Hej!
Jag upplever mig som en säregen konstnärssjäl som är ganska rörig och t.ex. inte planerar så bra. Många konstärssjälar är/var nog personer med ASD-problematik (även om många har NT-problem).
Ibland tänker jag mig att "konstnärssjäl" är ett annat sätt att benämna folk med problem.

I mitt fall är det musik och teater som jag gillar.
Jag planerar inte så bra i det konstnärliga heller men detta är liksom en annan typ av planering men det är fortfarande jobbigt pga dålig självkännedom om jobbigt med det sociala så jag har inget specialintresse där allt är skönt när jag gör nått.
Eftersom jag ej har en mentalsjukdom så behöver jag inte de vanliga terapierna.

Vad säger ni som har erfarenhet utav detta? Vad för hjälp har ni fått?

Hej. Tar till mig lite om det du skriver. Är själv lite av en konstnärssjäl. Måste sätta på datorn, gå in på karaoke sajten och sjunga då o då, annars fattas nåt. Mitt sätt att uttrycka mig kan man säga är via sång o musik. Har sedan ca 3 år tillbaka en plats på Satelliten här där jag bor. På Satelliten så kan jag få spela keyboard, sjunga och spela teater. Var i höstas med och samverkade o stod på scen. (Vår regissör samt sång coach hade skrivit en musikal) Vi satte upp 12 st. föreställningar, som var intressanta o lärorika att vara med i. Kul att det blev en musikal, för jag vill sjunga mest. Detta var den tredje uppsättningen jag var med i.


Annars så har jag tävlat i musik, och kommit tvåa. Ska troligen tävla igen i höst. Man får köra cover lr egenskrivet så det är kul och varierade bidrag som är med.

Jo eftersom vi lägger extra märke till detaljer är det lättare för oss att göra unika saker och projekt jämfört med NT-personer, saker som de ej hade tänkt på.

Tyvärr har jag aldrig varit bra på instrument och musik, har ej fingermotoriken eller minnet för ackord för det, har testat gitarrlektioner men det blev bara att jag och musikläraren satt och diskuterade gamla band i ett par timmar, lärde mig aldrig något. Någon gång har jag funderat på att föröka börja med något jag har mer intresse för, gillar Tattoo/Militärmusik så jag har funderat på trummor ibland för jag har mycket bra taktkänsla och trummar mycket även fast jag inga trummor har, har även funderat på ett blåsinstrument, för jag älskar redan att vissla och jag kan vissla vilken melodi som helst utan bekymmer.

Men jag har alltid gillat att sjunga, det har jag gjort för släkten bland annat, sjungit någon låt, och när vi skulle sjunga för någon som på födelsedagar så förväntade sig alla att jag skulle börja och ta tonen för det var underförstått att jag var bra på sång.

Sen gillar jag att teckna, måla och rita, då brukar jag kunna fokusera på konstverket i timtal utan att tröttna, man kan rensa huvudet på tankar och slappna av, att förverkliga något man tänker på i ett verk är jättebra för att må bättre.

Sen gillar jag andra pyssel, typ dekorering, vid jul har jag alltid gjort riktigt fina pepparkakshus med massor av färger, snö och figurer som ska vara så verklighetstroget som möjligt. När jag var liten byggde jag mycket med lego, både fritt men också följde instruktionerna och byggde lego. Hade kanske fortsatt med lego in i vuxen ålder men föräldrarna förstörde allting när jag var i tonåren när de skulle ''damma'' och ''städa'', mina byggen var inte lika viktiga för dem som de var för mig, och sen dess rörde jag aldrig en legobit igen.

Sen har jag deltagit i teater, jag är bra på att härma, tycker det är roligt, härma röster, härma dialekter, härma språk, härma vadsomhelst, det är roligt. Dock är inte teater något för mig, jag har en otrolig scenskräck och brukar skaka innan jag talar inför grupp, brukar få hjärtklappning, så jag gör aldrig det något mer efter skolåren.

Sen gillar jag att lägga pussel, men det kanske inte lämnar utrymme för det kreativa? Det är i alla fall bra tidsfördriv och det känns tillfredsställande när det är klart, något man kan verkligen fokusera på i timmar, sen kan man ju hänga upp pusslet i en ram så får man en fin tavla, det är alltid något.

Det var en liten historia om min kreativa sida, vet inte om jag glömt något?

Hej på dig!

Jo, jag känner igen mig lite grann i det du säger.
Jag gick bild/design på gymnasiet men redan på dagis så var mina lärare väldigt förvånade över min estetiska begåvning. Sång, dans, pyssel, måleri och att skapa är mina starka sidor. Jag kan allt detta utan hinder och jag sitter sällen och grubblar över vad jag ska åstadkomma.
Idéerna flödar 24/7 och om jag inte får utlopp för dem så blir det ångest och tvångsbeteenden tack vare detta (OCD mm.)

Många med autism, ADHD och ADD är väldigt kreativa eftersom våra hjärnor tänker olika och ser på saker från en annan vinkel än andra "normala" hjärnor. Enligt mig är det positivt då vi är perfekta inom yrken som läkare, hantverkare, arkitekter, skomakare, innovatörer och självklart konstnärer!

Hitta din väg - det är mitt bästa råd Gott nytt år på dig också!

Jag gillar att sjunga och måla målningar och bygga saker av trä. Och jag är intresserad av statyer och skulle gärna göra några. Så jag har en konstnärlig sida. Men jag gör det ofta lite på en impuls, efter en känsla eller en tanke. Jag byggde en stor trappa framför ett hus till exempel, en lite dekorativ trappa, inte en vanlig trappa, byggde allt utan ritningar och på frihand. Det fungerade och det ble bra, men det hade varit smartare att planera lite och ha en plan innan man börjar. Men jag blir inspirerad och bara börjar. Jag skulle nog behöva lite hjälp ibland från någon som är lite mer strukturerad. Några bra tips och råd.

Men det är en sak jag gör som jag inte riktigt förstår själv. Jag vill inte att någon ska veta att det var jag som gjorde det. Eller höra mig sjunga. Jag visar inte folk mina målningar, jag sjunger bara när jag är ensam och om någon ser en tavla eller en stol eller något jag har gjort till exempel, säger jag aldrig att jag gjorde den. Det är lite för privat på ett sätt, för personligt. Så har det alltid varit.

Kanske hände något när jag var liten som förstörde något i mig, jag vet inte. Men jag döljer allt jag gör så gott jag kan. Men jag ser andra människor visa upp saker och göra saker offentligt och de gillar att göra det, de har inget emot det. Jag undrar lite hur det är att inte dölja vad man gör, hur det känns. Om någon frågar mig "har du gjort den?" finns det något i mig som ropar "nej!" och jag blir väldigt stressad.

Miwaa skrev:Idéerna flödar 24/7 och om jag inte får utlopp för dem så blir det ångest och tvångsbeteenden tack vare detta (OCD mm.)

Jag känner inte dig så jag kan inte säga något just om just din situation men vad jag kan säga är detta: oftast, enligt mig, så tar man in sina problem in i det "konstnärliga". Då får man liksom ingen hjälp utan skyller sina problem med tex. planering på att man är konstnärlig.
Det är märkligt att så många på detta forum inte ens kan tänka på just detta.

Folk kanske ser det konstnärliga som en terapiform men jag tror inte riktigt på detta även om det snuddar vid olika terapiformer.
Jag vet inte om det är så bra att ta in sina problem i tex sången för en sånglärare kanske inte klarar av att hjälpa till med ASD-problematiken (vissa kan ju hjälpa till med prosodi osv men bara om det är svårigheter med rösten osv.).

Jag tar in mina svårigheter in i det "konstnärliga" och detta är kanske något som ni inte gör. Att ha ett intresse där man slipper svårigheterna låter ju skönt men så fungerar det inte för mig. Ni kanske ser det "Konstnärliga" som ett underbart specialintresse men jag gör inte det. Jag slipper inte undan det jobbiga. Jag kanske blir ännu mer frustrerad pga mina intressen.

Aspigt folk kan vara konstnärliga eller helt renons på denna egenskap. Förmodar att aspigt folk är överrepresenterade bland såväl framgångsrika konstnärer som forskare, pga egenskapen att tänka utanför de på förhand givna ramarna. Inom konstnärliga kretsar är toleransen för mer eller mindre avvikande beteende av hävd större än vanligt. Samma har åtm. gällt inom forskarvärlden.

Tror att begreppet "konstnärssjäl" omfattar såväl en del aspigt folk som bipolära - hypomaniskt tillstånd kan vara otroligt kreativt - och säkert även flera andra slags människor.

dandansson skrev:Jag tar in mina svårigheter in i det "konstnärliga"

Jag målar tavlor bara när jag är deprimerad eller mår dålig. Jag tycker att det är lite konstigt själv, men om jag har en bra dag och mår bra så fungerar det inte. Jag har försökt men nej, det fungerar helt enkelt inte. Om jag är ledsen eller deprimerad, så fungerar det. Tankarna flödar på andra sätt, inspirationen är annorlunda. Allt är annorlunda, mer intensivt på ett sätt. Och det hjälper mig faktisk, att måla distraherar mig lite från det som stör mig.

men självklart kan man se det konstnärliga som en hjälp då man kan få hjälp med planering av en musiklärare om man har tur men de flesta kan nog inte så mycket om detta utan hjälper nog mest NT-personer. Vi personer med ASD kan ibland behöva mer förstående lärare som kan mer om våra svårigheter.

Marjatta skrev:Aspigt folk kan vara konstnärliga eller helt renons på denna egenskap. Förmodar att aspigt folk är överrepresenterade bland såväl framgångsrika konstnärer som forskare, pga egenskapen att tänka utanför de på förhand givna ramarna. Inom konstnärliga kretsar är toleransen för mer eller mindre avvikande beteende av hävd större än vanligt. Samma har åtm. gällt inom forskarvärlden.

Tror att begreppet "konstnärssjäl" omfattar såväl en del aspigt folk som bipolära - hypomaniskt tillstånd kan vara otroligt kreativt - och säkert även flera andra slags människor.

men är det inte dåligt att se bipolaritet som konstnärligt och inte mentalsjukdom?

dandansson skrev:men är det inte dåligt att se bipolaritet som konstnärligt och inte mentalsjukdom?

Nu förstår jag inte vad du menar. Jag skriver inte "bipolaritet är konstnärligt". För övrigt kan man verkligen inte påstå detta om alla med autism heller. Förmodligen inte ens om en majoritet. Bara tillräckligt många för att i gruppen konstnärer hitta en överrepresentation av både bipolära (troligen då särskilt de som ofta upplever hypomani) och ev. också människor med autism.

I folkmedvetandet är kopplingen mellan konstnärlighet och psykisk sjukdom oerhört vanlig. Samma med allmänt "udda" människor.

Marjatta skrev:I folkmedvetandet är kopplingen mellan konstnärlighet och psykisk sjukdom oerhört vanlig. Samma med allmänt "udda" människor.

Ja, det är den bilden jag också har. Dessutom verkar kreativa människor ha lättare att bli beroende av alkohol eller droger, jag tycker man väldigt ofta ser folk som har den kombinationen. Jag funderar på om det är samma områden i hjärnan som styr båda delar?

Huggorm skrev:

Marjatta skrev:I folkmedvetandet är kopplingen mellan konstnärlighet och psykisk sjukdom oerhört vanlig. Samma med allmänt "udda" människor.

Ja, det är den bilden jag också har. Dessutom verkar kreativa människor ha lättare att bli beroende av alkohol eller droger, jag tycker man väldigt ofta ser folk som har den kombinationen. Jag funderar på om det är samma områden i hjärnan som styr båda delar?

Många författare, uppfinnare och konstnärer är bipolära och har kreativa perioder när de har ett skov. Har en bipolär släkting och när hen har ett skov är den tid då det blir saker uträttade och allt verkar flyta, ber man hen ta ner månen under en sådan period är inte det ngt problem. Sen går det en tid och då är allt tillbaka i den mörkaste av depressioner, är hemskt att ha det så, för de kan aldrig planera eller ha en tillsvidare anställning...

Huggorm skrev:Dessutom verkar kreativa människor ha lättare att bli beroende av alkohol eller droger, jag tycker man väldigt ofta ser folk som har den kombinationen.

Det sambandet kan nog se ut på rätt många olika sätt. Många bipolärer självmedicinerar med alkohol. Osv.

Jag har haft hjälp av en bok, som när jag hittade den på svenska hette så dumt som ”Öka din kreativitet”. Fast på engelska heter den ”The artists way”. Författaren heter Julia Cameron. Hon har arbetat som manusförfattare, regissör och producent i Hollywood och boken är numera en klassiker. Den finns i ny svensk pocket på Adlibris och har tydligen fått en bättre titel:
https://www.adlibris.com/se/bok/lev-kre ... 9188845511

För mig hjälpte det att följa bokens råd ganska noga. Jag gjorde processen på egen hand och har gjort om den flera gånger.

Boken hjälpte mig att förstå mig på min egen kreativitet lite bättre och att våga vara lite mer strukturerad än jag var innan.

Marjatta skrev:

Huggorm skrev:Dessutom verkar kreativa människor ha lättare att bli beroende av alkohol eller droger, jag tycker man väldigt ofta ser folk som har den kombinationen.

Det sambandet kan nog se ut på rätt många olika sätt. Många bipolärer självmedicinerar med alkohol. Osv.

det är ett bra sätt att uttrycka det på. Själv har vissa personer med AST-problematik valt att gå in i det konstnärliga som en "självmedicinering". För mig var det dåligt.

SVT sänder nu en dokumentär om Evert Taube och han verkar ha tagit in sina problem i det konstnärliga och istället för att faktiskt ta itu med dem så skyllde han (eller andra) på att han var en konstnärssjäl. Fast jag vet inte just exakt hur det var för Taube men man kan ju undra om det inte var så. Sedan så säger jag inte att Taube had ASD-problematik för det vet jag inget om.

Marjatta skrev:

dandansson skrev:men är det inte dåligt att se bipolaritet som konstnärligt och inte mentalsjukdom?

Nu förstår jag inte vad du menar. Jag skriver inte "bipolaritet är konstnärligt". För övrigt kan man verkligen inte påstå detta om alla med autism heller. Förmodligen inte ens om en majoritet. Bara tillräckligt många för att i gruppen konstnärer hitta en överrepresentation av både bipolära (troligen då särskilt de som ofta upplever hypomani) och ev. också människor med autism.

I folkmedvetandet är kopplingen mellan konstnärlighet och psykisk sjukdom oerhört vanlig. Samma med allmänt "udda" människor.

du kanske inte gör det men det finns folk som romantiserar mentalsjukdomar eller AST.

Konstnärssjäl är väl benämningen en del vill ha på sig själva eller man sätter på andra när det kommer till individer som inte vill eller förmår att ta sig i kragen och ta ansvar för sitt liv utan flummar runt och låter någon annan ta smällen.

Boken som jag nämnde längre upp i tråden handlar delvis om myterna om kreativitet, som att det är nödvändigt att vara självdestruktiv, flummig eller missbrukare för att kunna skapa.
Den förklarar hur viktigt det är att ta hand om sig själv i vardagen, för att kunna och orka skapa.
Och innehåller en massa övningar i att hitta tillbaka till den lust att hitta på olika saker, som väldigt många har i barndomen och som ofta minskar med åren.

LordNelson skrev:Konstnärssjäl är väl benämningen en del vill ha på sig själva eller man sätter på andra när det kommer till individer som inte vill eller förmår att ta sig i kragen och ta ansvar för sitt liv utan flummar runt och låter någon annan ta smällen.

Ibland är det så. Inte alltid.

Konstnärssjäl enligt denna definition är, av något skäl, alltid manliga. Kvinnor förväntas klara av hus och barn och ev. också försörjning, oavsett hur mycket konstnärssjälar de är.

Låter som en intressant bok, Någon.

Marjatta skrev:

LordNelson skrev:Konstnärssjäl är väl benämningen en del vill ha på sig själva eller man sätter på andra när det kommer till individer som inte vill eller förmår att ta sig i kragen och ta ansvar för sitt liv utan flummar runt och låter någon annan ta smällen.

Ibland är det så. Inte alltid.

Konstnärssjäl enligt denna definition är, av något skäl, alltid manliga. Kvinnor förväntas klara av hus och barn och ev. också försörjning, oavsett hur mycket konstnärssjälar de är.

Kom att tänka på denna artikel https://www.dn.se/kultur/karolina-ramqv ... sitt-barn/

Någon skrev:

Marjatta skrev:

LordNelson skrev:Konstnärssjäl är väl benämningen en del vill ha på sig själva eller man sätter på andra när det kommer till individer som inte vill eller förmår att ta sig i kragen och ta ansvar för sitt liv utan flummar runt och låter någon annan ta smällen.

Ibland är det så. Inte alltid.

Konstnärssjäl enligt denna definition är, av något skäl, alltid manliga. Kvinnor förväntas klara av hus och barn och ev. också försörjning, oavsett hur mycket konstnärssjälar de är.

Kom att tänka på denna artikel https://www.dn.se/kultur/karolina-ramqv ... sitt-barn/

Tyckte det var en fin text.

Marjatta skrev:

Någon skrev:

Marjatta skrev:
Ibland är det så. Inte alltid.

Konstnärssjäl enligt denna definition är, av något skäl, alltid manliga. Kvinnor förväntas klara av hus och barn och ev. också försörjning, oavsett hur mycket konstnärssjälar de är.

Kom att tänka på denna artikel https://www.dn.se/kultur/karolina-ramqv ... sitt-barn/

Tyckte det var en fin text.

Den var spärrad för mig! Mem vem vill läsa DN egentligen!

Marjatta skrev:

LordNelson skrev:Konstnärssjäl är väl benämningen en del vill ha på sig själva eller man sätter på andra när det kommer till individer som inte vill eller förmår att ta sig i kragen och ta ansvar för sitt liv utan flummar runt och låter någon annan ta smällen.

Ibland är det så. Inte alltid.

Konstnärssjäl enligt denna definition är, av något skäl, alltid manliga. Kvinnor förväntas klara av hus och barn och ev. också försörjning, oavsett hur mycket konstnärssjälar de är.

Kan det inte vara så att folk med ASD-problematik ibland blev konstnärssjälar förr (kanske inte lika mycket idag)? Konstiga personer med extrema talanger för tex måleri, sång eller snickeri kan vara ganska mycket aspiga. En del hittar denna talang och ses som lite udda men accepterade pga sin talang.
Just teatermänniskor framställs oftast som människor med problem. I alla fall i Hasse Ekmans filmer.
Vad skiljer detta från ett specialintresse?