Vad kan ni som håller på med skådespeleri säga om detta?
Hur kan ni vara bra på att visa känslor, ha bra prosodi osv på scen? Vad är skillnaden mellan att visa känslor som skådespelare och utanför skådespelet? Vissa med AST tar in skådespeleriet in i det sociala sägs det. Gör ni det och är det bra?
Jag har själv upplevt att det inte går att separera dessa två. Har jag svårt för emotioner så har jag även det i mitt skådespeleri. Ilska är väl det allra svåraste att visa.
Det talas mycket om att personer med AST skulle vara bra på skådespeleri.
Kan man vara bra på känslor som professionell men ej annars?
Jag är inte den som härmar folk vilket enligt Carl-Gustaf Lindstedt är vad en skådis gör.

Nu är jag ju inte skådespelare, men jag har ju provat på teater och lite sånt där, inget seriöst så kanske inte typen av erfarenhet du vill veta mer om.
För mig var det viktigt att få rätt roll annars fungerade det inte för mig, det var tvunget att vara något jag var intresserad av annars tackade jag nej, så det är nog viktigt att du spelar någon du kan relatera till.
Jag kommer att tänka på en av mina favoritskådespelare Sir Anthony Hopkins, han har Aspergers syndrom, han är mycket bra skådespelare, han har själv sagt att han kan ha väldigt hög inlevelse i sina roller och därför många tycker att han spelar äkta och väldigt övertygande i sina roller, och han vann pris väldigt nyligen så det gäller nog fortfarande trots sin höga ålder på 83 år. Så jag säger att Aspergare kan visst vara duktiga och bra skådespelare som även NT-personer beundrar.

När man inte spelar är det ju något helt annat, tror även Sir Anthony Hopkins sa något om det också att det kunde bli lite stelt och så när de inte spelade och bara socialiserade och minglade så vår styrka ligger i så fall i själva skådespeleriet och inte det som är runtomkring det.
Du skriver att ilska är svårt för dig att spela men tänk på att den inte är på riktigt och det är inte meningen att såra de du framför scenen med. Jag tror man kan ljuga ganska övertygande om sina känslor och ändå vara opåverkad i sitt vanliga jag, men det kanske är olika från person till person?

På teatern finns det ju ofta någon form av regler.
En text som ska läras in eller vissa förutsättningar för en improvisation inom drama.
I en teatergrupp pratar ledaren och deltagarna om vad de gör och vad de vill göra. Det finns någon att fråga och du får återkoppling på hur du agerar från de andra.

I verkligheten gäller få regler och de som finns är oskrivna, något det är meningen att du ska förstå av dig själv. Du förväntas ”vara dig själv”, vilket är mycket svårare än att spela en viss roll med definierade egenskaper, som leder till olika beteenden.

Riksamiralen skrev:Nu är jag ju inte skådespelare, men jag har ju provat på teater

teater utan skådespeleri finns väl inte

Riksamiralen skrev:Så jag säger att Aspergare kan visst vara duktiga och bra skådespelare som även NT-personer beundrar.

det finns en stereotyp att personer med AS skulle vara fler än personer med NT i skådespeleri-yrket.

Riksamiralen skrev:Du skriver att ilska är svårt för dig att spela men tänk på att den inte är på riktigt och det är inte meningen att såra de du framför scenen med.

men man måste ju arbeta med inre känslor/emotioner ändå, eller?
Eller har vissa av oss lättare att separera mellan känslor i skådespeleri och utanför?
Johnny Carson sade att han hade kontroll på scen men inte utanför. Men jag fattar inte
Han är visserligen inget exempel på en skådis vad jag vet men scenpersonlighet hade han ju.

Riksamiralen skrev:Jag tror man kan ljuga ganska övertygande om sina känslor och ändå vara opåverkad i sitt vanliga jag, men det kanske är olika från person till person?

https://sverigesradio.se/artikel/7173689

Någon skrev:På teatern finns det ju ofta någon form av regler.
En text som ska läras in eller vissa förutsättningar för en improvisation inom drama.
I en teatergrupp pratar ledaren och deltagarna om vad de gör och vad de vill göra. Det finns någon att fråga och du får återkoppling på hur du agerar från de andra.

I verkligheten gäller få regler och de som finns är oskrivna, något det är meningen att du ska förstå av dig själv. Du förväntas ”vara dig själv”, vilket är mycket svårare än att spela en viss roll med definierade egenskaper, som leder till olika beteenden.

och detta gör att det är lättare att visa känslor på teatern

Det spekuleras ju i att Hitler hade AS, han om någon skulle jag våga påstå var teatralisk när han höll sina masstal.

dandansson skrev:teater utan skådespeleri finns väl inte

Nej det stämmer dåligt formulerat av mig, ursäkta.

dandansson skrev:det finns en stereotyp att personer med AS skulle vara fler än personer med NT i skådespeleri-yrket.

Då förmodar jag att du menar odiagnostiserade, jag tog upp ett eget exempel i Sir Anthony Hopkins eftersom jag vet att han har gjort utredning och fått diagnosen Aspergers syndrom.

dandansson skrev:men man måste ju arbeta med inre känslor/emotioner ändå, eller?
Eller har vissa av oss lättare att separera mellan känslor i skådespeleri och utanför?
Johnny Carson sade att han hade kontroll på scen men inte utanför. Men jag fattar inte
Han är visserligen inget exempel på en skådis vad jag vet men scenpersonlighet hade han ju.

Vet inte riktigt vad du menar faktiskt, jag tar inte åt mig av det som händer i en pjäs om jag spelar i den, det är väl skillnad på att vara åskådare och de som är bakom ridån som alla är underförstådda i vad som kommer ske och alla är med på noterna, publiken är de som ska bli överraskade, inte de som spelar, i så fall kanske man tar med för mycket av sitt eget bagage på scen och det kanske inte är det effektivaste sättet att vara skådespelare på?

dandansson skrev:https://sverigesradio.se/artikel/7173689

Som sagt det beror väl helt och hållet på hur fäst man är vid sitt jag och hur fäst man är vid sina roller, men visst är man otroligt passionerad av sitt skådespel och sina roller så kanske man tappar sig själv lite grann, men jag skulle nog vara oförmögen att göra detta för jag är alltid sann mot mig själv och har förhållandevis högt självvärde och respekt mot mig själv. Att rollen får ta över kanske tyder på att man saknar något i livet och vill fylla den tomheten?

För mig personligen är det mycket svårare att känna känslor än att försöka ”uttrycka”/spela känslor.
Att härma någon annans raseriutbrott, gråt eller skratt känns inte lika osäkert och utlämnande, som att bli rasande, gråta eller skratta i verkligheten. Jag är kanske inte så bra på det, att härma alltså. Men jag riskerar inte att bli ovän med någon eller att själv bli missförstådd, när jag gör det på uppmaning i ett teater- eller drama-sammanhang. Vilket ofta händer när jag uttrycker mina känslor i mina verkliga relationer.

Riksamiralen skrev:Då förmodar jag att du menar odiagnostiserade, jag tog upp ett eget exempel i Sir Anthony Hopkins eftersom jag vet att han har gjort utredning och fått diagnosen Aspergers syndrom.

vet inte riktigt vad som menas men bla Tony Attwood har talat om detta.

Någon skrev:Att härma någon annans raseriutbrott, gråt eller skratt känns inte lika osäkert och utlämnande, som att bli rasande, gråta eller skratta i verkligheten.

men folk säger ju att en skådespelare skall vara "naturlig" och att ta fram känslor är viktigt. Det är väl något sådant som Stanislavski och co är inne på.

Skådespelare? Var tvungen att göra teaterövningar i skolan. Det var så jävla hemskt. Jag kan inte göra saker på beställning.

Kom att tänka på Hällefors folkhögskola som har kursen "teater för dig med NPF-diagnos".
Kan va intressant att läsa om upplägg och vad vi anses behöva öva på etc :

https://www.folkis.nu/kurser/teater-f%C ... ig-med-npf

Edit hittade även:
https://www.folkhogskola.nu/sok-skolor/ ... -pa-plats/

Många NT gillar säkert autister som utvecklats till att kunna spela personer utan autism

Flinta skrev:Många NT gillar säkert autister som utvecklats till att kunna spela personer utan autism

Det är ju lite enklare om man inte behöver göra det ofta.

Men teater fy fan. Jag hatar att behöva höja rösten när jag inte måste. Och vi hade improvisation. Att man skulle vara arg på någon. Hemskt.

dandansson skrev:är AST verkligen skådespelar-typer?

En del. Andra inte.

dandansson skrev:men folk säger ju att en skådespelare skall vara "naturlig" och att ta fram känslor är viktigt. Det är väl något sådant som Stanislavski och co är inne på.

Det där är en teori. Det är verkligen inte alla som skådespelar enligt den.

De aspiga mänskor som blir bra skådespelare har förmodligen lagt ner mycket tid på att analysera och förstå mänskligt beteende - alltså så som stereotypen "kvinna med asperger" - och även fått hjälp av skådespeleri och skådespelarutbildning i detta.

Tycker det känns lite som att ska man skådespela med aspergers så är det för att man ska lära sig uttrycka känslor "rätt". Tycker inte om detta.