Hej, jag undrar lite om jag kan ha fel diagnos eller sakna en diagnos. Fick diagnoserna asperger och social fobi när jag var yngre och jag passar in väldigt bra på kriterierna för social fobi. Medan jag aldrig känt att asperger riktigt passat in helt på mej, eftersom alla sociala svårigheter lika gärna kan förklaras med social fobi.

Däremot så passar jag väldigt bra in på kriterierna för borderline tycker jag, så jag undrar om nån med koll på det kan hålla med om att jag passar in på det eller inte. Och ifall jag isåfall även har asperger utöver det:

Jag känner alltid att alla kommer att överge mej oavsett vad de säger, brukar ofta leta efter saker som tyder på att någon kommer att överge mej innan jag ens börjat prata med personen, och att jag därför låter bli att ens försöka lära känna personen eftersom jag känner att den ändå kommer att överge mej oavsett. Dvs har väldigt svårt för att lita på någon, samtidigt som jag oftast även håller det inom mej och inte säger något.

Ändrar hela tiden åsikter och hur jag tänker om saker med, och andras bild av mej brukar inte stämma överens med min egen bild av mej. Känner mej ofta väldigt tom inombords. Kan snabbt växla känslor så att jag typ kan vara glad en sekund, sen bli ledsen och gråta i ett par minuter och sen vara glad igen. Typ kan vara extremt deprimerad med men det varar sällan i mer än några timmar, och är oftast på bra humör. Kan även bli extremt arg över småsaker, men att det går över och försvinner helt efter typ 5 sekunder och att jag känner mej helt normal sen. Jag är även extremt impulsiv och får ofta hindra mej själv från att göra/säga saker, vilket jag inte alltid lyckas med. Dessutom kan impulserna ligga kvar och typ säga "gör det, gör det!" i veckor eller månader. Har även återkommande tankar på att avsluta livet, men vill inte dö, utan det är mer att livet inte känns värt att leva.

Mina känslor för andra brukar däremot inte riktigt växla mellan att älska och hata någon, utan det är mer att jag hela tiden älskar någon, men att det kortvarigt kan gå över till att jag avskyr personen ifall den gör något som gör mej tillräckligt upprörd, men att jag sen älskar den lika mycket som tidigare igen, som om inget hänt. När det växlar sådär så brukar jag däremot tyvärr alltid impulsivt berätta hur jag känner just då.

När jag var barn så hamnade jag hela tiden i slagsmål med alla men jag är ganska bra på att kontrollera mina känslor numera. Men har hänt att jag tappat kontrollen över dem när saker har hänt, typ att nån jag varit kär i haft sex med nån annan, och kan skada mej själv på olika sätt då, främst genom att avsluta kontakten med alla jag känner, sluta äta, och/eller gå ut lättklädd i minusgrader, och tycka illa om mej själv.

Läste att vid konflikter så brukar andra uppfatta en person med borderline såhär:

"Feel confused. A lot of behaviors are confusing, in their perspective, things don’t add up. It can be extremely difficult for them to understand why they see certain behaviors."

"They often view those with BPD as liars as they obviously see the same situation very differently and so many feel like the most obvious conclusion is lies and dishonesty."

"They often view people with BPD as devoid of empathy and expressing confusion about how and why people with BPD can not seem to be more aware of the seemingly obvious harm they are causing to others."

"They may also be viewed as being unsafe or even dangerous but I think this is often the natural result of the lack of emotional predictability. Emotionally predictable people are safe people and BPD is a disorder because of the lack of emotional stability."

"It’s also common for people with BPD to be viewed as blatantly and sadistically manipulative. I have heard them described that way by many but again, this is what results when people apply their own way of thinking to BPD behavior. I don’t believe this to be true."

Vilket känns som hur andra kan uppfatta mej, för jag kan förstå hur andra ser saker så när jag läser det, trots att det inte är menat så från min sida. Till exempel såhär skrev en person till mej efter att vi hade blivit ovänner och jag hade spenderat ett par år på att försöka fixa det utan att få nån respons, och enbart varit vänlig hela tiden:

"jag har ogillat det du gjort och hur du behandlat dom omkring dig. Det var jobbigt för mig att se på hur du torterade min bästa vän. Du respekterade inte någon av oss. Vänskap är inte något som ska få en att må dåligt och den kan dessutom inte vara påtvingad. Du har inte bara fått mig att må dåligt, utan du fortsätter att göra det. Sluta plåga mig. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte må dåligt pga dig mer. Kolla mig över axeln och inte lita på någon. Jag är livrädd för dig. Du verkar ändra på allt folk säger så att det passar dig. Jag har läst vad du skrivit och försökt förstå men allt du kommer med är manipulativt. Du får mig och mina älskade att må skit."

Och jag fick dåligt samvete etc över det. Men har fortsatt att skriva ibland till henne ändå och fortsatt försöka fixa allt, inte för att jag tror att det är möjligt, utan för att jag känner att det blir likadant oavsett vem jag pratar med och att det därför inte spelar nån roll. Och ingen annan är heller mer intresserad av att prata med mej oavsett, och brukar kännas som att andra brukar säga typ "om du bryr dej om mej så gå och dö i nått dike".

Och jag är enbart vänlig mot andra, men jag är det på ett väldigt kreativt sätt. Till exempel med en kille som jag också ville reparera kontakten med. Då ritade jag en fin teckning till honom som jag trodde han skulle gilla, gav honom ett par presenter, skapade ett par animerade musikvideor om honom och laddade upp på youtube (raderade dem när han bad om det), kommenterade bilder han tecknat och sa att de var jättefina (han raderade de kommentarerna), och eftersom han var oskuld och brukade beklaga sej över det så letade jag upp en sida med prostituerade som höll till i närheten av där han bodde och berättade hur lätt och billigt han kunde lösa den saken om han ville. Sen låtsades jag vara spöket av hans gammelfarfar och berättade att jag var besviken på att han fortfarande var oskuld, för var säker på att han inte skulle gå till nån prostituerad, och så gav jag honom en nakenbild jag hade letat fram på en tjej som var extremt lik hans bästa vän, dvs personen jag nämnde innan. (Han brukade skämta och be henne om att få se hennes bröst ibland så tänkte han skulle bli glad av det).

Med mera, och det är typ hur kreativ jag brukar vara, men alltid på ett vänligt och omtänksamt sätt, för det är trots allt personer jag gillar. De där två var dock inga nära vänner utan mer vänner till en vän, så bryr mej inte om just dem så hemskt mycket. Skulle respektera dem betydligt mer om de var mer pratsamma, men de har knappt ens kommenterat något jag gjort eller sagt utan bara ignorerat det mesta, och jag har gjort en hel del mer utöver det där, skrivit en novell om dem och så. Det är däremot enbart personer jag både gillar och har träffat i verkligheten som jag beter mej sådär med, övriga brukar jag bara snabbt glömma bort att de existerar.

Så hursomhelst, tror nån att jag kan ha borderline, och har jag isåfall bara det, eller både borderline och asperger? Läste att borderline ser lite annorlunda ut om man även har social fobi, och det har jag definitivt, får typ nästan maxpoäng om jag gör valfritt onlinetest för social fobi.

Dessutom läste jag att man inte sätter borderline som diagnos förrän nån fyllt 18, och jag fick min aspergerdiagnos betydligt tidigare än så och har inte haft nån kontakt alls med psykiatrin sen dess. Uppfyllde heller inte kriterierna för borderline lika bra när jag var yngre.

Har kollat upp de flesta andra diagnoser och jag passar hursomhelst inte in särskilt bra på något annat, uppfyller till exempel inte ett enda av kriterierna för ADHD. Jag förstår ganska bra hur jag själv fungerar, däremot är jag inte så bra på att förstå hur saker jag gör påverkar andra, eftersom jag utgår från hur jag själv skulle reagera. Och jag själv skulle bara bli jätteglad om andra behandlade mej som jag behandlar dem.

Skeptisk till att främlingar på internet är till särskilt mycket hjälp vad gäller vilka diagnoser du eg. borde ha. Reagerade dock starkt på detta.

Oriku skrev:Till exempel såhär skrev en person till mej efter att vi hade blivit ovänner och jag hade spenderat ett par år på att försöka fixa det utan att få nån respons, och enbart varit vänlig hela tiden:

Oriku skrev:Men har fortsatt att skriva ibland till henne ändå och fortsatt försöka fixa allt, inte för att jag tror att det är möjligt, utan för att jag känner att det blir likadant oavsett vem jag pratar med och att det därför inte spelar nån roll.

Lämna henne ifred. Bums. Sluta hör av dig till henne. Få saker är mer läskiga än människor som fortsätter hänga efter en efter att man sagt nej, jag vill inte ha med dig att göra. Visa en liten gnutta respekt.

AS är ju ett NPF, och borderline är ju en personlighetsstörning, och handlar kanske mer om emotionella saker generellt än en klassisk AS, även om de är lika, bägge sakerna kan ha introverta inslag, men ofta är borderline mer utåtagerande...

Beteendeproblem och sensomotoriska svårigheter med debut i barndomen är ofta överlappande tillstånd. Dvs det är vanligt att om en person uppfyller kriterierna för en diagnos så uppfyller den också kriterierna för andra diagnoser.

En del forskare som Christopher Gillberg menar därför att svartvita diagnoser är missvisande och sammanfattar dem med begreppet ESSENCE (early symptomatic syndromes eliciting neuro­developmental clinical examinations).

Detta tankesätt går emot många aspergares vilja att systematisera.

Oriku skrev:Och jag är enbart vänlig mot andra, men jag är det på ett väldigt kreativt sätt. Till exempel med en kille som jag också ville reparera kontakten med. Då ritade jag en fin teckning till honom som jag trodde han skulle gilla, gav honom ett par presenter, skapade ett par animerade musikvideor om honom och laddade upp på youtube (raderade dem när han bad om det), kommenterade bilder han tecknat och sa att de var jättefina (han raderade de kommentarerna), och eftersom han var oskuld och brukade beklaga sej över det så letade jag upp en sida med prostituerade som höll till i närheten av där han bodde och berättade hur lätt och billigt han kunde lösa den saken om han ville. Sen låtsades jag vara spöket av hans gammelfarfar och berättade att jag var besviken på att han fortfarande var oskuld, för var säker på att han inte skulle gå till nån prostituerad, och så gav jag honom en nakenbild jag hade letat fram på en tjej som var extremt lik hans bästa vän, dvs personen jag nämnde innan. (Han brukade skämta och be henne om att få se hennes bröst ibland så tänkte han skulle bli glad av det).

Med mera, och det är typ hur kreativ jag brukar vara, men alltid på ett vänligt och omtänksamt sätt, för det är trots allt personer jag gillar. De där två var dock inga nära vänner utan mer vänner till en vän, så bryr mej inte om just dem så hemskt mycket. Skulle respektera dem betydligt mer om de var mer pratsamma, men de har knappt ens kommenterat något jag gjort eller sagt utan bara ignorerat det mesta, och jag har gjort en hel del mer utöver det där, skrivit en novell om dem och så.

Dina gissningar om hur andra ska reagera på dina påhitt kan slå väldigt, väldigt fel. Även om du handlar i all välmening, riskerar även detta att uppfattas som super-creepy. Om du vill "reparera kontakten" dvs den har ebbat ut, bör du fråga dig om det kan vara så att personen inte önskar din bekantskap. Det är skitsorgligt att bli dumpad, även om det bara är som kompis. Men det är tyvärr smällar man bör lära sig ta.

Oriku, är du medveten om att vad du gör i all välmening kan rubriceras som stalkning?

Man faktiskt ha båda diagnoserna, både AS och borderline (kallas numera officiellt Emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS).

Kanske känner du igen dig i tidigare trådar om borderline:

asperger-borderline-nagon-mer-t35275.html
kan-lakaren-ha-missat-borderline-t35366.html
aspergers-och-borderline-t13830.html
borderline-klart-nu-t19121.html

Det här påmminer mig om en finsk mail kompis. Han skrev ungefär samma att jag bara fick honom att må skit. Att jag ändrade på saker så att det passade mig,

Jag är väldigt trasig av alla mina turer med vuxenpsyk och försäkringskassan. har väldigt svårt att lita på andra människor. Antar att de vill mig illa. Är argumentativ. Jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt men jag vet inte hur jag ska göra för att förbättra mig? Jag är som sagt trasig. Vill gärna prenumerera på att jag är en lost puppy med trust issues en romantiserad karikatyr av min egen osäkerhet. Men att vara osäker att ha trust issues är inte attraktivt.

Har dock påbörjat ett projekt där jag kanaliserar min hunger för confrontation. Ursäktar svenengelskan men jag skriver nästan aldrig på svenska längre.

Oriku skrev:Hej, jag undrar lite om jag kan ha fel diagnos eller sakna en diagnos. .

Har du några bekanta eller vänner du haft under väldigt lång tid?

Är du fast i dina uppfattningar om saker?

Är du rastlös och vill hela tiden hålla dig sysselsatt?

Har du liksom en på och av knapp, du gör nånting och så känner du dig hungrig och måste äta, du känner dig plötsligt sömnig och måste gå och sova?

LordNelson skrev:

Oriku skrev:Hej, jag undrar lite om jag kan ha fel diagnos eller sakna en diagnos. .

Har du några bekanta eller vänner du haft under väldigt lång tid?

Är du fast i dina uppfattningar om saker?

Är du rastlös och vill hela tiden hålla dig sysselsatt?

Har du liksom en på och av knapp, du gör nånting och så känner du dig hungrig och måste äta, du känner dig plötsligt sömnig och måste gå och sova?

Det här var ett par intressanta frågeställningar.
Om en svarar ja på dem, vad tänker du?

Alien skrev:Oriku, är du medveten om att vad du gör i all välmening kan rubriceras som stalkning?

Kort, koncist och väl formulerat. Det är ungefär det jag försökt uttrycka.

Vad gäller borderline m.m. har jag ingen aning, men aspergare kan ibland bli ofrivilliga stalkare. Har nog haft beteende lite åt det hållet, någon gång, när jag inte förstått personens vinkar att den inte vill jag ska kontakta hen.

Oriku skrev:Medan jag aldrig känt att asperger riktigt passat in helt på mej, eftersom alla sociala svårigheter lika gärna kan förklaras med social fobi.

Av din egen beskrivning att döma, tror jag verkligen inte att alla dina sociala svårigheter kan förklaras med social fobi. Du verkar ha svårt att tolka de signaler du får från andra. Det är en typiskt aspig grej. Något som de flesta av oss har, mer eller mindre.

Dandelo skrev:Om en svarar ja på dem, vad tänker du?

Ja...att du kanske har asperger och adhd, eller är psykopat om du också hela tiden bryter lagar och regler, har höga tankar om dig själv och dessutom en parasiterande livsstil.

Låter mer som borderline eller någon med ett trauma som inte litar på folk och är impulsivt instabil. Helt klart mer än bara Asperger i alla fall. Jag har ju social fobi också men det är skilt från Asperger, jag tänker så att en Aspergare kan vara dålig på det sociala utan att vara rädd för det, som en med social fobi skulle vara.

Alien skrev:Oriku, är du medveten om att vad du gör i all välmening kan rubriceras som stalkning?

Man faktiskt ha båda diagnoserna, både AS och borderline (kallas numera officiellt Emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS).

Kanske känner du igen dig i tidigare trådar om borderline:

asperger-borderline-nagon-mer-t35275.html
kan-lakaren-ha-missat-borderline-t35366.html
aspergers-och-borderline-t13830.html
borderline-klart-nu-t19121.html

Nej, det är inte stalking. Det är ju inget jag sysslar med dygnet runt utan mer typ nån timme en gång i månaden. De uppfattar det säkert som stalking, men saker blir inte till något enbart av hur någon uppfattar dem, för de skulle lika gärna kunna välja att inte uppfatta det så om de ville. Misstänker att de även är paranoida och tror att det är jag oavsett vem som skriver något till dem, så de skyller förmodligen saker jag inte ens känner till på mej med. Dessutom var det nån annan person som stalkade dem tidigare, har de sagt, och det var bara någon som de kände som blev upprörd över något och som de då genast hade blockerat. Tror inte det heller var nån stalker, utan att det handlade mer om deras eget beteende. Och jag stalkar dem väldigt respektfullt och berättar alltid hur jag tänker om allt, och varför jag gör något, och vad jag planerar att göra.

Hursomhelst så är jag inte så intresserad av dem, och de har aldrig gillat mej så mycket, utan har mest bara skrivit till dem för att be dem att säga till min föredetta vän att höra av sej till mej så att vi kan prata igenom saker. Och har sagt att jag ska sluta att störa dem isåfall. Eftersom de typ är personer vi känner gemensamt.

Tror att den vännen också kan ha borderline, för hon uppfyller alla kriterierna bättre än vad jag gör, och hon har också social fobi på samma sätt plus en aspergerdiagnos. Och det var åratal sen hon sa ett enda ord till mej, hon brydde sej inte ens om att svara när jag frågade om hon ville att jag skulle sluta försöka kontakta henne (men hon läste det). Därför ser jag ingen anledning att sluta med det. Bad även en annan person att ringa/smsa och prata med henne, ifall det bara var mej hon inte ville prata med, men hon svarade inte den personen heller utan bara blockerade numret. Och man kan ju tro att hon verkligen inte vill prata med mej, men hon har även betett sej på exakt samma sätt mot personer som hon är vän med, utan att ha något emot dem, och så har hon hört av sej till dem efter ett par år och bett om ursäkt för att hon inte svarat dem.

Så de där två har mest bara fastnat mittemellan.

Läste om en inofficiell undergrupp som kallas quiet borderline, och det är främst den jag känner igen mej i, och personer som är på det sättet. Då riktar man allt inåt istället för utåt. Så gissar att jag har det + asperger + social fobi.

https://www.reddit.com/r/BPD/comments/q ... feel_like/

LordNelson skrev:

Oriku skrev:Hej, jag undrar lite om jag kan ha fel diagnos eller sakna en diagnos. .

Har du några bekanta eller vänner du haft under väldigt lång tid?

Är du fast i dina uppfattningar om saker?

Är du rastlös och vill hela tiden hålla dig sysselsatt?

Har du liksom en på och av knapp, du gör nånting och så känner du dig hungrig och måste äta, du känner dig plötsligt sömnig och måste gå och sova?

Ja, och det har varat i flera år med ett par personer, men det fungerar aldrig i längden med någon, och det brukar oftast sluta på mer eller mindre samma sätt med alla personer som jag gillar. Så med ett par stycken har det varat i flera år, med några har det fungerat i några månader, och med övriga så har det varat i typ några dagar.

Nej jag ändrar ofta uppfattningar om saker. Typ kommer på att jag tänkt fel om något, och känner mej dum som inte insett saker tidigare.

Ja jag måste hela tiden hålla mej sysselsatt, men är inte rastlös som i att behöva röra på mej.

Nej, oavsett om jag känner mej hungrig eller sömnig så är det något jag kan vänta med till senare ifall jag håller på med något annat.

Tyvärr var väl borderline en slaskdiagnos under en tid, precis som man kallade allt för schizofreni ett tag på femtiotalet, det går väl ibland lite mode i fördelningen av diagnoser...

Oriku skrev:De uppfattar det säkert som stalking

och det var reparera relationen du ville? Okej, då funkar ju det säkert jättebra

Oriku skrev:Så gissar att jag har det

Precis som du själv gör tror jag också du kan ha borderline. Vad jag tycker är självklart av liten betydelse.

Marjatta skrev:

Oriku skrev:De uppfattar det säkert som stalking

och det var reparera relationen du ville? Okej, då funkar ju det säkert jättebra

Fungerar ju iaf inte sämre än att inte göra någonting alls och bara sitta och vänta på att allt ska lösa sej på egen hand, och jag har inga andra personer att lägga tiden på, och det slutar likadant med alla oavsett. Även om jag själv anser att jag behandlat någon bättre än vad jag någonsin behandlat någon annan, och ansträngt mej för det, så anser den personen att jag behandlat den dåligt.

Oriku skrev:Fungerar ju iaf inte sämre än att inte göra någonting alls och bara sitta och vänta på att allt ska lösa sej på egen hand, och jag har inga andra personer att lägga tiden på, och det slutar likadant med alla oavsett. Även om jag själv anser att jag behandlat någon bättre än vad jag någonsin behandlat någon annan, och ansträngt mej för det, så anser den personen att jag behandlat den dåligt.

När du gillar någon, tror jag att du ger dem mycket uppmärksamhet. Det är inte negativt att ge folk uppmärksamhet, men man kan ge folk för mycket uppmärksamhet. Då kan de bli trötta på det, det blir lite negativt. Och om du är ensam och träffar någon du gillar, då är det lätt att ge dem för mycket uppmärksamhet. Då blir det lite som ju hårdare du försöker, desto värre blir det. Även om du verkligen bara försöker vara snäll.

Man måste hitta en balans, uppmärksamhet kan vara bra men för mycket kan vara dåligt. Folk blir utmattade. Det är nog bara så människor är. Och de blir utmattade av alla folk som gör det, det är inte bara du. Så när du vill ge någon uppmärksamhet, stop ett ögonblick först och tänk efter om du har gjort det nyligen. Och om du kanske borde vänta ett tag.

Skogkatt skrev:

Oriku skrev:Fungerar ju iaf inte sämre än att inte göra någonting alls och bara sitta och vänta på att allt ska lösa sej på egen hand, och jag har inga andra personer att lägga tiden på, och det slutar likadant med alla oavsett. Även om jag själv anser att jag behandlat någon bättre än vad jag någonsin behandlat någon annan, och ansträngt mej för det, så anser den personen att jag behandlat den dåligt.

När du gillar någon, tror jag att du ger dem mycket uppmärksamhet. Det är inte negativt att ge folk uppmärksamhet, men man kan ge folk för mycket uppmärksamhet. Då kan de bli trötta på det, det blir lite negativt. Och om du är ensam och träffar någon du gillar, då är det lätt att ge dem för mycket uppmärksamhet. Då blir det lite som ju hårdare du försöker, desto värre blir det. Även om du verkligen bara försöker vara snäll.

Man måste hitta en balans, uppmärksamhet kan vara bra men för mycket kan vara dåligt. Folk blir utmattade. Det är nog bara så människor är. Och de blir utmattade av alla folk som gör det, det är inte bara du. Så när du vill ge någon uppmärksamhet, stop ett ögonblick först och tänk efter om du har gjort det nyligen. Och om du kanske borde vänta ett tag.

Jag brukar försöka tänka på att vara noga med att inte ge någon för mycket uppmärksamhet, så att de inte ska bli trötta och tycka det är negativt. Men sånt blir också fel, för då blir jag anklagad för att ge för lite uppmärksamhet och inte bry mej, istället. Jag klarar inte av att balansera saker, och gör alltid fel när jag försöker göra rätt.

Det här är till exempel en bit ur en konversation jag hade med min vän:

---

du har inte gjort något annorlunda för att du fått det förklarat för dig
du gör om samma saker
snarare förminskar du vad andra tycker som inte viktigt
det är att vara oförstående även när man förstår

Om jag berättar och förklarar att något betyder något för mig så respekterar du generellt inte det för att det vore problematiskt för dig

att ifrågasätta något subjektivt är inte respektfullt och ganska ignorant i min mening

du skulle bygga ett case på varför jag har fel i att känna så och sen analysera mig utifrån tesen att det är något fel med mig

samma gamla försvar "jag uttryckte mig klumpig" "du missförstod vad jag sa" fast med ingen grund för det, sen försöker du ta tillbaka vad du sa med andra till motsatsen

min favorit är när vi kommer till punkten då du börjar upprepa samma sak tillbaka som jag eller nån annan sagt fast i ditt försvar. :p

En av de roligaste sakerna du sagt är att alla våra problem är för att jag inte gillar dig tillbaka
jag läser det som att alla våra problem är för att jag har problem med dig. snygg come back xD

fast du tycker bara det är fel när andra gör det till ett problem för dig, hmm
det är ganska uppenbart att du tycker att alla andra är idioter :p

eller så förstår du och hoppas att ingen ertappar dig
vet inte varför du spelar dum som försvar
om man petar i det så brukar du medge att du förringat andras reaktion

ja och hur andra känner spelar mindre roll, det är alltid dig det är synd om

Minns du att du svarade mig en gång när jag berättade hur jag mådde, att det var lika synd om dig?
vem fan säger något sånt till nån som delar med sig av sina bekymmer i tillit till deras empati
du beter dig som en sån jäkla matyr

kanske hade brytt mig om du brytt dig

jag är inte som dig, jag bryr per automatik, men jag tycker du är ett jävla självupptaget arsel likväl

jag kan inte prata med dig om det som är viktigt för mig

varför skulle någon ville ha en relation eller bo med någon som dig?

senaste (sista gången) jag vände mig till dig med mina bekymmer så: lyssnade du inte på vad jag sa, gick bakom min rygg och berättade saker jag sagt i förtroende, dessutom på ett sätt jag inte sagt, kritiserade mina känslor (mina känslor är inte en åsikt vi kan tycka olika om), svarade inte utan bytte samtalsämne, tyckte mer synd om dig själv för att vi inte skulle umgås trots att det var jag som krisade och behövde stöd
bara det att du vill ha instruktioner för vad du ska säga till mig, som att jag är så jobbig att du behöver ett manus du kan läsa upp
Testa det där med en annan tjej och se om det är mig det är fel på

Du är den sortens person som får mig att känna mig ännu mer ensam i världen

du invaliderar mina känslor
får mig att känna mig som skit för att jag inte mår bra hela tiden

jag tänker negativt, jag tänker fel, jag är osäker, jag kan inte må dåligt för det, jag är lat, jag är dum som har fallit för nått system som alla dumma faller för. Okej trevligt att prata med dig, tack för att du lyssnade, jag ska bespara dig besväret att lyssna på mina känslor och tankar i fortsättningen

kan inte vara sjuk utan att du kastar något på mig du läst på internet om att jag inte borde vara sjuk längre. Nej jag bara låtsas spyr nu för att få sympati!??!

Oombedda råd som ska vara lösningen på mitt problem som jag mår så dåligt över, helt i onödan då underförstått

---

Och fortsatte likadant en bra bit till, var mest hon som pratade. Det där på slutet till exempel var att hon hade varit matförgiftad året innan, och att jag hade försökt muntra upp henne då genom att berätta att de flesta i genomsnitt blev friska efter två dagar, så att hon förhoppningsvis inte skulle behöva vara sjuk så länge till.

Och biten med att gå bakom ryggen på henne var att hon hade berättat att hennes bästa vän tagit för mycket energi och fått henne att må dåligt pga stress eller nått, och att vi därför inte kunde träffas som planerat eftersom hon behövde vila upp sej. Och att jag då sa till hennes vän att försöka ta det lugnare så hon inte skulle må dåligt. Vilket hennes vän då reagerade på genom att inte svara mej, utan bara göra raka motsatsen och ge henne ännu mer stress genom att fråga ut henne en massa om den saken, så att hon mådde ännu sämre, vilket jag fick skulden för.

Jag har som sagt försökt att alltid göra allting rätt, men det blir alltid fel oavsett. Och hon är vanligtvis den vänligaste person jag någonsin träffat, det är bara jag som gör henne upprörd, så det är mitt fel.