Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]
51 inlägg
• Sida 3 av 3 • 1, 2, 3
Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]
slackern skrev:Men det måste ju ha varit jättebra för TS att ha fått diagnos relativt tidigt i livet så att vederbörande har kunnat bearbeta det och få rätt stöd och hjälp i skolan. Kan tänka mig om TS inte hade fått diagnos så hade vederbörandes föräldrar och lärare haft stormiga utvecklingssamtal eller i varje fall frustrerande.
Ja, herregud. Jag hade länge dåligt samvete över mina totala psykbryt, där jag slet av mitt hår, slog mig själv och skrek i panikångestattacker som kunde hålla i sig i flera timmar. Jag har nu i efterhand insett att jag inte kunde rå för det och att när jag är stabil (fullt medicinerad) är jag en behaglig person. Jag har alltid sagt att jag är snäll, smart, duktig osv men det erkändes aldrig innan jag fick ordning på mitt liv. Jag var eleven med stökigt skåp, konfrontativ, ärlig, somnade på lektioner (ingen visste ju att jag kunde ligga och skrika i panik om nätterna)... Min uppväxt och skolgång blev så jävla bortkastad. Jag kunde aldrig njuta av de få positiva stunder som fanns.
Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]
När jag var liten hade folk en enkel förklaring till varför jag gjorde saker lite annorlunda. Jag är vänsterhänt, så folk sa "oroa dej inte för Skogkatt, han är vänsterhänt så han gillar bara att vara mycket ensam och göra sina saker" för exempel. Så jag antog länge att det var därför. Sen fick jag diagnosen när jag var vuxen, jag blev grundligt undersökt. Jag tror det var bra för mej personligen att inte få den när jag var liten. Jag hade tänkt för mycket på det ett tag tror jag. Slitit ut mej.
Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]
Det var därför jag tyckte det var jobbigt och lite känsligt att bli stämplad att möjligtvis ha en diagnos av klasskamraterna och att de ville att lärarna skulle begära utredning för mina sk "vänner" ville bara hjälpa mig. Det var lite som en käftsmäll.
Dessutom så hade en adhd som personen var väldigt öppen med och i efterhand har jag fått veta att folk tyckte personen var jobbig och ogillade personen. För mig var det tvärtom, visserligen var personen jobbig och det märktes att personen hade adhd. (Det var ju lite allmänt känt) Men jag såg eller hörde aldrig att folk tyckte att personen var jobbig, utan för mig var det mer att jag var den jobbiga, för jag var ju annorlunda. För jag var som sagt väldigt neutral, det var inte så att var för isolerad och höll tyst och inte heller för högljudd och skulle vara i centrum. Jag märktes inte lika mycket som de som var de där högljudda och rappa i käften men inte så pass att jag var osynlig eller inte vågade prata med någon osv. Jag var lite mitt emellan kan man säga eller ja neutral.
De fanns de som bara gick i klassen och de pratade knappt, jag var väldigt social men tyvärr fattade ju inte folk att jag var det, de tänkte mer Vad vill du ? Det var som att de aldrig haft vänner eller de ville ju inte ha nya vänner men man har ju inte inställningen att alla är dumma i huvudet så fort man träffar nytt folk. Man vill ju ändå lära känna personen men det är som att de står "Jag vill inte ha nya vänner!" i pannan på vissa personer, trots att man är trevlig och försöker lära känna personer.
Det där kan vara så himla komplext också, för man ska ha förståelse att de inte vill ha nya vänner men man får inte lära känna folk heller för att man ska ju förstå det och dessutom har man inställningen att personen verkar trevlig och hoppas leda till en vänskapsrelation.
Jag har nämnt tidigare antal händelser där detta sociala exempel kommit på tal eller visat sig och så tror man att man har den där rätta bilden hur det ska gå till/funkar men så kommer det andra och typ höjer på ögonbrynen trots att man har den "rätta bilden" eller man har en sk normal bild. Vett och etikett dvs och så inser man ju sedan att dessa personer är väldigt tråkiga och besserwissers för att de minsann vet hur man ska göra men där är det ju väldigt komplext också då deras regler kan ändras hejvilt och de lever den sk dagsformen. Ena dagen är de jättesociala och tycker inte alls att det är konstigt & pratar med allt och alla, nästa dag så är de typ knäpptysta. (absolut kan de ju bero på olika faktorer som hänt just den dagen osv) men nu syftar jag på när det kommer helt plötsligt och det verkar uppstå när man försöker kontakta personen, hade det varit i en annan miljö eller en annan person så hade personen inte reagerat på samma sätt. För man har ju en bild på hur en person är och då blir det såklart konstigt om personen som alltid är social bara i vissa situationer blir knäpptyst utan att det framgår vad som ligger bakom det beteendet. I dessa fallen så har personerna visat sig vara konstiga både vid de tillfällena men även efteråt. De är liksom befogat att deras beteenden är konstiga.
Dessutom så hade en adhd som personen var väldigt öppen med och i efterhand har jag fått veta att folk tyckte personen var jobbig och ogillade personen. För mig var det tvärtom, visserligen var personen jobbig och det märktes att personen hade adhd. (Det var ju lite allmänt känt) Men jag såg eller hörde aldrig att folk tyckte att personen var jobbig, utan för mig var det mer att jag var den jobbiga, för jag var ju annorlunda. För jag var som sagt väldigt neutral, det var inte så att var för isolerad och höll tyst och inte heller för högljudd och skulle vara i centrum. Jag märktes inte lika mycket som de som var de där högljudda och rappa i käften men inte så pass att jag var osynlig eller inte vågade prata med någon osv. Jag var lite mitt emellan kan man säga eller ja neutral.
De fanns de som bara gick i klassen och de pratade knappt, jag var väldigt social men tyvärr fattade ju inte folk att jag var det, de tänkte mer Vad vill du ? Det var som att de aldrig haft vänner eller de ville ju inte ha nya vänner men man har ju inte inställningen att alla är dumma i huvudet så fort man träffar nytt folk. Man vill ju ändå lära känna personen men det är som att de står "Jag vill inte ha nya vänner!" i pannan på vissa personer, trots att man är trevlig och försöker lära känna personer.
Det där kan vara så himla komplext också, för man ska ha förståelse att de inte vill ha nya vänner men man får inte lära känna folk heller för att man ska ju förstå det och dessutom har man inställningen att personen verkar trevlig och hoppas leda till en vänskapsrelation.
Jag har nämnt tidigare antal händelser där detta sociala exempel kommit på tal eller visat sig och så tror man att man har den där rätta bilden hur det ska gå till/funkar men så kommer det andra och typ höjer på ögonbrynen trots att man har den "rätta bilden" eller man har en sk normal bild. Vett och etikett dvs och så inser man ju sedan att dessa personer är väldigt tråkiga och besserwissers för att de minsann vet hur man ska göra men där är det ju väldigt komplext också då deras regler kan ändras hejvilt och de lever den sk dagsformen. Ena dagen är de jättesociala och tycker inte alls att det är konstigt & pratar med allt och alla, nästa dag så är de typ knäpptysta. (absolut kan de ju bero på olika faktorer som hänt just den dagen osv) men nu syftar jag på när det kommer helt plötsligt och det verkar uppstå när man försöker kontakta personen, hade det varit i en annan miljö eller en annan person så hade personen inte reagerat på samma sätt. För man har ju en bild på hur en person är och då blir det såklart konstigt om personen som alltid är social bara i vissa situationer blir knäpptyst utan att det framgår vad som ligger bakom det beteendet. I dessa fallen så har personerna visat sig vara konstiga både vid de tillfällena men även efteråt. De är liksom befogat att deras beteenden är konstiga.
Återgå till Barn och föräldraskap