Kahlokatt skrev:mystiska försvinnanden av båtar och flygplan i Bermudatriangeln

Det finns stora bubblor av metangas på havets botten där. När de stiger upp till ytan tunnas vattnet ut, för mycket gas och för lite vatten och allt på ytan sjunker till botten. Allt har en förklaring.

Olyckor orsakade av osalig ande?

Higginson Highway i Chatsworth, Durban, Sydafrika, är ökänd för sina många dödsolyckor. Här brukar kriminella stå på viadukter och kasta ned stenar på bilar, varefter de rånar skadade förare och passagerare på sina ägodelar. Det händer också att förarna förlorar kontrollen över sina fordon och sladdar av vägen ned för vägbanken. Ibland dör folk i tragiska frontalkrockar.

Många av olyckorna skylls på skylls på motorvägens eget spöke, som kallas Highway Sheila. Eftersom hon är en osalig ande, tror man att Sheila har en "livskvot" att fylla varje år och att hon uppnår sitt mål genom att dyka upp mitt på vägen och få förare att vika av, vilket ofta leder till dödsolyckor.

Nyligen reste en ung poliskonstapel och hans familj hem sent en kväll på Higginson Highway när han nästan körde på en kvinna i vitt som stod mitt på vägen. Familjen blev väldigt skrämda av incidenten, men tror att Gud skyddade dem från att skadas.

Swift Runner - besatt av en Wendigo?
(TW: KANNIBALISM)

Berättelser om Wendigo fyller flera sidor i böcker om algonquian-folkens mytologi. Varelsen beskrivs som en humanoid kannibal med hjorthorn, som festar på människokött för att överleva i hårt, kallt klimat. Enligt legenden var den allra första Wendigon en jägare som gick vilse i vildmarken under vintern och som drevs att bli kannibal för att överleva. Detta fick honom att förvandlas till en Wendigo, dömd att vandra i skogen på jakt efter fler offer.

På 1800-talet blev en cree-indiansk man vid namn Swift Runner långsamt beroende av alkohol. Han fick sparken på sitt arbete som vägvisare för North West Mounted Police och blev alltmer våldsam allt eftersom tiden gick. 1878 ledde Swift Runner in sin hustru och deras sex barn, samt sin svärmor och sin bror i skogen, dödade dem och åt dem.

Polisen fann urgröpta i skogen, samt även en behållare med människofett, och arresterade Swift Runner. Han sade till polisen att han hade varit besatt av en Wendigo, vilket fick honom att utföra massakern.
Ingen trodde på honom och Swift Runner befanns vara skyldig. Han dömdes till döden och avrättades i december 1879.

Blev de uppätna av en lusca?

Lusca, i karibisk folktro beskriven som en 35 meter lång varelse, hälften drake och hälften bläckfisk, är ett havsmonster som sägs bo i vattnen utanför Andros island i Bahamas. I vissa versioner av berättelsen sägs att varelsen har huvud och torso som en haj, medan nederdelen är en bläckfisk.

En teori är att lusca, eller Leviathan som den ibland kallas, är spöket av en kvinna som drunknade och förvandlades till ett odjur. En annan teori är att lusca är en sjöjungfru eller siren som har placerats på jorden av nymfer för att försöka lura sjömän i döden.

I en TV-serie som heter River Monsters handlade ett av avsnitten om luscamonstret. Man framförde en teori om att varelsen kunde vara ansvarig för att många simmare hade försvunnit när de utforskade de "blå hål" som omger Andros. Till de saknade hör 38-årige Liu Guandong, Wesley Bell och 72-årige John William Batchelor. Batchelors båt har hittats, men inte han själv.

Fantomen på Operan och hans vänner
(översättning av Top Ten Hauntings at the Theater av Aaron Fox, publicerad på Listverse 23 november 2021).

Teatermänniskor är ökända för att vara väldigt vidskepliga. T.ex. säger man "bryt benet" i stället för "lycka till" och vägrar nämna en viss pjäs med häxor och skotska kungar. Å andra sidan är det knappast någon överraskning att nästan alla aktivt använda teatrar har ett spöke.
Hemsökta hotell och kusliga kyrkogårdar brukar få stor uppmärksamhet, men nu är det dags för några teaterspöken att äntligen träda fram ur kulisserna.

Oregon Shakespeare Festival i Ashland, Oregon

Oregon Shakespeare Festival tillkom 1935 och är inte bara en stad, utan en samling med tre olika spelplatser som mellan februari och oktober används för att spela runt elva pjäser om året. Fastän det är döpt efter barden själv, har ensemblen spelat även annat än Shakespeare sedan 1960. Emellertid har en viss Charles Laughton velat framföra sin tolkning av Kung Lear...även efter sin tragiska död 1963.

Laughton föddes i Scarborough i Skottland 1899, blev skådespelare vid 27 års ålder och debuterade på scenen i West End i London. Under de kommande trettio åren var han med i Broadwayproduktioner och hade huvudroller i filmer, men det var inte förrän 1961 som han skulle få uppfylla sin livslånga dröm om att få spela Kung Lear, i Shakespearepjäsen med samma namn, när den sattes upp på Oregon Shakespeare Festival. Han skulle också få huvudrollen som den komiske riddaren Falstaff i Muntra fruarna från Windsor. Sorgligt nog dog han i bukspottkörtelcancer 1963 innan han fick uppfylla sin dröm.

Eller, det var vad folk trodde i alla fall; Muntra Fruarna från Windsor sattes upp som planerat, men många skådespelare hävdade att de hörde Falstaffs djupa skratt, men utan att se någon. Andra hävdade att de bakom stenen såg en mystisk man klädd som Falstaff och att denne mystiske nye skådespelare såg på pricken ut som Charles Laughton!

Spökerierna slutade emellertid inte där. Under framförandet av Kung Lear sade sig flera skådespelare höra en annan kroppslös röst, som lät nästan ångestfylld, och många hävdade också att de plötsligt kunde se Laughton dyka upp i publiken under Kung Lears dödsscen. Än i dag säger sig folk se Laughtons ande, som sörjer sitt förlorade tillfälle att få spela sin drömroll. Han sägs också vara som mest aktiv och högljudd under uppsättningar av Kung Lear.

The Variety Theater i Cleveland, Ohio

En del teatrar har en över hundraårig historia, men tråkigt nog förstörs vissa av tidens tand, utan förvandlas till ruiner. Så är fallet med Variety Theater i Cleveland, Ohio, som öppnade 1927 och där man mest spelade varietéföreställningar i vaudevillestil.

Under årens lopp har denna fantastiska teater varit inspelningsplats för filmer och t.o.m. fungerat som konsertlokal. Under en konsert med metalbandet Motörhead 1984 visade teatern upp en mörkare sida. Med en ljudnivå på 130 decibel slog Motörhead det året världsrekord i mest högljudda konsert, men det hade sitt pris. Gipsbitar började regna ned från taket och folk i hela kvarteret klagade på oljud och dålig säkerhet. 1986 stängde teatern för gott och står fortfarande orenoverad, förvandlad till ett urban explorer-paradis.

Fastän den är övergiven nu, är byggnaden inte tyst. Chuck Gove, som leder spökvandringar, hävdar att 19 olika andar hemsöker den övergivna scenen. Teatern är stängd för allmänheten, men Gove säger att han då och då ser ljus och hör okroppsliga röster bakom scenen, nästan som om teatertekniker arbetade där. Det sägs också att skuggan av en man kan ses stirra ned från översta balkongen med genomträngande, röda ögon.

The Kalamazoo Civic Theater i Kalamazoo, Michigan

Kalamazoo Civic Theater byggdes 1929 och är en av de mest aktivt använda byggnaderna i Kalamazoo. Ensemblen har underhållit sin publik med pjäser och musikaler i mer än nittio år, fast en person i publiken verkar vara mer eller mindre evigt bunden till byggnaden.
Hon heter Thelma och sägs ha dött efter ett tragiskt fall från övre balkongen på teatern - säger legenden. I verkligheten är hennes namn och bakgrund bara påhitt av de studenter som varit på teaterns sommarläger. Ändå pågår definitivt något poltergeist-aktigt på Civic, hävdar folk.
Oftast brukar spöket spela piano eller sjunga i den i övrigt tomma byggnaden, eller så göms rekvisita undan på de mest omöjliga platser, men ibland är Thelma mer dramatisk. Under ensemblens uppsättning av Singin' in the Rain på 1990-talet skall skådespelaren Janet Gover ha känt hur en oförklarlig kraft försökte ta av henne hatten mitt under en föreställning - en hatt som hon hade noggrant fastnålad i håret. Hon skall också på en monitor ha sett hur en kvinna i svart kappa stod på scenen, trots att ingen skall ha varit på scen just då.

En annan anekdot handlar om en rekvisitör som arbetade bakom scenen under lågsäsong. Hon fick syn på en äldre kvinna i svart kappa och bullig svart hatt, fastän ingen annan borde befinna sig bakom scenen. Rekvisitören frågade om kvinnan hade gått vilse, varpå denna svarade "O nej då, jag vet precis var jag är," varpå hon gick upp i rök framför ögonen på rekvisitören.

The Palace Grand Theater i Dawson City, Yukon, Kanada

Dawson City, i territoriet Yukon i nordvästra Kanada, tillkom till synes över en natt i samband med Yukon Gold Rush. The Palace Grand Theater, byggd 1899, är resultatet av att europeiska nybyggare började strömma till området, men när den öppnade var guldfebern över och teatern lockade publik mest på sitt rykte, oftast med shower i Follies Bergère-stil som kärleksfullt kallades "The Good Time Girls."

Ett av Palce Grand Theaters påstådda spöken är ingen annan än dess grundare, Arizona Charie Meadows. Han var en showman av samma kaliber som Buffalo Bill, och fastän han dog i den stat han fick namn efter, lär hans spöke fortfarande hemsöka Yukon.

Vid sidan av klassiska spökerier - lampor som tänds och släcks, högljudda fotsteg och kalla fläckar - säger sig folk känna doften av rosor i Charlie Meadows loge. Scenmästaren Emily Farrel har också berättat att hon satt på övre balkong en kväll och såg på arbetet med en konsert hon arbetade på, när en skådespelare frågade vem mannen bredvid henne var. Han var klädd i en gammaldags kavaj och hatt. Farrel svär på att det inte satt någon annan bredvid henne på balkongen och att hon aldrig såg någon annan under hela konserten.

En annan ande som sägs hemsöka teatern är en artist som kallades Klondike Kate. Hon var en av de mest framstående "Good Time Girls" i Dawson City och klädde sig som man för att kunna passera gränsen till Kanada och göra sig en förmögenhet i Guldrushstaden. Hon gifte sig tre gånger och var älskad i hela staden innan hon dog 1966. Inte för inte luktar det rosor även i hennes omklädningsrum, men dessutom sägs hennes rödhåriga ande springa runt bakom scenen, kanske ännu mer än Arizona Charlie.

Le Petit Theatre i New Orleans, Louisiana

Den här teatern står i stark kontrast till det nordliga, kalla Yukon, eftersom Le Petit Théâtre Du Vieux Carré ligger vid den varma amerikanska sydkusten, i New Orleans, Louisiana. Teaterkompaniet grundades 1916, men den nuvarande byggnaden uppfördes 1922 och har satt upp föreställningar ända sedan dess.

New Orleans är emellertid fullt av spöken, och Le Petit är knappast ett undantag. Många personer har dött på platsen, t.ex. en aktris som tragiskt tappade balansen uppe på en hög, smal gångbro, och en motvillig brud. Den senare skulle gifta sig på teatern, men valde att hoppa mot sin död från en utomhusbalkong. Båda kvinnornas andar sägs synas till ibland i vattenspeglar i fontäner.
Det finns också andra andar på teatern: en gammal vresig teaterdirektör som skall ha råkat skjuta sig själv till döds och som har en tendens att slå i dörrar och få rekvisita att försvinna. Det finns emellertid även en ande som bara kallas Caroline och som, om en skådespelare ber om hennes välsignelse, lämnar tillbaka den rekvisita som direktören stjäl.

Det märkligaste spöket på platsen är kanske ändå en namnlös fantomnunna som en gång slog till en person i ensemblen så hårt i ansiktet att det blev ett synligt märke. Det märkliga är dock att det aldrig verkar ha legat något kloster i området.

Huguang Huiguan Operahus i Peking, Kina

I Peking i Kina finns ett operahus som kallas för Huguang Huiguan-operan, eller Huguang Gillessal. Gillessalen uppfördes 1807 och är känd som en av "Pekings Fyra Stora Teatrar", fast den fick också extraknäcka som tillfällig förvaringslokal för olyckliga offer under Andra Världskriget. Den är också, hävdar vissa, otroligt hemsökt.

Enligt vissa legender upptäckte aldrig den filantrop som renoverade Huguang Gillessal att de nya renoveringarna skulle hamna ovanpå en uråldrig kyrkogård. P.g.a. detta rapporterar folk ofta att de hör klaganden och skrik från teaterns innergård, t.o.m. när det inte finns någon där.

En del av legenden är också ryktet att om någon skulle kasta stenar inne på gården, skulle genast en röst utan kropp skälla ut vandalen, men ingen ande skulle manifestera sig för att göra allvar av hoten. En annan legend berättar om en vaktmästare på platsen som var så vanställd av spetälska att spökena valde att bara vara närvarande som röster, alltför skrämda för att visa sig fysiskt.
Huguang Huiguan Operahus används emellertid än i dag både som spelplats för kinesisk opera och som ett operamuseum.

St. James Theatre i Wellington, Nya Zeeland

Nu ska vi ända till andra sidan jorden. I Wellington ligger St. James Theatre, uppförd 1912 och ritad av arkitekten Henry Eli White. Denna teater är faktiskt den andra på samma plats, men den första var ett ganska litet hus som användes för pantomimföreställningar och varietéer. Den nya teatern var stor nog att rymma 650 gäster och kunde visa både pjäser och stumfilm.
Med sin nästan hundraåriga historia (en period stod den oanvänd och var sedan stängd för restaurering), är det lätt att förstå att denna nyzeeländska teater är hemsökt.

Det främsta spöket bland teaterns kulisser heter Yuri. Enligt legenden var Yuri en rysk artist som tragiskt ramlade från ljusriggen, men det är inte känt om det är en sann historia eller ej, för det finns inget datum för tragedin. En annan variant av historien är att han blev knuffad av en svartsjuk skådespelarkollega som hette Pasha.
Hur som helst sägs det att strålkastarna brukar tändas på nytt långt efter att föreställningen är över och scenarbetarna avslutar sitt arbete. En anställd blev t.o.m. knuffad av en osynlig kraft medan han höll sin son, precis när en stålbalk föll och skulle ha träffat honom i huvudet.
Vid sidan av Yuri, har folk också hört en underlig, jämrande kvinnoröst (bl.a. regissören Peter Jackson har hört henne), en amerikansk skådespelare som heter Stan Andrews, samt, hävdar vissa, en hel gosskör.

The Theatre Royal, Drury Lane, London, England

En av de mest framstående teatrarna i West End är Theatre Royal, Drury Lane, som oftast kallas bara för "Drury Lane." Det är den näst äldsta teatern på listan så här långt och byggdes 1812, men det är faktiskt den fjärde versionen av Theatre Royal på platsen; den första byggdes så tidigt som 1663.

På Drury Lane spökar viktorianska spöken och andra historiska figurer. Ett av de mest aktiva spökena är den berömda clownen Joseph Grimaldi, men också ett spöke som bara kallas "Mannen i Grått," en figur i trekantig hatt, pudrad peruk och 1700-talskläder, som kan ha fått sitt skelett uppgrävt på 1800-talet efter att en dold vägg upptäcktes av arkitekter.

Dessa spöken visar sig ofta för skådespelarna backstage och det påstås att Grimaldis spöke kan sparka dem och dra dem i håret, men för det mesta är han rätt snäll.
Det hävdas också att anden av Dan Leno, en pantomimclown som brukade klä ut sig till kvinna i sina nummer, syns i teaterkläder och sprider en doft av lavendel.

The New Amsterdam Theater i New York, USA

En lista över hemsökta teatrar skulle vara sorgligt inkomplett utan någon av Broadways teatrar. The New Amsterdam Theater har en rik historia av älskade och populära teaterproduktioner, med början 1902. Först spelade man mycket Shakespeare och tidiga musikalkomedier, men den produktion som förmodligen har givit upphov till New Amsterdams spökerier är ingen annan än Ziegfeld's Follies.

The Follies var en populär typ av föreställning med balettflickor som framförde musikaliska nummer i rikt utsmyckade, komplicerade dräkter, och Ziegfeld's Follies, som spelades från 1913 till 1927, var kanske den mest populära. Det är här karaktären Olive Thomas kommer in. Thomas var artist i den berömda Follies, som tragiskt råkade överdosera kvicksilver(II)klorid 1920 och som, sägs det, har spökat på New Amsterdam sedan dess.

Det tog inte ens lång tid innan Olive Thomas inledde sina spökerier, för vissa artister såg henne själva så tidigt som på 1920-talet; ja, t.o.m. folk som kände Thomas personligen brukade se hennes ande och naturligtvis bli väldigt förvirrade.
Thomas brukar visa sig som en brunett, klädd i en vit klänning med vitt skärp och med en pillerburk i handen. Hon vandrar över scenen, talar för sig själv och brukar försvinna in i en vägg eller gå upp för en osynlig trappa. Hon brukar också ofta ses i den dolda falluckan under scenen. Thomas sägs också ha en tendens att visa sig i logerna i grön pärlklänning och det händer att hon flirtar med skådespelarna.

The Belasco Theater i New York, USA

Vi avslutar listan med ännu en teater på The Great White Way. David Belasco var regissör, producent och manusförfattare, och kanske den ande som är mest orubblig när det gäller att få tillbringa även livet efter detta på den plats han älskade mer än någon annan: teatern.

The Belasco Theater, som kallades Stuyvesant Theater när Belasco levde och var direktör där, byggdes 1906 och har varit en klassiker på Broadway ända sedan dess. David Belasco, som också kallades för "Broadways biskop," arbetade på sin nya teater, och många andra, fram till sin död 1931.

Kanske är det genom sin passion för teatern som Belascos spöke sägs ha setts klart och tydligt - aldrig genomskinligt eller fladdrande. Det är lätt att se vem han är, för Broadways Biskop brukade helt oironiskt gå runt i prästdräkt, en vana som Belascos ande har fortsatt. Han ses ofta av skådespelare när han sitter och ser föreställningen från balkongen. Ibland dyker t.o.m. en man i prästkappa upp backstage, skakar hand med skådespelarna och berömmer dem för deras insatser.

Andra spökerier är bl.a. cigarrdoft som verkar komma från ingenstans, tillsammans med ljudet av skratt och ibland av ett helt party som tycks pågå i Belascos gamla avstängda takvåning.
Biskopen är inte ensam på sin teater, heller. Anden av en "Blå Dam" visar sig då och då i ett frostigt dis när hon vandrar omkring backstage eller i kulisserna. Men främst är det David Belasco som spökar här, och folk skall ha sett hans ande så sent som på 2010-talet.

"Det var här jag dog..."
(översättning av 10 Eerie Stories Of Past Lives av sign. Estelle, publicerad på Listverse 20 oktober 2021.

Hur skulle du reagera om ditt lilla barn plötsligt pekade på en bild av ett hus från början av 1900-talet och utbrast: "Där bodde jag"? Eller om de fick en glimt av en TV-dokumentär om Andra Världskriget och ropade: "Det var där de dödade mig!"?
Skulle du vilja forska i deras påståenden, eller bara försöka att inte tänka på det, som om det aldrig ägt rum?
Det finns välkända fall där barn har kommit ihåg tidigare liv, t.ex. tvåårige James Leininger, som drömde mardrömmar om att han var en pilot under Andra Världskriget, och fyraårige Ryan Hammons, som mindes att han hade varit Marty Martyn (en regissör och manager inom dans och film) i ett tidigare liv. Och naturligtvis är historier om reinkarnation inte begränsade till barn. Flera vuxna människor hävdar också att de har varit någon annan i ett tidigare liv.
Är de här historierna sanna, eller finns det folk som "drar i snören" för att nå berömmelse? Läs de här kusliga berättelserna och avgör sedan själv.

"Det här är mitt fartyg"

När William Barnes var fyra år, ritade han ett fartyg med fyra skorstenar. Han visade teckningen för sina föräldrar och berättade: "Det här är mitt fartyg, men hon dog."
Snart började han insistera på att familjen skulle kalla honom för "Tommy" i stället för William, och han pratade hela tiden om sina två bröder och andra familjemedlemmar. Föräldrarna kunde inte förstå vad han pratade om och situationen eskalerade när William började ha återkommande mardrömmar om ett enormt fartyg, iskallt vatten och om att han fick stora stålbitar över sig.

Mardrömmarna fortsatte och det var först vid 25 års ålder som William sökte hjälp. Han genomgick hypnos, och under sessionen kunde han höra sig själv hetsigt diskutera hur skeppet skulle utformas. Så snart han vaknade upp från hypnosen, sade han till psykologen: "Mitt namn är Tommy Andrews."

Snart började de spridda bitarna från Williams mardrömmar att forma en helhet. Han blev alltmer övertygad om att han var en reinkarnation av Titanics designer Thomas Andrews. William Barnes föddes samma datum som Titanic sjök och under hypnossektioner senare i livet pratade han med stark irländsk dialekt medan han berättade i detalj om hur fartyget sjönk och hur han dog på däck.
William har nu en egen webbsida där han berättar om sina upplevelser och lägger fram bevis för att han har reinkarnerats.

Två tidigare liv

En treårig thailändsk pojke vid namn Dalawong blev fokus för många studier och artiklar efter att han sade sig ha levt två tidigare liv, ett där han var en hjort som dödades av en jägare och sedan ytterligare ett som en kobra när han reinkarnerades efter sin död.
När han var en orm, hamnade Dalawong i en kamp på liv och död med två hundar. Hundens ägare lyckades avbryta det hela och dödade ormen - alias Dalawong - men dessförinnan hade den hala reptilen lyckats bita honom i axeln. Hundägaren, herr Hiew, tog hem den döda ormen, tillagade och åt den. Han bjöd även en god vän att äta av köttet. Den vännen blev senare Dalawongs far.

Vi spolar fram till tre år efter Dalawongs födsel, då den lille pojken kände igen herr Hiew på en fest som ägde rum i grannhuset. Han blev genast väldigt arg och försökte hitta ett vapen att attackera mannen med. Dalawongs mor blev alldeles häpen över barnets ilska och tvingade honom att berätta vad som stod på. Han berättade för henne om ormen, och när hon konfronterade herr Hiew, bekräftade han att han faktiskt hade dödat en orm några år tidigare och att han hade ett bitmärke efter ormen på axeln.
Före denna incident hade lille Dalawong och hans familj aldrig träffat herr Hiew.

"Varför lät ni mig dö i elden?"

2014 började föräldrarna till fyraårige Andrew Lucas misstänka att deras älskade pojke var besatt eller hade någon form av ande inuti sig; detta efter att Andrew började gråta nästan oupphörligt och fråga sina föräldrar varför de lät honom dö i en eldsvåda. När hans mor, Michelle, frågade honom vad det var för eldsvåda han talade om, började Andrew berätta detaljer om sitt tidigare liv i den amerikanska marinen. Till slut använde Michelle dessa detaljer för att upptäcka historien om den amerikanske sjösergeanten Val Lewis, som dog i en bombräd i Libannon 1983.
Eftersom detaljerna om vad som hände med Lewis och historien Andrew berättade för henne var så lika, bestämde sig Michelle för att skicka in historien till realityprogrammet Ghost Inside My Child. I TV-programmet fick Andrew titta på flera fotografier av militärer och han visste genast vem som var Lewis.
Efteråt tog Michelle med sig sin son till Lewis grav i Georgia, där Andrew lade ned blommor. Han sprang också iväg till en annan grav, pekade på namnet och sade: "Det där är min vän." Det visade sig att mannen som vilade där också hade varit marinsoldat.

En treåring löser sitt eget mord!

En väldigt otäck historia orsakade stor uppståndelse 2014 när det rapporterades att en treårig syrisk pojke hade pekat ut var hans kropp i ett tidigare liv hade begravts efter att han hade blivit mördad. Han pekade också ut mordvapnet.
Pojken, som tillhör den etniska gruppen druser, har ett långt, rött födelsemärke i pannan, vilket enligt den drusiska religionen visar hur en person dog i ett tidigare liv. Denna tro tycktes bekräftas av pojken, som berättade för sina föräldrar att han hade dött av ett yxhugg i huvudet i sitt tidigare liv, därav födelsemärket.

De äldre i byn där pojken bodde, tog med honom till huset där han sade sig ha levt under sitt tidigare liv, efter att ha fått detaljer av pojken själv. Så småningom, när han stod framför huset, kom pojken ihåg både huset, byn och sitt tidigare namn. Mannen som ägde huset hade enligt lokalinvånarna försvunnit fyra år tidigare. När de äldre frågade ut pojken om vad som hade hänt, kunde han avslöja mördarens fullständiga namn. Sedan ledde han de äldre till den plats där kroppen låg begravd, och mycket riktigt fanns där ett skelett med ett huvudsår som stämde överens med pojkens födelsemärke, samt en yxa.

Mördaren blev konfronterad av de äldre från pojkens by och av lokalinvånarna, varpå han snart erkände sitt brott.

Ett tidigare liv under Andra Världskriget

Under sin gravditet hade burmesiska Whhen Daw Aye Thin återkommande drömmar om en japansk soldat som berättade att han skulle komma och bo hos henne och hennes man i deras hem i övre Myanmar.
Hon födde sin dotter, Ma Tin Aung Myo, den 26 december 1953. När hon fyllde fyra, började dottern prata om sitt "riktiga hem i Japan" och om hur mycket hon saknade det. Hon talade också om att hon var rädd för flygplan och att hon inte tyckte om engelsmän eller amerikaner.

Till slut blev det klart för When Daw Aye Tin att hennes dotter hade levt ett tidigare liv. När hon blev äldre, berättade Ma Tin Aung Myo att hon hade varit en manlig soldat som var stationerad i Nathul (hittar ingen plats som heter Nathul; undrar om de menar Nathulapasset i Tibet? Ö.a.) under Andra Världskriget och att hon drev en liten butik för att försörja sina barn. Hon dödades under en av de allierades attacker, då en soldat sköt på henne från ett flygplan.

En reinkarnerad lama

1996 var fyraårige Sonam Wangdu bara en vanlig, lycklig pojke som älskade att titta på Batman, Spiderman och Power Rangers. Men Sonam var inget vanligt barn. Buddhister i Nepal och Tibet utsåg och vördade honom som en reinkarnerad lama.

Vid denna tid bodde pojken i Seattle i USA, men det kom att bestämmas att han skulle resa till Kathmandu för att få en formell utbildning, varpå han skulle bo i ett kloster. Han fick namnet Trulku-la, vilket på tibetanska betyder reinkarnation. Han tros vara reinkarnationen av en älskad lama, Deshung Rinpoche III, som undervisade på University of Washington och var medgrundare till Sakya Monastery i Seattle.
Rinpoche troddes ha varit den tredje reinkarnationen av den ursprunglige laman, Deshung Rinpoche I, som bodde i Tibet. Deshung Rinpoche III sade också till två av sina studenter att han skulle återfödas i Seattleområdet efter sin död.

Trulku-la genomgick en kröningsceremoni två år innan han gav sig av till Kathmandu och separerades från sin mor för de första åtta åren av sin utbildning. Hans mor, Carolyn Lama, sade att hon inte kände några samvetskval när hennes son reste iväg utan henne, för hon visste att han var speciell och hon ville bara hans bästa.

Det här tycker jag är en skum historia med en massa konspirationsteorier kring.

KENNY LEE VEACH, DISAPPEARED NOVEMBER 10, 2014, SHEEP MOUNTAINS, NEAR LAS VEGAS, NEVADA
Updated and revised August 2021

On November 10, 2014, Kenny Lee Veach set out to re-discover a strange cave called the “M Cave”, as it was in the shape of an M, that he had found on a desert hike a few months before. The cave was in the Sheep Mountains, around 40 miles north of Las Vegas, and to the south of Area 51.

Despite warnings not to go back to locate the cave by a poster on an online forum, he headed out on his third trip to try and find the mysterious place. On his first encounter with the cave, his body had, according to Kenny, experienced weird sensations.

He has not been seen since, despite many searches by amateur explorers. Only his cell phone was found near a mine entrance by official searchers.

https://www.strangeoutdoors.com/mysteri ... enny-veach

Ni kan Googla runt på hans namn och namnet på grottan så hittar ni en massa länkar kring det hela, ni kan även kolla på Youtube.

Drömmarnas stad

När James Arthur Flowerdew var tolv år gammal, började han drömma konstiga drömmar. De var suddiga och vaga när de först kom, men med tiden blev de tydliga bilder. När han fortsatte drömma, såg han en stenstad uthuggen ur en klippa och olika tempel inne i staden. Han såg också en klippa formad som en vulkan i utkanten av stenstaden. Arthur visste inte vad drömmarna kunde betyda, utan försökte glömma bort dem.

En dag, när Arthur var på stranden med sin familj och han lekte med stenar i sanden, fick han en tydlig vision. Det var staden i hans drömmar. Visionen var så intensiv att han kunde känna lukten av torr ökenluft. När han lade ned stenarna, försvann bilden och Arthur förstod inte vad som hade hänt. En tid senare besökte han åter stranden för att se om visionen skulle komma tillbaka, och det gjorde den, så snart han hade plockat upp småsten.
Denna andra gång såg han fler detaljer, som en stenpassage och militärbaracker. För första gången började Arthur att tro att han kunde ha varit soldat i drömstaden och att han där hade dödats med ett spjut. Arthur fick inte några förklaringar till sina upplevelser.
Många år senare, när han var en gammal man, såg Arthur en dokumentär om den forntida staden Petra i Jordanien. Han insåg genast att detta var staden i hans drömmar och blev övertygad om att han hade bott där i ett tidigare liv.

Han kontaktade BBC, som ordnade en intervju mellan Arthur och en arkeolog. Arkeologen blev helt chockad när han upptäckte hur mycket kunskap Arthur hade om den forntida staden utan att någonsin ha varit där i sitt nuvarande liv.

Till slut bjöd jordanska staten in Arthur för att han skulle få besöka Petra. Arthur hittade i staden utan hjälp av guide eller karta och pekade ut ställen som ännu inte hade grävts ut. Han berättade om en militärbarack där han hade arbetat med ett incheckningssystem för vakter, och han gav t.o.m. fakta om området som experter inte kände till.

Mitt liv som munk

1987 började treåriga Duminda Bandara Ratnayake prata om Asgiriyatemplet och klostret i Kandy (på Sri Lanka) och sade att han hade varit abbot där. Duminda föddes 1984 av singalesiska buddhistiska föräldrar och var näst yngst av tre bröder. Han pratade hela tiden om templet och berättade också för sin mamma att han hade haft en röd bil, undervisat andra munkar och dött på ett sjukhus dit han togs efter att ha upplevt plötsliga bröstsmärtor. Han mindes också att han hade haft en egen elefant.

Den lille pojken började snart att bära sina kläder på munkars vis och besökte ett buddhistiskt tempel två gånger om dagen. Han började också recitera texter på det gamla språket pali. Hans mamma började frukta att sonen ville lämna sin familj och bli munk.

Vid fem års ålder avtog Dumindas intresse för att gå till templet lite, men vid sex års ålder fick han av sin mor ett löfte om att han skulle få gå i kloster när han fyllt sju. Han ville då inte längre gå i skolan med flickor och vägrade låta kvinnor, inklusive modern, röra vid hans händer. När abboten i Malwattatemplet dog 1990, sade Duminda helt plötsligt att han hade känt denne man väl. Det verkade som om Duminda i ett tidigare liv hade varit Mahanayaka Gunnepana, som hade en röd bil och en elefant och som dog av en hjärtinfarkt.

"Jag är Anne Frank"

Svenska Barbro Karlén föddes nio år efter att Anne Frank dog. Från unga år, insisterade hon att Barbro inte var hennes riktiga namn och att hennes familj skulle kalla henne Anne i stället. Hon sade också till sina föräldrar att hon visste att de inte var hennes riktiga mamma och pappa. Vid den här tiden kände Barbros familj inte till Anne Franks historia och trodde att Barbro var psykiskt sjuk. De tog henne till en psykiatriker, eftersom hon tycktes vara förlorad i fantasier.

Vid tolv års ålder skrev Barbro en poesibok (Människan på jorden, ö.a.) som blev otroligt populär i Sverige. Hon skrev sedan ytterligare nio böcker. Hon kunde emellertid inte bli av med känslan att hon inte var den alla trodde hon var. Sedan fick hon reda på vem Anne Frank var och slutade prata om det, för hon var rädd att folk verkligen skulle tro att hon var galen.

Detta trots den resa hon gjorde till Amsterdam med sina föräldrar då hon var tio år gammal, under vilken de besökte Anne Franks hus. Barbro visste precis hur de skulle ta sig till huset och såg att trappan utanför hade byggts om. Hennes föräldrar häpnade. Så snart Barbro steg in i Annes rum, kände hon en överväldigande rädsla, men vägrade gå därifrån. Hon visste att det en gång hade suttit bilder på väggen, bilder som Anne hade satt upp, och när hon berättade detta för sin mor, förstod modern äntligen vad dottern hade försökt berätta för dem i flera år: Hon hade varit Anne Frank i ett tidigare liv.
Många år senare mötte Barbro Annes kusin Buddy Elias, som berättade för reportrar att han verkligen trodde att Barbro var en reinkarnation av Anne.