Jag är 27 år, har aldrig jobbat och har haft aktivitetsersättning sen jag tog studenten. Har lidit av psykisk ohälsa i många år och mår idag bättre, rätt medicin har varit avgörande för det.
Jag har precis börjat "processen". Det här är tankar och reflektioner och jag skulle vilja veta vad andra tror.

Mitt mål är att kunna jobba åtminstone 50 % med ett ordinarie jobb. Ingen daglig verksamhet, lönebidrag eller anpassade arbeten. Jag vill inte att arbetsgivaren ska känna till mina diagnoser (Aspergers och ADD), jag vill lära mig och anpassa mig själv.
Jag är beredd att göra nästintill vad som helst för att nå det målet.

Jag tänker inom vården. Funderar på en YH-utbildning till medicinsk sekreterare (menar inte att det är det enda yrket jag kan tänka mig). Men om det är värt att ta CSN-lån till en sån utbildning om man bara kan jobba 50 % vet jag inte.
Tror att en YH-utbildning där praktik ingår i själva utbildningen (LIA) skulle passa bra för mig. Jag skulle vilja veta om jag duger till yrket under praktiken. Och sedan söka jobb på egen hand utan olika "åtgärder".
Jag ska träffa en studie- och yrkesvägledare väldigt snart och har stöd av en kurator. I nuläget tar jag emot hjälp men målet är att klara mig själv.

Många år har gått till spillo på grund av min psykiska ohälsa och att jag inte fick rätt hjälp tidigare. Jag ligger långt efter alla andra i min ålder. Jag vill inte vara sysslolös, inte träffa några nya människor, inte lära mig någonting, inte utvecklas... jag är väldigt otålig att börja, det är så mycket jag har att ta igen, om det ens går.
Menar inte just betyg, det är inte mycket som behöver kompletteras där, men jag har varit så isolerad större delen av mitt liv.
Skulle väldigt gärna läsa kurser på högskola också men det är viktigast att hitta en väg till ett jobb. Jag är extremt motiverad till att lära mig.

Är jag verklighetsfrånvänd? Är det för sent?

Ska självklart ställa frågorna till SYV men jag vill höra om någon annan lyckats få ett vanligt jobb utan anpassningar efter en väldigt lång tids utanförskap.
Du får gärna höra av dig i PM också om du är i liknande situation och vill ha någon att skriva/chatta med.

Först och främst otålighet lönar sig inte. Man mår bara ännu sämre då.
Att jämföra sig leder inte heller till något bra, en person har sagt "comparison is the theft of joy".
YH-utbildning låter bra.

Daglig verksamhet behöver inte vara för alltid för att man en gång fått det, det finns också hyfsade såna som kan stärka ens självkänsla och självförtroende.

Tålamod kommer vara nyckeln för din framgång och att inte stressa för mycket med att du inte har ett jobb.

Det är bra att du tar tag i problemen nu. Det är många med aktivitetsersättning som går hemma och så kommer det en smäll när de fyller 30 och bedöms som för friska för sjukersättning.

Du lär dock inte kunna undvika att berätta om dina diagnoser. Folk kommer undra vad du har gjort sedan studenten och det är bättre att vara ärlig, för om du inte vill svara kommer en hel del att misstänka att du har ett kriminellt förflutet.

Jag har tagit mig bort från det utanförskap jag tidigare haft, fast det är ju klart under den nivå som gemene man fortfarande har. Jag hoppade av grundskolan och blev hemma i 5+ år utan vettig sysselsättning (inte ens DV) och nu läser jag en 3-årig högskoleutbildning. Jag fyller 27 i år, så jag skulle inte säga att det är för sent. Arbetsmarknaden har varit svårt när man inte orkar strida för ett arbete och känt sig oönskad, man kan tycka det borde vara lätt att få jobb i vården men jag är för usel på att söka jobb helt enkelt. Jag är glad för det lilla jag jobbar men jag studerar hellre nu, vill kunna ta ett fast jobb, kanske heltid.

Om det får dig att må bättre och du kan göra det så kan att jobba 50% vara bra för dig, även om det nog inte lönar sig så bra när du behöver betala tillbaka lånet. Pengar är inte allt, det lär man sig på aktivitetsersättning, man har ändå inte råd med mycket och får nöja sig med mindre. Jag har blivit sådär otålig igen, får man smaka på att inte hamna i livets baksäte utan får man styra själv så vill man inte tillbaka, inte jag i alla fall. Det är vår tid att ta plats nu.

Om du har aktivitets- eller sjukersättning på 50% får du bara jobba fyra timmar om dagen fem dagar i veckan, du får inte lägga upp det på något annat vis. Jobbar du 4 timmar och en kvart en dag räknas det som att du klarar 75% och du kan bli anmäld för bidragsfusk om du har otur. Det kommer bli svårt om inte omöjligt för dig att hitta ett sådant jobb själv.

Att plugga låter som en bra idé, innehåller studierna praktik är det ännu bättre eftersom du kan få anställning på praktikplatsen om du visar framfötterna. Lönebidrag är inte för evigt, arbetsgivaren får inte lönebidrag hur många år som helst, det finns en gräns. Det ger dig också en värdefull erfarenhet.

Jag tycker det är bra att du vill ut i arbete, du har 38 år i arbetslivet kvar så det är absolut inte försent.

Liljan skrev:Om du har aktivitets- eller sjukersättning på 50% får du bara jobba fyra timmar om dagen fem dagar i veckan, du får inte lägga upp det på något annat vis. Jobbar du 4 timmar och en kvart en dag räknas det som att du klarar 75% och du kan bli anmäld för bidragsfusk om du har otur. Det kommer bli svårt om inte omöjligt för dig att hitta ett sådant jobb själv.

Att plugga låter som en bra idé, innehåller studierna praktik är det ännu bättre eftersom du kan få anställning på praktikplatsen om du visar framfötterna. Lönebidrag är inte för evigt, arbetsgivaren får inte lönebidrag hur många år som helst, det finns en gräns. Det ger dig också en värdefull erfarenhet.

Jag tycker det är bra att du vill ut i arbete, du har 38 år i arbetslivet kvar så det är absolut inte försent.

Aktivitetsersättningen är väl riktigt låg, så jobbar man 50% på ett högskoleyrke kan man få minst lika mycket pengar ändå om man kör utan ersättning på de andra 50%. Exempel, en sjuksköterska som jobbar 50% med en timlön på 194 kr (31000 kr/mån) får ändå 10200 kr efter skatt, vilket är mer än aktivitetsersättningen. Då är det värt att bara skippa den om den är i vägen.

Liljan skrev:Om du har aktivitets- eller sjukersättning på 50% får du bara jobba fyra timmar om dagen fem dagar i veckan, du får inte lägga upp det på något annat vis. Jobbar du 4 timmar och en kvart en dag räknas det som att du klarar 75% och du kan bli anmäld för bidragsfusk om du har otur. Det kommer bli svårt om inte omöjligt för dig att hitta ett sådant jobb själv.

Att plugga låter som en bra idé, innehåller studierna praktik är det ännu bättre eftersom du kan få anställning på praktikplatsen om du visar framfötterna. Lönebidrag är inte för evigt, arbetsgivaren får inte lönebidrag hur många år som helst, det finns en gräns. Det ger dig också en värdefull erfarenhet.

Jag tycker det är bra att du vill ut i arbete, du har 38 år i arbetslivet kvar så det är absolut inte försent.

Jag tänker inte söka jobb nu direkt, jag ska få klarhet i det där först och tänker utbilda mig. Jag pratar om ett mål på längre sikt.

Jag tycker också att det är bra om studierna innehåller mycket praktik på en riktig arbetsplats, det gör mer nytta för mig än att bara läsa teoretiska ämnen. Det är också bra om alla studierna är platsbundna.

Jag skrev inga anpassade arbeten eller lönebidrag i startinlägget. Vill inte ha någon mer diskussion om det.

Jag vill välja en utbildning jag får nytta av, men det är inte bara pengarna som motiverar mig. Jag vill ut ur isoleringen jag lever i nu för jag klarar inte det psykiskt. Har bättre förutsättningar, saker har ändrats, lider mindre av social ångest m.m. så nu är det möjligt. Hade också oupptäckt ADD/ADHD som jag kan medicinera.

Vill också undvika särbehandling och handikappåtgärder så mycket jag bara kan, det har totalt förstört min självkänsla ända sen jag var liten. Jag tänker anpassa mig, arbeta hårt och göra allt för att nå mitt mål.

Dalaberger skrev:Aktivitetsersättningen är väl riktigt låg, så jobbar man 50% på ett högskoleyrke kan man få minst lika mycket pengar ändå om man kör utan ersättning på de andra 50%. Exempel, en sjuksköterska som jobbar 50% med en timlön på 194 kr (31000 kr/mån) får ändå 10200 kr efter skatt, vilket är mer än aktivitetsersättningen. Då är det värt att bara skippa den om den är i vägen.

Jag tänker också på detta. Kanske jag kommer kunna 75 % eller 100 %, jag vet inte i nuläget. Om jag kan hitta ett jobb som passar mig och bli van och säker med tiden. Jag har inte ens haft praktik eller försökt med studier efter gymnasiet för jag har mått och fungerat väldigt dåligt på olika sätt hittills.

Jag har ju försörjning nu med aktivitetsersättningen, en viss summa varje månad, men samtidigt känns det som en återvändsgränd. Och för vissa blir det stopp när man ska söka sjukersättning vid 30 även om de beviljats aktivitetsersättning tidigare. Vill göra allt för att ta mig ur det där, jag vill verkligen testa vad jag kan, jag kan inte tänka mig att fortsätta leva som jag gör nu. Det kan bli bättre (jag tvingar mig att tro det i alla fall).

Jag är 40 och om du är 27, skulle jag säga att det absolut inte är för sent. Och du har en bra attityd och du är motiverad till att lära. Jag förstår varför du är orolig, men du har fortfarande gott om tid. Lycka till med allt.

Vi är tvillingar

Studie- och yrkesvägledaren var sjuk och de struntade i att meddela mig om det. De vet inte när hon är tillbaka, kommunen har bara två som nu båda är sjuka/vabbar.

Känner mig otroligt vilsen ang. studie/yrkesval. Är öppen för alla förslag (men inte DV/jobb med lönebidrag etc).

Wintermute skrev:Känner mig otroligt vilsen ang. studie/yrkesval. Är öppen för alla förslag (men inte DV/jobb med lönebidrag etc).

Folk säger att om du arbeter med något du gillar, så är det inte arbete. Så du kanske borde tänka på vad du gillar. Vad är dina intressen, vad du gillar att göra. Också försöka att studera något som har med det att göra.

Wintermute skrev:Studie- och yrkesvägledaren var sjuk och de struntade i att meddela mig om det. De vet inte när hon är tillbaka, kommunen har bara två som nu båda är sjuka/vabbar.

Känner mig otroligt vilsen ang. studie/yrkesval. Är öppen för alla förslag (men inte DV/jobb med lönebidrag etc).

Varför motsätter du dig arbete med lönebidrag? Det är ju ett "riktigt arbete" men arbetsgivaren får lönebidrag som kompensation för arbetstagarens funktionshinder/bristande arbetslivserfarenhet etc.

Alternativet är kanske praktik. Men det finns ingen garanti för att man får stanna och bli anställd när praktiken är slut. Men då har du fått arbetslivserfarenhet iaf.

Det låter som en utbildning med praktik är det bästa för dig. Men du vet inte vilken utbildning som passar bäst? Det finns ju möjlighet att testa sig på arbetsförmedlingen för att se vilka slags arbeten man passar bäst för. Det kan ju finnas på nätet också.

Jag förstår att du inte vill ses el behandlas som handikappad. Men som någon påpekade, vad ska du säga när det blir en lucka på flera år som du varken studerat el arbetat?

Skogkatt skrev:Folk säger att om du arbeter med något du gillar, så är det inte arbete. Så du kanske borde tänka på vad du gillar. Vad är dina intressen, vad du gillar att göra. Också försöka att studera något som har med det att göra.

Jag har inget specialintresse som jag skulle kunna göra till ett jobb.

Gick samhällslinjen med inriktning språk. Det intresserar mig men jag hade ingen aning om vad jag ville och kunde göra sen.
Fick jag göra precis vad jag ville utifrån mina intressen utan hänsyn till pengar osv skulle jag läsa humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen på universitetsnivå - språk, lingvistik, litteraturvetenskap, filmvetenskap, historia, psykologi... det finns mycket som intresserar mig där.

Nu har det gått så många år och jag tänker på hur jag ska kunna få ett jobb överhuvudtaget och vad som är realistiskt.
Vården då? Det är nog inte idealiskt. Jag vill inte ha ett helt osocialt jobb, jag har suttit hemma tillräckligt och det gör mig deprimerad, men jag är rädd för att jag inte skulle passa i vården, att min sociala förmåga inte räcker till och att jag inte skulle bli accepterad av personalgruppen.

Kanske inom data & IT? Jag har inga kunskaper om det, vet inte riktigt vad det innebär. Har intrycket att de flesta redan har intresse och är mycket självlärda. Skulle vilja veta mer.

Wintermute skrev:Jag har inget specialintresse som jag skulle kunna göra till ett jobb.

Jag menade egentligen inte specialintresse, jag menade bara något du gillar.

Orkar inte ge ett mer utförligt svar just nu, Alien. Är så stressad och upprörd över det här att jag vill spy.

Jag har bra betyg från mina år i skolan och är beredd att komplettera och läsa upp ämnen om det behövs för att komma in på en passande utbildning. Praktik accepterar jag.
Ska fortfarande ha mötet med SYV.

Tar emot alla tips som inte involverar särbehandling utifrån funktionshinder.
Mitt hopp är att hitta egna sätt att kompensera för mina funktionshinder - det finns gott om aspies och ADHD:are som gör det och har jobb utan "anpassningar". Jag är beredd att offra allt för det, om jag inte orkar ha nåt socialt liv eller intressen utanför jobbet, so be it.
Jag är redan informerad om lönebidrag och säger bestämt nej. Det är mitt liv och mitt val, var snäll och respektera det.
Har aldrig försökt mig på eftergymnasiala studier eller undersökt mina möjligheter tillräckligt, innan jag har försökt mer så jag vägrar acceptera att lönebidrag o dyl. skulle vara mitt enda alternativ.

Wintermute skrev:Tar emot alla tips som inte involverar särbehandling utifrån funktionshinder.

Har du funderat på att arbeta på en plantskola eller något liknande? De behöver ofta folk och du kan ofta arbeta lite i fred där utan att behöva ta itu med människor hela dagen. Men om man inte gillar den typen av arbete, är det naturligtvis inte en bra jobb. Man kan behöva ha ett intresse och gilla natur och att arbeta utomhus ibland för att arbeta med det.

känner mycket igen mig i dina tankar och upplevelser skulle jag säga! är en kvinna på 28 år, har inte precis obefintlig men ändå rätt skral arbetslivserfarenhet för min ålder, vilket delvis berott på lågt självförtroende och en ovilja att pröva mina vingar. jag har flera långa sjukskrivningar i bagaget kopplat till arbetsstress, ADHD och autism. försöker i nuläget att lista ut hur man ska få det att fungera i ett arbetssammanhang utan anpassningar på ungefär samma sätt som du tänker, eftersom det ändå finns en rätt hög funktionsförmåga hos mig liksom när depressionen, ptja, inte är mördande. vilket i sig visat sig bero mycket på hur man hanterar stress.

jag har studerat på högskolan i ett par år och blir färdig sjuksköterska i höst, så studier är inte precis omöjligt men man måste fan acceptera att man inte kommer att göra det på samma sätt som alla andra, och därför inte jämföra sig med dem som andra har nämnt. ska bevaka tråden och kanske tillföra mer i den eller per pm vid ett senare tillfälle!

Wintermute skrev:Jag vill välja en utbildning jag får nytta av, men det är inte bara pengarna som motiverar mig. Jag vill ut ur isoleringen jag lever i nu för jag klarar inte det psykiskt. Har bättre förutsättningar, saker har ändrats, lider mindre av social ångest m.m. så nu är det möjligt. Hade också oupptäckt ADD/ADHD som jag kan medicinera.

Vill också undvika särbehandling och handikappåtgärder så mycket jag bara kan, det har totalt förstört min självkänsla ända sen jag var liten. Jag tänker anpassa mig, arbeta hårt och göra allt för att nå mitt mål.

Det är tyvärr väldigt lätt att man, som jag, kan fastna i någon form av utanförskap - och väl där är det själva #¤%& att komma ut ur det. Det blir då som att man får kämpa för att bara hålla sig själv över ytan och känner ännu mer att ett jobb verkligen behöver vara inspirerande och kännas som man kommer till sin rätt för att inte äventyra det urusla sysselsättningsbidraget.

Något jag kan tycka vara intressant att studera är bilder likt denna: https://myacademy.se/wp-content/uploads ... raphic.png
Vi människor anses ju ha ett antal olika former av intelligenser och om man hittar de intelligenser man själv besitter - vi AS:are har ju i regel väldigt hög intelligens, icke att förglömma - så går det att lite ringa in vad man skulle kunna jobba med utifrån det.

Wintermute skrev:Tror att en YH-utbildning där praktik ingår i själva utbildningen (LIA) skulle passa bra för mig.

En bra grej med LIA-perioderna på YH-skola är, att om det funkat rimligt okej under praktiken har man sen en referens i form av handledaren på LIA:n. Extra bra om man saknar referenser från tidigare arbetsplatser.

Jag har gjort en plan med FK och vården att jag ska läsa in de få gymnasiepoängen jag saknar på Komvux till hösten som aktivitet medan jag har aktivitetsersättningen.

Jag ska hålla mig till den planen, men det känns meningslöst, hopplöst alltihop. Det känns skrattretande det jag skrivit här. Ber om ursäkt om någon har tagit illa upp av mina utläggningar.

Wintermute skrev:Jag tänker inom vården. Funderar på en YH-utbildning till medicinsk sekreterare (menar inte att det är det enda yrket jag kan tänka mig). Men om det är värt att ta CSN-lån till en sån utbildning om man bara kan jobba 50 % vet jag inte.

Nackdelen med den typen av vårdjobb är att det generellt sett är en relativt dålig ingångslön och som inte har någon jättebra löneutveckling. 50% av den är alltså väldigt lite i månaden. Men om lön inte är ditt driv och detta intresserar dig så kör i vind. Kan dock rekommendera dig att kontakta olika områden du är intresserad att arbeta inom och fråga om det är möjligt att göra någon form av studiebesök inom det du är intresserad av att läsa till. Utbildningar är oftast en sak och själva arbetet något helt annat. Får du tillfälle så försök även läsa av om dom du träffar på känns stressande eller liknande

Är det lön du vill satsa på och är intresserad av datorer så finns det väldigt mycket och där kan du löneutveckla väldigt fort om du är duktig

I första hand ska du satsa på något som intresserar dig, då kommer du kanske till och med klara mer än 50% om du hittar en bra arbetsplats. Men bränn iallafall inte massa CSN på något du inte kommer använda efteråt. Bättre att du väntar lite till och tänker över vad du verkligen vill

Hundralappen skrev:Nackdelen med den typen av vårdjobb är att det generellt sett är en relativt dålig ingångslön och som inte har någon jättebra löneutveckling. 50% av den är alltså väldigt lite i månaden.

Enligt fackförbundet Vision (som SKTF löjligt nog gått och döpt om sig till) ska en nyutexaminerad medicinsk sekreterare inte nöja sig med mindre än 30 000 i månaden. Hälften av det minus skatt är inte mycket att leva på, nej. Den som jobbar halvtid kan dessutom förvänta sig sämre löneutveckling än andra.

Sen misstänker jag att den som klarar att plugga heltid på universitet nog oftast klarar att jobba heltid. Inte i alla jobb, nej. Men rätt jobb för den personen. Och jobb är olika även inom samma bransch, inom samma yrke.

Hundralappen skrev:Men bränn iallafall inte massa CSN på något du inte kommer använda efteråt. Bättre att du väntar lite till och tänker över vad du verkligen vill

Samtidigt är det ganska svårt att komma fram till vad man vill och vad som funkar när man bara sitter på sin kammare. Håller med om att en utbildning ofta är en annan sak än jobbet. Vet exv. folk som läst till psykolog och tyckt det var jätteintressant men kraschat när de skulle göra praktik - som i psykologutbildningen kommer sent, då har man redan läst ett par år. Kan dock vara intressant att checka om man pallar att plugga heltid på högskola. Det finns stöd att få, vad gäller hur man strukturerar upp det.

Wintermute skrev:Jag har gjort en plan med FK och vården att jag ska läsa in de få gymnasiepoängen jag saknar på Komvux till hösten som aktivitet medan jag har aktivitetsersättningen.

Jag ska hålla mig till den planen, men det känns meningslöst, hopplöst alltihop. Det känns skrattretande det jag skrivit här. Ber om ursäkt om någon har tagit illa upp av mina utläggningar.

Såklart har ingen tagit illa upp. Det där låter som skrivet under deppens depp. Hoppas du snart kommer ur den.