jag har asperger och jag har alltid funderat på varför jag aldrig har passat in jag har varit fruktansvärt tystlåten under min uppväxt och inte lekt med några andra barn. det bästa jag visste när jag var liten var att spika i plankor och kunde göra det i timmar. och i tånn åren så har det kännts som att jag har tittat på alla andra som att dom sitter i ett glas hus och jag står utanför och bara tittar jag förstår inte när dom har roligt jag fårstår inte varför en del av mina vänner blir jätte lessna för att det tex tar slut med en kille jag tycker och känner som så att det är väl inte hela världen han lever ju iaf. jag ogillar när folk rör mig och det ömmar på huden när dom tar i mig.
jag skulle vilja veta om det är vanligt att känna och vara som jag varit jag känner mig fruktansvärt fundersam över detta. så jag är jätte tacksam för svar

Det är vad jag förstår inte helt ovanligt.
Själv har jag nog mest bara tyckt att folk tagit i mig för mycket och haft bekymmmer med skavande sömmar och framförallt tvättmärken i kläderna.

Fast jag gillar när en tjej tar i mig med värme, bara det inte blir för mycket.
Tycker jag mycket om henne så får hon ta i mig så mycket hon vill
Fast jag har bara haft det intresset av en enda tjej hittils.

Fast hödu, det är klart vanligt att AS människor har utvecklat färdigheter som vanliga människor inte ens kommer i närheten av hur mycket de än försöker med några få undantag (har jag fattat det som).
Själv har jag väldigt lätt att konstruera saker.

nano skrev:Det är vad jag förstår inte helt ovanligt.
Själv har jag nog mest bara tyckt att folk tagit i mig för mycket och haft bekymmmer med skavande sömmar och framförallt tvättmärken i kläderna.

Fast jag gillar när en tjej tar i mig med värme, bara det inte blir för mycket.
Tycker jag mycket om henne så får hon ta i mig så mycket hon vill
Fast jag har bara haft det intresset av en enda tjej hittils.

Fast hödu, det är klart vanligt att AS människor har utvecklat färdigheter som vanliga människor inte ens kommer i närheten av hur mycket de än försöker med några få undantag (har jag fattat det som).
Själv har jag väldigt lätt att konstruera saker.

jag har ett enormt bild minne och kan berätta i detalj det jag sett jusst på den plattsen.och sedan så är jag känslokall det får jag höra ofta

Aha, det torde vara användbart
Hörde om någon som var kartkorrigerare, vet inte om det är något för dig iofs.
Hon som gjorde jobbet frågade första dagen vad hon skulle göra när hon var klar med korrigeringarna.
De svarade med att det kommer inte att någonsin bli klara, några veckor senare var hon klar, det hade aldrig hänt tidigare och aldrig hade de varit så korrekta kartor heller.
De blev rätt paffa tydligen, minns inte vad hon fick göra mer sedan.

Känslokylan, det är inte så att andra bara inte kan se på dig att du känner saker.
Per definition så betyder inte frånvaron av att andra kan se dina känslor att du inte har dem, det tror jag du känner mer själv.
Fast känner du det så torde du ju ha känslor iaf.

Hörde något om psykopater som är känslokalla och dessutom struntar fullständigt i om de gör någon illa tydligen är riktigt ovanliga när de är 50 jämfört med när de är 15.

nano skrev:Aha, det torde vara användbart
Hörde om någon som var kartkorrigerare, vet inte om det är något för dig iofs.
Hon som gjorde jobbet frågade första dagen vad hon skulle göra när hon var klar med korrigeringarna.
De svarade med att det kommer inte att någonsin bli klara, några veckor senare var hon klar, det hade aldrig hänt tidigare och aldrig hade de varit så korrekta kartor heller.
De blev rätt paffa tydligen, minns inte vad hon fick göra mer sedan.

Känslokylan, det är inte så att andra bara inte kan se på dig att du känner saker.
Per definition så betyder inte frånvaron av att andra kan se dina känslor att du inte har dem, det tror jag du känner mer själv.
Fast känner du det så torde du ju ha känslor iaf.

Hörde något om psykopater som är känslokalla och dessutom struntar fullständigt i om de gör någon illa tydligen är riktigt ovanliga när de är 50 jämfört med när de är 15.

där sa du något
det är nog andra som inte ser på mig för jag kan tycka om någon och jag kan oggilla något men jag har fruktansvärt svårt för att gråta jag vet inte varför jag ska gråta och jag förstår int hur andra kan sitta i timmar och gråta. jag änner mig konstig när det gäller känslor och sånt för jag fattar inte jag känner mig totalt korkad. ja visst jag förstår vaför mitt barn är hungrigt och sånna saker men när dom blir ledsna för känslomässiga saker så får pappa komma och ta över för jag vet inte vad jag ska säga eller fråga.

Tror det är då folk förväntar sig att man ska trösta dem så gott det går.
Jag har gråtit ibland, speciellt om jag tyckt att jag blivit orättvist behandlad.
Fast jag låser heller inte upp mig i trassliga situationer.

Har varit med om en trafikolycka men inte för en endeaste mikrosekund fick jag för mig att det skulle vara en ide att göra det bästa av situationen och undvika skador på allt och alla.
Beräknade hela tiden exakt var bilen var och det enda som hände var att bilen blev totalkvaddad.
Folk undrade varför jag inte blev rädd.
Tyckte det vore ganska kontraproduktivt, jag räddade situationen så gott det gick efter att bilen fölorat fästet och börjat rulla baklänges i en uppförsbacke då det var snorhalt.
Inga personskador och det var ju själva meningen

Hörde av en som hade erfarenhet av trafikolyckor att det inte är helt ovanligt att det tex står en älg på en åker och en bil svänger av vägen och bromsar ända fram till älgen och kör på den.
Det låter ju helt sjukt i mina öron fast jag kör ju hela tiden med beredskap för var jag ska göra av bilen om något oberäknat dyker upp.
Vill gärna provbromsa någon gång i månaden när det är tomt på trafik för att ha koll på hur hårt man kan bromsa.
Blir rätt ofta såhär i halktider.
Något jag lärde mig på min trafikskola.

nano skrev:Tror det är då folk förväntar sig att man ska trösta dem så gott det går.
Jag har gråtit ibland, speciellt om jag tyckt att jag blivit orättvist behandlad.
Fast jag låser heller inte upp mig i trassliga situationer.
Har varit med om en trafikolycka men inte för en endeaste mikrosekund fick jag för mig att det skulle vara en ide att göra det bästa av situationen och undvika skador på allt och alla.
Beräknade hela tiden exakt var bilen var och det enda som hände var att bilen blev totalkvaddad.
Folk undrade varför jag inte blev rädd.
Tyckte det vore ganska kontraproduktivt, jag räddade situationen så gott det gick efter att bilen fölorat fästet och börjat rulla baklänges i en uppförsbacke då det var snorhalt.
Inga personskador och det var ju själva meningen

jag tycker istället att det är obehagligt att göra saker som betyder att jag måste åka någonstans där det finns folk
när jag ska och handla måste jag ta sobril annars så går jag i affären tittar på allt och alla och snurrar och tittar på allt och vet inte vad jag ska ha. och då får jag panik atacker och då släpper jag allt och går därifrån.

Hihi, jag kollar och undersöker saker på löpande band, gärna saker som inte fanns där förra gången, speciellt om det är tekniska saker.
Det roligaste att titta på är när de fixar med något uppe i taket, elkablar eller rör tex.

Har haft en tid fram till för ett år sedan då jag kunde känna mig uttittad i affärer utan att egentligen vara det, men det kändes så.
Jag löste det med ett åsiktsbeslut eller vad jag ska kalla det, det tog ett år att bestämma sig för beslutet och runt 3 månader att genomföra.
Nu går jag varsomhelst igen utan att känna mig uttittad.

nano skrev:Har haft en tid fram till för ett år sedan då jag kunde känna mig uttittad i affärer utan att egentligen vara det, men det kändes så.
Jag löste det med ett åsiktsbeslut eller vad jag ska kalla det, det tog ett år att bestämma sig för beslutet och runt 3 månader att genomföra.
Nu går jag varsomhelst igen utan att känna mig uttittad.

Om du vill får du hemskt gärna berätta mer om hur du kbt-ade dig själv!

alfapetsmamma skrev:

nano skrev:Har haft en tid fram till för ett år sedan då jag kunde känna mig uttittad i affärer utan att egentligen vara det, men det kändes så.
Jag löste det med ett åsiktsbeslut eller vad jag ska kalla det, det tog ett år att bestämma sig för beslutet och runt 3 månader att genomföra.
Nu går jag varsomhelst igen utan att känna mig uttittad.

Om du vill får du hemskt gärna berätta mer om hur du kbt-ade dig själv!

kbt ??

knickedix skrev:

alfapetsmamma skrev:

nano skrev:Har haft en tid fram till för ett år sedan då jag kunde känna mig uttittad i affärer utan att egentligen vara det, men det kändes så.
Jag löste det med ett åsiktsbeslut eller vad jag ska kalla det, det tog ett år att bestämma sig för beslutet och runt 3 månader att genomföra.
Nu går jag varsomhelst igen utan att känna mig uttittad.

Om du vill får du hemskt gärna berätta mer om hur du kbt-ade dig själv!

kbt ??

Kognitiv beteendeterapi. Det lät som h*n gjorde det med sig själv.

knickedix skrev:

alfapetsmamma skrev:

nano skrev:Har haft en tid fram till för ett år sedan då jag kunde känna mig uttittad i affärer utan att egentligen vara det, men det kändes så.
Jag löste det med ett åsiktsbeslut eller vad jag ska kalla det, det tog ett år att bestämma sig för beslutet och runt 3 månader att genomföra.
Nu går jag varsomhelst igen utan att känna mig uttittad.

Om du vill får du hemskt gärna berätta mer om hur du kbt-ade dig själv!

kbt ??

jag är dyselektiker också så jag har svårt för att förstå vissa förkortningar och vissa ord

Hej knickedix!

Och varmt välkommen till oss.

Jag har det på precis samma sätt som du. Särskilt fysisk beröring har jag svårt med. Jag brukar beskriva det som att jag är "bakvänt" överkännslig mot när någon tar i mig. Lätt beröring gör ont, och tar någon hårt i mig så känns det enbart "behagligt". Samma förresten med ljud. Så att ljudet av explosioner bekommer mig inte alls (fast vet jag att det ska smälla så håller jag så klart för öronen), medan någons trummande med fingrarna mot bordet, eller klickandet med en kulspetspenna är plågsammt för mig.

Tidigare hade jag social fobi, fick jättelätt panikångest av stora folksamlingar. Och gråta har jag också "svårt" för, fast delvis av en annan orsak; att "mina tårar tog slut" i mitt krisiga förra äktenskap.

knickedix skrev:

knickedix skrev:

alfapetsmamma skrev:[quote="nano"]
Har haft en tid fram till för ett år sedan då jag kunde känna mig uttittad i affärer utan att egentligen vara det, men det kändes så.
Jag löste det med ett åsiktsbeslut eller vad jag ska kalla det, det tog ett år att bestämma sig för beslutet och runt 3 månader att genomföra.
Nu går jag varsomhelst igen utan att känna mig uttittad.

Om du vill får du hemskt gärna berätta mer om hur du kbt-ade dig själv!

kbt ??

jag är dyselektiker också så jag har svårt för att förstå vissa förkortningar och vissa ord[/quote]

Okej. Jag vet att jag skriver som jag pratar, ibland kan det bli lite fel då, eller obegripligt, det har jag hört förr!

Hej igen knickedix

"kbt" betyder "kognitiv beteendeterapi. Här http://www.myralf.se/ finns en hemsida med information om vad det är för något och så.

skriver som jag pratar det gör jag med så folk har svårt att läsa det jag skriver

alfapetsmamma skrev:

nano skrev:Har haft en tid fram till för ett år sedan då jag kunde känna mig uttittad i affärer utan att egentligen vara det, men det kändes så.
Jag löste det med ett åsiktsbeslut eller vad jag ska kalla det, det tog ett år att bestämma sig för beslutet och runt 3 månader att genomföra.
Nu går jag varsomhelst igen utan att känna mig uttittad.

Om du vill får du hemskt gärna berätta mer om hur du kbt-ade dig själv!

Jag måste säga att just nu har jag svårt att redogöra för just den tidpunkten för jag är hungrig men ska snart äta.
Däremot har jag jobbandet med min bakterieskräck jag hade som yngre.
Den blev bara värre och värre ju mer äckigheter jag såg och när jag märkte hur visssa gjorde med sin hygien, typ att inte tvätta händerna efter toabesök så blev det ju inte bättre.
Och så försökte folk vara "snälla" o visa hur "ofarligt" det var med bakterier genom o äta allt möjligt och överleva.
Det fick mig bara att inte vilja låta dem göra något jag skulle äta om jag inte kontrollerade dem som en hök.
Det blev samma visa varje gång någon skulle använda den metoden, blev äcklad och mer säker på min sak.
Kritik oavsett varifrån spelade ingen som helt roll.

Det som blev en vändpunkt var när jag var på jobbet och en tjej jag brukade prata mycket med satte sig och åt en frukt som legat på bordet som var rejält smutsigt och jag frågade om hon inte tänkte på all smuts hon får i sig när frukten legat på ett så skitigt bord "näe, det har jag inte" och så tittade hon på den halvätna frukten och ville inte ha den längre.
YES! nirvana, det finns hopp för mänskligheten!
Jag berättade inte för henne men sakta men säkert började jag återfå min förtroendet för min omgivning.
Hon har hjälpt mig något så fantastiskt mycket, tack Angleja från Grekland
Ok, har för mig hon var uppväxt här men hon berättade att merparten av hennes släktingar kom från Grekland.
Och hon hälsade på i Grekland emellanåt.

Jag började tänka mer och mer på hur bakterier beter sig och vilka effekter de har på kroppen och imunsystemet.
Fortfarande utan att släppa en millimeter på min den noggranna hygienen.
Rörde aldrig mat utan att tvätta händerna precis innan.
Jag vägrade ge upp kontrollen men lät mig lätt tänka mig in i en situation jag inte ännu valt om jag skulle kunna tänka mig att sätta mig i.
Tex att öppna ett paket kakor och äta utan att tvätta händerna precis innan.
Det var viktigt att inte ta ett beslut innan utan bara att erfara tanken.
Jag räknade inte med att någonsin göra det men jag visste att det teoretiskt sett skulle kunna bli resultatet, hela tiden med absolut kontroll från min sida.
Till slut hade jag kommit fram till olika mängder och vad för något som alls fick komma in i min kropp i bakterieväg.
Minns att jag satt på McDonalds och drack vatten bestämde mig för att det var en möjlighet att jag någon gång skulle kunna låta bakterier komma in i mig.
Tidpunkten var obestämd.
Det tog lång tid, veckor eller månader innan jag gjorde något, och sedan flera dagar innan tillfälle nummmer två.
Det var något jag var säker på att var få och ofarliga bakterier som kroppen skulle klara och kunna öva sig på.

Till slut kunde jag göra mer saker och oftare, en dag överraskade jag min syster med att öppna ett paket kakor utan att först ha tvättat mig precis innan.
Hon tittade på mig med intresse och förvåning, det var en stor förändring och hon blev glad för mig men fortfarande förvånad.
Intressant känsla faktiskt.

Senare började jag närma mig en nivå som jag tyckte kändes bättre, och har varit nära den sedan dess, kan inte tänka mig att inte tvätta händerna efter toabesök som en del killar gör.
Fattar inte varför man gör så öht "ääääh" ärett vanligt svar om man frågar.
Hört mer kloka saker än så minst sagt.
Myten om att skit rensar magen är felaktig.

Jag kan peta tänderna med naglarna idag utan att tvätta innan, men helst är jag ren.
Jag kan äta utan att tvätta händerna först men gör det gärna.
Det är bara om det inte finns tvättmöjligheter eller att det är äckligt tvättställe ur bakteriesynpunkt.

Oj det var mycket på en gång, säkert massa stavfel och annat men jag är trött och tänker gå o sova, fråga gärna så utvecklar jag när jag vaknar igen

Hej knickedix. Jag hade svårigheter att samverka med andra barn i lekis, under lågstadiet tyckte jag inte om rasterna för jag visste inte vem jag skulle vara med och vad jag skulle göra. När jag hade barn hade jag en fascination för bilars lyktor (kunde säga vilket märke på dem ) , sen tyckte jag om dinosaurier, kemiska formler m.m.
Vid vissa tillfällen i lågstadiet satt jag inne med fröken och titta i nån bok, kommer jag ihåg. Jag lärde mig däremot att läsa och skriva tidigt men har aldrig tyckt om skoltiden, jag började utvecklas efter gymnasiet och när jag kom igång i arbete, även fast dessa var under en kortare period. Jag har fått jobba med elektronik, i verkstad, på flera sorters lager och i flera butiker. Just nu har jag praktik i butik och trivs mycket bra, det är en mellanstor butik så jag behöver ej känna mig "virrig", som jag gjort tidigare.


Hoppas du fått någorlunda svar på din undran.

Mvh
Christer