Jossie94 skrev:Jag menar ju det som du sa det sista du skrev. Att en NT kan avgöra snabbare.

Okej. Då har vi ju kommit fram till vad du menade. Och du ville sammanfatta det lite kortare - och jag föreslog ju det - och då blev det fel? Ursäkta om jag har varit lite direkt på där, det var kanske lite mycket. Även om det var välmenat, men jag kanske var för mycket på ändå. Jag försökte liksom "lösa problemet", det var inte alls kritiskt mot dig. Jag försökte bara komma fram till om man kan lösa det problemet på något sätt.

Men jag måste också erkänna att jag kanske har lite svårt att sätta mig in i hur det är om man inte kan uttrycka sig so tydligt. Jag har tänkt lite naivt där - ungefär: Orden finns ju, det är bara att använda rätt ord. Och så enkelt är det nog inte. Konstigt, att jag inte förstått det tidigare. Det är klart att det måste vara så att folk har mer eller mindre svårt att hitta rätt ord.

Jag tror fortfarande dock att det bästa man kan göra är att höra och läsa mycket. Man lär sig ju hur andra säger i olika situationer. Och om man ger en kort förklaring, och den blir fel - då blir det ju knepigt. Men då är det nog läge att komma med ett praktiskt exempel, hur det kan se ut. Sedan kan man alltid läsa över det man har skrivit en gång till. Ofta märker man ju då att något inte är så tydligt eller att det är rentav fel som det står. Det händer alla ibland, om de inte läser igenom.

Jag fattar ju skämt och så men när jag inte förstår så märks det.
Det är den skillnaden jag har gällande sociala situationen. Jag har inte så mycket svårigheter, det är mest den sociala biten isf. Men jag har ju inga problem med att göra vardagliga saker som anses normala.

Jossie94 skrev:Men jag har ju inga problem med att göra vardagliga saker som anses normala.

Ibland är den stora skillnaden hur mycket energi det tar att göra vissa saker. Jag kan också vara social, har fått höra att jag kan väl inte ha autism, jag kan ju...osv. Men att sitta på ett café med en kompis tar så mycket energi att jag måste räkna med att ligga i soffan resten av dagen och hela nästa dag för att få tillbaka energin, medan kompisen åker och handlar mat efteråt, gör middag, och nästa dag åker till jobbet. På det sättet uppfattas man såklart som udda även om det inte alltid märks. Det normala är ju att kunna jobba. Och tyvärr är det så att många människor inte vill ha något att göra med udda personer. Vet inte varför, men en gissning är att de känner att de stiger i hierarkin om de trycker ner någon annan.

Men jag har ju fått in rutinerna så jag kan göra fler och fler saker så därför känner jag att jag blir mer och mer normal på det sättet.

Aha, så funkar det inte för mig. Jag klarar av att göra alla de där sakerna du har skrivit om, som "normala" personer kan göra. Men det spelar ingen roll att jag har gjort de där "NT-sakerna" varje dag i 30 år. Det jag gör kanske blir mer och mer likt "hur det ska vara", men det tar fortfarande jättemycket mer energi för mig än för en NT person att göra dem.

Jag gör också saker i min takt vilket gör att jag inte kan göra allting 100 procent, utan min ork kanske går till 50 och lite till, men just för att jag har svårigheter så kommer jag inte upp till 100. Men jag gör ju mer och mer saker, dvs jag kan städa, tvätta, laga mat, jag har praktiserat en del och så träffar jag vänner och så. Så jag är ju normal på det sättet. Som sagt så syns inte min diagnos och därför kan man bara inte anta att jag har en diagnos utan någon fakta. De dömer mig och detta beror ju på okunskap kring diagnoser. De tänker att jag har en grövre diagnos än vad jag har och därför vet de inte hur de ska bete sig/hantera det hela. Men detta blir ju skevt/konstigt eftersom min diagnos inte syns utåt, så då är det ju fundersamt om vad det är de märker eftersom ingen har sagt vad. Jag vet inte ens om de är något de märker om jag ska vara ärlig, jag tror bara de är rätt ytliga människor som inte tänker åh vad roligt med en ny tjejkompis, vi ska shoppa/fika i stan. Personen tänker ju vem är du och vad vill du? Typ så.

Själv är man ju åh vad kul med fika och shoppa i stan!

De flesta jag vet gillar ju tjejiga saker tex fika shoppa fixa naglarna och sådant så det är ju konstigt om de då tackar nej till sådant, för oklar anledning. Det är ju inte tydligt för mig heller om de inte säger något heller, för jag missar ju en del signaler vilket är rätt synd och jobbigt

Det känns sorgligt att läsa den här tråden. Orkade inte läsa alla inlägg.
Att bli mobbad, utfrusen, inte accepterad av andra är för jävligt.

Att, som trådskaparen/TS vilja få upprättelse i efterhand, i en period av lite bättre mående, är mänskligt.

Det kräver mod och är svårt. Det är inte alltid lätt att uttrycka sig så att mobbarna - eller någon annan för den delen - förstår.

Ett annat exempel på en sån berättelse är filmen Återträffen av Anna Odell. Hur filmen blev och vilket mottagande den fick, visar enligt mig hur svårt hela ämnet är.

Den som inte ens vill förstå hur svårt det är och hur ont det gör kan dra åt helvete.

Jag håller med mobbning är inte bra och mycket tråkigt att trådstarten fick sluta skolan på grund av det, alla borde ha åtminstone någon vän i skolan, jag försökte vara där för personer som inte hade det så lätt att skaffa/behålla vänner även om vi kanske inte hade jättemycket gemensamt att prata om. Jag blev faktiskt framröstad av min skolklass en gång att vara en sån där som ansvarar för tryggheten och ser till så ingen far illa på rasterna, det förvånade mig faktiskt men jag accepterade självklart en så viktig uppgift även fast jag själv blev mobbad då och då.

Jag var med om en mobbare en gång som var så pass elak mot mig att jag lyckades få honom avstängd, jag pratade länge med lärarna i ett möte och han fick till och med byta kommun/flytta på grund av sitt beteende, vet inte om han hade mobbat andra också eftersom det blev påföljden av skolan men ingen saknade honom sen och allting blev lite lugnare även om inte alla mobbare försvann. Han återvände någon gång på besök, vet inte hur mycket tillstånd han hade att vara på skolgården men det var definitivt spänt. Han gjorde inget mot mig den gången och sen såg jag honom aldrig mer, tror han hade haft problem innan han kom till vår skola också, tror han hade provat att byta skolor förut.

Att inte få något ordentligt avslut är nog vanligt, så kan det även vara med vänner, man förstår ibland inte varför det inte gick något mer, varför man slutar prata med varandra, personligen har jag aldrig funderat djupt på varför mobbare mobbar, jag har nog gått efter förklaringarna man brukar få höra om varför en del mobbar andra och sen inte funderat något mer på det, måltavlan väljs nog av många olika orsaker det är aldrig lätt att fastslå exakt vad det kan bero på.

Riksamiralen, det du skriver om är långt från det jag reagerar på i tråden. Bra att du stått på dig, som du berättar om här ovan, både för din egen del och för andras. Det tycker jag verkligen.

Samtidigt, angående det jag skrev längre upp:

En person - ej TS - skrev långt tidigare i denna tråd om mobbing hon varit utsatt för och beskrev väldigt konkret vad mobbarna gjort mot henne.
Det gjorde hon för att andra som svarat TS började ifrågasätta om det verkligen varit mobbing som TS varit utsatt för. Ska det verkligen behövas? Är deltagarna på detta forum så okänsliga?

Att ifrågasätta så mycket, så många på en gång (inlägg efter varandra) blir ju nästan som en attack på TS.

Någon annan i tråden skriver att mobbing förekommer här i forumet.

Jag tycker mig se antydningar till det och funderar ibland på att lämna det för den skull.
Kanske finns det fler än jag som känner så.
Och inte vågar säga ifrån.
Hoppas inte det!

Någon skrev:En person - ej TS - skrev långt tidigare i denna tråd om mobbing hon varit utsatt för och beskrev väldigt konkret vad mobbarna gjort mot henne.
Det gjorde hon för att andra som svarat TS började ifrågasätta om det verkligen varit mobbing som TS varit utsatt för. Ska det verkligen behövas? Är deltagarna på detta forum så okänsliga?

Bra att du förklarade så jag förstod mer specifikt vad du menade. Alla mobbningshistorier är tråkiga såklart, får läsa tråden lite mer noggrant när jag hinner, förut läste jag mest trådstarten och ditt inlägg.

Ja jag gillar inte heller när samtalet här på forumet går över till angrepp man borde kunna hålla en samtalston och debattera utan att angripa oväsentliga saker om varandra.

Jag är helt okej med att folk kan ha andra åsikter om saker och det finns ju de människor som kan ljuga om saker för uppmärksamhet osv, men det jag tycker är en regel för alla människor är ju att man inte ska ifrågasätta hur saker och ting blivit. Det räcker med att personen bara berättar händelsen för det kan vara så att personen inte har vågat säga något och då blir det ju tokigt om folk ifrågasätter personen när personen äntligen känner sig bekväm med att prata om det. Sedan är ju oavsett om det är mobbning eller något annat fortfarande fruktansvärt att det ska behöva hända, det ska inte behöva hända någon!


När man ska fråga om saker så kan man vara medmänniska och sätta in sig i personens perspektiv men det blir ju jobbigt som Någon sa om det blir en attack mot personen som bara ger sitt perspektiv på saken, men bara för att andra inte tyckte att de var mobbing så innebär det inte att folk inte blir mobbade, för det är fortfarande den drabbades upplevelser och känslor och det ska man ju inte ta ifrån den personen som varit med om vad det nu kan vara.


Jag hade en vän som sa en massa saker som jag först hade en förståelse för och försökte stötta men tillslut var det tydligt för mig genom handlingar och saker personen sa att allting skedde i personens huvud. Vet inte vad för diagnos det är exakt men personen kunde tro att om någon sa hej så var personen kär eller bara att personen hade svårt att skilja från verklighet och fantasi. En grej var att personen sa en hemsk grej och jag försökte stötta osv tills typ 3 gången jag fick höra det, att det gick upp för mig att detta inte kunde ha hänt, det lät helt enkelt för overkligt. Det är ju hemskt om det faktiskt hände men jag fick det ju lite bekräftat genom handlingar osv att allting skedde i personens huvud. Det som hände i verkligheten var inte så som personen uppfattade sakerna.

Lite krångligt att förklara kanske men det är den erfarenheten jag har och därav varför jag inte tycker att jag ifrågasatte personen för det blev så tydligt. Vissa personer tror ju fortfarande jorden är platt och jag har inte något emot det, de får gärna tro det men idag vet vi vetenskapligt att jorden inte är platt, men däremot är jag ju nyfiken på hur de tänker osv, men jag ifrågasätter ju inte att de tror på att jorden är platt. Det kan vara vad som helst egentligen, jag har förståelse att folk är olika och har olika syner på saker och ting, det betyder ju inte att man ska förminska personens känslor. Det är ju verkligt för den personen. Om det inte är verkligt så får man ju nog ta proffesionell hjälp så att personen kan skilja på verklighet och fantasier.

En person som är shizofren eller är paranoid fattar man ju varför de har vanföreställningar hallucinationer mm, just för att de har de psykoserna, men man kanske själv inte ser saker från deras perspektiv.

Jag har också sett filmen återträffen. Jag tycker att Anna Odell stod upp för sig.

Om man utgår från den filmen så skulle jag säga att det är så som i scenen när Anna <odell (Vet inte vad hon heter i filmen eller om det är hennes namn) bara vill berätta sitt perpestiv på det hela, det handlade ju inte om att hon ville peka ut folk och de gjorde si eller så, men att alla kanske inte upplevde skoltiden som en fest utan att det var mobbing som skedde.

Då trodde jag att eftersom det är så pass vuxna så är det lite normalt att be om ursäkt då för att man har kommit till ett sånt stadium där man insett sina fel och det var det jag syftade på med att i mitt fall så hade folk barn och landat i föräldrar rollen, då bör man ha mer koll på när det gäller mobbning för att barn kan och blir mobbade. Ämnet är mer aktuellt dvs när man får barn.


Det är förståeligt varför Anna eller vad hon nu heter i filmen, vill göra sin röst hörd, hon vill som sagt ge sin syn på hur det var för henne i skolan, att alla upplever ju inte samma skolgång. Detta märks i filmen på att han killen som säger att det är en fest, att han inte har fattat ett dugg (Om han fattar så är det medvetet, för han är fortfarande den där populära killen han var då i nutid, eller han tror att han är lika ball som han var då) Det som händer i filmen kan faktiskt hända på riktigt, för det är klart att man umgås med de man umgicks med då, de kommer bli grupperingar.

Jag vet folk som trott att personer haft det väldigt bra i skolan men visade sig att dessa personer blev väldigt mobbade och de här personerna som trodde att allt var bra, blev ju rätt sagt förvånade. De hade alltså olika uppfattningar/upplevelser av samma situation.

Jag blev ozo mobbad i skolan. Från åk 5-7. Jättejobbigt

Det är tyvärr ganska naturligt för barn & vuxna att slå ner på den/det som skiljer sig från de andra i gruppen.
(Finns massor av vetenskapliga studier och forskning kring detta både på flockdjur och på människor).

Så det är tyvärr inte alls så konstigt att personer med asd blir mobbade i skolan.. (Vi är annorlunda, och det märks väldigt tydligt med eller utan en formell diagnos), jag skulle bli mycket förvånad om du någonsin får ett svar eller en ursäkt.

Det är tragiskt och hemskt hur andra människor beter sig.
Jag tror också på att nästan alla glömmer bort saker de gjort som barn mot andra med tiden (speciellt sådant som inte passar deras självbild som vuxna).

Själv tar jag revansch på all skit under skoltiden genom att faktiskt försöka leva ett liv som passar mig istället för att kopiera NT mallen(på gott och ont), men jag mår defenetivt bättre så.

Jag har inte sagt att att det inte är så, för är man annorlunda så blir man ju oftast ett mobboffer. Men jag menade att jag var inte så annorlunda som de trodde att jag var. Jag var väldigt lik de andra, dels för jag såg likadan ut som andra tjejer gällande klädstilen osv, dvs vem hade inte en tröja från gina eller hm eller bikbok? Eller vem hade inte en fjällräven dunjacka? Hade man inte det, ja då kan jag förstå om man blev utanför. Så på det sättet passade jag ju in.

För ska man vara väldigt udda, då får man nog sy sina kläder för har man kända märken så har de flesta det och då kan man ju inte bara "du härmar henne eller henne" Det är ju svårt att inte härma någon som ser ut som majoriteten. (ironisk) Nej men det jag vill säga är att alla ser ju likadana ut så det blir ju fel om folk klagar på att alla ser likadana ut. Det är som om alla influensers skulle hata på varandra för de gör likadana samarbeten...Det är ju deras jobb så eftersom de är i samma bransch så är det inte konstigt att de "härmar" varandra med likadana samarbeten.. Det är ju också detta som är normalitet i samhället. Att man härmar/ser likadana ut och gör saker som alla andra gör. Trender. Eller alla hänger vid donken. Vem har inte gjort det?

Vi är ju flockdjur och hur många här har inte gjort saker för att passa in någon gång?

För jag lovar att många har gjort det. Om inte så är det ju superbra att ni inte fallit för grupptrycket men detta är ju något som de flesta har upplevt. Det är som att alla har väl testat rökt någon gång i sitt liv eller att folk minns jenka tuggummin osv..

Hej, min post var absolut inte menad som ett påhopp och den har ingenting alls att göra med hur du skötte dig under din skoltid.

Jag skriver enbart utifrån egna mina egna erfarenheter från när jag själv gick i skolan och observationer över hur grupper av människor beter sig(det är ca 20år sedan så jag har haft gott om tid att analysera både vad jag själv och vad andra gjorde).

Tänk på att jag har absolut ingen anledning att vara elak och jag vinner absolut ingenting av att få dig att må sämre.

Det är det väldigt uppenbart att du inte förstår vad som menas med ”socialt samspel” det har ingenting att göra med hur du klär dig och med att vara socialt udda.
Det har däremot att göra med följande saker kroppsspråk & mimik(ansiktsrörelser), röstläge och ögonkontakt(och hur de matchar aktuell situation).

Rättelse!

Det ska stå att ”socialt samspel” har mycket lite litet med ”klädstil” att göra däremot så kan ens klädstil höra samman med grupptillhörighet(men jag är ganska säker att ialafall mina problem har helt andra orsaker än kläder.)

Ber om ursäkt för skrivfelet.

Kan även passa på att lägga till följande.
Jag försökte som många andra på spektrumet passa och spela med under stora delar av mitt liv och det funkade dåligt, till sist bytte jag vänner och hittade sammanhang där jag passade in och fokus ligger på helt andra saker än hur bra jag fixar det sociala.(För mig var insikten att jag inte fixar det en positiv sak då jag kunde börja lägga energi på helt andra saker.).

Det är tråkigt att några var elaka mot dig i skolan Jossie94. Jag känner igen det där att man tänker och tänker på det, utan att det hjälper en. Men det var ju några år sedan jag själv blev utsatt och jag mår bättre om jag försöker att tänka på annat och aktivera mig med något jag gillar. Brukar se det som att mobbarna tog 2år av mitt liv, men fler år ska dom inte få ta - att jag inte ska slösa mer tid och tankekraft åt att spela upp mobbningstiden i huvudet.

Jossie94 skrev:Jag har inte sagt att att det inte är så, för är man annorlunda så blir man ju oftast ett mobboffer. Men jag menade att jag var inte så annorlunda som de trodde att jag var. Jag var väldigt lik de andra, dels för jag såg likadan ut som andra tjejer gällande klädstilen osv, dvs vem hade inte en tröja från gina eller hm eller bikbok? Eller vem hade inte en fjällräven dunjacka? Hade man inte det, ja då kan jag förstå om man blev utanför. Så på det sättet passade jag ju in.

För ska man vara väldigt udda, då får man nog sy sina kläder för har man kända märken så har de flesta det och då kan man ju inte bara "du härmar henne eller henne" Det är ju svårt att inte härma någon som ser ut som majoriteten. (ironisk) Nej men det jag vill säga är att alla ser ju likadana ut så det blir ju fel om folk klagar på att alla ser likadana ut. Det är som om alla influensers skulle hata på varandra för de gör likadana samarbeten...Det är ju deras jobb så eftersom de är i samma bransch så är det inte konstigt att de "härmar" varandra med likadana samarbeten.. Det är ju också detta som är normalitet i samhället. Att man härmar/ser likadana ut och gör saker som alla andra gör. Trender. Eller alla hänger vid donken. Vem har inte gjort det?

Vi är ju flockdjur och hur många här har inte gjort saker för att passa in någon gång?

För jag lovar att många har gjort det. Om inte så är det ju superbra att ni inte fallit för grupptrycket men detta är ju något som de flesta har upplevt. Det är som att alla har väl testat rökt någon gång i sitt liv eller att folk minns jenka tuggummin osv..

Ja, men härmade du henne? Köpte du exakt samma kläder för att se ut precis som hon. En enkel fråga. Lätt att besvara. Ja eller nej.

papper skrev:Brukar se det som att mobbarna tog 2år av mitt liv, men fler år ska dom inte få ta - att jag inte ska slösa mer tid och tankekraft åt att spela upp mobbningstiden i huvudet.

Låter vettigt. Om det fungerar alltså. Försöker tillämpa den strategin på andra händelser i det förflutna jag inte vill fastna i.

Flinta skrev:

papper skrev:Brukar se det som att mobbarna tog 2år av mitt liv, men fler år ska dom inte få ta - att jag inte ska slösa mer tid och tankekraft åt att spela upp mobbningstiden i huvudet.

Låter vettigt. Om det fungerar alltså. Försöker tillämpa den strategin på andra händelser i det förflutna jag inte vill fastna i.

Ja alltså, teorin är ju bra... Men undrar om det inte är som när en överviktig är idrottslärare. Att jag inte lever som jag lär, för det är ju alltid lättare att säga.

LordNelson skrev:Ja, men härmade du henne? Köpte du exakt samma kläder för att se ut precis som hon. En enkel fråga. Lätt att besvara. Ja eller nej.

Ja för att jag ville passa in men samtidigt nej för jag härmade ju inte henne jag härmade isf alla eller alla härmade alla. För ska man vara helt udda så måste man ju nästan sy sina egna kläder. Man kan inte gå runt i kända märken och tro att man är den enda som har just den jackan eller tröjan osv.

Många hade tex fjällräven eller det var ju något som man bara skulle ha liksom med alla trender. Många nu håller ju på med TikTok oavsett åldrar. Jag håller inte på med just det men jag har ju andra sociala medier. Så jag är ju fortfarande med i matchen. Det är väl de som inte har sociala medier som blir de udda isåfall. För de bryr ju sig inte och jag gör ju inte visserligen det heller på samma sätt som i gymnasiet. Men det är inte så att jag vill vara extremt udda. För så är inte fallet. Jag är väldigt normal eller mer som NT om man jämför med de som har extrema svårigheter.

Då har jag träffat de som haft mer psykiska svårigheter och då var de väldigt tydligt hur mycket det kan skilja sig gradmässigt på diagnoserna. För även om man har likadana diagnoser behöver ju inte det betyda att man behöver samma typ av hjälp. Någon kanske behöver bo i gruppboende medan någon annan inte passar in i den miljön. Den kanske bor i en vanlig lägenhet och hittat den själv. Någon här skrev ju att den bodde i vanlig lägenhet och hade LSs som stöd så alla bor ju inte i gruppboenden eller har svårigheter som är extrema. De finns ju de som kanske bara behöver hjälp med typ en eller två grejer och inte 10 grejer så det där är väldigt komplext och individuellt.