Jag är med i ett teatersällskap och går in i olika roller, som jag hoppas blir olika beroende på vilken roll jag spelar ( har fått flera manus ).

Min fråga är, har hört att vi med diagnosen bara kan vara oss själva och kan ha svårt att träda in i andra roller, vad tycker ni eller är det främst de som har svårare autism.



Christer

Eftersom jag hela tiden under min uppväxt försökte passa in så har jag lärt mig en massa roller. Jag fattade inte att man skulle köra med bara en personlighetstyp, för det krävs ju olika metoder för att funka med olika människor, så därför kärde jag mig prata på lite olika sätt.

Jag har dock förstått att sådant beteende främst uppstår hos kvinnliga aspergare, medans männen oftare är "sig själva" hela tiden.

Ok, då vet jag mera hur du har haft det. Tack för det.


Christer

Belackare och kritiker brukar skjuta in sig på att de "aldrig har hört talas om" att någon med AS skulle kunna ägna sig åt TV-inspelningar och liknande, som jag gör en del när erbjudanden kommer - jag är alltså med på olika förmedlingssajter som www.statist.se och www.filmcafe.nu och har fått ett och annat kul jobb i reklamfilm och i humor-TV, exempel finns att se på www.youtube.com/AndePeme

Men det finns ju inget som säger att AS-drag skulle komplett omöjliggöra sådana sidor och färdigheter. Länge har det florerat ett rykte om att Robert Gustafsson skulle ha AS... det skulle inte alls förefalla omöjligt, och om det är sant skulle det kunna betyda hur mycket som helst om det kunde gå att få det bekräftat, särskilt om Robban själv gick ut med det helt öppet i media.

Pemer skrev:Men det finns ju inget som säger att AS-drag skulle komplett omöjliggöra sådana sidor och färdigheter. Länge har det florerat ett rykte om att Robert Gustafsson skulle ha AS... det skulle inte alls förefalla omöjligt, och om det är sant skulle det kunna betyda hur mycket som helst om det kunde gå att få det bekräftat, särskilt om Robban själv gick ut med det helt öppet i media.

Varför skulle det betyda så mycket om det visade sig att Robert Gustafsson har AS och om han då gick ut med det i media?

Så att folk med AS kan säga?: "Det är inget fel på mig, Robert Gustafsson har ju också AS"
"Jag kan visst bli en komiker, Robert Gustafsson har ju AS"

Det finns en massa märkliga människor här i världen som ändå lyckas inom diverse olika områden. Om dom har någon slags diagnos och vad det isf är intresserar mig inte. Förmodligen är dom ändå feldiagnostiserade..

Jack skrev:Varför skulle det betyda så mycket om det visade sig att Robert Gustafsson har AS och om han då gick ut med det i media?

Så att folk med AS kan säga?: "Det är inget fel på mig, Robert Gustafsson har ju också AS"
"Jag kan visst bli en komiker, Robert Gustafsson har ju AS"

Nej.
Det skulle betyda mycket för att det ger en mycket bättre bild av AS åt gemene man.
Att folk känner till något bra och som de gillar, med AS, inte bara vad de hör Engla Höglunds mamma kalla en mördare.

Bror Duktig skrev:Nej.
Det skulle betyda mycket för att det ger en mycket bättre bild av AS åt gemene man.
Att folk känner till något bra och som de gillar, med AS, inte bara vad de hör Engla Höglunds mamma kalla en mördare.

Ständigt detta lobbande. Vissa människor blir mördare andra komiker.

95% av människorna är neurotypiska. Jag är det inte.
Om nu 95% av Aspergarna vore mördare så skulle jag inte vara det.
Det är inte bra att låta sig stämplas hur som helst. Jag är varken mördare eller komiker. Jag tycker inte att man ska bry sig så mycket om hur ens diagnos utmålas bland gemene man. Det är bättre att hitta sin styrka i sig själv än bland andras utlåtanden. För övrigt är du också människa och borde oroa dig mer över att det finns så pass få människor på jorden som överhuvudtaget uppvisar några friskhetstecken.

Visst visst, men nu är ju läget sådant att en jättemajoritet av oss med AS inte skulle drömma om att våga vara öppna med sin diagnos just för att okunskaperna och ofta vrångbilderna är så spridda.

I en optimal värld skulle neurotypikerna FATTA vad AS var, och BJUDA TILL för att lägga upp regler och system så att även vi skulle kunna få samma chanser - att kraven på folk lades på nivåer som ALLA fixade, och inte bara alla utom vi, osv...

För att åtminstone rent hypotetiskt kunna nå dit en vacker dag så behövs det POSITIVA FÖREBILDER som kan visa puckona i den grå massan att aspergare kan vara några av de... ja, några av de "bästa", några av de som "alla" gillar som duktiga artister och liknande.

Av det skälet skulle jag verkligen jubla om uppgifterna om Robban stämmer och blev allmänt kända. Sådant SKULLE vara positivt!

Pemer skrev:Visst visst, men nu är ju läget sådant att en jättemajoritet av oss med AS inte skulle drömma om att våga vara öppna med sin diagnos just för att okunskaperna och ofta vrångbilderna är så spridda.

Är det verkligen pga vrångbilderna av Asperger som du inte vågar gå ut med det?
Jag tror de flesta är rädd för att berätta att de har en diagnos överhuvudtaget. Asperger är väl ändå en ganska "mild" diagnos bland diagnoserna om man nu kan uttrycka sig så.

I en optimal värld skulle neurotypikerna FATTA vad AS var, och BJUDA TILL för att lägga upp regler och system så att även vi skulle kunna få samma chanser - att kraven på folk lades på nivåer som ALLA fixade, och inte bara alla utom vi, osv...

Vad är det för chanser du vill ha?

För att åtminstone rent hypotetiskt kunna nå dit en vacker dag så behövs det POSITIVA FÖREBILDER som kan visa puckona i den grå massan att aspergare kan vara några av de... ja, några av de "bästa", några av de som "alla" gillar som duktiga artister och liknande.

Fördomar kommer att finnas bland människor oavsett hur många Robert Gustafsson som "kommer ut ur garderoben". Det gäller att lära sig att försvara sig mot dom på egen hand.

Jack skrev:Är det verkligen pga vrångbilderna av Asperger som du inte vågar gå ut med det?
Jag tror de flesta är rädd för att berätta att de har en diagnos överhuvudtaget. Asperger är väl ändå en ganska "mild" diagnos bland diagnoserna om man nu kan uttrycka sig så.

Du har inte ens uppfattat att jag är helt öppen om min diagnos, och här talar om desto fler andra som inte vågar, och i hur hög grad massor av dessa har beskrivit detta, och varför de inte vågar? Läs på lite på forumet, vet ja, så kan du ju återkomma till diskussionen när du vet vad det är jag pratar om...

Vad är det för chanser du vill ha?

Själv hade jag också velat bli sedd av arbetsgivare för det arbete jag hade kunnat utföra, liksom av det motsatta könet för vad jag har att ge i relation... nu med min Asperger-utstrålning och majoritetens patologiska oförmåga att förstå riktigt alla runt omkring sig har jag avfärdats som något jävla skräp som inte varit något att ha. Varken fått chansen att kunna få arbeten som hade kunnat funka, eller en social och emotionell livssituation som jag skulle ha mått som bäst av... de chanserna hade jag hemskt gärna velat ha redan under de 22 första åren som vuxen...

Fördomar kommer att finnas bland människor oavsett hur många Robert Gustafsson som "kommer ut ur garderoben". Det gäller att lära sig att försvara sig mot dom på egen hand.

Jag tror definitivt inte du har rätt här, men visst - vi ägnar oss bara åt spekulation än så länge.

Men nog tycker jag det känns osannolikt att grogrunden för rent okunniga fördomar och myter, yttranden av slaget "Anders! Jag tror du har aschberg... narcism..." osv... inte skulle bli mindre om var och varannan människa började känna till vad Asperger verkligen är och det blev allmänt känt att ett brett tvärsnitt av kända människor inom vitt skilda fält händelsevis har det...

EDIT: Glömde ju lägga till det viktiga ordet "inte" i sista stycket när jag klippte om det till dess nuvarande form.

Vad vi pratar om här kan sägas vara symboler. Symboler är ett jätteviktigt och väldigt komplext ämne som har massor av inverkan på oss. Som det redan har sagts: om det fanns en positiv symbol för AS så hade folk och fä inte haft samma problem som många har nu i att ta AS som något med värde.

Jack har en poäng i att man inte kan överlåta ansvaret för att rättfärdiga sin existens helt på andra men lasset måste verkligen inte vara så tungt att bära som det antagligen är för en del. Fördomar är inte något som man bör odla eller låta andra odla bara för att de alltid kommer finnas i någon form. Ju mindre felaktiga sådana desto bättre.

Jack skrev:Det är bättre att hitta sin styrka i sig själv än bland andras utlåtanden.

Det utesluts inte av det jag menade.

För övrigt är du också människa och borde oroa dig mer över att det finns så pass få människor på jorden som överhuvudtaget uppvisar några friskhetstecken.

Det gör jag också.

Pemer skrev:Du har inte ens uppfattat att jag är helt öppen om min diagnos, och här talar om desto fler andra som inte vågar, och i hur hög grad massor av dessa har beskrivit detta, och varför de inte vågar? Läs på lite på forumet, vet ja, så kan du ju återkomma till diskussionen när du vet vad det är jag pratar om...

Nä, du har rätt. Jag läser inte speciellt mycket här. Kortare perioder oftast. Jag ber om ursäkt för det.

Själv hade jag också velat bli sedd av arbetsgivare för det arbete jag hade kunnat utföra, liksom av det motsatta könet för vad jag har att ge i relation... nu med min Asperger-utstrålning och majoritetens patologiska oförmåga att förstå riktigt alla runt omkring sig har jag avfärdats som något jävla skräp som inte varit något att ha. Varken fått chansen att kunna få arbeten som hade kunnat funka, eller en social och emotionell livssituation som jag skulle ha mått som bäst av... de chanserna hade jag hemskt gärna velat ha redan under de 22 första åren som vuxen...

Många människor blir diskriminerade på arbetsmarkanden. De saknar erfarenhet osv. Det kan inte Robban göra något åt.
Du kanske behöver särskilda behov för att kunna arbeta på en viss arbetsplats. Då är det inte konstigt att en del arbetsgivare ryggar tillbaka. Och behöver du inte några speciella behov varför skulle du då inte få ett visst arbete som du behärskar? Du kanske har berättat om din diagnos vilket någon arbetsgivare blivit skrämd av. Ja om du ändå inte behöver några särskilda behov så kan du ju hålla tyst om det. Jag vet inte. Jag bara funderar lite kring det hela. Jag vet inte vad du har för erfarenheter.
Men det låter konstigt att det bara skulle varit din "Aspergerutstrålning" som hindrat dig.
Vad gäller relationer så förstår jag inte riktigt hur du funderar.
Är det ditt eget syndrom du är missnöjd med eller är det människors syn på det?
Jag har inte heller särskilt lätt för att få till stadiga relationer men jag kan inte klaga på att jag inte har haft tillräckligt med chanser.
Jag ser ju hur en del män hypnotiserar sina "offer" in i relationer och det är egentligen ingen som förstår hur det går till. Tjejer jag har varit intresserad av har plötsligt blivit tillsammans med trasiga kylskåp osv.
Många tjejer fungerar så. De kan inte försvara sig.
Dom blir liksom invevade i förhållanden som visserligen inte håller särskilt länge men det är ändå tragiskt att se.
Jag fungerar inte som dom männen. Jag vill att hon medvetet ska komma till mig och inte att jag ska behöva dra i henne.
Men jag beklagar mig inte. Jag vill inte bli som dom. Och dom kvinnor som inte kan försvara sig vill jag egentligen inte ha. Den insikten har jag fått.
Men du beklagar dig över? Att du är dig själv? Att du inte kan förställa dig? Det är ju det dom flesta gör.
Jag är glad att jag tillhör minoriteten och en dag hittar jag säkert en minoritetsflicka också.
Jag hoppas att även du gör det.

Men nog tycker jag det känns osannolikt att grogrunden för rent okunniga fördomar och myter, yttranden av slaget "Anders! Jag tror du har aschberg... narcism..." osv... inte skulle bli mindre om var och varannan människa började känna till vad Asperger verkligen är och det blev allmänt känt att ett brett tvärsnitt av kända människor inom vitt skilda fält händelsevis har det...

I slutändan handlar det alltid om vem du ÄR och inte om vem andra tror att du är.

Pemer skrev: Länge har det florerat ett rykte om att Robert Gustafsson skulle ha AS...

Robert Gustafsson dementerar å det bestämdaste att han skulle ha AS eller andra NPF-drag i självbiografin Från vaggan till deadline, läs sidor 290-291.

KrigarSjäl skrev:

Pemer skrev: Länge har det florerat ett rykte om att Robert Gustafsson skulle ha AS...

Robert Gustafsson dementerar å det bestämdaste att han skulle ha AS eller andra NPF-drag i självbiografin Från vaggan till deadline, läs sidor 290-291.

skönt för honom, hur skulle det sett ut om han var på något vis onormal?

-

jag håller absolut med om att det vore positivt om någon känd och uppskattad person "kom ut" som aspie/npf.
det vore fantastiskt om sådana saker inte skulle spela någon roll, om vi kunde möta varann förutsättningslöst. men nu var världen inte så. därmed inte sagt att man ska/bör/måste smussla med vem man är bara för att världen inte alltid visar förståelse, men det är inte alltid så enkelt som att stå upp för sig själv, inte bry sig om andra, och övriga floskler.

för att dra en parallell var det inte många som för 10-15 år sen hade kunnat skriva i sitt cv att de är sambo/förälder tillsammans med en person av samma kön. men nu är det många som gör det utan att det är en jättegrej, och jag tror inte att det hade sett likadant ut om inte folk i stugorna kommit i kontakt med ex-vis mark och jonas, eller eva och efva.

("den där mark, han verkar juh JÄTTEmysig, är HAN fikus? jamen de kanske inte alla är sexgalna djävulsdyrkande pervon. där ser man.")

men vägen dit var lång (och långt ifrån färdigvandrad), och man kan knappast klandra de som inte vågade "stå för" sin sexualitet, när de sociala/samhälleliga följderna var så omfattande. för att inte tala om risken för direkt våld och förföljelse.

Måste bara göra ett litet inlägg här.

Först, synd att diskussionen kom ifrån ämnet lite. Diskussionen gällde väl från början teater och roller och om en person med AS kan gå in i roller eller ej.

Anyway, jag vill bara säga att jag älskar teater och tanken på att just lämna rollen som "sig själv" och gå in i en annan roll och kunna vara "vem man vill" så att säga. Har ganska länge faktiskt funderat på att prova på teater men feg som man är så har jag aldrig gjort det. När jag dock ser på teater (vilket inte händer ofta) så får jag alltid en sorgsen känsla för att jag inte håller på med teater och en wow-känsla (att jag tycker att teater är häftigt och läckert och att jag vill) samt en känsla av ren, stark och skär vilja - helt enkelt en längtan efter att utöva teater.

Tror att denna längtan efter att hålla på med teater, eller film för den delen (älskar för övrigt film och allt som har med det att göra: ett av mina stora intressen i livet) och gå in i olika roller för mig dels bottnar i att jag aldrig har trivts med mig själv (har många gånger HATAT mig själv) och dels att jag tror att jag skulle vara duktig på att anta andra roller.

Vet inte om jag är en ovanlig aspie med detta sagt men ja så är det för mig iaf. Jag kan nog lätt gå in i olika roller och varje gång jag fått en chans och inte min dåliga självkänsla eller mitt dåliga självförtroende har hoppat ivägen så har jag antagit roller och spelat på och kört. Jepp jepp så är det. Fråga om ni undrar nåt eller tyck till angående om jag är ovanlig eller ej.

/Little J

Jag lajvar och jag har inga problem alls med att spela olika roller och karaktärer.

Ugghhhh, en annan fördom om Asperger jag AVSKYR! (jag beskyller inte alls TS nu)

Skulle snarare säga att det är tvärtom, att de som har AS, plus att de försöker kämpa sig in i mängden o försöka vara som alla andra. Och sen det här också att när man går in i en annan karaktär med en annan miljö, story, bakgrund etc, det är en underbar flykt ifrån sig själv och verkligeheten. Såhär är och känner jag, personligen, om teater o skådespel. Sen så måste de som spottar ur sig fördomar inse och försöka förstå att AS är också mycket individuellt och att ingen är den andra lik, samma med teater. Det beror på vad din personlighet är, vad du gillar, vad du är bra på, hur och på vilka sätt du gör saker o ting på. Det är helt individuellt.
Sen vill jag också säga så här att ofta så är det att med skådespelare, både proffessionella o hobbymässigt, inte bara verkligen helt och fullständigt går in i sin roll o blir den karaktären, vi kan också improvisera väldigt trots att vi är i en viss karaktär och verkligen leva ut den. Särsilt med en karaktär vi förstår fullt ut.

Det här är så jag ser det hela plus att det är en individuell grej.
Jag personligen, också i vardagen i en del situationer, skyddar mig själv med en viss mask, skepnad och beteende för att jag inte litar på vem som helst och därmed inte öppnar mig själv för vem som helst heller. Och sen tycker jag det är både skönt, kul, spännande och äventyrligt att fly från mig själv och bara helt o hållet bli någon annan person. Det gjorde jag en hel del i gymnasiet o typ hela min skoltid.

Att spela teater och pjäser och sådant i skolan var bland det värsta jag viste. Då som nu är det helt omöjligt för mig att spela en sådan roll, jag bara känner mig löjlig och stoppar upp hela tiden och funderar på om publiken också upplever mig lika löjlig. Jag förstår inte ens att jag gick med på att göra sådant i skolan, hade det varit idag skulle jag ha blåvägrat dumheterna.

Kan nog göra dom flesta roller, har väldigt lätt för att bli "nån annan"

Ugghhhh, en annan fördom om Asperger jag AVSKYR! (jag beskyller inte alls TS nu)

Vem beskyller du då om man får vara nyfiken?

Jag tror också att många med AS har lätt för att gå in i roller, dock inte alla. Själv tycker jag det är roligt att vara någon annan en stund. För många kan det nog underlätta om det finns ett manus att hålla sig till. Jag har sysslat mycket med teater, även improvisationsteater. Egentligen gillar jag inte att prata inför folk, men om jag går in i en roll går det bra (eller om jag pratar om ett specialintresse). Jag gick t.ex. ofta in i en roll när jag skulle hålla föredrag i skolan.

Jag vill starta en ensemble med främst funktionshindrade, inte minst sådana som aldrig vågat sig på att stå på en scen. Några principer jag tänkt mig:
1. Teater på EGNA villkor. Ingen "normal" cirkelledare som talar om för en vad teater är och hur den ska spelas.
2. KREATIV teater. Vi vågar hitta på nya grejer och avfärdar inte varandras idéer som "så kan man inte göra", "ingen regissör gör så" eller "det har vi inte tid med". Ingen jantelag, däremot kan vi gärna göra sketcher eller pjäser om jantelag.
3. Teater om hur SAMHÄLLET fungerar, inte minst för oss funktionshindrade. Men även sketcher och andra grejer om lite vad som helst.
4. HÖGKLASSIG teater, vilket inte alls betyder att inte alla kan vara med eller att vi inte ska vara nöjda med oss själva. En sketchidé kan gärna börja som ett experiment men behöver sedan utvecklas och när vi är nöjda så ser vi vad som kan göras ännu bättre. Visa de jävlarna att vi törs - och att vi är bäst
5. ÖPPENHET om typiska "gruppdynamiska" problem som säkert kommer att finnas här som på alla andra ställen. Ser någon hur en hackordning börjar ta form så ska det fram och upp och analyseras sönder. Typ att människor 'känner efter' vilka som är lite mer ledare(helt naturligt för flockvarelser) och när de kommer med en idé så nickar alla bifall men om någon mindre populär skulle komma med samma idé så vågar folk säga emot eller avfärda den för att själva bli accepterade och inte 'bråka'.
6. Vill man fortfarande inte stå på scen så finns det mycket ANNAT att göra; rekvisita, dekor, manus, manusbearbetning, organisation, 'medlemsvård', marknadsföring och så regissera förstås!

Självklart kommer de vanliga problemen att finnas med även här:
Svårt att komma överens Åtgärd: Organisation
Medlemmarna uteblir (vanligare och värre än man tror...) Åtgärd: 'medlemsvård'
Publiken uteblir (extremt vanligt) Åtgärd: Marknadsföring
Man får ingenstans att spela upp Åtgärd: Mer marknadsföring!

Det här inte ett påstående att det kommer att lyckas, har själv misslyckats kapitalt med ett par projekt - men jag har lärt mycket av det - och det här är en utmaning, oavsett om man tror att det kommer att lyckas.
Det viktiga just nu är att alla som blir det minsta intresserade samlar sig i ett nätverk så att vi kan se hur mycket resurser det finns.

Little J skrev:Vem beskyller du då om man får vara nyfiken?

Ber om ursäkt för mitt sena svar, måste missat den här.
Ok, vilka beskyller jag? Som sagt, man vill ju inte dra alla över en kam, men de jag beskyller och pekar ut är först och främst "normala", eller NT's? Plus de fördomsfulla som jämt ska ha massa förutfattade meningar och tro etc om personer med funktionsnedsättning och andra sjukdomar, mest allt som har med det psykiska att göra. Såna fördomsfullt folk som tror det vet och kan så mycket utan att faktiskt läsa på och överhuvudtaget vara öppna för nåt nytt, unikt och annorlunda.
Och tyvärr, Asperger Syndrom har det varit jäkligt mycket och tillräckligt med fördomar och förutfattade meningar om!