Man kan fråga sig varför en psykiater har erfarenhet av medicinering av dementa. Det stora mentalsjukhus som fanns i närheten av min hemstad hade dock "ålderdomshemsavdelningar", de hette så. Vet ej vilka som befolkade dessa avdelningar men en spontan gissning kan vara en blandning av kroniker (den som togs in på mentalsjukhus kom ju sällan därifrån) som blivit gamla och skruttiga, och gamla som blivit dementa på ett sådant sätt att de inte gick att ha på vanliga ålderdomshem.

Marjatta skrev:Det låter rimligt, att alla tillstånd som kroppssjukvården sade "det där hör inte hemma hos oss" om, hamnade på mentalsjukhusen. Före de rimligt effektiva medicinernas tid vete sjutton om inte till och med personer med svår epilepsi kunde hamna där. Vem skulle annars ta hand om dem, liksom.

Ha! Om inte annat borde jag få pris för att ha åstadkommit trådens (hittills) längsta mening. Jag vet, jag borde stycka upp den, men nix: jag ska stå för mina akademiska brister i all ynklighet.

Vildsvin skrev:

Någon skrev:

Vildsvin skrev:Nu blev jag väldigt nyfiken. Du behöver inte nämna några detaljer, det räcker med upphovsmannens namn för att stilla min nyfikenhet.

Jag har ingen lust och det tillför ingenting till historien i sig.

Det gör det förstås inte, jag tyckte mest det lät som ett klassiskt exempel på ett universitet som håller kvar vid gamla idéer pga lokala auktoriteter trots nya forskningsresultat från utlandet som visar på motsatsen.

Ännu vanligare på småhögskolor med hybris.

Första omgången jag pluggade på KI hade jag två lärare som i varsin kurs berättade om en ganska ny studie, som bevisade att en relativt vanlig operation var värdelös. Det rörde sig om behandling av någon typ av knäsmärta - ev. vid artros men jag kan minnas fel. När inget annat fanns att göra, gjordes ibland en operation bestående av att man öppnade knäet, ta bort lite brosk och sy igen. Alla visste att den operationen inte var jätteeffektiv, och det fanns egentligen ingen bra teori som kunde förklara varför detta skulle minska knäsmärtorna. Ändå utfördes operationen, när inget annat fanns att erbjuda patienten.

Någon/några forskare bestämde sig för att visa att behandlingen inte hjälpte öht. De gjorde en riktig dubbel-blind-studie. Patienter randomiserades till att antingen bli opererad efter metoden eller få en placebobehandling, bestående av att knäet öppnades men inget brosk togs ut. Mycket riktigt fanns ingen skillnad mellan grupperna. Operationen var värdelös. Det enda den gjorde var att orsaka smärta efter operationen samt behov av rehab, och kostade pengar i onödan.

Detta var en extremt ovanlig typ av studie. Idag, när de etiska prövningarna av medicinska studier är så stränga, är det ytterst tveksamt om studien hade kunnat genomföras. För att det ska anses etiskt att be patienter vara med i en studie, måste de ha något att vinna på det. Det vanliga är ju att man har en ny behandling som man tror kan hjälpa patienterna. I detta fall fanns inget att vinna. Om forskarna haft fel, och behandlingen faktiskt hjälpt, hade de som randomiserats till kontrollgruppen faktiskt förlorat på att vara med i studien istället för att få den riktiga operationen. Då hade troligen läkarna som genomfört studien hamnat i rejäla blåsväder, och förstört alla möjligheter till forskarkarriär (däremot hade de förstås kunnat fortsätta som läkare).

Någon skrev:Både i Sverige och internationellt har fysioterapeuter som doktorerat och leder egna forskningsgrupper försökt sprida kunskap om mindre invasiva och ofta mer effektiva behandlingar av ledsmärtor.

Kanske fortfarande OT.
Fast diskrepansen mellan tilltron på ledkirurgi och vad mycket forskning visar om träning som behandling, kan kanske liknas vid kognitiv dissonans?

förmågan att tänka utanför boxen som en tillgång vad gäller att våga se när allmänt erkända sanningar inte håller, borde vara en relevant, on topic-aspie-fördel.

Någon skrev:

förmågan att tänka utanför boxen som en tillgång vad gäller att våga se när allmänt erkända sanningar inte håller, borde vara en relevant, on topic-aspie-fördel.

Tolkar jag dig rätt om jag påstår att den aspiga förmågan att tänka utanför boxen är bra att ha vid kognitiv dissonans? Att aspiga personer klarar det bättre än andra?

dissonansteori, teori framlagd av den amerikanska psykologen Leon Festinger för att förklara förändringar av attityder och handlingsmönster.

Kognitiv dissonans avser det obehagliga känslotillstånd som uppstår när en person samtidigt omfattar sinsemellan oförenliga attityder, eller när det råder en konflikt mellan vederbörandes attityder och handlingar. Detta leder till en strävan att förändra attityderna eller handlingarna så att de blir förenliga (konsonanta) med varandra.

Man kan t.ex. minska dissonansen mellan ”jag röker” och ”rökningen orsakar cancer” genom sådant som att sluta röka, genom att förringa bevisen för sambandet mellan rökning och cancer, genom att anta att risken för cancer vid rökning är mindre än risken av den stress som rökandet hjälper oss att få bukt med eller genom att söka stöd av rökare och undvika icke-rökare.

Inom artificiell intelligens kallas det överanpassning när ett system tar hänsyn till för många detaljer istället för att göra generaliseringar. Det överanpassade systemet är bättre än det generaliserande på att besvara träningsfrågorna men när nya frågor kommer vinner det generaliserande systemet eftersom det inte tar hänsyn till irrelevanta detaljer.

Ignatius skrev:En intressant detalj med Kejsarens nya kläder är att H C Andersen sannolikt hade Aspergers syndrom. Sagan kan därför läsas just som ett utslag för Aspergarens bristande sociala kompetens och behov av att säga sanningen i tid och otid. Andersen öste ur egna erfarenheter.

Någon skrev: Ignatius skrev:
En intressant detalj med Kejsarens nya kläder är att H C Andersen sannolikt hade Aspergers syndrom. Sagan kan därför läsas just som ett utslag för Aspergarens bristande sociala kompetens och behov av att säga sanningen i tid och otid. Andersen öste ur egna erfarenheter.



..och när den fula ankungen växte upp och hittade de andra svanarna, fann den sin tillhörighet..

Någon skrev:Jag ska börja kalla mina svårigheter för överanpassning, tror jag.
Undrar om det ingår i diagnosen anpassningsstörning