråt så jag har väldigt svårt att tro att hen skulle ha kunnat se mig. Innan de här buskarna som man ser i nedre delen av bilden finns där en inhägnad med en massa olika träd. Jag står bakom dom. Titta på hela bilden du kan knappt se någon överhuvudtaget.

Jossie94 skrev:Personen kanske inte ville bli fotad? Eftersom det är massa grönområde eller träd osv så kanske personen gick ifrån så att personen inte syntes? Jag menar, borde det inte vara mer skriverier om det nu var ett spöke?

Det kanske är en blottare?

FuzzyFluffy skrev:

Jossie94 skrev:Personen kanske inte ville bli fotad? Eftersom det är massa grönområde eller träd osv så kanske personen gick ifrån så att personen inte syntes? Jag menar, borde det inte vara mer skriverier om det nu var ett spöke?

Mer skriverier? Du menar att jag ska ta min bild till Aftonbladet eller vadå? Jag kunde inte se den här " människan " utan att göra en rejäl förstoring av bilden efteråt så jag har väldigt svårt att tro att hen skulle ha kunnat se mig. Innan de här buskarna som man ser i nedre delen av bilden finns där en inhägnad med en massa olika träd. Jag står bakom dom. Titta på hela bilden du kan knappt se någon överhuvudtaget.[/quote.

Jag menar om det nu hade funnits spöken så borde det ha stått i tidningar och blivit så uppmärksammat som det har varit när folk har sagt att jorden kommer att gå under , de har bara sagt det sedan typ 1900 talet och sedan har de sagt det genom åren. De var ju någon snubbe som hade räknat lite fel på det där.

Varför skulle tidningar skriva om spöken? De skriver ju inte o, religion eller något filosofiskt, de skriver nyheter.

Kidzi skrev:Varför skulle tidningar skriva om spöken? De skriver ju inte o, religion eller något filosofiskt, de skriver nyheter.

Ja det andliga livet får inte så mycket plats i samhället ibland känner jag, jag skulle vilja se mer av folks andliga sida faktiskt, olika filosofiska syner på livet, men det verkar inte intressera gemene man, eller åtminstone önskar jag att det skulle tolereras av fler, förstår inte hur människor i norden eller välutvecklade länder är så emot att blanda in religion i samhället, i USA använder ju politiker ''God'' och ''Creator'' i sina tal väldigt mycket men det finns exempel på andra länder där andlig visdom och religiösa seder tas på större allvar och ses som positivt och ses som moraliskt och andligt upplyftande.

När jag gick i skolan blev jag kallad en massa saker för jag är kristen, speciellt av människor som identifierade sig som ''vänster'' och ''kommunister'' som kallade mig för ''sjuk i huvudet'' och ''psykiskt sjuk'' för jag har en tro, det tyckte inte jag var rättvist av dem, jag brydde mig väl inte ett skvatt om de inte trodde på någonting, jag brukar lämna folk ifred och jag har aldrig predikat eller övertygat någon, men de brydde sig tydligen ändå att jag tror på kristendomen, blev väl som en nagel i ögat på dem.

Samma aversion stöter många på som tror på andlighet, ufon, aliens och spöken också, att det ska börja pratas om att man inte är klok i huvudet trots att man är det, fast man kanske bara är nyfiken på mer än det observerbara. Jag förstår inte vad en personlig tro har med andra att göra, de påverkas ju inte av att någon annan har en stark tro på något så länge man håller den för sig själv, så varför måste vissa vara elaka i så fall?

Och vi har också både religionsfrihet och yttrandefrihet, visst kan man få höra kritik mot sin religion, det är jag inte emot om någon vill påpeka eller framföra, men varför måste folk attackera personligt och säga att man är ''hjärndöd'' och sådana elaka saker, det är inget riktigt argument?

Men jag hade en del andra vänner i skolan som också var kristna som jag kunde samtala om Bibeln med, det var inte bara baktalare, de flesta är tolerantare än vad man först tror.

Bet om ursäkt om jag sa något du tog illa upp vid. Jag menade inte att jag tyckte att man var dum eller något för att man trodde på saker. Syftade mer på att folk kan vara elaka och ha dålig kunskap om varför folk tror och att de inte har en förståelse vad vissa beteenden beror på. Tex att man kan tro på saker om man har diagnos eller sjukdom/psykos eller inte. Det jag menar är att jag har förståelse för alla människor. Pratar om psykologi tänket. Det är därför jag menar att det inte är fel att tro på saker men det betyder ju inte att alla tänker likadant om tex spöken osv. Det vore ju tråkigt om folk tyckte samma sak om allting men samtidigt blir det ju lite så eftersom folk vill passa in i samhället. Det är väl ingen som vill vara ensam på riktigt. Alla behöver ju någon oavsett om det är en partner eller en vän osv. Man ska inte vara elaka mot någon oavsett vad det handlar om. Alla är människor i grund och botten, vi sitter alla i samma båt. Bara att vi lärt oss och upplevt olika saker i olika stadium , i slutändan så har vi ju ändå alla varit på 0. Dvs även de bästa har lärt sig saker på olika sätt.

Jossie94 skrev:Bet om ursäkt om jag sa något du tog illa upp vid. Jag menade inte att jag tyckte att man var dum eller något för att man trodde på saker.

Nejdå det var inte menat som ett svar eller en anklagelse riktad åt dig, jag bara gav min erfarenhet av vissa attityder man möter ibland i samhället, men det syftade inte på dig, jag tror du har försökt här i tråden att vara respektfull utifrån din övertygelse, jag har inte tagit illa upp av dig åtminstone, det är om någon annan har gjort det i så fall, men jag tycker det varit intressant när vi hade debatt här i tråden i december, annars har jag inte hängt med eller läst tråden speciellt sedan dess, jag läste bara vad Kidzi skrev ikväll om hur media, politiker och dylikt inte samtalar om religion eller övernaturlighet, men jag förstår ju att det är den tidsålder vi lever i och många faktorer som lett fram till detta, jag tror det finns samhällen som kan hitta en bra balans och ha både mycket andlighet men också fokus på forskning och vetenskap. Religion, teologi och filosofi är ju trots allt en sorts vetenskap/nyfikenhet om vad livet är för någonting och vad existensen och medvetenhet är för någonting.

Jag tror precis som du skriver också, många har behov av att passa in och därför väljer många att tro på enbart det observerbara, för det som vi tror på, det som inte syns eller går att bevisa till 100% är ett osäkert kort och det oroar många att associeras med detta, det är en grupptryckseffekt, jag har alltid känt mig individualistisk och övertygad och då är jag inte alltid medgörlig eller vill vad alla andra vill.

Men som sagt för att tydliggöra, jag har inte läst tråden på länge och inte hängt med diskussionen de senaste sidorna så jag svarade inte på något du hade skrivit, men när vi debatterade detta i december tog jag absolut inte illa upp, det var intressant, du har ju din utgångspunkt, även om jag tycker den är lite trist och inte överensstämmer med hur jag ser på livet, skapelsen och existensen.

Jossie94 skrev:Syftade mer på att folk kan vara elaka och ha dålig kunskap om varför folk tror och att de inte har en förståelse vad vissa beteenden beror på. Tex att man kan tro på saker om man har diagnos eller sjukdom/psykos eller inte. Det jag menar är att jag har förståelse för alla människor. Pratar om psykologi tänket.

Bra att du är expert då.

Jag har 40 av de gamla högskolepoängen i psykologi och ingen psykos.

Har även läst 40 poäng filosofi.

Tänk dig så här. "Människan är alltings mått" är ett gammalt uttryck. Och det är så du tänker. Du tror att världen inte är mer komplex än en människa kan förstå. Som om världen var gjort efter vår uppfattning om dimensioner och att vår intelligens är perfekt.

Om man tar psykologi så har människan ett stort behov att förklara. Även när det blir fel. För så funkar hjärnan. Så om någon ser något konstigt måste de ha en förklaring, vare sig det är ett spöke eller hallis. Båda lägren är slav under sin egen neurologi.

Ska berätta om några år innan spökkatten. Jag och några kompisar hade nyligen flyttat hit. Jag hade mina få möbler kvar i min gamla lägenhet. Jag var mest här ändå. Min kompis hade en bred madrass och vi hittade en begagnad säng på en loppis. Vi sov båda i den sängen eftersom min säng och mina andra möbler inte var hämtade än.

Jag hade en katt, då vår enda katt. Ibland hoppade han upp och gick omkring på sängen, ibland rullade ihop sig och la sig. Men sedan började vi känna tassar utan att det var en katt där. Först trodde vi att vi inbillade oss. Men den var ganska ofta i sängen och den rullade ihop sig och la sig som en riktig katt.

Vi tyckte mest det var mysigt och bara somnade sedan.

Våra fenomen har aldrig varit skrämmande och de flesta har varit på dagtid.

Jag trodde då det var en spökkatt, men det kanske var en klon av min katt, precis som den andra kompisen hade en klon av sin. Denna kändes, den andra syntes.

Jag har berättat detta för en psykiater som bara ryckt på axlarna. Han ansåg inte att detta var något psykotiskt. För att det ska vara en psykos måste man vara lite mer indragen. Man kanske känner sig förföljd, tänker saker som inte är logiskt, har en slags värld för sina föreställningar. Och som man inte kan tänka sig att ifrågasätta.

Visst har jag fantasi, men tror inte jag kan inbilla mig allt detta. Kunde jag det vore min hjärna fantastisk men så bra är den inte. Skulle man kunna inbilla sig att man ser saker, då skulle man kunna mindhacka sig själv så man slutade må dåligt och ha ont. För mig skulle det vara värt så himla mycket.

Kidzi skrev:

Jossie94 skrev:Syftade mer på att folk kan vara elaka och ha dålig kunskap om varför folk tror och att de inte har en förståelse vad vissa beteenden beror på. Tex att man kan tro på saker om man har diagnos eller sjukdom/psykos eller inte. Det jag menar är att jag har förståelse för alla människor. Pratar om psykologi tänket.

Bra att du är expert då.

Jag har 40 av de gamla högskolepoängen i psykologi och ingen psykos.

Har även läst 40 poäng filosofi.

Tänk dig så här. "Människan är alltings mått" är ett gammalt uttryck. Och det är så du tänker. Du tror att världen inte är mer komplex än en människa kan förstå. Som om världen var gjort efter vår uppfattning om dimensioner och att vår intelligens är perfekt.

Om man tar psykologi så har människan ett stort behov att förklara. Även när det blir fel. För så funkar hjärnan. Så om någon ser något konstigt måste de ha en förklaring, vare sig det är ett spöke eller hallis. Båda lägren är slav under sin egen neurologi.

Jag är absolut inget proffs, jag menar bara att det är ju bra att jag har det tänket efter att jag läst psykologi (det man läste i skolan) för det har gjort mig insatt i beteendet och hela det köret som handlar om psykologi. Har man en sån förståelse kring beteenden osv så kommer man ju komma långt. Alla föds ju inte onda, mycket beror ju på hur man blivit uppväxt och miljöer och trauman mobbning mm.

Sedan att människor har gjort dåliga handlingar är ju inte okej, men om vi tar ett exempel så tror jag att en kille som blivit utsatt för mobbning antingen blir "jag ska hjälpa andra) eller så blir han en mobbare. Det är dem vägarna jag vet att det kan bli. Och denna killen eller tjejen blir ju inte en mobbare bara för att, det har ju en bakgrund till varför det blev så, det kan vara mobbning, det kan även ha faktorer som missbrukande föräldrar och sådana saker. Sedan börjar killen/tjejen hänga med fel umgänge. Det här är bara ett exempel på hur det kan se ut ur ett psykologiskt perspektiv. Detta var sånt jag lärde mig i gymnasiet bland annat.

Jossie94 skrev:Jag är absolut inget proffs, jag menar bara att det är ju bra att jag har det tänket efter att jag läst psykologi (det man läste i skolan) för det har gjort mig insatt i beteendet och hela det köret som handlar om psykologi. Har man en sån förståelse kring beteenden osv så kommer man ju komma långt. Alla föds ju inte onda, mycket beror ju på hur man blivit uppväxt och miljöer och trauman mobbning mm.

Jag ger inte mycket för gymnasiepsykologin. Den vi hade var skräp.

Hur vi uppför oss i livet är komplext. Tvillingstudier har visat att väldigt mycket är medfött. Dvs man kan inte skylla allt på uppväxt. Den spelar roll, men det medfödda spelar också stor roll.

I Frankrike tror man fortfarande att aspergers beror på dålig barndom. Sug på den.

Kidzi skrev:Hur vi uppför oss i livet är komplext. Tvillingstudier har visat att väldigt mycket är medfött. Dvs man kan inte skylla allt på uppväxt. Den spelar roll, men det medfödda spelar också stor roll.

Innan Antisocial personlighetsstörning hette det ju psykopati som är medfött och senare när dom trodde att det berodde på uppväxte hette det sociopat och numera när dom tror att det är en mix utav dom bägge heter det antisocial personlighetsstörning. Men nu tror jag inte just dom störningarna ser eller tror på spöken om vi skulle snacka psykologi.

Kidzi skrev:Jag ger inte mycket för gymnasiepsykologin. Den vi hade var skräp.

Har jag också hört, mycket oseriöst och inte speciellt djupt ämne på gymnasienivå, jag gick det aldrig själv, jag valde till extra naturvetenskap istället som gymnasiekurs, tror det var några andra kurser med, men inte psykologi, jag hade en vän som gick där på psykologin, han verkade avsky ämnet i gymnasiet, men han var intresserad av det på fritiden, han hoppade av tror jag och valde något annat istället, han blev aldrig godkänd i psykologi.

Jag tror också vissa föds med vissa beteenden och därefter åsikter, allting är inte bara miljö och uppväxt, annars skulle aldrig samhället vara så uppdelat i olika åsikter, då skulle vi annars som samhälle någon gång uppnått total likriktning, men det verkar alltid funnits motpoler, vissa åsikter framkommer nog av instinkter som vissa föds med skulle jag tro, jag ser människor som är helt olika sin familj och släkt överallt, en del människor går inte att styra över helt enkelt, de tar sin egen väg oavsett och jag tror det är medfött.

Ja absolut kan det vara medfött också, jag sa bara vad jag fick lära mig i gymnasiet. Sedan att andra länder tror andra saker om Aspergers, kan bero på att alla har gått olika skolor så att säga. Men det jag menar är att miljöer och uppväxt har en påverkan, det formar ju lite hur man blir senare i livet (detta fick jag tex lära mig) Vilket kommer in på att om man har tex olika egenskaper såsom saknar empati och leker för sig själv osv, så kan det kanske vara ett förtecken på psykopat/sociopat osv. (Vet inte riktigt skillnaden) Alltså att det kan leda till dem personlighetsstörningarna eller vad man ska kalla det.


Tex i serier så finns det massor utav dessa personligheter vad jag hittat på nätet. Serierna är väldigt bra!
Gossip girl Där har de bland annat narcisst/sociopat/psykopath dragen. Daniel (Dan) Humphrey har förmodligen aspergers eller han är ju väldigt kreativ liksom hans syster Jenny. Det är inte bara det utan också sociala svårigheter det tycks ha i serien.
Friends Ross verkar också ha asperger enligt andra, tex att han har sociala svårigheter och är väldigt punktlig och han är väldigt inriktad på dinosaurier (arkeolog)

Pretty little liars har också personlighetsstörningar, Alison verkar vara ENFJ. I boken verkar Alison framed Courtney to have schizofrenia.

Aria verkar vara en ensamvarg.

Det är ju väldigt intressanta ämnen de visar i serier där det tar upp just psykologiska egenskaper, även i skräckfilmer förekommer liknande personligheter.

Jossie94 skrev:Sedan att andra länder tror andra saker om Aspergers, kan bero på att alla har gått olika skolor så att säga.

Kan du förklara för mig, är inte Aspergers ett universellt fenomen som finns över hela globen, det trodde jag?
Vad menar du att vi går i olika skolor och att skolorna lär ut olika om definitionen av Aspergers, jag trodde det enbart fanns en beskrivning av kriterier om vad det är för någonting och att det är ett spektrum där olika mycket av dessa kriterier uppfylls?

Jossie94 skrev:Men det jag menar är att miljöer och uppväxt har en påverkan, det formar ju lite hur man blir senare i livet (detta fick jag tex lära mig) Vilket kommer in på att om man har tex olika egenskaper såsom saknar empati och leker för sig själv osv, så kan det kanske vara ett förtecken på psykopat/sociopat osv.

Till viss del formar det väl, men man är inte precis kopior av sina föräldrar, jag har mitt eget självständiga sätt att tänka som skiljer sig från deras, jag tycker olika om flera saker och håller med ibland, det är inte heller jämt vad jag håller med mina föräldrar i, jag brukar oftast hålla med en av dem åt gången, men det känns som jag utgår ifrån vad jag personligen tänker och tycker, i mitt fall handlar det inte om att förhålla sig till någon person som rätt eller vägledande för mig, jag möter frågor självständigt och analyserar efter mina egna ''rätt eller fel'' parametrar, i ung ålder, så som barn, kan jag förstå behovet av vägledning eller en ledare men i vuxen ålder är mitt självständiga tänkande en högre prioritet än att hitta säkerhet eller bekräftelse i vad någon annan tycker åt mig.

Du pratar om att ta efter empati, jag har en far med väldigt svag och lite empati, han har aldrig sagt förlåt för något, men jag känner inte att det gjort mig icke-empatisk för det, det har snarare gjort att jag vill vara motsatsen och vara än bättre människa mot andra än vad han var?

Om någon miljö försöker tvinga på mig ett sätt att vara på, som jag inte känner mig och som jag inte vill ha det, så motarbetar jag det, jag går inte själv och blir psykopat som din slutsats verkar vara av dåliga miljöer, men vad vet jag? Andra kanske ger upp tidigare/fortare och kapitulerar för sociala påtryckningar, miljö och grupptryck, men jag utgår åtminstone inte ifrån att jag gör det, jag känner mig självständig och fri, befriad i sinnet.