Dagobert skrev:

Fabela skrev:Skulle det finnas en regel som säger att man ska/bör/måste länka till var man läst/hört allt man skriver om..?
Eller hur menar du?

När man citerar ska man det, enligt citering-t44951.html
Jag tycker inte att det är svårt att länka till det man läser på nätet.

Kahlokatt kanske kan hålla en liten kurs för den som behöver komma igång med källhänvisningar, hon brukar vara föredömlig när det gäller detta.
De rena teknikaliteterna kring hur man gör länkar finns beskrivet i flera gamla trådar för den hugade.

Dagobert skrev:

Fabela skrev:Skulle det finnas en regel som säger att man ska/bör/måste länka till var man läst/hört allt man skriver om..?
Eller hur menar du?

När man citerar ska man det, enligt citering-t44951.html
Jag tycker inte att det är svårt att länka till det man läser på nätet.

Alltså inte relevant här, där det sammanfattats och beskrivits men nog inte citerats. Eller jo men inte så ofta. Då med länk.

Marjatta skrev:Alltså inte relevant här, där det sammanfattats och beskrivits men nog inte citerats. Eller jo men inte så ofta. Då med länk.

+1

Tack för en föredömlig analys och kort och koncis kommentar.
Jag höll just på att skriva ett svar med samma slutsats, men längre och sämre formulerat.

Inga stora fel har begåtts.
Med "syfte" menade jag att det Alien dittills skrivit såg ut som en blogg, med få källhänvisningar/länkar för den intresserade och diskussionslystne.

Diskussionen främjas av att andra kan läsa samma sak och tolka på sitt vis.

Jag tycker att källan bör anges i varje inlägg så intresserade slipper leta i tidigare inlägg som nu. Tydligt, t.ex fet stil. Vanlig stil inne i texten är lätt att missa. Helst med länk om det går.
Särskilt viktigt att vara tydlig när tråden verkar seriös, och några inlägg berör halvsagor, några noveller och några fakta.
Är texten egna funderingar med glömda källor så ange det.
Annars liknar det en blogg.

Citat utan citatruta i långa inlägg tycker jag bör stå med kursiverad stil (i-knappen), så man vid en överblick lätt ser vad som är citat och vad som är inläggarens text. Annars kan man få leta citattecken, vilket inte är kul.

Hoppas Alien vill fortsätta skriva.

Edit: Inget fel med halvsagor, det är ju allt vi har från den tiden.

Svårt att ange källor när man har kollat på nätet och läst i en bok och sen skrivit som man tycker.

Jag har en bok jag läst i:

Herman Lindqvist: Historien om alla Sveriges drottningar (2006)

Men jag tror inte jag citerat direkt därifrån utom när han citerat och då anger jag den källan.

Sen kollar jag på wikipedia, eftersom jag inte litar helt på Lindqvist heller. Det är ju populärvetenskap, inte vetenskaplig forskning.

Alien skrev:Svårt att ange källor när man har kollat på nätet och läst i en bok och sen skrivit som man tycker.

Då blir det väl bra med "Egna funderingar med diverse källor, bl.a. Herman Lindqvist och Wikipedia". Om det är angivet så vet man det. Då skulle nog inte jag fråga iaf.

Att ange i varje inlägg är bra för läsare som hoppar in mitt i tråden.

Nu har jag nog skrivit färdigt om detta.

Jag tappade lusten skriva när jag blev så kritiserad. Men nu fortsätter jag med den våldsamma medeltiden. Till en början är fakta från Wikipedia.

Jag hoppar över stenkilsätten. Ständiga strider och oklart vem som var kung. Den tiden var det inte självklart vem som skulle bli kung. Kungamakten ärvdes inte utan kungen valdes av stormännen. Men det var hela tiden samma ätter som kämpade om tronen.

Det var t ex ett evigt krigande mellan den sverkerska och den erikska ätten. Kung Sverker den äldre mördades på juldagen år 1156 av sina hirdmän. Den danske prinsen Magnus Henriksson (av den estridska ätten) misstänks vara anstiftare till mordet. Efter honom blev Erik Jedvardsson (den helige) av erikska ätten kung (senare kallad Erik IX) men det varade inte länge. Han mördades ungefär år 1160. Enligt traditionen mördades han av Magnus Henriksson i Östra Aros (dvs Uppsala). Magnus Henriksson blev ny kung, men snart blev han i sin tur dödad i slaget vid Örebro 1161 av Karl Sverkersson, son till Sverker den äldre. Karl Sverkerson (senare kallad Karl VII) blev ny kung. Under Karl Sverkerssons tid fick Sverige sin första ärkebiskop, Stefan av Alvastra.

Karl Sverkersson blev år 1167 mördad på Visingsö av Knut Eriksson, son till Erik den helige. Kol och Burislev (ev bröder och av den sverkerska ätten) hade utnämnt sig till kungar över en del av Sverige. De stupade i slaget vid Bjälbo år 1169. Sedan var Knut Eriksson obestridd kung ända tills han dog sotdöden 1195/96. Han kämpade för att få sin far Erik helgonförklarad av påven. Men påven var upprörd över att ärkebiskopen Stefan tvingats fly, så han gick inte med på det. Kung Knut hade goda förbindelser med Norge, och hans syster Margareta gifte sig år 1185 med den norske kungen Sverre Sigurdsson. Kung Knut hade flera söner men de var alla för unga för att efterträda sin far. Då kom i stället Karl Sverkerssons son Sverker Karlsson (kallad Sverker den yngre) från Danmark dit han flytt när hans far mördades.

Nu blev Sverker d.y. kung med stöd av jarlen Birger Brosa. Han hade gift sig med den danska stormansdottern Bengta Ebbesdotter Hvide, och efter hennes död gifte han sig med Brosas dotter Ingegärd år 1200. De fick tillsammans sonen Johan.

Sverker hade nära band till påvestolen och främjade kyrkans makt i Sverige.

Sverker utfärdade det äldsta kända generella kyrkoprivilegiet i Sverige genom donations- och privilegiebrev för Uppsala domkyrka och ärkebiskopen Olof Lambatunga år 1200. Privilegierna innebar bland annat att man skilde på civilrätt (världslig) och kanonisk rätt (kyrklig) som betyder att präster inte kunde dömas av en civildomstol i brottsmål utan bara av ett domkapitel. Kyrkan i Sverige blev också befriad från viss kunglig beskattning och blev därmed ett eget frälse. I gengäld erbjöd kyrkan den skriftliga administration som var nödvändig i systemskiftet från flera regionala maktcentra ledda av stormän mot en mer central kungamakt och rättsapparat som Sverker sökte bygga upp.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverker_den_yngre

Knut Erikssons söner var ju en risk men Sverker dödade inte dem. (Inte som i många historiska verk jag läst/sett på TV där den nya härskaren utrotar alla barn som kan hota hans och hans dynastis makt.) De stannade kvar vid hovet men efter Birger Brosas död for de till Norge. När kung Sverker II utnämnde sin minderårige son Johan till jarl gjorde Erikssönerna uppror. De fick stöd av de norska birkebeinarna. I slaget vid Älgarås 1205 stupade tre av dem och den ende överlevande, Erik Knutsson, flydde tillbaka till Norge. Men Erik gav inte upp utan återkom med en norsk här. Sverker hade i sin tur stöd av en dansk här, ledd av hans första hustrus far, Ebbe Sunesson Hvide. I slaget vid Lena 31 januari 1208 segrade Erik och hans här, och Sverker flydde med sin familj och ärkebiskopen Valerius till Danmark. Hans svärfar Ebbe Sunesson och dennes bror Lars Sunesson stupade i slaget. Erik Knutsson kunde inte formellt krönas till kung eftersom påven Innocentius III stödde Sverker.

En medeltida ballad skildrar slaget vid Lena (senare Kungslena) från danskt perspektiv:

Fruarna sitta i högan loft
de vänta sina herrar att komma
Hästarna kommo blodiga fram
och sadlarna voro tomma

Men inte heller Sverker ville ge upp utan återkom med en här och mötte Erik och folkungarna i slaget vid Gestilren i juli 1210. Där stupade Sverker. Nu kunde Erik Knutsson krönas till kung av ärkebiskop Valerius. Påven tog s a s Sverige i beskydd år 2016 och “bekräftade kung Eriks besittningsrätt inte bara till Sverige, utan även till de områden han kunde vinna från hedningarna”. Kung Erik dog 2016 i “hetsig feber”. Dvs han dog sotdöden liksom sin far Knut Eriksson. Detta var alltså undantag från det vanliga.

Han hade flera barn, bl a Ingeborg, gift med Birger, men bara en son Erik, född 2016 efter faderns död. Sonen kunde alltså inte ta över på många år.

Så Johan Sverkersson, född 1201 blev vald till kung, Johan I. Vid den tiden ansågs man vuxen vid 15 år. Han blev krönt år 1219 i Linköping och dog år 1222 i sjukdom på Visingsö. (Ännu en som dog sotdöden.) Han dog barnlös och med honom dog den sverkerska ätten ut på svärdssidan. Under sin korta regeringstid hann han med en härfärd till Estland. I slaget vid Leal 8 augusti 1220 stupade Johans jarl Karl Döve.

Sidonot: Den här tiden skildras i Jan Guillous Arn-trilogi. Jag har inte läst böckerna men jag har sett TV-serien. I början mördas Erik Jedvardsson men inte i Uppsala utan i Västergötland! Det finns en del andra fakta som Guillou valt att ändra. Sådant är irriterande. En sak är att fylla i med fantasi där det inte finns några fakta, en annan att bortse från fakta där de finns.

Boken "Jarlens sekel" av Dick Harrison behandlar 1200-talet mycket grundligt. Från kungar ner till tiggare. Har lyssnat på den ett par gånger.

Ja, det låter som en bok jag skulle vilja låna. Men jag har slutat att låna böcker. Den vanliga filialen har stängts, mitt andra hem.

I stället finns ett pyttebibliotek högst upp i köpcentret. Jag får panikkänsla av att åka rulltrapporna.

Du kanske kan bidra med mer fakta om den mäktigaste och siste jarlen?

Dagobert skrev:Boken "Jarlens sekel" av Dick Harrison behandlar 1200-talet mycket grundligt. Från kungar ner till tiggare. Har lyssnat på den ett par gånger.

Den där boken är verkligen bra, köpte den billigt på pocket vilket jag antar att man kan göra om man vill äga den.

Alien skrev:Ja, det låter som en bok jag skulle vilja låna. Men jag har slutat att låna böcker. Den vanliga filialen har stängts, mitt andra hem.

I stället finns ett pyttebibliotek högst upp i köpcentret. Jag får panikkänsla av att åka rulltrapporna.

Du kanske kan bidra med mer fakta om den mäktigaste och siste jarlen?

Nej, det är för mycket. Han hade ett finger med i allt som hände.

Det finns väl hiss?

Vem skulle nu bli kung? Jo, Erik Knutssons son Erik Eriksson, som vid den tiden bara var sex år gammal. Riket styrdes av ett råd. Men rådmannen Knut Holmgersson gjorde uppror och vann i slaget vid Olustra 1229 över kungen och hans män. Kung Erik flydde till Danmark. Hans mor Rikissa var dotter till Danmarks kung Valdemar den store och syster till Valdemar Sejr. Knut Holmgersson blev ny kung och kallades Knut Långe. Han dog dock redan 1234 (vet inte hur) och Erik Eriksson återvände från Danmark och blev åter kung. Han regerade sedan till år 1250 då han dog. År 1247 gjorde kung Knut Holmgerssons son Holmger Knutsson i spetsen för folkungarna uppror mot kungen. Det hela avgjordes i slaget vid Sparrsätra 1247 (nära Sparrsätra kyrka utanför Enköping):

Folkungarna förlorade och därmed krossades motståndet mot kungligt centralstyre och skatter. I Skänningeannalerna från omkring år 1290 heter det under år 1247: "Detta år förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor".
---
Enligt Erikskrönikan flydde Holmger till Gästrikland men blev tillfångatagen och halshöggs därefter år 1248.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vi ... s%C3%A4tra

Sverker den yngres dotterdotter Katarina Sunesdotter gifte sig med Erik Eriksson (kallade Erik läspe och halte av sina fiender). Det hade ju blivit ett lyckligt slut om de fått en son med anor från bägge sidor, men de fick inga barn. Med Erik Eriksson dog alltså även den erikska ätten ut på svärdssidan. Kung Erik (av eftervärlden kallad Erik XI) kallades alltså Erik läspe och halte.

Ur Erikskrönikan:

Erik konunger var nokot swa läsper wid,
haltan thet war ok hans sidh.
Han storkte gerna skäl ok räth
ok älskade gerna sin eghin ät.
Han hiolt husära ok ädela sidh,
ok bondom gaff han godhan friid.

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfat ... a/29/etext

Han storkte gerna skäl ok räth = Han upprätthöll gärna rättvisa och rätt
Han hiolt husära = Han höll gästfritt hus

Jarlarna

Jarlarna styrde riket när kungen var bortrest. Eller de styrde i flera år när kunden var omyndig. Jarlen var kungens närmaste man.

Ordet jarl har samma ursprung som det engelska ordet earl. Det uttalades järl, i gutniskan jerl.

Under vikingatiden var jarl en titel som betecknade en sorts högsta förtroendemän och som likställdes med bryte eller fogde. De kunde variera i tyngd beroende på vad de var satta att förvalta. Mellan titlarna jarl av Roden, jarl av Västergötland, och jarl av Svitjod var det stor skillnad. Det verkar alltså ha funnits flera jarlar samtidigt, men bara en riksjarl åt gången. Det är inte känt vem som var Sveriges förste riksjarl. ”Riksjarl” översattes till latin som: ”dux regni” (”rikets hertig” eller ”konungarikets hertig”).
---
I flera årtionden före den siste jarlen Birger Magnusson tycks det uteslutande ha varit medlemmar ur Bjälboätten, tidigare kallad Folkungaätten, som bar titeln och som alltmer blev besläktade med kungahuset den Erikska ätten. Det är också svårt att bevisa titelns användning eftersom de bevarade breven har skrivits på latin och jarlen kallas oftast i dessa för dux vilket betyder hertig. Hertig i sin tur är ett inlån av den tyska titeln herzog (som betyder ”den som drar hären”, ”härdragaren” her-zog) och jarlen ansågs tydligen som en motsvarighet till den titeln. Jarltiteln bars dock ännu vid 1300-talets mitt av en svensk, Erengisle Sunesson, som genom ett av sina äktenskap blev titulärjarl av Orkneyöarna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jarl

Sveriges riksjarlar

Birger Brosa 1174-1202 (under Knut Eriksson och Sverker den yngre)
Johan Sverkersson (utnämnd år av sin far Sverker den yngre 1202 då han bara var ett koltbarn)
Jon Jarl, enligt Erikskrönikan ihjälslagen år 1206 på sin gård Asknäs i Ekerö socken av ryska el karelska sjörövare

Enligt Erikskrönikan var Jon Jarl en svensk jarl i österled med uppgift att värna riket mot ryssar och ingrer. Vissa källor (Sven Tunberg) håller för troligt att jarlen tillhört den sverkerska ätten och att han varit en konung Sverker den yngres "finlandsjarl" under nio år.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jon_jarl

Knut Birgerson (son till Birger Brosa) 1206-1208 (under Erik Knutsson, stupade i slaget vid Lena)
Folke jarl (möjligen son till Birger Brosa) 1208-1210 (under Sverker d.y. och Erik Knutsson, stupade i slaget vid Gestilren 2010)
Karl Bengtsson, kallad Karl Döve (bror till Birger Brosa) under Erik Knutsson och Johan Sverkersson. Stupade i slaget vid Leal i Estland år 1220.
Ulf Fase (son till Karl Döve) 1231-1248 under Knut Långe och Erik Eriksson
Birger jarl (Birger Magnusson) 1248-1266 under Erik Eriksson och Valdemar Birgersson (hans egen son)

Nästan alla jarlar kommer från samma släkt.

Birger Jarl föddes omkring år 1210 på en gård nära Bjälbo kyrkan. Han far tycks ha dött samma år som Birger föddes. Birgers föräldrar var Magnus Minnisköld och Ingrid Ylva. Magnus Minnisköld var bror till jarlen Birger Brosa.

Birger Magnusson gifte sig med kung Eriks syster Ingeborg Eriksdotter. De fick åtta barn tillsammans.

Ett sidospår om deras äldsta barn, dottern Rikissa och hennes familj:

Rikissa Birgersdotter gifte sig först år 1251 med norske Håkon den unge, medkung till sin far Håkon den gamle. Hon fick en son med sin man, Sverre Håkonsson. Hennes man dog tidigt, före sin far och sonen Sverre dog som barn. År 1262 gifte Rikissa om sig med furst Henrik I av Werle. Hon fick två söner och en dotter med honom. Hon gick bort 1289 och slapp uppleva att hennes man blev mördad av sina söner, som sedan blev kungar efter honom. Men kanske mördade de honom just för att han gift om sig år 1291, de ville inte dela arvet med nya halvsyskon. Dottern, som också hette Rikissa, gifte sig med hertig Albrekt den fete av Braunschweig-Göttingen och fick 13 barn.

Dagobert skrev:

Alien skrev:Ja, det låter som en bok jag skulle vilja låna. Men jag har slutat att låna böcker. Den vanliga filialen har stängts, mitt andra hem.

I stället finns ett pyttebibliotek högst upp i köpcentret. Jag får panikkänslar att åka rulltrapporna.

Du kanske kan bidra med mer fakta om den mäktigaste och siste jarlen?

Nej, det är för mycket. Han hade ett finger med i allt som hände.

Det finns väl hiss?

Jo, men ingen vanlig hiss. Jag klarar vanliga trappor och vanliga hissar. Men den här hissen går liksom utanpå huset med härlig (hemsk) utsikt.

Problemet löst du kan köpa den som e-bok för endast 29 kr.

https://bokon.se/ebok/jarlens-sekel_dick-harrison/

Slipper du åka läskiga rulltrappor.

Om Håkon Håkonsson, Birger Magnusson och kyrkan.

Håkon Håkonsson (1217-1263) kallades också Håkon den gamle.

Detta har jag tagit från Drottning Margaretas historia av Margareta Skantze

“Norge blev under hans ledning en stormakt som också omfattade Island, Grönland, ögrupperna norr om Skottland, samt Härjedalen, Jämtland och Bohuslän. År 1247 kom kardinal Vilhelm av Sabina till Norge utsänd av påven i Rom för att kröna kung Håkon i domkyrkan i Bergen. I uppdraget ingick också att få med den norske kungen på det planerade Sjunde korståget. Norrmännen var alltsedan vikingarnas härjningar kända som Europas skickligaste båtbyggare och som orädda krigare.”

Han hade väntat sig råa och oborstade typer.

“Till sin stora förvåning möttes kardinalen av en världsvan och bildad kung som bjöd på en elegant festmåltid med ett oräknelig antal gäster, som alla uppträdde helt enligt den europeiska hovetiketten. Kardinalens tacktal finns bevarat:

Gud vare lovad att jag nu har fullgjort det ärende som jag fått Påvens fullmakt att sköta. Jag tackar också Gud för att jag reste hit trots att jag blev avrådd. Man sade att jag inte skulle träffa mycket folk här och att dem jag träffade skulle vara mera lika djur än människor till sitt sätt. --- Man skrämde mig med att jag bara skulle få litet att äta, och att det lilla som bjöds skulle vara ruttet, att jag bara skulle få vatten och andra dåliga drycker. Men jag kunde inte haft mer fel!”

Nej, de norska stormännen hade minsann läst översättningar av berättelserna om riddarna kring kung Arthurs bord.
“I dessa berättelser pläderas för ett nytt manlighetsideal, en förvandling av mannen från våldsverkare till Guds tjänare:
Den största segern är att segra över sin inre vrede, hjälpa den som behöver hjälp, även om han inte gjort sig förtjänt av den.

Samma höviska ideal återfinns i Konungs skuggsjá, Kungens spegel.”

Men det känns inte som riddarna uppträdde så i verkligheten. Den gode riddaren fanns nog bara i litteraturen.

Påven önskade att Håkon skulle svärja samma ed som Magnus Erlingsson hade svurit då han 1163 som den förste av Norges kungar blivit krönt. Men Håkon avvisade detta: "Vad är det för mening med en krona som jag skall köpslå om, sa kungen till kardinalen, då vill jag hellre leva okrönt än att påta mig ofrihet." Kardinalen gav efter och sade till kröningsgästerna att han ville "kröna kungen så fritt som passar den kungliga värdigheten."

Kröningen förrättades i Bergens domkyrka den 29 juli 1247 och kröningsfesten varade i flera dagar, i ett mäktigt rum på 90 x 60 alnar i kungsgården. I och med att det nästan alltid regnar i Bergen så hade man byggt ett tak av rött och grönt kläde hela vägen mellan kungsgården och domkyrkan så att värdskap och gäster slapp att sätta sig genomvåta till bords. Där satt kardinalen, ärkebiskopen och fem andra biskopar, kung Håkon den äldre och son Håkon den yngre och junkern Magnus, ett antal andra världsliga hövdingar, 10 abbotar, flera ärkediakoner, många klosterbröder och präster, fem lagmän, konungens sysslomän, hirdstyret, hela hirden, de mest betydelsefulla bönderna från varje fylke och en mängd utlänningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kon_H%C3%A5konsson

Men även om mottagandet i Bergen var över förväntan misslyckades kardinalen med att få norrmännen att strida för Påvens sak och delta i ett kommande korståg. Kanske det gått bättre med de vilda och våldsamma barbarer kardinalen förväntat sig. Kardinalen reste vidare till Sverige och träffade rikets starke man, Birger jarl.

Mer ur Margareta Skantzes bok.
“När kardinal Vilhelm av Sabina kom till Sverige lierade sig Birger Jarl omedelbart med honom och ordnade ett möte tillsammans med honom. Det hölls år 1248 i Skänninge i Östergötland, intill Birger Jarls domäner Bjälbo där de påvetrogna dominikanerna hade ett konvent. Här drogs riktlinjerna upp för Sveriges förhållande till Påvekyrkan. De lokala biskoparna förlorade sin självständiga ställning och den närhet de haft till sina sockenbor."

Bengt Wadensjö skriver i sin bok Ekot i Husaby om detta och “kallar de reformer som genomfördes under Birger Jarls ledning för ett ‘kulturmord’ och ställer den nya centraliserade maktutövandet byggt på våldsmonopol mot en månghundraårig tradition av västgötsk bondefromhet med rötter i den iriska och anglosaxiska kristendomen. Han summerar:
Det var först 1248 som Svenska kyrkan fullt ut blev romersk-katolsk (...) Skänninge möte är alltså ett kulturmord på den kyrkotradition som vuxit fram i vårt land alltsedan kristningsskedet.

En av de viktigaste frågorna som avhandlades vid Skänninge möte var skärpta krav på celibat i enlighet med besluten vid Fjärde Laterankonciliet 1215. Bengt Wadensjö har levt sig in i hur det gick till när prästfamiljerna splittrades. För sitt inre hör han frågan “Far, älskar du oss inte längre?” eka i sina öron, den fråga som prästens barn riktar till sin far vid den obegripliga upplösningen av familjen. Också historikern mary T Malone har i sitt verk Women and Christianity påpekat den förödande effekt som det påtvingade celibatet hade. Familjerna skingades. Prästfruarna drevs iväg från sina hem och fick ta plats osm hushållerskkor. De betraktades i det närmaste som prostituerade. Flera av dem begick självmord.

Vid det avgörande mötet i Skänninge 1248 infördes den romerska rätten Sverige. De nya lagarna stod i strid med det rättstänkande som präglade de svenska landskapslagarna och som hade en bred förankring i befolkningen. De nya romerska rättsbegreppen försåg Birger Jarl med ett mäktigt instrument för att samla makten i sina egna händer.
---
I överenskommelsen med Påvekyrkan ingick att Birger Jarl skulle bedriva ett korståg i Finland. Kriget gagnade som vanligt båda parter. Birger Jarl ville expandera österut för att nå den ryska marknaden, och påven ville hejda den ortodoxa kyrkans utbredning i östra Finland. “

Mycket riktigt for Birger jarl iväg på korståg till Finland.

Medan Birger jarl befann sig på korståg i det inre av Finland och bland annat grundade Tavastehus slott, avled 1250 kung Erik den läspe och halte och med honom utslocknade den erikska ätten. Birger jarls son Valdemar valdes då, endast cirka tio år gammal, till kung. På sin mors sida härstammade Valdemar från den erikska ätten. Kungavalet skedde innan Birger jarl hunnit hem från Finland.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_ja ... n_som_jarl

Var stormännen så rädda för Birger jarl att de inte vågade annat? Eftersom Sverige inte var en ärftlig monarki då, så borde väl stormännen valt en vuxen man, en kompetent ledare, kanske krigare, till kung. Varför välja ett barn som man inte vet något om? Lika så den avlidne kung Erik som bara var sex år när han valdes. Det verkade som han valdes enbart för att han var son till kung Erik Knutsson.

Eftersom Valdemar bara var 11 år så fick Birger jarl styra som förmyndare. Valdemar kröntes i Linköpings domkyrka år 1251. Men Birger jarl styrde och ställde till sin död 1266.

Kröningen av Valdemar Birgersson betydde inte att alla underordnade sig att Valdemar skulle vara kung. Det blev ett uppror lett av tronpretendenterna Filip Knutsson (son till kung Knut Långe) och folkungen Knut Magnusson. De hade värvat tyska legoknektar. Slaget stod vid Herrevadsbro år 1251. Upprorshären förlorade och Filip Knutsson och Knut Magnusson m fl avrättades.

Valdemar Birgersson gifte sig år 1260 med den danska prinsessan Sofia, dotter till kung Erik Plogpenning, som mördades år 1250. (Den som låg bakom var hans egen bror Abel, som sedan blev kung.) Erik Plogpenning hade fyra döttrar, varav den yngsta var bara ett år när deras far dödades. De växte sedan upp hos sin farbror (som mördat deras far) och hans fru, Mechtild av Holstein. Som rätt var stupade Abel i krig ett par år senare. Då blev i stället Eriks och Abels bror Kristoffer kung. Abels änka Mecthtild/Mathilda fick lämna landet och gå i kloster. Egentligen var det Abels äldste son som skulle blivit kung men han satt fängslad i Köln. Hans mor lyckade få honom fri och kämpade för hans rätt till Slesvig. Senare lämnade hon klostret och gifte om sig med Birger Jarl. Då fick Sofia plötsligt sin styvmor/faster som svärmor.

Alltså jag förstår inte riktigt dessa mor-barn relationer.

Sofias mor, Jutta av Sachsen, lämnade sina barn och for tillbaka till Sachsen och gifte om sig. Struntade hon i sina döttrar som var 1 - 9 år när deras far mördades? Så förlorade de sin mor också. Eller ansågs de tillhöra Danmark så modern kunde inte ta med dem? Fruktade hon för sitt liv om hon stannade kvar i Danmark?

Samma sak med fastern Mathilda. Hon hade ju flera barn som hon lämnade kvar i Danmark när hon gick i kloster. Men hon verkade inte frivilligt gått i kloster. Hon tog chansen att gifta sig med Birger jarl. Han såg förstås politiska fördelar med att bli ingift i den holsteinska ätten.

Valdemar och Sofia fick fem döttrar och en son, Erik, tillsammans. Sofia blev knappast lycklig med Valdemar. Han hade många älskarinnor och gjorde hennes egen syster Jutta med barn. Detta var förstås extra syndigt och kungen tvingades göra bot genom en pilgrimsfärd till Rom.

Sofia hade en skarp tunga och kallade makens bröder för “Magnus Kittelflickare” och “Erik Allsintet”.

Sofia gifte sig alltså med Sveriges kung och hennes syster Ingeborg med Norges kung Magnus Håkansson. När de gifte sig tog de med sig sina hemgifter utomlands. Var det för att behålla pengarna i Danmark/inom släkten som inte de yngre döttrarna Agnes och Jutta blev bortgifta utan satta i kloster?

Det förekommer tre berömda brödrafejder i Sverige. Den första är mellan kung Valdemar och hans bröder Magnus och Erik.

Birger jarl förvärvade 1255 påvens välsignelse för sin plan att tilldela sönerna "vissa andelar i riket" (certas portiones in regno).---Vid Birger jarls död 1266 övertog Magnus hans gamla jarladöme som hertigdöme, dock utan de maktbefogenheter som fadern haft. Magnus använde som hertig Birgers jarls forna titulaturfras "Dei gratia dux sweorum" ("Av Guds nåde svearnas hertig").
---
Oroselementet framför andra i svensk inrikespolitik under dessa år var den tredje av jarl Birgers söner, Erik, som var missnöjd med sin undanskymda roll och därför började arbeta på att tillsammans med Magnus försvaga Valdemars ställning. Från omkring 1272 började den underminerande verksamheten ge synliga resultat. Som Erikskrönikan konstaterar blev hertigens "rote" från denna tid större än kungens och Magnus började med stöd av en stormannakrets ställa krav på större andel i makten.
---
Av de påvebrev från 9 januari 1275 som Valdemar utverkat framgår att ett inbördeskrig var nära förestående. Enligt breven har "oroselement" inom riket satt upp Valdemars bror Magnus som motkonung, en "rex Suecie de facto". Magnus och Erik hade sökt stöd hos Erik Klipping som genom ett avtal i Sønderborg förband sig att till brödernas förfogande ställa 100 tungt beväpnade ryttare med följen (totalt 500–600 man). Som motprestation lovade Magnus och Erik 6 000 mark silver. Med den danska militära hjälpen kunde Valdemar besegras i slaget vid Hova den 14 juni 1275. Valdemar flydde över gränsen till Norge men bestämde sig för att återvända och blev då gripen, varefter förhandlingar vidtog.
---
På det stormannamöte i Västergötland som följde på slaget vid Hova, bestämdes därför att riket skulle delas och Valdemar fick på sin lott Västergötland, Dalsland, Värmland och Småland. Mot dessa områden utfärdade Valdemar på Asknäs en försäkran med vilken han avstod sitt ”ärvda rike” till hertig Magnus. Genom en formell ceremoni på Mora äng avsade sig Valdemar kronan och Magnus utropades till kung 22 juli 1275. Erik utsågs till hertig men dog samma år. Senare utsågs den fjärde brodern Bengt Birgersson till rådgivare och hertig av Finland.
---
Magnus utlovade redan vid sin kröning 1276 ett generellt befrielsebrev till kyrkan från alla statliga pålagor och detta löfte infriades vid drottning Helvigs kröning i Söderköping 29 juli 1281. Vid ett herremöte på Alsnö utfärdades motsvarande privilegiebrev, Alsnö stadga, för det världsliga frälset. Detta skedde sannolikt 27 september 1280, en dryg månad efter att det sista stora upproret under 1200-talet slagits ner och dess ledare halshuggits i Stockholm 20 augusti. Syftet med reformerna var att slutgiltigt avskaffa det gamla systemet där kungamakten var baserad på – och begränsad av – Uppsala öd, kungens hird och ledungen. Det nya var ett förvaltningssystem som byggde på fasta skatter, borgar med vidhängande slottslän och frälsets militära tjänstgöringsplikt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Ladul%C3%A5s

Valdemars lösaktiga leverne var förstås en välkommen anledning för bröderna att avsätta honom.

När kung Valdemar återvände från Rom tycks han ha råkat i konflikt med sina bröder. Valdemar verkar ha haft en arvstvist med brodern Erik. Erik fick stöd av stormannen Johan Filipsson, men Valdemar fängslade dem båda. Erik flydde och fick nu stöd av brodern Magnus. Detta ledde till ett uppror 1275. Erik och Magnus fick av den danske kungen Erik Klipping även danska knektar, och Valdemar förlorade mot dem i slaget vid Hova. Valdemar och Sofia flydde till Norge.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Valdemar_Birgersson

Brodern Magnus lät år 1288 sätta honom i fängelse på Nyköpingshus, officiellt på grund av att han var otillräknelig och hade väckt anstöt genom sitt lättsinniga leverne. Han dog 1302 på Nyköpingshus.

Ja, det slutade med att den fd kungen fick tillbringa sina sista 14 år i fängelse. Men ännu värre skulle det bli i kommande brödrafejder.

Det har ju påståtts att Erik den helige inte blev helgonförklarad att han inte är ett äkta helgon ack så fel folk kan ha.

Trots det folkliga namnet har Sigfrid troligen aldrig kanoniserats direkt av påven utan av biskopen (under tidig medeltid var det den lokale biskopens uppgift att helgonförklara och inte påvens, liksom för övrigt i ortodoxa kyrkan idag). I och med detta är han ett giltigt helgon i den katolska kyrkan precis som Erik den helige.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigfrid_(mission%C3%A4r)

Dom här sakerna går också att läsa i boken Sveriges Medeltid utav historieprofessorn Dick Harrison.

Alien skrev:När började medeltiden i Skandiavien? När länderna kristnades och enades.

Det där var verkligen en tragedi. Vi gjorde det bra här i Skandinavien, vi var på väg att erövra hela världen. Allt gick bra för oss. Också kom några träskallar och gjorde oss kristna, påtvingade kristendomen på oss. Det var 1000 år sedan, men jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.

Föreställ er bara hur Skandinavien och världen skulle ha sett ut i dag om vi hade undvikit kristendomen. Vi hade ägt hela jävla världen, vi hade varit nummer ett. I stället är vi ett obetydligt gäng förlorare som världen skrattar åt och utnyttjar. Kristendomen är det värsta som någonsin hänt oss, den förstörde absolut allt för oss. Vi gick från att vara krigare till att vara får. Det är så sorgligt, när man tänker på hur det kunde ha varit här nu, allt vi har missat.

Skogkatt skrev:

Alien skrev:När började medeltiden i Skandiavien? När länderna kristnades och enades.

Det där var verkligen en tragedi. Vi gjorde det bra här i Skandinavien, vi var på väg att erövra hela världen. Allt gick bra för oss. Också kom några träskallar och gjorde oss kristna, påtvingade kristendomen på oss. Det var 1000 år sedan, men jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.

Jag vet inte om du har läst om dom nordiskakorstågen? Troligtvis hade vi blivit tvångsdöpta utav Tyskaorden och varit livegna som hände i dom områden dom erövrade.

https://en.wikipedia.org/wiki/Northern_Crusades

Skogkatt skrev:Det där var verkligen en tragedi. Vi gjorde det bra här i Skandinavien, vi var på väg att erövra hela världen. Allt gick bra för oss. Också kom några träskallar och gjorde oss kristna, påtvingade kristendomen på oss. Det var 1000 år sedan, men jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.

Föreställ er bara hur Skandinavien och världen skulle ha sett ut i dag om vi hade undvikit kristendomen. Vi hade ägt hela jävla världen, vi hade varit nummer ett. I stället är vi ett obetydligt gäng förlorare som världen skrattar åt och utnyttjar. Kristendomen är det värsta som någonsin hänt oss, den förstörde absolut allt för oss. Vi gick från att vara krigare till att vara får. Det är så sorgligt, när man tänker på hur det kunde ha varit här nu, allt vi har missat.

Och jag är så himla nöjd att asatron försvann från Skandinavien och jordens yta och föll i glömska och pekades ut för vad den faktiskt var, brutal barbarism och moralisk bankrutt.
Hur skulle asatron i längden kunna tävla mot etablerad monoteistisk abrahamitisk religion, när inte ens Grekland och Roms gudar höll måttet eller kunde stå emot? Det var folket som ville ha kristendom, vikingar övergav ofta asatron när de seglade söderut och upptäckte Grekland (Östrom) och fick tjänst som livvakt i hovet, kolla upp ''Väringagardet''. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet

Problemet med asatron är att bara en ytterst liten del av människor skulle få uppleva himmelriket ''Valhall'', medans resten skulle få komma till ''Hel'' i underjorden, kvinnor, barn och män som inte var krigare, är det rättvist att inte alla har möjlighet till frälsning och Guds förlåtelse, det lovade ju kristendomen, varför det var ett mycket enkelt val att överge barbariet och asatron för något med bättre utsikter för religiösa.

Hur skulle vi ha kontakt med resten av Europa om vi inte hade samma religion? Tror inte kommunikation och diplomati hade varit enkelt om hedniska och kristna i Europa skulle försöka bilda allianser eller avtal, så småningom skulle korståg mot norden uppstå med hela påvedömet bakom sig och arméer från hela södra och centrala Europa marschera mot Skandinavien, tror inte några vikingar i båtar skulle kunna stoppa en invasion av arméer med mycket bättre teknologi och mekaniska framsteg och bra smedjor och bra hästar, Tyska orden gjorde ju likadant mot kättare och hedningar i Östeuropa, korståg mot dagens Kurland och längre Österut, och hade inte Ansgar kommit till Sverige med katolicismen hade säkert ortodoxa kristna försökt med omvändning också eftersom vi även låg i den Östeuropeiska sfären.

Erik den helige ledde ju senare korståg mot Finland och vann mot hedningar. Så jag tror aldrig vikingarna hade vunnit, att några överraskningsräder mot England och Frankrike verkar imponerande och mäktiga i jämförelse mot hela kristendomens arsenal på medeltiden verkar övermodigt och grundat i en ''mytologi'' om hur mäktiga vikingarna var, kristendomen hade enighet i tron, kungliga släktskap och de hade de modernaste stridsteknikerna. Och en mycket bättre och vattentätare teologi som inte grundade sig i ''sagor'' och muntlig tradition, kristendomen hade vid den tiden funnits i 1000 år och hade bearbetats av lärjungar, munkar, präster och andra teologer med hjälp av skrift, böcker och pergament, medans asatron var historier kring lägereldar, några runstenar dedikerade till samtida personer, och så kallade isländska ''sagor'', visst fanns det traditioner men det byggde på ''offer'', något kristendomen ser ned på.

Vikingarna var bara ett gäng stråtrövare, som knarkade flugsvamp och hade trälar som de kunde våldta och tortera genom att offra till gudar som de i sina knarkdimmor fått illusioner om, de var analfabeter de flesta och de få som kunde nedteckna något satt och ristade runor, över folk som seglat runt och rånat och skändat. De hade inte ens kunskap att skriva ner levnadsberättelser, som man kunde i Egypten, Grekland och romarriket flera tusenår tidigare. En enbart tröttsamt dålig tid i Norden som alla bör glömma...

antonius skrev:Vikingarna var bara ett gäng stråtrövare, som knarkade flugsvamp och hade trälar som de kunde våldta och tortera genom att offra till gudar som de i sina knarkdimmor fått illusioner om, de var analfabeter de flesta och de få som kunde nedteckna något satt och ristade runor, över folk som seglat runt och rånat och skändat. De hade inte ens kunskap att skriva ner levnadsberättelser, som man kunde i Egypten, Grekland och romarriket flera tusenår tidigare. En enbart tröttsamt dålig tid i Norden som alla bör glömma...

Ni svenskar hatar verkligen er själva och er egen kultur. Va fan hände med er, har ni skit i huvudet? Du sitter här och skryter om utlänningar som aldrig har uppnått något viktigt. Och du pissar på din egen kultur och ditt eget folk.

Vikingarna var i alla fall mycket bättre än du. De hade tillräckligt med intelligens för att vara stolta över sig själva och sina länder. En enbart tröttsamt dålig tid i Norden som alla bör glömma, säger du. Hur fan vågar du! Hur fan vågar du säga det där. Hur kan du sitta i Sverige och klämma ut den där skiten? Va fan är fel med dig. Hur i helvete vågar du!!!!!?? Det är inte hälsosamt att hata sig själv som du gör. Vilket jävla skitprat, jag blir illamåande.

Alla kulturer i världen är mycket bra, utom Skandinaviens kultur, eller hur, självhatande svennejävel? Nu har du verkligen gjort mig arg.

Skogkatt skrev:Ni svenskar hatar verkligen er själva och er egen kultur.

Nej det gör jag inte, men du skriver ju kritik emot kristendomen som jag måste bemöta eftersom jag själv är kristen och historiker, jag har läst historia på universitetsnivå och vi läste mycket om norden under medeltiden, det var ingen bias i den utbildningen jag läste, inget självhat eller någonting, bara fakta över riktig historia och händelser. Vikingarnas positiva framsteg diskuterades också, framförallt deras framgång i skeppsbyggande och att de var duktiga navigatörer för den tiden.

Jag utgår endast ifrån fakta jag lärt mig om den tiden, jag tyckte bara ditt första inlägg var ohistoriskt och åt det propagandistiska hållet att vikingarna var några mystiska übermensch som kunde lägga alla andra under sig, och resten av Europa bara var ett bakvatten, när den riktiga historien bevisar motsatsen, att vikingarna var ett mycket enkelt folk och inte alls lika avancerade som människor i centrala och södra Europa som hade lagt grunden till västvärlden under antiken och var arvtagare till detta in på medeltiden, Europa var inte i en ''Dark Age'' som ofta propageras. Vikingarna själva var delaktiga i att norden kristnades och många vikingar ville vara kristna och fortsätta kallas vikingar.

Sen hade vikingarna inga länder att vara stolta över, de var inte centraliserade, de hade ingen nationell identitet, det fanns inget enat Sverige förens Gustav Vasa. De levde i klaner och stammar, de levde som pirater som bodde längsmed kusterna i flexibla bosättningar och gav sig ut på plundringsräder mot byar på andra sidan sunden, de plundrade det de behövde och var inte speciellt etablerade eller ett mäktigt imperium som du verkar tro. Man kan uppskatta vikingarna som du gör och det är absolut inget fel i det, men du använder den här tråden om historia för din propaganda och att attackera kristen historia och då behöver jag gå in och förklara den riktiga historian här för dig för du verkar mer intresserad av myter än riktig historia om hur fascinerande vikingatiden var.

Riksamiralen skrev:Och jag är så himla nöjd att asatron försvann från Skandinavien och jordens yta och föll i glömska och pekades ut för vad den faktiskt var, brutal barbarism och moralisk bankrutt.

När jag skrev detta menade jag såklart bara tron i sig, inte vikingarnas efterlämningar eller historia eller annat vikingarna bidrog med, jag kan vara stolt, men jag är stolt utifrån den riktiga historien jag läst och inte mytbilden du verkar ha fått till dig. Man kan uppskatta vikingarna men man behöver inte önska tillbaka asatron och en massa annat konstigt, när historien redan är skriven och kristendomen övertog asatron och föredrogs över denna.

Jag anser inte att Antonius inlägg heller är historiskt korrekt det är ju också mycket färgat och propaganda och mycket simplifierat och hetsande precis som ditt, fast för hans argument.

Hoppar till Norge under sena vikingatiden/början av medeltiden. Till en början tar jag uppgifterna från Wikipedia.

Det är verkligen rörigt. Ibland samregerade kungar men oftare var de kungar samtidigt i olika delar av Norge. När en kung dog så var det inte självklart hans äldste son som efterträdde honom. Det kunde vara vilken som helst av sönerna. Inte bara de "äktfödda" (dvs födda inom äktenskapet) utan även "oäkta" (dvs frillors söner). Även andra släktingar. Vilken småkung som helst kunde känna sig kallad att bli kung. När de inte slogs inbördes slogs de mot Danmark, Sverige el något annat land. Krig, krig, krig.

De flesta kungar fick ett våldsamt slut, de dog av "annans handaverkan".

Efter Olav Haraldsson/Olof den helige stupat i slaget vid Stiklestad år 1030 var Knut den store oomstridd kung av Norge tills han dog i England fem år senare. Hans son Sven Knutsson var ladejarl i Norge men han fördrevs efter Knuts död av Magnus Olofsson (Olof den heliges oäkta son). Magnus fick hjälp av svenskarna. Magnus blev kung av Norge 1035. Han kallas “Magnus den gode”. Oklart varför, han verkar vara lika krigisk och maktlysten som alla andra kungar och kungar in spe. Han var inte nöjd med att vara kung av Norge utan ville också bli kung av Danmark.

Som dansk kung stred Magnus med venderna och ska ha bränt Jomsborg. Han besegrade även venderna i slaget vid Lyrskog nära Slesvig. Alla accepterade inte Magnus som dansk kung. Knut den stores systerson Sven Estridsson lyckades bli hyllad som kung och flera sjöslag utkämpades emellan de bägge kungarna 1043–1045 utan att ett avgörande kunde fällas.

År 1045 kom också Harald Hårdråde till Norge efter tjänstgöring i väringagardet i Konstantinopel – uppenbarligen med tanken att bli norsk kung. Magnus gick med på att dela makten med Harald 1046. Följande år avled Magnus när han var ute med örlogsflottan i Danmark.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_den_gode

Hade inte kung Magnus I dött så hade det säkert blivit hårda strider om makten mellan honom och hans farbror Harald Sigurdsson. Harald var alltså halvbror till Olof den helige genom sin mor Åsta Gudbrandsdatter.

Efter Magnus död blev Harald Hardråde ensam kung av Norge och Sven Estridsson ensam kung av Danmark.

Haralds mor Åsta Gudbrandsdotter var först gift med småkungen Harald Grenske, som hon fick Olof Haraldsson (Olof den helige) med. Harald Grenske var fylkeskung i Vestfold. Enligt opålitlig tradition blev han innebränd av Sigrid Storråda. Men varför skulle han friat till Sigrid Storråda när han var gift med Åsta Gudbrandsdotter? Visserligen skildes man lätt på vikingatiden men det har inte stått något om det.
Åsta gifte iaf om sig med Sigurd Halvdansson (kallad Sigurd Syr, dvs Sigurd Suggan) av Ringerike, en annan småkung.

Enligt Heimskringla skulle Harald Grenske farit till Svitjod för att fria till Sigrid trots att han fortfarande var gift och hans hustru väntade barn (den framtide Olof den helige).

Det är i egenskap av kungamoder som Åsta Gudbrandsdatter har gått till historien. Om hennes levnad är nästan ingenting känt. Hon omtalas i Heimskringla och i sagorna om Olav den helige – men endast som bifigur.

Spoiler: visa

I den legendariska Olavssagan uppges hon ha blivit förskjuten av Harald Grenske, som ville söka sig en ny hustru. Enligt Snorre Sturlasson var hon dock fullständigt ovetande om Haralds planer när han for till Svitjod för att – trots att han redan var gift – fria till en viss Sigrid Tostesdotter. Denna Sigrid var dock hjärtligt trött på friare, och då en redan satt i salen när Harald anlände beslöt hon att slå två flugor i en smäll. Friarna söps redlösa varefter hon tuttade fyr på salen. ”Stugan brann ned och de som var därinne blev innebrända, men de som lyckades komma ut blev dräpta. Sigrid sade, att så skulle hon vänja småkungarna av med att komma från andra länder och fria till henne. Efter denna händelse fick hon namnet Sigrid Storråda.”[3] När Åsta fick veta att hennes man inte bara var död utan även hade tänkt att överge henne blev hon, enligt Snorre, mycket upprörd. Hon for då hem till föräldragården i Opplandene, där sonen Olav föddes senare samma sommar (995).

Drottning Åsta förekommer också i en del fiktiva dialoger, som Snorre använder som berättartekniskt grepp för att föra handlingen framåt. När sonen Olav år 1015 planerade att erövra Norge och bad Åsta om råd framförde hon (enligt Snorre) åsikten att det är bättre att kriga och dö ung än att fredligt bruka jorden och bli gammal:

”Så är det ställt med mig, min son, att jag gläder mig över dig, och gladare skall jag bli ju högre du stiger. Till detta vill jag intet spara av det jag har, men här där jag är, är rådshjälpen inte stor. Men även om så bleve ville jag hellre att du blev överkonung över Norge och inte levde längre i ditt kungadöme än vad Olav Tryggvason gjorde, än att du inte skulle bli en större kung än vad Sigurd suggan är och dö av ålderssot"

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85sta_Gudbrandsdatter

Om man ska tro sagorna hade Åsta otur med sina män. Den förste lämnade henne för att fria till en annan och blev innebränd. Den andre var ingen riktig viking och hade öknamnet “Sugggan”. Sigurd Halvdansson och Åsta Gudbrandsdotter hade fem barn tillsammans. Den yngste var den blivande Harald Hårdråde, som var 20 år yngre än sin halvbror Olof.

I Olav den heliges saga i Heimskringla porträtteras han av Snorre Sturlasson som en anspråkslös och arbetsam bonde utan egna maktambitioner.

Spoiler: visa

När styvsonen Olav år 1015 återvänder hem efter en vikingafärd arbetar Sigurd ute på åkern. Drottning Åsta skickar bud efter honom, och budbäraren har även, enligt Snorre, med sig en uppsättning finkläder så att kungen skall kunna se ståndsmässig ut då han kommer hem. I sagan framställs Sigurd Syr och drottning Åsta som rådgivare till Olav när denne planerar att lägga under sig hela Norge. Detta är säkert ohistoriskt, men Snorre använder dessa samtal för att levandegöra och förklara händelseförloppet.

Tillnamnet
Hur Sigurd Syr fick tillnamnet sýr (”suggan”) är inte känt. Historikern Peter Andreas Munch antog att Sigurd brukat gå så in i rollen som bonde att han bökat i jorden som en gris. Detta är en ren gissning byggd på Heimskringlas karakteristik av kungen.
Vildsvinsjakt med dåtida vapen krävde stort mod och galten hade därför hög status – men det behöver inte ha gällt suggan. Det finns i sagorna flera exempel på att Sigurd Syrs son Harald Hårdråde överreagerade när namnet sýr kom på tal.[2] När Harald exempelvis fick i gåva en förgylld silvergris, vilket berättas i Hreiðars þáttr, blev han först glad ty han hade aldrig förr sett ett så konstfullt arbete, sade han – men då han tittade närmare på det och såg att djuret hade spenar blev han ursinnig. Han antog nu att gåvan var ett hån.[2]

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigurd_Syr

Jag tycker en fredlig, arbetsam och hederlig bonde är bättre än en krigare som mördar, plundrar och bränner. Men så tyckte man inte på vikingatiden. Ju fler man dödade och ju mer byte man hemförde, desto större ära.

Harald Sigurdsson fick alltså tillnamnen Hårdråde och Bulgarbrännaren så man förstår att han var en “riktig viking”, dvs ett råskinn.

När Olof den helige flydde till Kiev tog han med sig sin unge halvbror Harald. När Olof stupade i slaget vid Stiklestad flydde Harald till Gårdarike (Rus/Ryssland/Novgorod). Harald fick tjänst hos storfursten av Kiev Jaroslav I, gift med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd.

Harald stannade några år i Kievriket och deltog tillsammans med andra nordmän i strider mot polackerna. 1034 reste Harald vidare med femhundra krigare till Bysantinska riket där de fick tjänst i Väringagardet hos Mikael IV i Miklagård.

Värvning i Bysantinska riketa
Den bysantinske kejsaren styrde över alla riken i östra Medelhavet till södra Italien. På 1000-talet började arabiska pirater härja i Egeiska havet. Harald och hans män fick tjänst i kejsarens flotta med uppdrag att skydda Miklagård och bekämpa piraterna.
---
År 1038 hade kejsar Mikael fått kontroll över Mindre Asien och skickade sin general Maniakes till Italien för att återerövra Sicilien. Harald Hårdråde och hans krigare deltog i fälttåget.

Spoiler: visa

Maniakes anlitade också normandiska krigare.[3][5] Efter tjänst med de kejserliga styrkorna steg Harald Hårdråde i graderna till manglavites, en hederstitel.
Efter att ha kämpat mot bulgarerna på Balkan, utnämndes han till livvaktsofficer, spatharokandidates.
Återkomst till Skandinavien
Efter att Mikael IV dött blev Harald involverad i tronstridigheterna, och tog ställning mot Mikael V Kalafates, som också förlorade mot änkekejsarinnan Zoë. Harald påstod sig vara den som personligen stuckit ut kejsarens ögon. Harald önskade efter detta resa norrut, men Zoës nye make, kejsar Konstantin IX Monomachos, nekade Harald detta.

Han flydde därför med en stor förmögenhet och gifte sig med storfurst Jaroslavs dotter Ellisif (Elisaveta/Elisabet) i Kiev.

Harald var inte heller nöjd med att bara vara kung av Norge. Nej, han ville bli lika mäktig som Knut den store som härskade över England, Danmark, Norge, och delar av Sverige (Västergötland).

Harald angrep Danmark med norska flottor, och danske kungen Sven Estridsson gick en augustikväll 1062 till attack mot Harald, ett slag som ägde rum vid Nissans mynning utanför Hallands kust. Sven förlorade och lyckades med nöd klara sig i land. Fred slöts på Danaholmen i Göta älv.

Slaget vid Stamford Bridge
År 1066 seglade Kung Harald till England med 300 skepp.

Spoiler: visa

Han erövrade Scarborough som grundats av norska vikingar på 900-talet. Därefter seglade vikingarna uppför floden Humber och gick i land vid byn Riccall söder om York. Där mötte de två engelska styrkor under grevarna Edwin of Mercia och Morcar of Northumbria. Dessas styrkor besegrades och Harald hade därmed nått sitt mål.

Men den 25 september 1066 inträffade en ny drabbning vid Stamford Bridge.[8] Kungen träffades av en pil i strupen och dog omedelbart. Detta markerade slutet för Vikingatiden.