Själv tror jag de kände sig hotade av någon som förstod sig bättre på barnen än de själva. Just att beteendet uppträdde i samband med interaktion med barnen tyder definitivt på det.

Om det är någon tröst så har du sett en liten del av ett mycket större problem. Nämligen att i offentliga sektorns omhändertagarinstitutioner så vet stormä...förlåt, storkvinnorna hur saker och ting går till. Jag läste en gång om hur en kvinna som arbetade på ett daghem blev utfryst för att hon hade för vana att huka sig när hon talade till barnen.

Pemer skrev:Detta var hur denna personal börjar bete sig när de mötte en vuxen med diagnos inom autismspektrumet. Jag tycker det klassar bort dem fullkomligt från att jobba med barn med sådana diagnoser.

Fast nu visste ju inte de att jag också tillhörde spektrat. Och nu var ju jag en potentiell kollega till dem, inte ett av barnen, så de kunde ju inte ha bemött mig med samma tydlighet som med barnen.

Pemer skrev:Satans äckel. Detta är den så kallade "normala" världens sätt att frysa ut människor. Det är helvete i mig inte sådana här människor som ska ha arbeten, en lön och sitt på det torra, det är de om några som skulle leva i utanförskap och få gå och undra vad det är för fel på dem. För det är DEM det är fel på. Betydligt mer än på "oss"

Men det hjälper ju inte oss att racka ner på dem, det snarare stjälper oss ju. Ingen vill ha en sådan på sin arbetsplats som rackar ner på andra och tror sig vara perfekt själv. Och det är ju JAG som har en diagnos som gör att jag har svårt med socialt samspel. Då går det liksom inte att skylla allt ifrån sig.

mitzerl skrev:Men det hjälper ju inte oss att racka ner på dem, det snarare stjälper oss ju. Ingen vill ha en sådan på sin arbetsplats som rackar ner på andra och tror sig vara perfekt själv. Och det är ju JAG som har en diagnos som gör att jag har svårt med socialt samspel. Då går det liksom inte att skylla allt ifrån sig.

Men oavsett diagnos eller att du inte kanske gjorde som dom tänkt sig eller vad som helst så ska aldrig ett bemötande vara på detta sätt för det är respektlöst och tillhör inte en arbetsplats sätt utan är bevis på dålig kultur.

Man kan ju bara tänka vidare hur bemöter dom barnens potensiella annorlunda föräldrar? På samma sätt? Här är en arbetsplats som verkligen ska kunna möta allt.

Nu var du en arbetssökande och du ska fortfarande mötas med gott uppförande oavsett vad som hände!

Pemer skrev:Det påminner mig om hur jag brukade tänka efter många av de jobb jag sökte, och inte ens blev kallad till intervju för, när jag försökte vara aktivt arbetssökande under mitten av 90-talet, att det verkade närmast mer troligt än något annat att jag skulle ha gett rekryteringsansvarige intrycket att vara för bra och ett hot i konkurrensen om framtida befordringar, och valdes bort av det skälet.

Ju mer jag tänker på saken, så tror jag inte den gissningen var särskilt pjåkig...

Jag förstår att det säkert känns bäst för en själv att tänka så efter ett bakslag på arbetsmarknaden, men jag tror att den attityden i slutändan stjälper dig mer. Ingen vill ha en kollega som tror sig vara för mer och bättre än andra. Du likaväl som jag måste ju ha fått diagnosen av en orsak. Orsaken är svårigheter i socialt samspel. Då gäller det att man får vara medveten om det och vara ödmjuk.

Det är svårt att vara ödmjuk, om man därmed måste anse att varje gång en konflikt/ett missförstånd uppstår, så är man ensam ansvarig.

Alltså, oavsett vad du missat, så uppförde de anställda sig illa.

Mitzerl, jag tycker att du ska välja bort förslagen om att anmäla - det är en återvändsgränd. Du har en mängd frågor om vad som skedde, ställ dem. Fråga på ett vuxet sätt om de har uppfattat vad som skedde på samma sätt som du. Kanske har du varit för på. För all del, då har du lärt dig att du kan uppfattas för på. Kanske är du, liksom så många andra aspisar som misslyckats socialt tusentals gånger, överkänslig för andras bemötande. Det du uppfattade som utfrysning kanske var den normala tråkiga känslan som kan infinna sig när man kommer som ny till ett sammansvetsat gäng. Kanske har du reagerat väl starkt på någon liten signal från dessa personer och det du sedan erfar är deras reaktion på din reaktion.

Det finns hundratals troliga scenarion. Men om du inte återkopplar - utan att klaga eller kritisera - får du aldrig veta vad som gick fel. Eller om något verkligen gick fel.

Till sist gör det mig ont att läsa din berättelse, hemskt jobbigt för dig. Har inte svårt att känna igen mig i det du skrev. Men, för din egen skull: välj bort angreppsalternativet. Och välj bort deppalternativet (visst, lätt för mig att säga). Försök att lära dig något av det som hände.
Lycka till.

Men docfrasse, du håller väl i alla fall med att hon ska ringa deras chef, inte dom anställda som hon nu uppfattade som otrevliga?

Ja, det väl rimligt.

Alien skrev:Det är svårt att vara ödmjuk, om man därmed måste anse att varje gång en konflikt/ett missförstånd uppstår, så är man ensam ansvarig.

Alltså, oavsett vad du missat, så uppförde de anställda sig illa.

Tyvärr blir det nästan så i praktiken när man har vår diagnos. Eftersom vi har lätt att missförstå, så beror ju missförstånden på oss. Tråkigt, men sant.

Och saken är den att jag vet ju inte säkert om jag har tolkat den här situationen korrekt heller. Det är det som är problemet.

Jag har blivit illa behandlad förut en gång när jag gått dubbelt på ett ställe, men då visste jag att jag hade rätten på min sida och att jag inte "feltolkat" eller "tagit för personligt" för då var det en som var rent oförskämd mot mig, rent konkret oförskämd. Och det var ett ställe för vuxna utvecklingsstörda och där är jag "hemma" om man säger så. Då visste jag också att jag inte gjort något fel. Så då ringde jag och klagade för chefen efteråt.

Men det här känns lite svårare. Jag har inte jobbat med autistiska barn förr, så därför vet jag inte om jag gjort något grovt fel eller inte. Och det att personalen ignorerar en är mer subtilt och blir svårare att klaga på. Det kan ju vara jag som har tolkat det så bara, det vet jag ju inte helt säkert ! Folk har sagt åt mig förut i andra sammanhang att jag "alltid tolkar saker till min egen nackdel". Så jag vet ju inte om jag har blivit illa behandlad, eller om jag bara tolkat situationen så. Det är det som är problemet!

docfrasse skrev:Kanske är du, liksom så många andra aspisar som misslyckats socialt tusentals gånger, överkänslig för andras bemötande. Det du uppfattade som utfrysning kanske var den normala tråkiga känslan som kan infinna sig när man kommer som ny till ett sammansvetsat gäng. Kanske har du reagerat väl starkt på någon liten signal från dessa personer och det du sedan erfar är deras reaktion på din reaktion.

Precis! Det är just det som är problemet. Jag vet inte om jag har blivit illa bemött, eller om det är jag som är överkänslig för andras bemötande. Särskilt inte som jag redan vet att jag är väldigt känslig för sådant.

Så därför vet jag ju liksom inte vad som är fallet i just den här situationen! Och därför blir det lite svårt att klaga också...

Nej, jag förstår vad du menar, mitzerl.

Och jag har inget särskilt färdigtänkt.

Men rent allmänt: vi kan inte "bara" vara ödmjuka heller och ta på oss att alla missförstånd beror på oss bara för att de gör det. Lika litet som en benförlamad alltid (numera) ska behöva ta det fulla ansvaret för att inte kunna gå.

Den där totala ansvarigheten för något man inte rår för, och alla andras frikort att reagera respektlöst av hjärtans lust*, slängde mina trettiofem första år rätt i papperskorgen och gav mig (såvitt jag kan bedöma) svåra tilläggshandikapp för mina återstående. (Och det gäller inte mig mer än en massa andra.)

*Oavsett om man vet om att den andra är handikappad eller ej - jag hade ingen "diagnos".

Håller med Zombie.

Ett sätt när du ringer och frågar är att säga rakt på att "ja, jag var ju och provarbetade och undrar hur ni tycker att det gick?"

Om personen hinner fråga dig först så kan du säga "jag tycker att det gick ok men det var något som jag inte förstod med en fråga som kom upp att jag inte skulle prata så mycket med barnen vilket jag inte förstod syftet med att undvika?"

Fortfarande har du en vänlig ton men gör det till en sakfråga och inte en känslofråga.

docfrasse skrev:Mitzerl, jag tycker att du ska välja bort förslagen om att anmäla - det är en återvändsgränd. Du har en mängd frågor om vad som skedde, ställ dem. Fråga på ett vuxet sätt om de har uppfattat vad som skedde på samma sätt som du. Kanske har du varit för på. För all del, då har du lärt dig att du kan uppfattas för på. Kanske är du, liksom så många andra aspisar som misslyckats socialt tusentals gånger, överkänslig för andras bemötande. Det du uppfattade som utfrysning kanske var den normala tråkiga känslan som kan infinna sig när man kommer som ny till ett sammansvetsat gäng. Kanske har du reagerat väl starkt på någon liten signal från dessa personer och det du sedan erfar är deras reaktion på din reaktion.

Det finns hundratals troliga scenarion. Men om du inte återkopplar - utan att klaga eller kritisera - får du aldrig veta vad som gick fel. Eller om något verkligen gick fel.

Till sist gör det mig ont att läsa din berättelse, hemskt jobbigt för dig. Har inte svårt att känna igen mig i det du skrev. Men, för din egen skull: välj bort angreppsalternativet. Och välj bort deppalternativet (visst, lätt för mig att säga). Försök att lära dig något av det som hände.
Lycka till.

Jättebra svar!

Jag håller med docfrasse i det han sa. Mycket klokt.

Sen vill jag bara inflika en sak som kanske bäst lämpar sej för en egen tråd.... men nu är det ju så att du har AS, något som räknas till autismspektrumtillstånden... kan det göra att du på ett naturligt sätt fick kontakt med barnen rent spontant, UTAN att göra alla dessa "inlärda scheman" som normalstörda personer måste lära sej utantill?
Dvs att du kände i "ryggmärgen" hur du skulle närma dej barnen, och inte bara behandlade dem exakt likadant och så som det står i böckerna?

Förstår du hur jag menar?

Det tänkte jag lite på också. Och då kan det naturligtvis finnas en poäng i att nämna det, så att om inte annat den här övriga personalen fattar att vad de såg var en väl- och högfungerande vuxen som själv har diagnos inom AST som kom och mötte barnen. Att få den informationen kan i alla fall hjälpa dem att lära sig något nytt.

Kanske t o m att öppna ögonen lite mer, förstå sammanhangen, ändra uppfattning och vara beredda att se Mitzerl som kollega och behandla dig med respekt i fortsättningen... men det är väl att hoppas på mycket...

Hej Mitzerl, jag har varit sjuk i flera dar och missade den här tråden. Tycker det låter som regelrätt utfrysning och vad det beror på är förstås inte lätt att veta.

rdos skrev:Själv tror jag de kände sig hotade av någon som förstod sig bättre på barnen än de själva. Just att beteendet uppträdde i samband med interaktion med barnen tyder definitivt på det.

Möjligen skulle det kunna vara så... autistiska barn brukar ju gilla dig.

Eller så råkade du bara bryta mot någon annan oskriven regel, kanske den där om att man som ny bör titta och tiga, som någon nämnde innan. Men jag tycker ändå inte det gör det acceptabelt att frysa ut dig sådär. Det måste ju vara hemskt sak att bli behandlad som om man inte fanns! Lider med dig.

Jag tror att du kan ha kommit till ett ställe som har en inbyggd obalans och din personlighet/personkemi rubbade de instabila ytterligare. Synd att så oproffsiga människor arbetar med de barnen tycker jag bara. Att du slipper jobba med labila människor är fördelen med det hela. Hoppas du hittar en ny grupp barn där personalen fungerar! Sök inte fel hos dig i detta, för det handlar uppenbart om deras egen oförmåga!

Inger skrev:
Eller så råkade du bara bryta mot någon annan oskriven regel, kanske den där om att man som ny bör titta och tiga, som någon nämnde innan. Men jag tycker ändå inte det gör det acceptabelt att frysa ut dig sådär. Det måste ju vara hemskt sak att bli behandlad som om man inte fanns!

Det händer nog såväl från NT till NT som från AS till AS, också, på tal om sånt som kommit upp här inne. Fast det är ju inte roligare för det... Och HEMSKT att inte veta VAD som hände, om de "är såna" mot alla nya eller om man gjort nåt man inte fattar...

Jag kan inte se att du gjorde något fel. Tvärtom verkar personalen ha varit äckligt oprofessionell. Sådär avvisande och fräckt uppför man sig inte! Om det är någon tröst kan jag säga att jag har varit i liknande situationer, men då har folk gått bakom ryggen på mig och gaddat ihop sig med chefen (det här var innan jag fick min diagnos).
Men jag tycker inte att du skall prata med chefen. Då framstår du i NT-arnas värld som en "skvallerbytta" och skulle förmodligen bara få problem. Skit i det där stället, det är uppenbarligen de som har problem!