Hej!

Är ny här, jag har en 12-årig son med AS och undrar om någon kan hjälpa mig.

Min son har nu börjat en AS-klass, men han vägrar att gå till skolan för han måste "sätta på sig masken", som han säger.
Han kan inte vara sig själv utan måste använda denna mask, som han säger "tar energi ur värd-djuret", dvs han själv.
Det tar enormt på hans krafter.

Det jag undrar är om detta är något typiskt AS-drag?
Någon som känner igen det?

Kan tillägga att det gick bra i förra skolan tack vare en specialpedagog som han älskade och inte behövde hålla masken på för.

Har försökt prata med honom om vad som händer om han inte har masken på, men han kan inte ge mig något svar som jag förstår.

Tacksam för tips på hur vi kan jobba vidare för att få honom till skolan.

Ja jag kan också känna så att jag inte orkar gå till skolan eller liknadne situationer för att jag då måste ta på mig en "mask". Och det är inte alla dagar jag rokar göra detta eftersom det tar energi.

Jag tror det är många aspergare som känner att de måste "ta på sig en mask" i NT-världen. Bara med familjen (och kanske andra aspergare) kan man vara sig själv. Klart det tar mycket energi.

Men frågan är varför han känner att han måste ta på sig en mask inför de andra aspergerbarnen. Litar han inte på dem, har han social fobi?

Och kände han inte att han behövde ta på sig en mask inför sin gamla klass?

Ja, det var bara några tankar jag fick, har tyvärr inget gott råd. Men det finns ett föräldraforum här just för frågor om barn. Det är bara att anmäla dig så kan du ställa frågor där.

Förmodligen handlar det helt enkelt om att det är en ny klass. Omkring andra aspergare borde det vara enklare att vara sig själv.

Hej Åza,

Jag känner precis igen mig i det han säger, och det är ett klassiskt Aspergerdrag. Svårigheterna att läsa av människor (d.v.s. förstå sociala koder, kroppsspråk etc.) gör att det många gånger känns lättare att anpassa sig och kamouflera sig (smälta in) i det sammanhang där man befinner sig. Man låtsas att samtalen är intressanta och fokuserar intensivt på omgivningen för att kunna snappa upp de signaler som finns där. Utåt sett märks det således ofta inte om någon har Asperger, just p.g.a. att de flesta kamouflerar sig. Men det kommer till ett högt pris, nämligen att det enorma fokus och den oerhörda koncentration som krävs drar kraft, kraft som man inte alltid har.

När man har lärt sig att känna sig trygg med en person - t.ex. speciallärare, goda vänner, föräldrarna - så släpper också behovet att ändra på sig själv för att passa in. Man kan läsa av personerna, eller fråga om det är något man inte förstår. Acceptansen hos de personerna gentemot Aspergerpersonen är också högre än hos andra, mer flyktiga eller sämre bekantskaper.

Tyvärr är det inte mycket annat att göra än att ge sig in i lejonkulan, ta tjuren vid hornen (samt ta till övriga passande metaforer) och försöka vara ärlig mot sig själv. Han hittar förhoppningsvis en vän eller två som accepterar honom för den han är, och med tiden kan han nog slappna av också i den nya klassen. Prata med lärarna, så att de förstår precis hur svårt det är för din son. Många "normala" människor kan helt enkelt inte greppa att det som verkar normalt faktiskt är en kämpainsats från Aspergerpersonens perspektiv.

Du måste kanske också vara beredd på att skola in honom, d.v.s. kanske inte att vara där eller följa honom till skolan om han inte vill (Aspergerbarn kommer också i puberteten), men kunna vara nåbar om han krisar ihop under dagen eller bara vill ringa för att har börjar bli lite stissig. Mina föräldrar var ett under av förståelse under min uppväxt, men det tog kraft från dem också har de berättat.

Hitta en föräldragrupp där du kan gråta, skratta, kasta skit på allt och alla och helt enkelt få tips, råd och stöd. Du är ingalunda ensam, även om det nog kan kännas så i kontakten med skola och kommun.

Jag kan livligt hålla med om och stryka under vad Lakrits skriver.

Tänker också, att det kanske kan vara vanlig ovana vid en ny klass (som kanske tar lång tid att häva?); kanske extra "ångest" (uppskruvade förhoppningar, rädsla att bli besviken, [...]?) inför just en aspergerklass; kanske vanliga "personkemiska" svårigheter (som ju kan uppstå mellan aspergare inbördes likaväl som mellan icke-aspergare inbördes)?

Zombie skrev:Tänker också, att det kanske kan vara vanlig ovana vid en ny klass (som kanske tar lång tid att häva?); eller kanske extra "ångest" (uppskruvade förhoppningar, rädsla att bli besviken, [...]?) inför just en aspergerklass?

Bra poäng! Jag snöade in lite mycket på AS-biten och glömde liksom bort den vanliga nervositeten

Jag blir nervös/stressad/råddig av alla situationer där det ingår någon form av kontakt med nya människor. Min magkänsla säger därför alltid till mig att inte gå på middagen/mötet/IKEA (jag behöver en soffa) etc., men jag har med åren (34 ½ om tre dagar) lärt mig att resonera mig igenom sådant genom att fråga mig själv vad det är jag är orolig för, påminna mig själv om att jag har klarat av sådant förut, att det finns många fler positiva saker än negativa med att genomföra uppgiften, och sist men inte minst att jag är en alldeles för dålig förlorare för att ge upp.

Som ett exempel: Idag åkte jag tåg från Östersund till Uppsala. Det tog 4 ½ timmar och jag var nervös ända tills dess att jag kände igen landskapet utanför fönstret (d.v.s. i Furuvik). I Östersund var jag så stissig att jag inte förstod vad konduktören sade till mig (jag kunde inte läsa honom) och jag hade så väldiga tvångsrörelser med fingrarna att jag inte kunde dricka mitt kaffe till en början. Jag framstod nog som en rätt konstig ung man i konduktörens ögon, men jag klarade det!

Så, var det värt besväret att resa till Jämtland? Ja! Jag fick träffa min barndomsvän, hans fru och mitt gudbarn. Och för att ta mig dit måste jag ju resa. Alternativet hade varit att stanna i Östersund med min vän och hans familj, men de hade nog tröttnat efter ett par dagar. Så, nu är jag hemma, avslappnad och glad över att jag åkte dit över helgen.

Kom på en sak till: all personal som jobbar med aspergare är tyvärr inte vuxen den uppgiften. Det finns gott om folk som i de bästa avsikter behandlar en som åt förståndshandikappad-hållet, eller enligt en ålderstigen och gravt förenklande handboksmall i stället för som personer, eller helt enkelt utan att kunna tillnärmelsevis förstå vidden av de problem man har med saker som är självklara för dem - kanske så självklara att inte ens de som utbildade proffs tänker på det. Nu har jag inte en aning om personalen på din sons skola, men för att nu försöka ringa in alla tänkbara förklaringar så.

Eller kanske sorg efter specialpedagogen?
Vilsenhet om vem man överhuvudtaget kan vara utåt utan det stödet?

[EDIT Jag skrev först och läste hela tråden sen. Nu blir det här mest ett komplement till vad Lakritz skrev. ]

Åza, det där med mask var ett misstag som jag också gjorde när jag var i din sons ålder. Den lika enkla som svåra saken din son måste klara av för att helt slippa masken, är att hitta vänner som dels respekteras av alla andra ungar och som dels helt struntar i det rollspel som råder där i början av tonåren.

Det är ju som bekant i dins ålder som man börjar skapa sin vuxenroll. Särskilt bygger man sin roll bland sina jämnåriga och vi aspisar tycker ofta att de flesta andra skapar sin roll på ett väldigt ytligt sätt. Jargong och ansisktsuttryck börjar ha med status att göra och just jargong och ansiktsuttryck är grejer som aspisar inte så gärna/lätt lär sig. Det förklarar väl det grundläggande. Hoppas jag valt rätt ord menjag tror det.

Jag tror att också följande (särskilt det fetstilta) förklarar varför man känner sig tvungen att ta på sig en mask, särskilt när man är mellan 10 och 20 år gammal. Om du inte förstår så fråga gärna!

Jag blir fortfarande rädd ibland, om jag möter en blick länge och inget nytt händer; jag blir rädd för att min hjärna ska börja pröva alternativa tolkningar till vad samtalspartnern menar med sin blick. Då kan mina alternativa tolkningar nämligen börja synas i min egen blick och om de tolkningarna är fel så tror kanske samtalspartnern på min nya blick istället för på vad jag sa och försökte ge uttryck för. Då kan allt bli pinsamt och jobbigt.

Så mycket säkrare känns det då att hålla ögonkontakten kort eller undvika den (även om det också anses tas fel upp ibland) eller att göra blicken stel och/eller spela teater med hela ansiktet men jag vill egentligen bara slappna av och se folk i ögonen. Gärna länge.

Hoppas att det inte blev rörigare för dig!

/ J

Men den berömda masken något som *alla* mer eller mindre har på sig. Jag kan förstå att det är jobbigt för en 12-åring med AS, men å andra sidan så kan det vara jobbigt för *alla* 12-åringar. Om det är någon tröst så kommer din son att med största sannolikhet få det lättare med tiden.

Själv så har jag upptäckt att masken kan ge mig styrka och resning. Att inte kunna behärska sig, utan låta allt hänga utanför är för mig något ytterst skrämmande.

Jag erkänner att jag är en aning off-topic här, men anser ändå att det bör påpekas: Jag tror man skall vara försiktig med att överdriva skillnaden mellan folk med och utan AS i den här frågan.

ALLA anlägger olika masker vid olika tillfällen, och även om de flesta anser att en viss mask är mer "de själva" än andra masker, är det tveksamt om man kan tala om sig själv utan mask och sig själv med. Situationen bestämmer helt enkelt ens beteende.

Däremot så är det för många AS extremt svårt att anlägga masker i vissa situationer, kanske speciellt för att de inte lyckas tolka ordentligt vad som är en "korrekt" mask, alternativt att de är mer beredda att ifrågasätta nödvändigheten av masken. Det blir alltså mer ansträngande för dem än för andra, utan att för den skull vara något unikt för dem.

Peter skrev:Jag erkänner att jag är en aning off-topic här, men anser ändå att det bör påpekas: Jag tror man skall vara försiktig med att överdriva skillnaden mellan folk med och utan AS i den här frågan.

ALLA anlägger olika masker vid olika tillfällen, och även om de flesta anser att en viss mask är mer "de själva" än andra masker, är det tveksamt om man kan tala om sig själv utan mask och sig själv med. Situationen bestämmer helt enkelt ens beteende.

Däremot så är det för många AS extremt svårt att anlägga masker i vissa situationer, kanske speciellt för att de inte lyckas tolka ordentligt vad som är en "korrekt" mask, alternativt att de är mer beredda att ifrågasätta nödvändigheten av masken. Det blir alltså mer ansträngande för dem än för andra, utan att för den skull vara något unikt för dem.

Nämen, det andra kloka inlägget från dig idag... Woow. Nyanseringar kan det inte bli för mycket av här inne (och annorstädes).

HEJ
Det låter som det handlar om att den läraren han gillade så mycket inte är med din son längre. Han är helt enkelt otrygg och kanske saknar hans gamla lärare. han kanske kan få en lärare som han igen. Jag vet inte ,men testa. Det är inte alltid så tydligt och logiskt, så därför kan det vara något som hänt för längesen.

Det här att alla har masker, det är naturligtvis sant men jag undrar om ni som skriver det har fått hela livet förstört av sin mask, som jag. Självklart hoppas jag att Åzas son har oändligt mycket mindre problem med sin men

men

utgå inte ifrån att mask är detsamma för en aspis som för andra.

Fram till att jag drog på min mask var jag barnsligt överlägset stolt över att jag var ensam om att varken erkänna rangskalan (i vilken jag låg i botten) eller att bära mask. Den mask jag sedan skapade hade knappast någonting att göra med de masker som alla andra bar; deras "satt fast", min var "löstagbar" men gick inte att få loss.

Återigen så hoppas jag att Åzas som har det oändligt mycket lättare än jag, men

min mask var något jag försökte få att se ut som andras masker. Hela min kropp blev en maskin som jag satt inuti och styrde och det, kan jag tala om, är ett väldigt dåligt sätt att använda en kropp på. Jag levde så i tio år och vill inte att någon, någonsin råkar ut för detsamma.

Jag började bli tonåring, började känna att jag behövde en position jag trivdes med i de befintliga rangskalorna, samtidigt byggde hela min identitet (min, inte Åzas sons) på mitt förakt för rangskalor. Jag trodde inte ett ögonblick att "de" skulle ge mig någon annan rangskaleplats än botten ifall jag visade fram mig själv, jag trodde inte ens jag skulle få någon sån plats om jag visade hur dålig jag var på att använda en normal, fastvuxen mask.

Jag hoppas med all kraft att det som Åzas son kämpar med är att forma en lämplig fastvuxen mask men, som sagt, för en aspie är det svårt nog. Vi är så dåliga på att lära in tekniken och har ofta så litet träning att risken finns att man hamnar på botten bara för att man är så dålig på att använda masken (den signalerar kanske inte självsäkerhet av något popularitetsskapande slag alls).

/ J

Låter mer som om han håller masken för personalen på skolan än inför eleverna. Även om det är en aspergerklass så är troligen lärarna NTs. Det brukar leda till att det blir NTs sätt att vara som blir "standard", vilket din son sannolikt känner av. Det är väl ungefär så det fungerar för min dotter oxå. Hon är tyst i skolan p.g.a. lärarna, inte skolkamraterna som i en hel del fall har olika slags NPF.

Jag vill börja med att säga att jag (som många andra här) känner så väl igen mig i det din son beskriver. Min 11-åriga dotter (med AS-diagnos) har även hon samma problem men beskriver det med lite andra ord.

Vidare vill jag svara trådstartaren genom en kommentar till följande:

Peter skrev:Jag erkänner att jag är en aning off-topic här, men anser ändå att det bör påpekas: Jag tror man skall vara försiktig med att överdriva skillnaden mellan folk med och utan AS i den här frågan.

ALLA anlägger olika masker vid olika tillfällen, och även om de flesta anser att en viss mask är mer "de själva" än andra masker, är det tveksamt om man kan tala om sig själv utan mask och sig själv med. Situationen bestämmer helt enkelt ens beteende.

Däremot så är det för många AS extremt svårt att anlägga masker i vissa situationer, kanske speciellt för att de inte lyckas tolka ordentligt vad som är en "korrekt" mask, alternativt att de är mer beredda att ifrågasätta nödvändigheten av masken. Det blir alltså mer ansträngande för dem än för andra, utan att för den skull vara något unikt för dem.

Jag förstår hur du menar, men om pojken nu är inne på samma "masktänk" som mig, så är det inte riktigt det här det handlar om.

Jag kan ju bara prata för mig själv, men det som är jobbigt med den här masken, för mig, är inte att jag inte vet vilken mask som är korrekt, eller att jag är osäker på situationer eller människor. Det är det faktum att jag helt och hållet måste byta ut mig själv.

För det första krävs det oerhört mycket energi bara att hålla koncentrationen uppe. Koncentrationen som gör att man hör vad alla säger och "tolkar" människor och situationer så gott man kan. För det andra så kan man inte gärna säga "kan du sluta prata nu för jag orkar faktiskt inte lyssna på dig" till sin bordskamrat, eftersom det är ohyfsat och framför allt kan såra den personens känslor.

Det är den andra delen jag pekar på när jag talar om att byta ut sig själv. Oavsett hur du mår så måste du uppföra dig inom ramen av ett gäng relger som du, någonstans på vägen, har snappat upp. Regler som äter upp dig inifrån eftersom det krävs en hel massa energi att t.ex lyssna på den där personens utlägg i 30 minuter fast man helst bara vill sitta i ett mindre vaccum där inte ett ljud kommer igenom.

Jag har försökt förklara det här tidigare för folk, men jag är totalt värdelös på det (vilket ovanstående gör smärtsamt uppenbart).

Jag har också fått höra att alla bär olika "masker" i olika situationer, och det tvivlar jag inte på. Det jag däremot tvivlar på är att alla människor stupar i säng och egentligen behöver sover ett dygn efter att ha burit en mask under t.ex en skoldag.

Om sonen är inne på samma "mask" som mig, lider jag med honom. Jag önskar att jag kunde komma med någon lösning "ta-daaa", men jag har inte ens lyckats finna någon för egen del.
Jag tror att han, som många andra människor med eller utan diagnos, måste prova sig fram och hitta egna vägar för att kunna hantera detta utan att det stjäl all energi från honom.

Jag får intrycket av att du inte är en sådan förälder som kommer att tvinga i väg honom med en massa snack om att "alla går i skolan" eller "alla måste få en utbildning", eller någon annan klysha, vilket jag tycker är kanonbra och jag hejjar på för fullt.
Den här besattheten gällande skolan och hur viktigt och jättebra den är har skadat många barn genom tiderna.

Slutligen vill jag komma med ett litet förslag, något som vi f.n utvärderar med min äldsta tjej.
Har han tillgång till en personlig assistent/följeslagare/kontaktperson på skolan? Om han har det kanske det vore en idé att låta den personen komma hem och undervisa honom ett tag, så att de får en chans att skapa förtroende tillsammans, något som kan hjälpa honom att känna att masken är överflödig tillsammans med just den personen. Det kan ju då underlätta när den personen finns på plats på skolan, någon han inte behöver hålla skenet upp för?

Det vill säga om pojken mår bra nog och accepterar att man släpper in någon i hemmet med den avsikten.

Nåja. Jag ska sluta innan jag gör dig än med förvirrad.

Lycka till med sonen och känn dig alltid välkommen hit (eller till underforumet föräldrarforum) om du så bara känner ett behov av att "prata av dig". Tro mig, det hjälper!