Hej, jag har varit inne i systemet i snart tio år, fick min aspergerdiagnos för ca 6 år sedan och hade aktivitetsersättning tills jag var 30. Sedan ansökte jag om sjukersättning vilket blev avslaget på grund av att "alla resurser inte är uttömda". Jag har försökt på alla sätt att förklara att jag inte klarar av yttervärlden/stress/etc men nu är det som det är och jag "måste" göra något. Jag har nu blivit erbjuden antingen förstärkt samarbete eller finsam, är det någon här som varit med i de projekten? Vad tyckte ni?

Har någon något annat, t ex en kurs eller liknande som ni gått via vården som ni tycker hjälpt er? Ni som blivit hjälpta att komma in i någon sysselsättning, hur trivs ni och vad gör ni?

Tacksam för alla tips och åsikter!

Har du inte någon "styrka" du kan exploita?
I dialog med handläggare, försöka få en praktikplats på ställen där du kan utnyttja eventuella styrkor.

Behöver ju inte ens vara bra-på-matte, om du gillar pokemon så kan du ju passa i en spelbutik å ba sortera kort... Om du t.ex kan memorera exakt alla pokemon som finns så e ju det en fördel i rätt butik.
Å ja, sånna butiker finns.

Jag fick hjälp via arbetsförmedlingen med stöd från habiliteringen att påbörja en arbetsmarknadsutbildning inom svetsning. Det har gjort så jag nu kan jobba med svets industrirobotar.

Själva utbildningen var skräddarsydd för mig med olika stöd osv.
Sen själva yrket är i mina ögon asperger utopi! Då man arbetar självständigt, ingen som pratar med en när man står där och svetsar! Vet inte hur många ljudböcker och poddar jag lyckats lyssna igenom.

Jag fick aktivitetsersättning/utvecklingsersättning under tiden jag studerade sen fick jag anställning redan innan utbildningen var klar.

Detta funkade för mig men vi är alla olika, men jag är övertygad om att alla kan bara man får rätt förutsättningar och stöd!

Hej, jag fick hjälp att hitta den DV / sysselsättning jag har idag via FUGA ( Eller om det var Solom , minns inte riktigt ). Hade provat på andra DV - inriktningar, men klarade inte av de riktigt. Idag är jag deltagare i kommunens DV, med inriktning teater, och trivs bra. Har nära till jobbet - det tar mindre än 10 minuter att gå. Var i höstas med i en nyskriven musikal, och vi satte upp 12 st. föreställningar. Detta var en prövning som var nyttig. Älskar att stå på scen och framför allt sjunga som i den nyskrivna musikalen. Har sjungit i hela mitt liv, eller nja sen jag var 20 år typ. Har lite scenvana då jag varit med i revy tidigare. Oj, kanske O.T men...


Har innan denna DV både då varit på andra DV, och praktiserat i butiker, små som större. Detta med att fronta, och hjälpa kunder samt fylla på varor i en butik tilltalade mig och passar mig mycket ( bara inte butiken är alltför stor, då blir jag förvirrad ). Ja...det var lite historik om mig och mina erfarenheter.

Tack för era svar.

Jag undrar också hur ni gör för att klara av att ha två världar, liksom en värld hemma, kanske med en relation, och sen en värld utanför, alltså på jobb eller liknande. Bor ni själva? Jag har sambo och känner att jag bara klarar av en värld, och eftersom min relation är det viktigaste för mig är jag så rädd att det kommer förstöras om jag måste ha ännu en värld (vilket blir min enda värld i huvudet just då). Jag kan bli deprimerad och aggressiv av stress och förvirring, och jag vill ju inte att det ska gå ut över min hemsituation som jag nu klarar av så gott jag kan, och där jag mår bättre än jag gjort tidigare i mitt liv. Hur gör ni för att klara av det?

Känner ni att era liv har blivit bättre av sysselsättningen?

Du har alltså aldrig arbetat förut? Eller har du försökt men inte klarat av/orkat med det? Har du inte heller studerat sedan du slutade skolan?

Det kan ju vara trevligare och lättare än du befarar. Så ge det en chans. Men känner du att du inte klarar av stressen får du ju sjukskriva dig.

Om inget arbete/praktik känns möjligt så får du kontakta din läkare och be hen skriva ett intyg att du inte klarar och aldrig kommer att klara av att arbeta. Det är en förutsättning för att få sjukersättning (men ingen garanti).

DV är en annan möjlighet. Då kan LSS-handläggaren leta efter något som passar dig och ni kommer överens om hur mycket du ska vara där (varannan dag, varje dag men bara halva dagar etc). Men DV förutsätter att man har aktivitetsersättning el sjukersättning.

Jag hade ett vanligt arbete tidigare. Men när jag fick barn blev det svårt med orken. Dessutom ökade kraven på snabbhet och flexibilitet i arbetslivet. Så det blev förtidspension för mig.

loopi skrev:Jag undrar också hur ni gör för att klara av att ha två världar, liksom en värld hemma, kanske med en relation, och sen en värld utanför, alltså på jobb eller liknande.

Jag hade svårt att reda ut det ett tag. När jag kom hem från jobbet på eftermiddagen tänkte jag att jag ska ju tillbaka på jobbet snart. Det är bara några timmar egentligen. Så jag satte mig ner och väntade, det verkade meningslöst att göra något annat. Så jag tröttade ut mig själv lite, antingen var jag på jobbet eller så väntade jag på att gå till jobbet.

Det funkar inte. Man måste separera det, Man måste ha fritid. Jag slet ut mig och kraschade och lärde mig det den hårda vägen. Man måste jobba med det och vänja sig vid det, separera arbete och fritid. Ha ett liv, göra saker.

Skogkatt skrev:

loopi skrev:Jag undrar också hur ni gör för att klara av att ha två världar, liksom en värld hemma, kanske med en relation, och sen en värld utanför, alltså på jobb eller liknande.

Jag hade svårt att reda ut det ett tag. När jag kom hem från jobbet på eftermiddagen tänkte jag att jag ska ju tillbaka på jobbet snart. Det är bara några timmar egentligen. Så jag satte mig ner och väntade, det verkade meningslöst att göra något annat. Så jag tröttade ut mig själv lite, antingen var jag på jobbet eller så väntade jag på att gå till jobbet.

Tack alla för era svar!

Exakt så hade jag det också när jag var yngre och hade ett vanligt jobb, eller studerade (har haft timjobb och pluggat två kurser, alltid samma problem). Plus att jag nästan varje morgon önskade att jag skulle bli påkörd av en bil på väg till jobb/skola. Det var innan jag visste att jag har asperger. Jag gick alltid in i allt med en positiv inställning och tänkte att den här gången blir det annorlunda, men slutade alltid med ångest, stress och depression. Då hade jag ingen relation ens, så min hemvärld var relativt "neutral" och kravlös, men ändå så blev det för mycket.

Skogkatt, hur lärde du dig att skilja på hem och jobb, och hur såg/ser ditt liv ut hemma? Förlåt om det blir för personligt, i så fall behöver du inte svara. Ni andra, hur gör ni för att hantera hemmalivet ihop med er sysselsättning?

loopi skrev:Skogkatt, hur lärde du dig att skilja på hem och jobb, och hur såg/ser ditt liv ut hemma?

Det jag pratade om hände när jag var i början av 20-årsåldern, så det var ett tag sen. För att skilja mellan hem och arbete var jag tvungen att tänka annorlunda. Se på världen på ett lite annorlunda sätt. Och det tog tid, man måste tvinga sig själv och försöka vänja sig vid det tror jag. På den tiden bodde jag ensam i en liten lägenhet i Norges absolut värsta och mest deprimerande stad, Oslo. Jag var i ett förhållande och jag gjorde det nog lite svårt. Jag tror inte att jag var lätt att leva med.

loopi skrev:Jag gick alltid in i allt med en positiv inställning och tänkte att den här gången blir det annorlunda, men slutade alltid med ångest, stress och depression.

Jag gjorde samma sak. Du försöker och tror att det blir annorlunda den här gången. Efter att ha gjort det 2-300 hundra gånger gav jag upp ett tag. Man blir ju så ledsen og deprimerad. Men man måste bara fortsätta försöka.

@loopi


Ja, det kan jag säga, att mitt liv blivit bättre utav sysselsättningen. Jag får ner min rastlöshet , och syssla med det jag älskar allra mest.

@Chrilleb

Vad skönt, kul att du hittat rätt!

@loopi

Jag har fru och två döttrar, jag känner ingen mig att energin inte räcker till för både jobb eller dylikt och familj, jag har fått prioritera familjen. Jag umgås inte med mina kollegor, fikar / äter lunch själv. Följer heller inte med på diverse after works osv. Varit tydlig med min chef att jag funkar bäst så och de av förvåning faktiskt accepterade det.

Just själv jobbet ger mig struktur på livet och det in sin tur ger mig ett lugn, för jag är i stort behov av rutiner. Då jag jobbar inom industrin med stämpelklocka så är allt minut styrt, exempel har jag rast 9.17 - 9.32. Det är som att min hjärna kan slappna av från all vardagsstress då jag vet vad, när och hur saker skall genomföras.

Kan säga att det har tagit mig ca 10 år att hitta balansen.

Som jag skrev i tidigare inlägg, alla har vi olika förutsättningar för just hur balansen skall se ut. Det viktiga är ju ändå att du skall finna en plats där Du trivs!