Jag tycker att jag tar ansvar för min problematik. Har tur att ha fått plats ( för 4 år sen c:a ) på Daglig Verksamhet, och där coacherna känner till min problematik. Ibland har jag stannat kvar hela dagen ( 10-14 ) , ibland gått vid lunch. Känns otroligt skönt att kunna få göra så, när jag fått mycket intryck eller bara...ja...måste gå.


Hemma, så bor jag i servicelägenhet, en tvåa , och trivs mycket bra. Har där stort kök, och uteplats
Personal jobbat jour, om jag behöver hjälp med nåt typ dygnets alla timmar. Jättebra, tycker jag.

Har nyligen ( ansökt om förlängd färdtjänst ) , kan ta upp emot 5 veckor för svar.


Som person är jag mycket musikintresserad, och får arbeta med musik på min DV, det är jag oxå nöjd med. Har nära till jobbet oxå, tar högst 5 min.

Mats skrev:Trådrubriken antyder att man ska skriva om hur man själv hanterar frågor om ansvar. Jag kan meddela att jag inte känner igen mig själv i "Anders", så jag är väl inte typiskt aspig då?

Rubriken var iofs tar ni ansvar, inte hur tar ni ansvar .

Marjatta skrev:

Paladinen skrev:Scenariot med Anders är typisk aspigt inte ta ansvar för sitt liv och sin situation och vägra erkänna sin problematik och sin del i att saker gick åt skogen utan det är lättare att skylla på alla andra än att inse sina egna fel beteende som jag sett hos en del aspisar genom åren

Inte alla aspiga.

Det är ett typiskt omoget beteende. Somliga aspiga människor blir kvar i det sättet att funka alldeles för länge. Och en del verkar fastna i det för gott. Tyvärr.

Självklart uppträder inte alls aspisar omoget och skyller ifrån sig men jag tror utifrån vad jag noterat genom åren att det finns en större benägenhet för det beteendet samt själviskt agerande hos aspisar.

Sedan tror jag inte att det beror på någon form av illvilja

Paladinen skrev:Ett exempel på vad jag menar kan vara följande fiktiva scenario. Anders aspie har praktik på Billys bageri och skall packa bröd 4 timmar per dag . Billy frågar Anders aspie om han kan tänka sig att göra småkakor för som behöver lite hjälp vid kak stationen. .

Anders aspie får ett aspis utbrott och stormar ut och går hem och slutar gå till praktiken.

Det utreds ifrån af och FK varför Anders aspie slutade och Anders säger Billy pushade mig och krävde mer än vi kommit överens om och det var inte avtalat att jag skulle göra småkakor.

Enligt Anders aspie är allt Billys fel att praktiken gick åt skogen Anders aspie kan inte se att hans aspiga oförmåga att kompromissa och anpassa sig till situationen ledde till att praktiken gick åt helvete utan allt är Billys fel enligt Anders.


Detta är ett typexempel på en aspie som inte nått mognad och kan ta ansvar för sin egen problematik .

Där tror jag Anders aspie tolkat för bokstavligt vad han ska göra. Han borde lärt sig huvudregeln "Allt vad chefen vill att du ska göra, det gör du". Så länge det inte handlar om brott el att passa upp på arbetsgivaren privat. Problemet uppstår om man helt enkelt inte klarar av det som chefen kräver. Alltså om Anders aldrig gjort det förut och behöver en utförlig lektion först, då sparas ju ingen tid.

Superaspiga kanske behöver en kurs i vad arbetslivet kräver innan de gör praktik.

Paladinen skrev:

Mats skrev:Trådrubriken antyder att man ska skriva om hur man själv hanterar frågor om ansvar. Jag kan meddela att jag inte känner igen mig själv i "Anders", så jag är väl inte typiskt aspig då?

Rubriken var iofs tar ni ansvar, inte hur tar ni ansvar .

Jag tolkade in att man inte bara skulle svara "ja" eller "nej" utan utveckla svaret lite, till exempel på vilket sätt man tar ansvar. Det var kanske en feltolkning av mig?

För mig personligen har det blivit tvärtom, för några år sedan förväntade jag mig ingen särskild behandling eller bemötande på grund av min Asperger och tog nog mer ansvar och skyllde mycket på mig själv och inte diagnosen om något gick fel, jag försökte mig på uppgifter och situationer jag helt enkelt inte klarade av och orkade. Blev väldigt trött, arg, ledsen och bitter att ingenting var enkelt fast alla andra fick det att se ut så, allting var svårt. Sen började jag umgås med en annan jämnårig från USA med autism och han började prata om hur han upplevde det att ha diagnos och han tog det på mer allvar än mig, jag lärde mig jättemycket från honom och om mig själv och min diagnos och kunde verkligen relatera och brukar kalla honom min mentor i dessa frågor.

Därefter började jag ta det lugnare, inte vara så hård mot mig själv, man har en gräns och när den är nådd behöver man inte ta hänsyn till NT-omkring sig, tycker inte jag längre, nu när jag gjort det hela jävla livet, de får helt enkelt finna sig i att man är lite märklig numera med vissa saker.

Typ jag är extremt kräsen med maten, något många har märkt har förändrats med mig, för bara några år sedan åt jag allting på samma tallrik som en vanlig portion men numera äter jag varje matbit för sig, en matbit i taget, jag blandar inget på tallriken, eftersom jag upplever det som mycket godare så med ''rena'' smaker, sen dricker jag heller aldrig någonting till maten, det får bli efteråt. Hade jag inte hindrat mig själv tidigare i livet så hade jag börjat göra det tidigare under min uppväxt också för det är den jag är och det är så jag föredrar att ha det.

Har också börjat respektera obehagliga ljud i omgivningen mer, istället för att försöka ignorera dem och få ångest är det bättre att jag tar en promenad eller låser in mig i lugn och ro och försöker komma bort från ljudet, för jag vill göra det. Har även börjat att nästan alltid här hemma ha en penna i ena handen att knäppa med, fidget spinners var inte riktigt min grej och båda mina gick sönder. Det är bara några anpassningar i livet jag gjort för att jag ska må bättre. Och det har verkligen hjälpt att anpassa livet efter diagnosen istället för att ignorera det eller skylla på någonting annat, som till exempel en själv.

Men sammanfattningsvis har jag blivit mer oanpassningsbar och lyssnar mer på mig själv och om någon tycker jag är konstig för jag är jag så struntar väl jag i det så länge jag mår bra.

Paladinen skrev:Ett exempel på vad jag menar kan vara följande fiktiva scenario. Anders aspie har praktik på Billys bageri och skall packa bröd 4 timmar per dag . Billy frågar Anders aspie om han kan tänka sig att göra småkakor för som behöver lite hjälp vid kak stationen. .

Anders aspie får ett aspis utbrott och stormar ut och går hem och slutar gå till praktiken.

Det utreds ifrån af och FK varför Anders aspie slutade och Anders säger Billy pushade mig och krävde mer än vi kommit överens om och det var inte avtalat att jag skulle göra småkakor.

Enligt Anders aspie är allt Billys fel att praktiken gick åt skogen Anders aspie kan inte se att hans aspiga oförmåga att kompromissa och anpassa sig till situationen ledde till att praktiken gick åt helvete utan allt är Billys fel enligt Anders.


Detta är ett typexempel på en aspie som inte nått mognad och kan ta ansvar för sin egen problematik .

Det där låter som ett missförstånd. Jag tycker också du uttrycker dig nedvärderande när du kallar det Aspie utbrott. Ingen skulle resonera på det här sättet om en blind eller rullstolsburen men med någon som har Asperger anses det helt okej. Ingen säger att den i rullstol vägrar ta ansvar och gå upp för trappan eller att den blinda vägrar att anpassa sig när någon möblerat om utan att säga till och personen som är blind snubblar över saker och inte hittar. Att ta ansvar är inte att erkänna sig som en lägre stående människa.

Många med Asperger behöver framförhållning och blir stressade när saker plötsligt ändras. Anders skulle troligtvis behövt veta att han skulle stå vid kakstationen några dagar innan och helst blivit tillfrågad på ett sätt där nej är ett helt acceptabelt svar. Det jag gör i ett sådant scenario är att jag lugnt förklarar att det gör mig stressad att byta aktivitet utan att ha blivit förvarnad och att jag tyvärr inte kommer klara av att vara kvar om jag inte får packa mitt bröd som bestämt. Att stressen känns som när en förälder tappar bort sitt barn i ett varuhus, att jag först blir lite orolig och stressad för att sen bli hysterisk. Vad jag behöver av dig (chefen) är förvarning minst x dagar innan och då vill jag veta hur länge jag ska stå där varje dag och vad jag ska göra. Så gör jag idag, förut ignorerade jag mina känslor och ställde mig vid kakstationen någon som resulterade i regelbundna sjukskrivningar.

De flesta Aspisar kan inte förklara till skillnad från neurotypiska har de inte fått lära sig som barn. Föräldrar förklarar konstant för NT barn varför de känner som de gör, att de är trötta, hungriga, att det måste göra ont när de slår sig etc. Aspisar är totalt berövade från den erfarenheten för föräldrarna förstår dem inte. Det betyder att det blir svårare för någon med Asperger att sätta ord på sina egna känslor. Jag kan göra det men jag tycker det är utmattande att aldrig få automatiskt förståelse och att när jag är ledsen eller upprörd måste jag sätta mina känslor åt sidan för att på ett pedagogiskt sätt lära ut.

Alien skrev:Där tror jag Anders aspie tolkat för bokstavligt vad han ska göra. Han borde lärt sig huvudregeln "Allt vad chefen vill att du ska göra, det gör du".

Jag har upplevt det förut. Chefen på jobbet förklarade exakt vad jag skulle göra. Så jag började med det. Men sen kommer han mitt i jobbet och säger åt mig att göra något helt annat. Det är förvirrande. Problemet var inte att jag inte ville göra det, problemet var att det är förvirrande och det tar ett tag att anpassa sig mentalt.

Jag var mentalt beredd att göra det jag blev tillsagd att göra. Så när människor ändrar sig och säger något helt annat kan det vara lite irriterande och svårt. Men jag hade inga problem med att göra det, jag var bara tvungen att anpassa mig lite.

Marjatta skrev:Sen är det ju också så, att det är vanligt med smålögner för att framstå i bättre dagar. Har man missat bussen och blivit sen kan man säga att den rätta bussturen aldrig kom, osv. Sånt förekommer en hel del även bland NT. Man vill framställa sig i bättre dagar.

Sen finns en gräns för hur mycket såna smålögner man kan köra med. Ibland kanske det kan vara så att den aspiga börjar med att imitera det där med smålögner, så gör ju alla andra, och inte har någon som helst känsla för nyanserna?

När jag var tonåring bodde jag i ett litet samhälle där jag kunde gå till skolan, affären osv.

När jag flyttade hemifrån var det till en större stad där jag var tvungen att lära mig använda kollektivtrafik. Det svåraste tyckte jag var att uppskatta bytestider. Om tidtabellen angav att buss1 anlände till bytesplatsen 2 minuter innan buss2 avgick borde det inte vara något problem att hinna med den för det står ju så i tidtabellen och därför måste det vara sant. Men i verkligheten så avgick buss2 ofta innan buss1 hunnit fram. Att säga att den rätta bussturen aldrig kom är ingen smålögn om man själv tror blint på tidtabellen.

Det tog ett tag innan jag lärde mig att jag måste ta den föregående buss1 för att vara säker på att hinna med buss2.


Min mamma har svårt att passa tider vilket jag tyckte var väldigt pinsamt. Så för att andra inte skulle märka om jag missat bussen hände det att jag tog taxi för att vara punktlig vilket blev rätt dyrt. Men jag tyckte det var värt det även om jag hade dåligt med pengar. Två gånger hände det att jag missade tåget till en annan stad så jag sprang iväg till macken och hyrde en bil för att ingen skulle märka det.


Min pappa är däremot överdrivet försiktig, om han märker att det är svårt att hinna med buss2 tar han buss1 flera avgångar i förväg och väntar skitlänge på buss2 för att vara säker på att hinna med den.

Nej! Ansvar är för folk som,..äh,..tar ansvar? It´s not my cup of tea, anyway!

Mats skrev:

Paladinen skrev:

Mats skrev:Trådrubriken antyder att man ska skriva om hur man själv hanterar frågor om ansvar. Jag kan meddela att jag inte känner igen mig själv i "Anders", så jag är väl inte typiskt aspig då?

Rubriken var iofs tar ni ansvar, inte hur tar ni ansvar .

Jag tolkade in att man inte bara skulle svara "ja" eller "nej" utan utveckla svaret lite, till exempel på vilket sätt man tar ansvar. Det var kanske en feltolkning av mig?

Man får gärna utveckla dock gjorde inte du det utan du skrev bara jag kanner inte igen mig i Anders aspie . Det var inte direkt att utveckla sitt svar i min mening

Liljan skrev:

Paladinen skrev:Ett exempel på vad jag menar kan vara följande fiktiva scenario. Anders aspie har praktik på Billys bageri och skall packa bröd 4 timmar per dag . Billy frågar Anders aspie om han kan tänka sig att göra småkakor för som behöver lite hjälp vid kak stationen. .

Anders aspie får ett aspis utbrott och stormar ut och går hem och slutar gå till praktiken.

Det utreds ifrån af och FK varför Anders aspie slutade och Anders säger Billy pushade mig och krävde mer än vi kommit överens om och det var inte avtalat att jag skulle göra småkakor.

Enligt Anders aspie är allt Billys fel att praktiken gick åt skogen Anders aspie kan inte se att hans aspiga oförmåga att kompromissa och anpassa sig till situationen ledde till att praktiken gick åt helvete utan allt är Billys fel enligt Anders.


Detta är ett typexempel på en aspie som inte nått mognad och kan ta ansvar för sin egen problematik .

Det där låter som ett missförstånd. Jag tycker också du uttrycker dig nedvärderande när du kallar det Aspie utbrott. Ingen skulle resonera på det här sättet om en blind eller rullstolsburen men med någon som har Asperger anses det helt okej. Ingen säger att den i rullstol vägrar ta ansvar och gå upp för trappan eller att den blinda vägrar att anpassa sig när någon möblerat om utan att säga till och personen som är blind snubblar över saker och inte hittar. Att ta ansvar är inte att erkänna sig som en lägre stående människa.

Många med Asperger behöver framförhållning och blir stressade när saker plötsligt ändras. Anders skulle troligtvis behövt veta att han skulle stå vid kakstationen några dagar innan och helst blivit tillfrågad på ett sätt där nej är ett helt acceptabelt svar. Det jag gör i ett sådant scenario är att jag lugnt förklarar att det gör mig stressad att byta aktivitet utan att ha blivit förvarnad och att jag tyvärr inte kommer klara av att vara kvar om jag inte får packa mitt bröd som bestämt. Att stressen känns som när en förälder tappar bort sitt barn i ett varuhus, att jag först blir lite orolig och stressad för att sen bli hysterisk. Vad jag behöver av dig (chefen) är förvarning minst x dagar innan och då vill jag veta hur länge jag ska stå där varje dag och vad jag ska göra. Så gör jag idag, förut ignorerade jag mina känslor och ställde mig vid kakstationen någon som resulterade i regelbundna sjukskrivningar.

De flesta Aspisar kan inte förklara till skillnad från neurotypiska har de inte fått lära sig som barn. Föräldrar förklarar konstant för NT barn varför de känner som de gör, att de är trötta, hungriga, att det måste göra ont när de slår sig etc. Aspisar är totalt berövade från den erfarenheten för föräldrarna förstår dem inte. Det betyder att det blir svårare för någon med Asperger att sätta ord på sina egna känslor. Jag kan göra det men jag tycker det är utmattande att aldrig få automatiskt förståelse och att när jag är ledsen eller upprörd måste jag sätta mina känslor åt sidan för att på ett pedagogiskt sätt lära ut.

Skillnaden är att du som du säger lugnt förklarar omständigheterna kring din situation i mina ögon är det att ta ansvar för sin situation.

Anders sprang hem låste in sig på pojkrummet och vägrade svara i telefonen och vid en utredning så vägrade Anders inse att hans agerande var irrationellt utan skyllde allt på chefen.

Anders sätt att agera är inte att ta ansvar det är att uppföra sig som en priveligerad bortskämd snorunge.

Paladinen skrev:Man får gärna utveckla dock gjorde inte du det utan du skrev bara jag kanner ite igen mig i Anders aspie . Det var inte direkt att utveckla sitt svar i min mening

Jag ställde också frågan om jag, utifrån att jag inte känner igen mig i "Anders", därmed inte är en typisk aspie. Det har jag ännu inte fått någon kommentar på.

Mats skrev:

Paladinen skrev:Man får gärna utveckla dock gjorde inte du det utan du skrev bara jag kanner ite igen mig i Anders aspie . Det var inte direkt att utveckla sitt svar i min mening

Jag ställde också frågan om jag, utifrån att jag inte känner igen mig i "Anders", därmed inte är en typisk aspie. Det har jag ännu inte fått någon kommentar på.

Ok jag uppfattade det inte som en fråga utan mer ett konstaterande framställt som en fråga . Jag känner inte igen mig i den här situationen så därför är jag inte typiskt aspig ?

Sedan så beror det sig väll på subjektiv uppfattning om vad som är typisk aspighet och det är troligtvis baserat på dom aspisar man haft unmgänge med.

Jag har upplevelser som gör att jag kopplar ihop just oförmågan att kunna jämka och att se saker ifrån en annan persons synvinkel som typiskt aspigt för så har dom flesta aspisar jag interagerat med betett sig.

Jättebra exempel är en bekant som alltid är sen , säger man klockan 18 så kommer hen med lite tur 20:00. Skall man plocka upp hen 18:00 så får man ofta stå och vänta 1-1,5 timmar innan hen är klar.

Det här är standard när det kommer till hen , en gång så skulle hen plocka upp mig och hen ringde när hen var utanför och jag sa ge mig 10 minuter jag skall bara ta på mig och låsa dörren.

Hen sa då att jag måste åka nu , jag vill dricka nu . Jag måste få festa nu .

Hen hade åkt iväg när jag kom ut så jag fick gå till festen.


Den här okännsligheten att hen låter mig vänta i 2 timmar men inte ens kan ge mig 10 minuter för att hen vill åka och hen måste få festa osv upplever jag som typiskt aspig , att bara kunna se saker ifrån sitt perspektiv och bara kunna känna av sina behov och låta sin aspighet köra över alla andra .

Mats skrev:Jag ställde också frågan om jag, utifrån att jag inte känner igen mig i "Anders", därmed inte är en typisk aspie. Det har jag ännu inte fått någon kommentar på.

Jag tycker vi är många som har sagt att inte alla aspiga mänskor är Andersar. Förmodligen inte ens en majoritet. Men även jag tycker att jag ser den här minoriteten (och har haft drag av bortförklarandet och och på andra-skyllandet själv).

Ju tyngre man upplever sina misslyckanden, desto svårare kan det vara att se sin egen del i dem. Därför skulle jag inte vilja skälla beteendet för fjortis-beteende. Jag tycker inte det är konstigt att folk hamnar här. Och ärligt talat: vad gäller några av mina tidigare misslyckanden förstod jag verkligen inte att jag själv hade del i dem. Jag tyckte inte jag kunde agera annorlunda. Om jag inte kan se min del i att det blir problem, tycker jag ju att allt ligger på omgivningen.

En del av det har jag säkert kvar. Alltså person X som uppenbarligen retar sig förskräckligt på mig och har behandlat mig väldigt illa (tycker jag). Det kan ju finnas skäl till att hon retat sig. Jag behöver inte måla upp bilden av henne som jättehemskt elak. Jag kan ta det lite mer easy ... jag försöker.

Paladinen skrev:Sedan så beror det sig väll på subjektiv uppfattning om vad som är typisk aspighet och det är troligtvis baserat på dom aspisar man haft unmgänge med.

Det låter rimligt, och så är det säkert för mig också - att det jag uppfattar som typiskt aspigt är baserat på de aspisar jag umgås med.

Därför uppfattar inte jag "Anders" som en typisk aspie. Jag har ingen som "Anders" i min bekantskapskrets. Jag har en (1) aspiekompis som i stort sett alltid kommer minst en timme försent, men hen har inga problem att acceptera att andra också kan ha svårt att passa tider.

Att min uppfattning om vad som är typiskt aspigt skiljer sig från din kan mycket väl bero på att man (jag) dras till personer som fungerar på ungefär samma sätt som man (jag) själv. De aspisar jag umgås med är inte som "Anders", så därför uppfattar jag inte "Anders" som typisk, utan som udda.

Marjatta skrev:

Mats skrev:Jag ställde också frågan om jag, utifrån att jag inte känner igen mig i "Anders", därmed inte är en typisk aspie. Det har jag ännu inte fått någon kommentar på.

Jag tycker vi är många som har sagt att inte alla aspiga mänskor är Andersar. Förmodligen inte ens en majoritet. Men även jag tycker att jag ser den här minoriteten (och har haft drag av bortförklarandet och och på andra-skyllandet själv).

Det är just det fetmarkerade jag tycker är konstigt. För mig betyder ett typiskt aspiebeteende ett beteende som en majoritet av aspisar uppvisar. Men det kanske betyder något annat?

Betyder det kanske bara att beteendet är vanligare bland aspisar än bland NT:s? Om ett beteende finns hos 2% av aspiser och 1% av NT:s, är det då ett typiskt aspiebeteende? För mig blir det konstigt att kalla ett beteende som inte finns hos 98% av aspisar för ett typiskt aspergerbeteende.

Mats skrev:

Marjatta skrev:

Mats skrev:Jag ställde också frågan om jag, utifrån att jag inte känner igen mig i "Anders", därmed inte är en typisk aspie. Det har jag ännu inte fått någon kommentar på.

Jag tycker vi är många som har sagt att inte alla aspiga mänskor är Andersar. Förmodligen inte ens en majoritet. Men även jag tycker att jag ser den här minoriteten (och har haft drag av bortförklarandet och och på andra-skyllandet själv).

Det är just det fetmarkerade jag tycker är konstigt. För mig betyder ett typiskt aspiebeteende ett beteende som en majoritet av aspisar uppvisar. Men det kanske betyder något annat?

Betyder det kanske bara att beteendet är vanligare bland aspisar än bland NT:s? Om ett beteende finns hos 2% av aspiser och 1% av NT:s, är det då ett typiskt aspiebeteende? För mig blir det konstigt att kalla ett beteende som inte finns hos 98% av aspisar för ett typiskt aspergerbeteende.

Att sakna social samt emotionell intelligens är väll dock rätt ofta förknippat med aspisar.

Mats skrev:För mig betyder ett typiskt aspiebeteende ett beteende som en majoritet av aspisar uppvisar. Men det kanske betyder något annat?

Jag tycker att "typiskt aspiebeteende" är inte bästa uttrycket i sammanhanget. Det har jag försökt uttrycka fast på lite andra sätt ...

Paladinen skrev:Jag har ett väldigt bra exempel ifrån verkliga livet och en person jag känner till på vad jag menar.

I följande scenario Kallar vi personen aspisen Anders (fiktivt namn).

Anders fick praktik och var duktig så praktikledaren frågade Anders om han vill utöka med mer ansvar och Anders fick aspig vrede och gick hem och vägrade svara i telefonen när praktiken ringde. Det blev självklart utredning och praktiken sa att dom ville se om det gick att ge Anders mer ansvar så att dom eventuellt kunnat anställa han i ett senare skede med "normal" lön. Anders hävdade att dom utnyttjat han och pushat han och försökt tvinga han tills saker långt över hans ansvarsgrad.

Anders strulade till det med förnyning av sin ersättning det var nån blankett som Anders inte fyllt i och skickat in i tid så Anders blev utan pengar naturligtvis låg inte felet hos Anders utan det var handledaren på FK som var boven i dramat och inte förklarat tydligt nog för Anders.
Tilläggas skall att anledningen till att blanketten inte kom in i tid var att Anders åkt iväg på festresa med kompisar och glömt bort blanketten i fyllan


Anders ville bo själv när han var 25 men klarade inte av att bo själv och fick flytta hem igen och felet låg enligt Anders inte hos Anders utan Anders målade upp ett scenarion där föräldrar och kompisar pushat och tjatat på Anders att flytta innan han var mogen så det var deras fel.

Och så här gick jargongen i stort i allt Anders företog sig och misslyckades med . Det var aldrig Anders fel enligt Anders utan alla andra ljög och lurade och tricksade och bluffade så stackars Anders alltid blev offret.

Jag tycker du beskriver minst två, kanske tre olika saker här. Ditt helt fiktiva exempel var tydligare och enklare, och därför bättre tycker jag.

Dels tycker Anders att allt är andras fel. Men han verkar också ha blivit "utsatt" för mer än han klarade av. Exakt vad och hur är svårt att veta, eftersom vi inte var där. Det är väl nåt slags reaktion, det där att låsa in sig och inte svara i telefon. Då mår han nog väldigt, väldigt dåligt. Det är helt fel sammanhang, tycker jag, för att prata om att ta ansvar i sitt liv.

En terapeut jag gick hos ett tag sade åt mig att sluta prata om saker jag "borde klara av" (för det klarar alla andra, typ, tänkte jag då). Det sättet att tänka blir lätt att skuldbelägga sig själv. Det är liksom inte vägen framåt. Och jag tror ingalunda att Anders är hjälpt av upplysningar som att han beter sig som en fjortis.

Paladinen skrev:Att sakna social samt emotionell intelligens är väll dock rätt ofta förknippat med aspisar.

Jag uppfattar det inte som att det är vanligt att aspisar saknar social samt emotionell intelligens. Min uppfattning (som är baserad på mig själv, min umgängeskrets och på vad jag läser på aspergerforum) är att den sociala och emotionella visserligen är lägre hos aspisar än hos NT:s (om man ser det på gruppnivå), men att den inte är i närheten av att saknas som den gör hos "Anders".

Jag uppfattar till exempel din sociala och emotionella intelligens som väsentligt högre än den hos "Anders".

Marjatta skrev:

Mats skrev:För mig betyder ett typiskt aspiebeteende ett beteende som en majoritet av aspisar uppvisar. Men det kanske betyder något annat?

Jag tycker att "typiskt aspiebeteende" är inte bästa uttrycket i sammanhanget. Det har jag försökt uttrycka fast på lite andra sätt ...

Då verkar vi vara överens i sak. Jag har bara varit dålig på att läsa mellan raderna, och det är kanske typiskt aspisar att vara det?

Mats skrev:

Marjatta skrev:

Mats skrev:För mig betyder ett typiskt aspiebeteende ett beteende som en majoritet av aspisar uppvisar. Men det kanske betyder något annat?

Jag tycker att "typiskt aspiebeteende" är inte bästa uttrycket i sammanhanget. Det har jag försökt uttrycka fast på lite andra sätt ...

Då verkar vi vara överens i sak. Jag har bara varit dålig på att läsa mellan raderna, och det är kanske typiskt aspisar att vara det?

inte finns text där