Hej alla, hoppas jag inte stör. Ni får väl tonvis av sådana här trådstarter, och ni får ta bort tråden om ni vill.
Egentligen gillar jag inte att skriva på internet, det känns lite obehagligt på nåt sätt, men nu gör jag ett undantag. Har läst lite i forumet för jag tycker det finns intressanta trådar om intressanta ämnen, men snubblade egentligen in för att det var en psykolog som för flera år sedan tyckte att jag hade asperger-drag.
(Såhär i efterhand så har faktiskt en chef försökt föra detta ämne på tal också, tror jag dessutom.)
Av olika anledningar blev det inga fler terapi-sessioner, men hans anmärkning sådde ett frö, och jag har läst lite om högfungerande autism och gjort ett sånt där självtest där jag föll inom ramarna för vad de menade kunde tyda på autism.

Men är skeptisk eftersom vissa, vad jag tror, bärande punkter, inte alls stämmer. Så jag tänkte höra med er experter här, och se vad ni tror. (Är väl ingen ide att jag skriver om de punkter som jag känner igen mig i, när dessa frågetecken finns?)

Så, om du orkar läsa; här följer punkterna som jag undrar över. Ni får förlåta mig om jag har vissa fördomar, är ju ingen expert på ämnet.

* Många med asperger pratar väldigt mycket. (fördom kanske?) De kan mala på likt ångvältar om sina intressen, om sitt liv, eller åsikter osv. utan minsta avkänning. Jag är istället väldigt tystlåten och blyg, och besitter tyvärr ej talets gåva.

* Intellektet. Många med autism är väldigt smarta och har lätt för att memorera. Medan jag har ett förmodat lågt, eller i allafall normalt IQ, samt att jag alltid haft problem med att få information att ”fastna”.
Många med autism är högutbildade. Själv är jag en vanlig knegare.
Har heller aldrig gillat matematik, något som ju ofta är ett klassiskt favoritämne hos autister.

* Ironi förstår jag utan problem, även om jag inte förstår det roliga. Jag brukar låtsas skratta med lite. Vissa tycks köra mycket med ironi, att de vänder på två motsatser, och det ska alltså vara kul. Men jag är väl en träbock. Sexskämt som alla gillar, förstår jag förövrigt inte heller det roliga i. Det är ju bara kroppsdelar, inget som helst roligt med det. Men det här var lite off topic.

* Jag klarar av dofter. Att folk har på sig parfym. Eller att maten har en viss konsistens, samt klädernas textur mot huden osv. Inga problem där. (Dock har jag alltid varit överkänslig mot ljud.)

* Har aldrig ”stimmat”.

* Kan med lätthet se på en annan människas ansikte om personen är arg, ledsen, glad.

* När jag var liten så umgicks jag med en del vänner, även om jag i efterhand har förstått att det var min bror som drog hem kompisarna. Ibland drog jag mig undan, men jag var ändå med på lekarna, och till och med ”hittade på” många aktiviteter. Det var senare i tonåren som jag märkte att det blev jobbigt, då man bara skulle ”hänga”. Men något ensamt ”geni-barn” som bara satt för sig själv var jag alltså inte. (Idag är jag dock ensam)

* En annan sak som talar emot autism, är att jag inte är inte så pedantisk och noggrann. Snarare kan jag tyvärr försumma de vardagliga sysslorna, så eländet byggs på hög. Det här borde väl nästan vara det som mest pekar bort från diagnosen? Punktlighet, ordning, strukturering osv. är väl vanligt hos alla autistiska personer?

* Jag är dessutom socialt lyhörd, och försöker anpassa mig i dessa situationer, även om jag inte säger mycket. Jag försöker vara artig, vänlig och tillmötesgående. Kan se i ett rum med människor att alla har olika utgångspunkter, och jag ogillar när vissa inte får komma till tals, blir manipulerade eller överkörda. Faktum är att jag har lätt för att se det sociala spelet framför mina ögon utspela sig (tror jag). Det här borde ju vara spiken i kistan för en ickediagnos. Att kunna se det sociala spelet utspela sig.

* Jag får aldrig ”anfall” (i brist på korrekt ord).

* Dom borde ha sett detta i skolan (90-tal).

Tack på förhand.

malaclemys skrev:Hej alla, hoppas jag inte stör. Ni får väl tonvis av sådana här trådstarter, och ni får ta bort tråden om ni vill.

Det händer ibland. Å andra sidan tycker åtm. jag att den typen av frågor är ett av skälet till att forumet finns.

malaclemys skrev:Men är skeptisk eftersom vissa, vad jag tror, bärande punkter, inte alls stämmer. Så jag tänkte höra med er experter här, och se vad ni tror. (Är väl ingen ide att jag skriver om de punkter som jag känner igen mig i, när dessa frågetecken finns?)

Vi som hänger här är experter på oss själva, inte nödvändigtvis på autism hos andra ... men jag slänger ihop lite svar så får vi se sen, vad andra tycker.

malaclemys skrev: * Många med asperger pratar väldigt mycket. (fördom kanske?) De kan mala på likt ångvältar om sina intressen, om sitt liv, eller åsikter osv. utan minsta avkänning. Jag är istället väldigt tystlåten och blyg, och besitter tyvärr ej talets gåva.

Det gäller en del, inte alla. Själv pendlar jag nog mellan extremlägen alltför babblig och helt tyst.

malaclemys skrev: * Intellektet. Många med autism är väldigt smarta och har lätt för att memorera. Medan jag har ett förmodat lågt, eller i allafall normalt IQ, samt att jag alltid haft problem med att få information att ”fastna”.
Många med autism är högutbildade. Själv är jag en vanlig knegare.

Det där är litegrann en missuppfattning. Folk med autism kan ha vilket IQ som helst. Autism hos en utvecklingsstörd kommer te sig annorlunda än autism hos en mänska med IQ på nobelpristagarnivå, typ, men ordet autism användes länge enbart om utvecklingsstörda. Diagnosen asperger eller högfungerande autism (nu får någon annan korrigera om jag använder termen lite fel) har använts om personer som inte är utvecklingsstörda. Därav snacket om att aspergare är så intelligenta.

Här på forumet finns flera "vanliga knegare". Själv har jag haft svårt med högre studier, trots att jag "borde klara av det", och större delen av mitt vuxna liv jobbat i kvinnliga knegaryrken med låg status.

malaclemys skrev: Har heller aldrig gillat matematik, något som ju ofta är ett klassiskt favoritämne hos autister.

Nja. Gäller en del aspergare. Min kille har både asperger och ADHD och han är usel på matte.

malaclemys skrev: * Jag klarar av dofter. Att folk har på sig parfym. Eller att maten har en viss konsistens, samt klädernas textur mot huden osv. Inga problem där. (Dock har jag alltid varit överkänslig mot ljud.)

Har heller aldrig haft problem med dofter eller konsistens på mat, eller inte klarat "blandad" man. Rätt många aspergare vill ha var sak för sig på tallriken. Och det med ljud, alltså om du menar bullriga miljöer och så, är ju typiskt.

malaclemys skrev: * Kan med lätthet se på en annan människas ansikte om personen är arg, ledsen, glad.

Rätt många här på forumet tycker nog också det är en baggis. Sen att tolka folks känslor och avsikter på lite djupare plan, där är det fler av oss som har problem.

malaclemys skrev: * När jag var liten så umgicks jag med en del vänner, även om jag i efterhand har förstått att det var min bror som drog hem kompisarna. Ibland drog jag mig undan, men jag var ändå med på lekarna, och till och med ”hittade på” många aktiviteter. Det var senare i tonåren som jag märkte att det blev jobbigt, då man bara skulle ”hänga”. Men något ensamt ”geni-barn” som bara satt för sig själv var jag alltså inte. (Idag är jag dock ensam)

"Ensamt geni-barn" är åter en sån där lite mytartad schablonbild som absolut inte behöver stämma. Folk med autism fattar inte sociala spelregler osv. av sig själva, utan tar längre tid på sig. Det är väldigt vanligt att problem med att umgås med andra ungar uppstår först på mellanstadiet eller högstadiet, när deras sociala samspel blivit mer komplicerat och man själv inte riktigt fattar spelreglerna.

malaclemys skrev: * En annan sak som talar emot autism, är att jag inte är inte så pedantisk och noggrann. Snarare kan jag tyvärr försumma de vardagliga sysslorna, så eländet byggs på hög. Det här borde väl nästan vara det som mest pekar bort från diagnosen? Punktlighet, ordning, strukturering osv. är väl vanligt hos alla autistiska personer?

Vi är många som har problem med det. Kanske särskilt om man även har drag av ADHD.

malaclemys skrev: * Jag är dessutom socialt lyhörd, och försöker anpassa mig i dessa situationer, även om jag inte säger mycket. Jag försöker vara artig, vänlig och tillmötesgående. Kan se i ett rum med människor att alla har olika utgångspunkter, och jag ogillar när vissa inte får komma till tals, blir manipulerade eller överkörda. Faktum är att jag har lätt för att se det sociala spelet framför mina ögon utspela sig (tror jag). Det här borde ju vara spiken i kistan för en ickediagnos. Att kunna se det sociala spelet utspela sig.

En del aspergare är mycket intresserad av sociala spelregler och lägger mycket tid och energi på att analysera såna. Andra fnyser och tycker "sånt där kan NT (neurotyper, människor som inte har något neuropsykiatriskt funktionshinder) syssla med". Grejen är att NT lär sig de sociala spelreglerna automatiskt, de liksom suger upp dem från omgivningen och anpassar sig. Vi måste ta medvetna val om att anpassa oss (och det är bäst att göra det lagom mycket, för det kan vara väldigt ansträngande).

Sen kan man förstås ha olika svår autism. Från bara lätta drag, som inte alls föranleder diagnos, till kraftigt handikappande. Man pratar numera om autismspektrumsyndrom, där ordet spektrum syftar på att folk med autism är sinsemellan rätt olika. Det är verkligen inte så att alla autister/aspergare har alla de egenskaper som brukar nämnas som typiska.

Om du tycker att du klarar av livet bra kanske du inte har något behov av diagnos. Om inte autismen skapar lidande behöver man ingen (det är till och med ett av kriterierna). Sen kan man förstås ändå grubbla över sig själv och omgivningen. Om du har råd - och det kanske du har? - skulle jag föreslå ett par rådgivande samtal med en psykolog som kan det där med neuropsykiatriska funktionshinder. Du lär få pröjsa det själv. Jag hittade en på Ahum. https://www.ahum.se/

Ett snabbt test är att göra ett AQ-test online: https://psychology-tools.com/autism-spectrum-quotient/. Det är på engelska men frågorna är enkla. Det kan finnas någon svensk översättning någonstans som jag inte hittar. Det ger en indikation på om man har Asperger/autism men är inte 100%-igt. Om man får låga resultat bör man kanske i första hand söka andra förklaringar. Om man får höga värden kan det vara värt att fundera vidare.

Jag försöker inte vara ego men vill ändå jämföra. Jag tror att det finns många missuppfattningar runt autism, särskilt att man inte kan klara av en del "lätta" saker. Och då tycker man inte diagnosen passar. Men den kan passa på andra punkter.

Jag kan babbla ganska bra om jag är på humör. Ibland struntar jag i sociala regler och pratar mycket. Men är bra på att återknyta så att inga prattrådar som man kanske pratar förbi först blir glömda. Jag är medveten om att jag ibland pratar ner folk. Ibland så tillåter jag mig att vara jobbig. Men sedan behöver jag någon som kan driva samtalet. Är den andra personen tyst blir det tom i min skalle.

Jag är inte bra på att memorera detaljer. Jag kommer ihåg saker i stora drag. Inte så typiskt aspigt. Jag kan ingen matte.

Jag förstår och överanvänder ironi. Tycker inte om sexskämt. Jag är aspig med ordskämt och gillar dem.

Har inga problem med dofter, mat eller ljud.

Stimmar inte mycket. Gillar däremot att pilla på saker.

Har lätt att se starka känslor men svårt om de syns väldigt lite. Men jag vet om någon mår dåligt om jag känner den väl om den försöker dölja det. Det som faller utanför mönstret sticker ut för mig tydligt som attans.

Har haft lite svårt att skaffa vänner men är den som håller vänskapen vid liv. Har alltid haft vänner. Har skaffat vänner på ovanligt vis.

Jag är rörig i huvudet och i hemmet. Enda är väl att jag kommer i tid.

Jag bryr mig om andra och de uppskattar det. Däremot så gör jag massa sociala tabbar. Men folk verkar förlåta det för att jag är uppriktigt välmenande, och ibland aktivt försöker få folk att känna sig hemma. Fast ibland får jag blyganfall. Hatar orättvisor och mobbning. år ibland emot blyghet för att alla ska få vara med.

Fick meltdowns som barn och får det ibland som vuxen.

Gick utan diagnos till över 30.

Jag tycker du ska hänga här och se om du känner igen dig i andra saker vi aspisar har för oss. Om du inte är en aspie så finns väldigt bra människor här ändå.

Tack alla för era intressanta och utförliga svar. Får se hur jag gör, har ju grunnat över detta i flera år men aldrig gått till psykolog.

Det är möjligt att jag bara är introvert också. Dock verkar jag ha kommunikationsproblem, och jag blir väldigt trött om dagarna och jag märker hur folk tar avstånd. Dagarna är otroligt jobbiga, känns som man går i en labyrint nästan, som att man blir yr, och huvudet blir helt slutkört. Sen om det beror på en neurologisk avvikelse, eller något annat, ja det får jag nog luska mer i.

Du verkar ha väldigt många fördomar... eller mer missuppfattningar. Verkar vara bra bemött redan i tråden men tycker det är trist. Jag är nog rätt lik dina exempel men solklar ASD. Alla tecken var dock inte så tydliga för mig innan diagnos, ja jag äter blandad mat men jag har en hel del annat för mig inom mat t.ex. Fick inte direkt "anfall" men grät väldigt ofta. På 90-talet var det inte direkt som att många fick diagnos och speciellt tjejer slapp under radarn.

Man kan vilja ha struktur men inte fixa det. Det är inte likställt.

Jag hade lite kort om tid då jag svarade er alla i ett inlägg. Nu har jag läst igenom mer noggrant. Tycker ni det kan vara svårt med internetkommunikation också eller är det en helt annan sak? Kanske är det en vanesak, men jag blir osäker på vad jag ska svara på ibland. Kan tänka mig att det är liknande problem som när man sitter i en grupp?

ShakeItOut skrev:Du verkar ha väldigt många fördomar... eller mer missuppfattningar. Verkar vara bra bemött redan i tråden men tycker det är trist. Jag är nog rätt lik dina exempel men solklar ASD. Alla tecken var dock inte så tydliga för mig innan diagnos, ja jag äter blandad mat men jag har en hel del annat för mig inom mat t.ex. Fick inte direkt "anfall" men grät väldigt ofta. På 90-talet var det inte direkt som att många fick diagnos och speciellt tjejer slapp under radarn.

Man kan vilja ha struktur men inte fixa det. Det är inte likställt.

Tack för inlägget. Jag ber om ursäkt för vissa fördomar. Tycker du det har varit bra med en diagnos?
Jag förstår vad du menar med att vilja ha struktur, men att inte fixa det.

Kidzi skrev:Jag försöker inte vara ego men vill ändå jämföra.

Inte ego alls. Jag tackar för ditt inlägg.

Kidzi skrev:Jag tycker du ska hänga här och se om du känner igen dig i andra saker vi aspisar har för oss. Om du inte är en aspie så finns väldigt bra människor här ändå.

Tack för välkomnandet. Jag kanske läser lite ibland, och nån gång skriver ett par rader. Ni verkar vara snälla.

Ignatius skrev:Ett snabbt test är att göra ett AQ-test online: https://psychology-tools.com/autism-spectrum-quotient/. Det är på engelska men frågorna är enkla. Det kan finnas någon svensk översättning någonstans som jag inte hittar. Det ger en indikation på om man har Asperger/autism men är inte 100%-igt. Om man får låga resultat bör man kanske i första hand söka andra förklaringar. Om man får höga värden kan det vara värt att fundera vidare.

Tack för länken till testet Ignatius. Jag ska göra det i helgen. Mycket värdefullt.

Marjatta skrev:
Om du tycker att du klarar av livet bra kanske du inte har något behov av diagnos. Om inte autismen skapar lidande behöver man ingen (det är till och med ett av kriterierna). Sen kan man förstås ändå grubbla över sig själv och omgivningen. Om du har råd - och det kanske du har? - skulle jag föreslå ett par rådgivande samtal med en psykolog som kan det där med neuropsykiatriska funktionshinder. Du lär få pröjsa det själv. Jag hittade en på Ahum. https://www.ahum.se/

Vill tacka även dig personligen för ett otroligt insiktsfullt inlägg samt tipset om http://www.ahum.se
Jag har råd faktiskt och skulle kunna gå till en psykolog.

malaclemys skrev:http://www.ahum.se
Jag har råd faktiskt och skulle kunna gå till en psykolog.

Minns jag rätt finns på Ahum f.a. terapeuter i storstäderna. Sen kan man ju bara googla också. Den första jag hittade med google var ... konstig. Det kan säkert finnas konstigt folk på AHUM också. Känns relationen med en terapeut inte bra ska man bryta.

Om du har råd tillhör du de mer lyckligt lottade här på forumet. Visst finns folk med autism/asperger som jobbar och klarar yrkeslivet bra. Även ett par läkare som berättade om sin diagnos i pressen för något årtionde sen. Men det är också många som aldrig tagit sig in på arbetsmarknaden. Eller är långtidssjukskrivna/förtidspensionerade. Eller som jobbar, men inte heltid för det orkar och pallar de inte. Eller i lågavlönade yrken, som inte ger många kronor över, fast de är smarta nog att klara utbildning till nåt bättre, men studierna skär ihop av andra skäl.

Första månaden på forumet tyckte jag att det var så väldigt få här som jobbade och typ klarade av livet utan hjälp. Det är nog så, att de som skriver mest och som har störst nytta av ett sånt här forum är de som har flest problem att ventilera.

malaclemys skrev:Tycker ni det kan vara svårt med internetkommunikation också eller är det en helt annan sak? Kanske är det en vanesak, men jag blir osäker på vad jag ska svara på ibland. Kan tänka mig att det är liknande problem som när man sitter i en grupp?

Tror det mycket är en vanesak.

Sedan nätet kom började jag fort tycka att det är lättare med skriftlig kommunikation. Har föredragit mejl framför telefon, osv. Med det sagt har jag säkert gjort bort mig på internet ibland. Nu tycker jag att skriftlig nät-kommunikation har för- och nackdelar.

Vad man ska svara på ... folk gör väldigt olika. Tror inte det finns någon direkt standard.

Bara det att man sätter sig och gör en lång redogörelse om sitt liv osv, vilket är bra, och det gör att man tänker på en aspie som tillslut öppnar sig, men sådant ska såklart ett psykiatriskt genomförd utredning konstatera om man är ute efter en fastställd diagnos, andra kan väl bara anta och sådär...

Det kan bara en psykiatriker och en psykolog svara på efter att du har genomgått en autism utredning, det är ingen här kan svara på.

Jag har diagnosen Aspergers och ska svara hur jag själv förhåller mig till dina kriterier.

malaclemys skrev:* Många med asperger pratar väldigt mycket. (fördom kanske?) De kan mala på likt ångvältar om sina intressen, om sitt liv, eller åsikter osv. utan minsta avkänning. Jag är istället väldigt tystlåten och blyg, och besitter tyvärr ej talets gåva.

Stämmer in dåligt på mig idag, när jag var yngre, sådär i tidiga tonåren kunde jag prata absolut för mycket, sa mycket saker rakt ut som jag borde tänkt efter innan jag talade och hamnade i problem på grund av sånt, sårade nog en hel del, men varefter så började jag prata mindre, när jag fick reda på min diagnos blev jag nog också lite mer självmedveten att hålla koll på det, men varefter så kändes det inte längre naturligt att prata så mycket, när jag blev äldre blev begäret också mindre, nu när jag är runt 25 år så pratar jag bara om jag har något betydelsefullt eller viktigt att säga annars säger jag inte så mycket och är precis som dig tystlåten för det mesta och är bekväm med det, jag är nog också lite orolig att prata med främlingar och telefonsamtal och sånt. Ibland har jag undantag dock i att prata så lite, när jag varit hemma hos vänner har jag försökt prata på eftersom det blir lite märkligt om det är helt tyst när man är med en vän, men vänner vet ju om att man har en diagnos fast de vet nog egentligen inte vad den innebär (inte läst på).

malaclemys skrev:* Intellektet. Många med autism är väldigt smarta och har lätt för att memorera. Medan jag har ett förmodat lågt, eller i allafall normalt IQ, samt att jag alltid haft problem med att få information att ”fastna”.
Många med autism är högutbildade. Själv är jag en vanlig knegare.
Har heller aldrig gillat matematik, något som ju ofta är ett klassiskt favoritämne hos autister.

Man behöver nog inte vara någon Einstein för att få denna diagnos. I skolan hade jag inte så höga betyg, hade mest VG i olika ämnen och G i vissa ämnen, jag hade dock MVG i ett ämne och det var Engelska, inga IG/F betyg.
Jag var urusel på matte ska du veta, jag gick på ''specialmatte'' i liten grupp på 4 personer och 1 lärarinna (som också hade Aspergers) för matte var mitt svåraste ämne, när jag var liten tog det tid att lära sig klockan och multiplikationstabellen och delat, det är ju enkelt för mig idag men då när jag var liten var det svårt.
Minne kan jag tyvärr inte relatera att jag skulle ha dåligt, får höra flera gånger i månaden att jag har ett extrem bra minne och kan minnas obskyra detaljer och små händelser i livet rakt ur det blå. Får faktiskt ofta beröm för mitt minne och fått höra att det är ''ovanligt''. Det har ju sina nackdelar dock man minns tråkiga saker också.

Man kan ha normalt IQ och ha Aspergers, man behöver inte bli en supermänniska för det, beror väl på hur ditt specialintresse förhåller sig också, det landar ju inte alltid i vetenskap, du kanske är mer lagd åt humaniora eller kanske något annat? Jag har högskoleutbildning men vantrivdes i den miljön och föraktade den miljön och trivs mycket bättre med personer som är knegare och lever i verkligheten och kommer själv från sådan bakgrund, efter universitetet har jag jobbat knegarjobb och hittat bättre gemenskaper än på universitetet, på universitet är det bara högfärdiga snobbar som vill höra hur mycket utbildningar du läst eller hur mycket poäng man kan få, det går de igång på, och de kan fan aldrig sluta tjata om utbildningar och studier, så endimensionella, högfärdiga, snobbar (ja ta åt er lite nu om ni är sådana akademiker).

malaclemys skrev:* Ironi förstår jag utan problem, även om jag inte förstår det roliga. Jag brukar låtsas skratta med lite. Vissa tycks köra mycket med ironi, att de vänder på två motsatser, och det ska alltså vara kul. Men jag är väl en träbock. Sexskämt som alla gillar, förstår jag förövrigt inte heller det roliga i. Det är ju bara kroppsdelar, inget som helst roligt med det. Men det här var lite off topic.

Ironi är inget problem för mig heller, en punkt jag heller inte kunnat relatera till i min diagnos, visst man kanske missat det ett dussin gånger i livet men för det mesta tycker jag att jag kan hänga med i sånt, beror också på om någon säger ironin utan att ändra rösten, då kan det vara svårare, men om någon ändrar sin röst lite ironiskt så är det ju lätt att förstå att det är ironi, alltid tyckt ironisk/satir humor varit roligt.

malaclemys skrev:* Jag klarar av dofter. Att folk har på sig parfym. Eller att maten har en viss konsistens, samt klädernas textur mot huden osv. Inga problem där. (Dock har jag alltid varit överkänslig mot ljud.)

Det gör jag också, jag älskar dofter, jag samlar även på parfymer (speciellt starka) och älskar dem, däremot har jag NT som hatar parfymer och börjar hosta när jag kommer och luktar så starkt av Cologne.
Matkonsistens har jag svårare för, det finns lite där som jag inte gillar, har alltid haft problem med konsistensen av gräddig mat, typ potatissallad, crème fraiche, vanlig grädde, glass, när jag var yngre gillade jag inte ens ost, men det har jag lärt mig att uppskatta efter många försök, sen måste jag även ganska ofta dela upp maten på tallriken så de inte rör vid varandra.

malaclemys skrev:* Har aldrig ”stimmat”.

Kan inte relatera här, jag gör det nästan hela tiden på något vis, ofta skakar jag mitt vänstra ben under bordet.

malaclemys skrev:* Kan med lätthet se på en annan människas ansikte om personen är arg, ledsen, glad.

Jag är nog dålig på det, speciellt med instabila personer som skiftar i humör mycket, då brukar jag fråga hela tiden ''hur känner du dig?'', ''hur mår du?'', och liknande, men inte ens då brukar de tala sanning, det är så himla frustrerande att gissa vad folk känner.

malaclemys skrev:* När jag var liten så umgicks jag med en del vänner, även om jag i efterhand har förstått att det var min bror som drog hem kompisarna. Ibland drog jag mig undan, men jag var ändå med på lekarna, och till och med ”hittade på” många aktiviteter. Det var senare i tonåren som jag märkte att det blev jobbigt, då man bara skulle ”hänga”. Men något ensamt ”geni-barn” som bara satt för sig själv var jag alltså inte. (Idag är jag dock ensam)

Bara för du har diagnosen betyder inte det att du är helt oförmögen att själv skaffa vänner, jag har i stort sett hela livet alltid haft åtminstone 1 vän, och för mig är det lagom att ha 1 vän samtidigt, jag har tillhört så kallade kompisgäng men då var man väl mest en underhuggare och i bakgrunden kändes det som och man hade inget betydelsefullt eller meningsfullt så 1 vän passar mig bättre, att lära känna någon mer ingående.

malaclemys skrev:* En annan sak som talar emot autism, är att jag inte är inte så pedantisk och noggrann. Snarare kan jag tyvärr försumma de vardagliga sysslorna, så eländet byggs på hög. Det här borde väl nästan vara det som mest pekar bort från diagnosen? Punktlighet, ordning, strukturering osv. är väl vanligt hos alla autistiska personer?

Själv är jag pedantisk och noggrann, att saker ska vara perfekt, har fått höra hela livet att jag diskar varje sak för länge, att jag använder för mycket tid och resurser till det som för NT är självklart ska ta en viss tid, men sen har väl jag mina slarviga sidor också. Att försumma de vardagliga sysslorna kan också vara vanligt hos Aspergare, att man helt enkelt inte har energin eller humöret för det, det är speciellt svårt då man inte är så bra på att bedöma hur länge eller mycket man ska göra utav något, då kanske man inte hinner med någonting eller så är allting bara i huvudet och ''ska göras senare''.

malaclemys skrev:* Jag är dessutom socialt lyhörd, och försöker anpassa mig i dessa situationer, även om jag inte säger mycket. Jag försöker vara artig, vänlig och tillmötesgående. Kan se i ett rum med människor att alla har olika utgångspunkter, och jag ogillar när vissa inte får komma till tals, blir manipulerade eller överkörda. Faktum är att jag har lätt för att se det sociala spelet framför mina ögon utspela sig (tror jag). Det här borde ju vara spiken i kistan för en ickediagnos. Att kunna se det sociala spelet utspela sig.

Alla gör väl sitt bästa, klart man tar på sig en artighets och trevlighets mask när man möter folk, men kommer det naturligt och instinktivt är frågan, nej? Det är väl som att spela teater ungefär, man fejkar någon annan än man verkligen är, kallas ''Masking'' på engelska bland autister. Att du ser allting som en plan innan och du uppmärksammar alla och överanalyserar hela situationen tyder väl snarare på att en diagnos kan vara orsaken eftersom vi med Aspergers kanske försöker få så mycket information om omgivningen som möjligt innan vi ger oss in i kontakt med andra?

malaclemys skrev:* Jag får aldrig ”anfall” (i brist på korrekt ord).

''Anfall'' tyckte jag också lät lite överdrivet först, men tänk dig någon gång när du kanske blivit riktigt jävla förbannat att du förstört någonting eller krossat någonting med bara näven, typ ren ilska, eller att du kastar något i en vägg eller liknande, det kan nog räknas som ett anfall, men jag är väldigt lugn, i hela mitt liv har det nog bara hänt en handfull gånger, oftast när det uppkommit extremt obehag eller när jag inte kommit överens med folk, jag har till exempel slagit ner flera personer som varit elaka i min ungdom, en gång slog jag ner en person i en taggbuske och spottade på honom när han låg där och bölade. En gång höll jag upp en kort mobbare i kragen mot en dörr och han var jätterädd och började gråta (jag är lång och stark), en gång slog jag ner min bästa vän på golvet på den tiden för han spred falska rykten om mig. Så ja jag har förmågan att bli extremt arg men jag är samlad 99% av tiden, det här är bara enstaka händelser i livet.

malaclemys skrev:* Dom borde ha sett detta i skolan (90-tal).

Kan inte svaret på denna, jag är född på slutet av 90-talet så jag gick ju inte i skolan då.

Prova denna aspie test:

http://www.rdos.net/Aspie-quiz/

Marjatta skrev: Visst finns folk med autism/asperger som jobbar och klarar yrkeslivet bra. Även ett par läkare som berättade om sin diagnos i pressen för något årtionde sen. Men det är också många som aldrig tagit sig in på arbetsmarknaden. Eller är långtidssjukskrivna/förtidspensionerade. Eller som jobbar, men inte heltid för det orkar och pallar de inte. Eller i lågavlönade yrken, som inte ger många kronor över, fast de är smarta nog att klara utbildning till nåt bättre, men studierna skär ihop av andra skäl.

Första månaden på forumet tyckte jag att det var så väldigt få här som jobbade och typ klarade av livet utan hjälp. Det är nog så, att de som skriver mest och som har störst nytta av ett sånt här forum är de som har flest problem att ventilera.

Jag kan tänka mig att det här forumet är viktigt i mångas liv. Jag är glad att jag klarar ett jobb, även om man ibland känner sig som en börda för gruppdynamiken.

Marjatta skrev:Tror det mycket är en vanesak.

Sedan nätet kom började jag fort tycka att det är lättare med skriftlig kommunikation. Har föredragit mejl framför telefon, osv. Med det sagt har jag säkert gjort bort mig på internet ibland. Nu tycker jag att skriftlig nät-kommunikation har för- och nackdelar.

På ett sätt är det kanske bättre med skriftlig kommunikation, för då får man ju mer tid på sig att fundera.

antonius skrev:Bara det att man sätter sig och gör en lång redogörelse om sitt liv osv, vilket är bra, och det gör att man tänker på en aspie som tillslut öppnar sig, men sådant ska såklart ett psykiatriskt genomförd utredning konstatera om man är ute efter en fastställd diagnos, andra kan väl bara anta och sådär...

Det håller jag med dig om.

slackern skrev:Det kan bara en psykiatriker och en psykolog svara på efter att du har genomgått en autism utredning, det är ingen här kan svara på.

Det har du rätt i.

Riksamiralen skrev:Jag har diagnosen Aspergers och ska svara hur jag själv förhåller mig till dina kriterier.

TEXT

Väldigt intressant och bra skrivet om din Aspergers. Det måste vara kul med ett så bra minne, men också som du säger, tråkigt för man kommer ihåg tråkiga saker. Men jag önskar jag hade ett sådant minne.

Angående universitetet så kan jag tänka mig att det kan finnas ett par "högfärdiga snobbar", som du uttrycker det. Men det kan jag faktiskt säga att det också gör på knegarjobben. Skillnaden är nog att det där är andra sorters sociala statuspoäng som gäller. (detta enligt min egen slutsats, det behöver inte stämma.)

Och apropå intressen så hade jag mer sådana när jag var yngre, sedan jag började arbeta så finns inte tiden. Dessutom är man helt slutkörd på kvällarna. Men hela helgerna går ju åt till att arbeta med mina hobbys.

Intressant det du skriver om masking. Känns verkligen som det är det man gör. Och som du säger, överanalyserar i sociala situationer. Enda gångerna jag känner att den här överanalyserande "delen i hjärnan" tystnar, i sociala sammanhang, är då jag är riktigt trött av sömnbrist eller har druckit alkohol. Jag försöker hålla mig borta från det sistnämnda dock. Att ha på sig masken känns väldigt tröttsamt. (Nu talar jag som om jag hade en diagnos, det har jag ju inte, men kan relatera till fenomenet masking tycker jag.) Vissa dagar, då jag är mentalt slutkörd, får jag en sån konstig känsla, en känsla som jag länge funderat vad det kan bero på. Det känns som att jag går omkring på jobbet bland alla människor - masklös, som att allas blickar skär in bakom ansiktet, som att det inte finns någon barriär. Nu låter jag väl som en psykopat kanske. Men kanske kan det ha med detta att göra möjligtvis.

antonius skrev:Prova denna aspie test:

http://www.rdos.net/Aspie-quiz/

Tack Ska göra det.

malaclemys skrev:Enda gångerna jag känner att den här överanalyserande "delen i hjärnan" tystnar, i sociala sammanhang, är då jag är riktigt trött av sömnbrist eller har druckit alkohol.

Det låter också som mig, det är lättare att tänka mer impulsivt/NT/vad jag tror är ganska normalt, när man inte är i sitt ordinära sinnestillstånd och är lite förslöad, man blir mindre bekymrad också över saker, man går inte och oroar sig hela tiden som man gör annars, men som du säger det är ju inte hälsosamt att göra sånt för mycket det kan ju leda till missbruk och sånt, jag brukar även bli väldigt trött fort av sprit och vill sova direkt.

om det är ett ovanligt antal "jag" i en text, så är man förmodligen autistisk

Det är ju så att aspisar är individer så vi är alla olika så det som är sant för en behöver inte vara sant för en annan.

Men för att sätta mig själv i din frågeställning och använda mig själv som exempel


Jag pratar mycket men det beror på att jag är som individ social och gillar att prata och interagera med människor, jag maler inte på om mitt specialintresse utan pratar mycket rent allmänt .


Jag är inte speciellt högintelektuell utan svävar nog någonstans i mitten och är normalbegåvad och har alltid haft knegar yrken , flera aspisar jag umgås/umgåtts med har inte varit särdeles intelligenta eller haft akademiska yrken utan vart normalbegåvade med typiska arbetarklass yrken.

Jag både förstår och älskar ironi samt använder mig en hel del av det själv , jag kan ibland i vissa situationer ha svårt för ironi om den är dold och inlindad.


Har inga problem med dofter så länge dom inte är totallt övergripande och våldför sig på sinnena tex om jag kommer in i en lägenhet som stinker kattpiss så har jag självklart problem med det men att nån sprutat på sig parfym eller rakvatten gör mig inget. Jag har heller inga problem med textur på kläder mer än normalt att man inte gillar tex stickade mormorskoftor som man fick som barn på julen av mormor , dom kliade därför var dom obehagliga .

Jag stimmar inte heller mer än att jag kan sitta och trumma mig på låret eller skaka på benet när jag är uttråkad.

Har ganska lätt att läsa av känslor och stämningar.

Jag har inga problem med att umgås i grupp eller att umgås ofta med vänner , jag blir dock socialt utmattad och måste vila efter att jag umgåtts men när jag fått den vila jag behöver (vanligtvis nån dag ) så är jag redo att umgås igen.


Jag är pendant så till vida att allt har sin plats i min lägenhet tex skall vinglasen stå på ett speciellt ställe i skåpen och fjärrkontrollen till TVn skall ligga på ett speciellt ställe osv men jag är inte perfektionist som måste diska glas tills dom skiner som solen eller att alla skor skall stå i en perfekt rad . Jag är dock noga med att ha rent runt mig och städar och diskar och tvättar och går ut med sopor osv kontinuerligt för att det skall vara rent runt mig.

Jag har heller inga problem att vara social och artig och att spela det sociala spelet även om jag med ålder blivit mer och mer ointresserad av att göra så. Jag skiter mer eller mindre i om mina ord och åsikter sårar folk , jag är den jag är och duger inte det så umgås inte med mig. Jag är 40 år och för gammal för att ändra mig

Jag får aldrig heller anfall men kunde få det i tonåren men i vuxen ålder har det aldrig hänt.

Riksamiralen skrev:

malaclemys skrev:Enda gångerna jag känner att den här överanalyserande "delen i hjärnan" tystnar, i sociala sammanhang, är då jag är riktigt trött av sömnbrist eller har druckit alkohol.

Det låter också som mig, det är lättare att tänka mer impulsivt/NT/vad jag tror är ganska normalt, när man inte är i sitt ordinära sinnestillstånd och är lite förslöad, man blir mindre bekymrad också över saker, man går inte och oroar sig hela tiden som man gör annars, men som du säger det är ju inte hälsosamt att göra sånt för mycket det kan ju leda till missbruk och sånt, jag brukar även bli väldigt trött fort av sprit och vill sova direkt.

Okej, där har du flera poänger.

rasta skrev:om det är ett ovanligt antal "jag" i en text, så är man förmodligen autistisk

Ja, antingen det eller narcissist.

Paladinen skrev:Det är ju så att aspisar är individer så vi är alla olika så det som är sant för en behöver inte vara sant för en annan.

Men för att sätta mig själv i din frågeställning och använda mig själv som exempel

TEXT

Tack för din intressanta spegling i dessa punkter. Du för fram en viktig poäng där inledningsvis, om att vi faktiskt är olika personligheter. Det är alltid en individ bakom diagnosen liksom. Med sina egna personlighetsdrag osv. Det perspektivet var värdefullt för mig att ta till mig.

Jag tackar och bockar er alla för att ni tagit er tid att skriva i tråden, och jag hoppas ni tar hand om er därute.