Irriterande med svengelskan. Men vad skulle det bli på svenska, "må bra-böcker"? Nej, det låter som det handlar om hälsa och må fysiskt bra. Motion, diet, mindfulness, anti-stress.

Det lustiga är att det inte heter feel good på engelska.

Norrbottens-Kuriren 30 JULI 2018 skrev:Trots det engelska namnet är feel good den svenska genrebeteckningen. I den engelskspråkiga världen kallas genren "women's fiction", det vill säga skönlitteratur för kvinnor.

Men namnet "uplifting fiction" blir allt vanligare och det tycker jag är mer passande, att berättelserna är upplyftande är vad som förenar många av böckerna i genren, säger Pia Printz.

https://kuriren.nu/kultur-noje/ont-om-m ... 84869.aspx

För min del betyder det helt enkelt att man gillar huvudpersonerna och att det är ett lyckligt slut. Vad är det för fel med lyckliga slut förresten? Charles Dickens brukade ha lyckliga slut, även om huvudpersonen kunde få lida ordentligt dessförinnan.

Givetvis räknas inte "feel-good" till den "fina" litteraturen, men det bryr jag mig inte om.

Nå, brukar ni läsa "feel-good"?

Jeg ville nok sagt "livsbejakande romaner".

Leser ikke så mange bøker for tiden, men Narnia-serien kan jeg lese igjen og igjen.

Vad menas med feel-good?
Jag förstår konceptet okej men feel good kan ju vara att karaktären äntligen får dö i en tung berättelse så man får andas ut lite.

Nej, om huvudpersonen dör är det ingen feel good bok. Vem blir glad av det?

Huvudpersonen ska ha det besvärligt men det ska ordna sig på slutet. Huvudpersonen ska bo i el flytta till en mysig miljö också. Man ska trivas medan man läser. Det ska vara romantik och/el spänning.

Problemet ska inte vara en dödlig och smärtsam sjukdom utan t ex en förälders död, skilsmässa el förlorat jobbet. Sedan hittar hon (det brukar vara en hon) en ny kärlek, ett nytt jobb och gärna nya vänner också. Slutet kan vara väntat, men man ska bli underhållen på vägen dit.

Kommer vagt ihåg en sådan roman. I början är huvudpersonen förkrossad över att hennes mor dött. Hennes föräldrar är skilda och hon har ingen bra kontakt med sin far. Modern har emellertid planerat mycket och skrivit ett testamente. Inom ett år måste hon hitta sin sanna kärlek och få ett barn och dessförinnan får hon inte bo i huset hon bodde med modern. Lyckas hon inte får hon inget av arvet, det går helt till hennes syskon.

Nej jag förstår inte konceptet och blir uttråkad så fort jag läser baksidorna på de böcker som anses tillhöra genren.

Bjäbbmonstret skrev:Nej jag förstår inte konceptet och blir uttråkad så fort jag läser baksidorna på de böcker som anses tillhöra genren.

Ja, det kan vara en konst att skriva så att det inte blir för förutsägbart. Men menar du att en bok som man blir ledsen och upprörd av automatiskt är bättre?

Man skulle kunna säga att Jane Austens böcker är feel good, eftersom de alltid slutar med att hjältinnan hittar den rätte. Men det som gör dem till klassiker är hur syrligt hon beskriver människor, deras dumhet, egoism el påträngande hjälpsamhet. Det stora problemet för hjältinnorna är att navigera bland dessa släktingar, värja sig mot de män släktingarna tycker är lämpliga och hitta vänner och äkta män som de verkligen gillar. Att bara flytta bort och leva sitt eget liv var ingen möjlighet på den tiden för en kvinna.

Alien skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Nej jag förstår inte konceptet och blir uttråkad så fort jag läser baksidorna på de böcker som anses tillhöra genren.

Ja, det kan vara en konst att skriva så att det inte blir för förutsägbart. Men menar du att en bok som man blir ledsen och upprörd av automatiskt är bättre?

Nej men feel-good brukar ofta vara relationer och ganska oförargligt i realistiska miljöer. Jag vill nog gärna ha lite mer dramatik eller äventyr tror jag.

Jag brukar inte veta hur boken slutar innan jag har läst den.

Att det är feel-good-böcker brukar framgå av titeln, baksidestexten el att man känner till författaren.

Jag skulle gärna läsa feel good ibland, om jag fortfarande kunde läsa böcker som förr.

Men jag ser istället gärna nån feel good film då och då. Brittiskt ska det vara, allra helst.
Två exempel som dyker upp i minnet är Local Hero och Peter´s Friends.

Alan Bradleys deckare om elvaåriga giftexperten Flavia de Luce är hur mysiga och roliga som helst. Trots att det förekommer mord i dem (nejdå, Flavia mördar ingen!).

Ja, det finns deckare som är mysiga. Fast jag tycker Flavia var en elak unge, hon förstörde t ex ett minne hennes syster hade av deras döda mamma. Så därför vill jag inte läsa mer om Flavia.

En annan engelsk deckare handlade dels om läskiga mord, dels om människor i ett hus med en usel och motbjudande värd.
Samtidigt blev de andra hyresgästerna tvungna att samarbeta för att dölja ett dråp och lärde på så sätt känna varandra. Väldigt kluvet: hemskt, äckligt och mysigt.

Jag har läst flera av Anna Janssons deckare (som jag inte tycker är feelgood), men inte några av hennes feelgood-böcker.

UNT 2 SEPTEMBER 2018 skrev:Jag tror att en av genrens funktioner är att bekräfta och trösta. Den andra är helt enkelt att roa.

Deckarförfattaren (Maria Wern-deckarna) Anna Jansson lyckas bra i sin serie om frisören Angelika Lagermark och hennes systrar på Gotland. Ödesgudinnor, äktenskapsmäklare och allt vad de är. Med hjälp av den androgyne salongsmedhjälparen Ricky, får de kunder att upptäcka kärleken. Ett och annat mysterium blir också löst.

https://www.unt.se/kultur-noje/litterat ... 61126.aspx

Och så finns det förstås många engelskspråkiga feelgood-författare, som bestsellerförfattaren Marion Keyes. Den senaste heter På egen hand:

Vad Marian Keyes beträffar är språket effektivt, handlingen löper på och till och med den här tegelstenen på drygt 600 sidor känns underhållande hela vägen. Äktenskap i farozonen, PR-jobb med stress och osäkerheter, familjetrassligheter att känna igen sig i (eller inte), medelålderns kärlekserfarenheter - det är full fart framåt hela tiden. Med galghumor, munterhet och en skvätt svärta i handling och språk.

Men 600 sidor låter avskräckande...

Det finns ju "feel good-filmer," det är väl därifrån uttrycket har vandrat.

Alien skrev:En annan engelsk deckare handlade dels om läskiga mord, dels om människor i ett hus med en usel och motbjudande värd.

Spoiler: visa

En man i huset mördade kvinnor som han sedan sparade i sin lägenhet som mumier. Stanken var fruktansvärd men ingen visste varifrån den kom.

Samtidigt blev de andra hyresgästerna tvungna att samarbeta för att dölja ett dråp och lärde på så sätt känna varandra. Väldigt kluvet: hemskt, äckligt och mysigt.

Granne med döden av Alex Marwood. Ja, den var otroligt obehaglig bitvis, men hyresgästerna lärde man sig ju att tycka väldigt mycket om.

James Herriots berättelser om sitt arbete som veterinär på den engelska landsbygden är mysböcker av högsta klass. Likaså James Bowens böcker om hur han och gatukatten Bob räddade livet på varandra.

Alien skrev:Nej, om huvudpersonen dör är det ingen feel good bok. Vem blir glad av det?

Huvudpersonen ska ha det besvärligt men det ska ordna sig på slutet. Huvudpersonen ska bo i el flytta till en mysig miljö också. Man ska trivas medan man läser. Det ska vara romantik och/el spänning.

Problemet ska inte vara en dödlig och smärtsam sjukdom utan t ex en förälders död, skilsmässa el förlorat jobbet. Sedan hittar hon (det brukar vara en hon) en ny kärlek, ett nytt jobb och gärna nya vänner också. Slutet kan vara väntat, men man ska bli underhållen på vägen dit.

Kommer vagt ihåg en sådan roman. I början är huvudpersonen förkrossad över att hennes mor dött. Hennes föräldrar är skilda och hon har ingen bra kontakt med sin far. Modern har emellertid planerat mycket och skrivit ett testamente. Inom ett år måste hon hitta sin sanna kärlek och få ett barn och dessförinnan får hon inte bo i huset hon bodde med modern. Lyckas hon inte får hon inget av arvet, det går helt till hennes syskon.

Spoiler: visa

När året är slut har hon skilts från sin materialistiske och kylige man, upptäckt att hennes biologiske far var en helt annan och mer sympatisk man än den modern var gift med, hittat ett nytt jobb, adopterat ett barn och givetvis hittat en ny man. Till en början hittade hon en perfekt man, raka motsatsen till sin fd man men han var för snäll.

Ok, förstår förstår.
Karaktären hittar ett hus som ser fallfärdigt ut och sen ska hon liksom måla och fixa upp det vilket blir ett strålande resultat med hjälp av oväntat stöd men sen trillar det ner en oväntad vräkning pga hon har blivit lurad vilket ska fixas med osv osv.. liknande tema i många filmer iaf som du iofs beskrev.

Kahlokatt skrev:James Herriots berättelser om sitt arbete som veterinär på den engelska landsbygden är mysböcker av högsta klass. Likaså James Bowens böcker om hur han och gatukatten Bob räddade livet på varandra.

Jag känner inte till James Bowen, men håller helt med om James Herriot. Det gick ju f.ö. en TV-serie baserad på böckerna för en massa år sedan, jag har för mig att den var rätt småmysig.

Batte skrev:Jeg ville nok sagt "livsbejakande romaner".

Leser ikke så mange bøker for tiden, men Narnia-serien kan jeg lese igjen og igjen.

Jag gillar också den typen av böcker ibland, kan vara böcker för alla som det heter men vara så väl skriven. Flyta bort lite i en fantasivärld. Har några kultböcker jag gillar som är för ungdomar tror jag men gillar ändå.

Feel good-böcker är ju delvis realistiska (det enda orealistiska är kanske det lyckliga slutet).

Min lokaltidning brukade ha deckare som följetonger. Men på sistone har det varit feel-good romaner i stället. Egentligen bättre. Missar jag en dag så missar jag för mycket om det är en deckare. Men inte om det är en feel good.

Ett exempel var En oönskad julklapp av Sara Molin. Den handlar om Diana som arbetar som sjuksköterska i Afrika. Hon har inte varit hemma på flera år men nu ska hon tillbringa några veckor i Sverige, jobba tillfälligt på ett svenskt sjukhus och fira jul med sin mamma. Diana har en knepig relation med sin mamma. Och annars tycks hon föredra tillfälliga relationer både när det gäller vänner och män. Hon jobbar en tid på ett ställe, men sedan bryter hon upp. Diana behöver lära sig att lita på människor. Sedan får man följa vägen till detta.

En särskild variant är julfilmen och julboken. Hur illa det än är i början ska det sluta med ett lyckligt julfirande. En oönskad julklapp är alltså en sådan julbok.

Diana är förstås emot julfirande överlag och julklappar i synnerhet:
"Men framför allt tycker jag presenter är ett konstigt påfund. Jag menar, vad är det som säger att jag vet vad du vill ha och behöver, bättre än du själv? Det vettigaste vore väl att vi köpte saker till oss själva, så minskar vi svinnet.
Det rycker i Eriks mungipor. Du verkar praktiskt lagd, konstaterar han.
Han uttrycker sig artigt, men jag har genom åren blivit ganska bra på att läsa mellan raderna. Vad han egentligen säger är: Du är konstig som inte förstår det romantiska som alla andra fattar."

Fast jag håller faktiskt med den krassa Diana här. Det är bara när det gäller ens egna icke vuxna barn som man vet vad de vill ha och behöver.

En särskild variant av feel good är julromanerna. Lokaltidningen har fortsatt med en sådan under vintern. Men den börjar inte förrän efter julen. Finns det inte plats i tidningen förrän efter jul el tror de att folk inte har tid att läsa följetongen före jul?

Den aktuella följetongen heter En storm i juletid av Camilla Davidsson och har en roman i romanen.

Huvudpersonen Alice har efter att ha förlorat både jobbet och den man hon älskade isolerat sig totalt med pandemin som förevänding och blivit helt folkskygg. Varje gång någon vill träffa henne ljuger hon att hon är upptagen. Hon vågar inte berätta sanningen för sin mor och vill absolut inte fira jul hemma. Hon går ned i vkt. Ja, allt är verkligen deppigt i början som det ska vara i en feel good roman.

Hon arbetade på ett bokförlag och en av hennes kvarvarande vänner fixar att hon ska bli redaktör/agent för en deckarförfattare som bytt spår och nu skriver en feelgoodroman. Så man får dels läsa om vad som händer Julia i den romanen, dels "verkligheten" för Alice. Alice träffar blåögde Samuel och han är både snygg och trevlig. Men samtidigt blir hon utbjuden av brunögde Elias som är så attraktiv och sexig att det pirrar i henne.

"...alla förlag med självaktning gav ut minst en julroman per år, ofta flera.
---
Att kommunicera med författare var speciellt. Hela tiden måste man balansera textkritiken med beröm, för att inte riskera att författaren tappade modet. På sätt och vis var de som primadonnor som hela tiden behövde uppmuntras och hållas på gott humör.
---
Hon viftade med handen i en hälsning. Det var skönt att slippa ta i hand när man träffade nya människor. Samtidigt var det märkligt. Att hälsa med armbågen kändes fånigt och en vinknng kändes lamt och halvhjärtat på något vis."

Så nu måste jag veta hur det går. Alice har hittills två kandidater att vara den rätte. Julia i Samuels roman har hela tre kandidater.

Lite mer metadiskussion om feel good i feel good-romanen, journalisten som blev deckareförfattare som blev feelgoodförfattare säger:

"Inte ens en författare kan leva på luft och vatten allena. Visst är det kul att agera där det finns tillväxt, men framför allt ligger den typen av berättelse närmare till hands än att skriva något mer litterärt. Precis som i en deckare ska tempot vara högt och storyn driven. Egentligen är det inte mycket som skiljer feelgood från deckare. --- Fatta vad skönt det är att slippa sitta med hundratals notislappar för varenda liten ledtråd i boken de ska plottas in i." (En storm i juletid)

Men den moderna deckaren är snarare feelbad, eftersom den tar upp den mörka samtiden och till synes olösliga samhällsproblem. Det är inte som i de klassiska där allt ordnar sig sedan mördaren avslöjats och överlämnats till polisen/tagit livet av sig (typ Agatha Christies deckare).

Jag tycker att alla feel good-romaner heter ungefär samma sak: Den lilla X i X.
Den lilla bokhandeln på hörnet, Det lilla pensionatet på Österlen, Den lilla ön i havet, Det lilla bageriet i slutet av gatan, Den lilla bokhandeln i Montmartre...
Och de som utspelar sig under julen heter saker i stil med Pepparkakshjärtan och mistelkyssar...

Det kanske är förlagen som bestämmer titlarna. Det som sålt bra fortsätter man gärna på.

Tydligen är omslagen väldigt lika också och inte tillräckligt fina/konstnärliga.

UNT Kultur 26 FEBRUARI 2022 skrev:Vi ser en anonymiserad och lagom smal kvinna med tjockt hår – ett helt ansikte syns sällan. Ett glas vin, en hund eller en boktrave vittnar om den miljö och de karaktärer som är huvudingredienser i romanen. Jämtland? Snö och stuga. Södra Europa? Sol och putsat hus. En provençalsk citron till och jag tappar livslusten.

Många omslag är baserade på fotografier och collageteknik. Typsnitten är snirkliga och färgglada, gärna med en lätt skugga bakom. De starka färgerna går i klinch med varandra.

I veckan blev det till och med en riksnyhet när Sveriges Radio rapporterade om att feelgoodomslagen är så lika att läsarna inte minns om de har läst en bok.

https://unt.se/kultur/feelgood/artikel/ ... -/r9z54g5j

Artikelförfattaren vill ha mer stilrena omslag.

Det cementerar bilden av feelgood som en genre av dålig och billig smak.

Men varför ska man ha omslag som signalerar "hög kvalitet", då hittar ju inte feel good läsarna böckerna? Dvs de läsare som bara läser sådana böcker. Förstår inte varför det skulle vara ett problem för genren, böckerna säljer ju bra - alligevel. Än sen om läsare inte kommer ihåg ifall de läst boken och köper en bok de redan läst. Pocketböcker är billiga.