Har ni fått höra "var dig själv!" och upplevt att ni blivit ombedda att inte riktigt vara er själva?
I vilka sammanhang har ni upplevt detta?
När jag fått vägledning inom röst och kroppspråk har jag blivit lite missförstådd. Person har trott att jag skulle få ut mina känslor genom att göra en massa konstiga ljud eller kasta gummiboll i hår i golvet. Eller att jag bara fått höra att jag bara skall låta känslorna komma fram utan att försöka nått.

dandansson skrev:Har ni fått höra "var dig själv!" och upplevt att ni blivit ombedda att inte riktigt vara er själva?
I vilka sammanhang har ni upplevt detta?

Här på forat t.ex. När jag är mig själv blir jag bannad. När jag är mig själv tycker ingen om mig.

Om jag spelar någon annan tycker fortfarande ingen om mig, men jag behöver åtminstone inte ständigt slåss för min existens.

Eller att jag bara fått höra att jag bara skall låta känslorna komma fram utan att försöka nått.

Jag vet inte vem du fått vägledning av, men hen verkar inte förstå vad autism innebär. En autist kan inte låta känslorna komma fram oförställt eller naturligt, det är liksom ett av grundproblemen.

Jo, jag känner igen situationer där man uppmanas vara "sig själv" men det sedan inte blir uppskattat.

Jag tror att det beror på att det här med vem man är när man är "sig själv" faktiskt varierar. Ibland är variationen fullt medveten, till exempel när man avsiktligt spelar "normal" för att sociala sammanhang ska bli smidigare. I andra fall är det inte direkt skådespeleri utan bara anpassning till situation och/eller omgivande människor.

Jag uppför mig på olika sätt med olika människor. Kollegor på jobbet, hemma hos mormor, i mataffären, på besök i vården... Det finns mängder av möjliga exempel. I en del fall är det medvetna justeringar, i andra går det av sig själv.

Så frågan är, vem av dessa varianter är jag när jag är "mig själv"? Svar: allihop, utom kanske den där som medvetet skådespelas fram. Då vet jag ju att jag låtsas vara annorlunda än jag är.

Jag är knappast unik i det här. De allra flesta är olika i olika sammanhang.

Och det tror jag kan vara en förklaring till att man kan få höra att man ska vara "sig själv" och sedan får klart för sig att det skulle man inte riktigt. För då har man, förmodligen, missat det där med att anpassa sig till situationen. Man ska vara "sig själv", fast med hänsyn till situationen om man ska göra "rätt".

Och det där med att känna av och veta hur man ska anpassa sig, och rentav närmast omedvetet göra det - det har nog många/de flesta autister svårt för. Själv kan jag det i vissa sammanhang, i andra blir det bara fel.

Har ni fått höra "var dig själv!" och upplevt att ni blivit ombedda att inte riktigt vara er själva?
I vilka sammanhang har ni upplevt detta?

Om jag har!
Hela livet.
Av min mamma och andra familjemedlemmar, terapeuter, dramapedagogen, lärare inom olika estetiska ämnen, pojkvänner, potentiella vänner, arbetskamrater och släktingar.
Med flera.
Ofta i sammanhang när jag försökt berätta om något jag tycker är svårt och försökt få konkreta råd om hur jag ska bete mig.
Och jag har verkligen letat efter den där ”mig själv”. Som det bara är att vara.
I terapi av alla de slag, meditation och olika konstnärliga sammanhang. Även i relationer med vänner och partners.
Inte hittat rätt än.
Gav upp idén om att jag skulle komma vidare i mitt sökande, blev riktigt utmattad, lät psykiatrin utreda mig och fick mina NPF-diagnoser.
Tror osäkerheten om vem ”mig själv” är hör ihop med diagnoserna.
En sorts medfödd svårighet.
Tror det kallas brist på central koherens eller något liknande.

RapeRegs skrev:

dandansson skrev:Har ni fått höra "var dig själv!" och upplevt att ni blivit ombedda att inte riktigt vara er själva?
I vilka sammanhang har ni upplevt detta?

Här på forat t.ex. När jag är mig själv blir jag bannad. När jag är mig själv tycker ingen om mig.

Om jag spelar någon annan tycker fortfarande ingen om mig, men jag behöver åtminstone inte ständigt slåss för min existens.

Eller att jag bara fått höra att jag bara skall låta känslorna komma fram utan att försöka nått.

Jag vet inte vem du fått vägledning av, men hen verkar inte förstå vad autism innebär. En autist kan inte låta känslorna komma fram oförställt eller naturligt, det är liksom ett av grundproblemen.

Personen kan faktiskt en del om AS men är kanske inte en som skall guida en i könslolivet.
Personen kan hur skpdespelwri fubkar tror jag

Kan det inte vara så att när vi autister är med andra människor så behöver våra hjärnor aktivt tänka på vad andra människor kan ha för behov och förväntningar på oss för att sedan kunna tillfredsställa dom? För NT går sånt mer per automatik och det förbrukar inte alls deras energi på samma sätt.
Och för att kunna slappna av till fullo kanske man måste stänga ute andra människor och deras behov och förväntningar? Paff så blir man ju en annan person som inte alls är lika trevlig.. Men man har följt uppmaningen om att vara sig själv.

Flinta skrev:Kan det inte vara så att när vi autister är med andra människor så behöver våra hjärnor aktivt tänka på vad andra människor kan ha för behov och förväntningar på oss för att sedan kunna tillfredsställa dom? För NT går sånt mer per automatik och det förbrukar inte alls deras energi på samma sätt.
Och för att kunna slappna av till fullo kanske man måste stänga ute andra människor och deras behov och förväntningar? Paff så blir man ju en annan person som inte alls är lika trevlig.. Men man har följt uppmaningen om att vara sig själv.

om NT är så duktiga så visar dem oftast inte det. De brukar inte förstå mig i alla fall. inte aspergare heller iofs.
fast jag har faktiskt fått rådet att börja tänka på det att vara "sig själv" i sociala kan vara problematiskt.

Någon skrev:

Har ni fått höra "var dig själv!" och upplevt att ni blivit ombedda att inte riktigt vara er själva?
I vilka sammanhang har ni upplevt detta?

Om jag har!
Hela livet.
Av min mamma och andra familjemedlemmar, terapeuter, dramapedagogen, lärare inom olika estetiska ämnen, pojkvänner, potentiella vänner, arbetskamrater och släktingar.
Med flera.
Ofta i sammanhang när jag försökt berätta om något jag tycker är svårt och försökt få konkreta råd om hur jag ska bete mig.
Och jag har verkligen letat efter den där ”mig själv”. Som det bara är att vara.
I terapi av alla de slag, meditation och olika konstnärliga sammanhang. Även i relationer med vänner och partners.
Inte hittat rätt än.
Gav upp idén om att jag skulle komma vidare i mitt sökande, blev riktigt utmattad, lät psykiatrin utreda mig och fick mina NPF-diagnoser.
Tror osäkerheten om vem ”mig själv” är hör ihop med diagnoserna.
En sorts medfödd svårighet.
Tror det kallas brist på central koherens eller något liknande.

dramapedagog? Vad gör man hos en sådan?

Gick först någon sorts kvällskurs i skapande dramatik, som leddes av dramapedagog, på gymnasiet. Vi improviserade och gjorde teaterövningar. Det hjälpte mig nog att bli mindre ”aspig”.
Sen gick jag kurs/utbildning i samma sak på Uppsala universitet och hade dramapedagoger som lärare.
Var till och med ute på praktik under utbildningen, bland annat på psyk!
Men vågade aldrig prova att jobba som det.

Någon skrev:Gick först någon sorts kvällskurs i skapande dramatik, som leddes av dramapedagog, på gymnasiet. Vi improviserade och gjorde teaterövningar. Det hjälpte mig nog att bli mindre ”aspig”.
Sen gick jag kurs/utbildning i samma sak på Uppsala universitet och hade dramapedagoger som lärare.
Var till och med ute på praktik under utbildningen, bland annat på psyk!
Men vågade aldrig prova att jobba som det.

finns det nån hemsida om detta?

dandansson skrev: dramapedagog? Vad gör man hos en sådan?

Google är din vän:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dramapedagog

Jag får höra det när jag ber om råd kring det bästa sättet att bete sig, när jag är orolig och behöver stöd eller konkreta råd när jag befinner mig mitt i en situation eller när jag är genuint orolig eller nervös för att bli utanför. Jag har slutat be om råd eller uttrycka oro inför sociala sammanhang, det är ingen idé alla klyschor gör bara att jag mår sämre.

Omgivningen känner en kanske inte såpass så att de förstår vad de ev uppmuntrar en till.

Det där är bara ytterligare sådana där floskler som NT: maffian vräker ur sig, inget att fästa sig vid. Yppas det till en AS, betyder det egentligen var tyst för du är för underlig, och kommer att passa in ännu mindre om du öppnar brödnäbben

Flinta skrev:Omgivningen känner en kanske inte såpass så att de förstår vad de ev uppmuntrar en till.

Exakt.

Liljan skrev:

dandansson skrev: dramapedagog? Vad gör man hos en sådan?

Google är din vän:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dramapedagog

Tror drama kan vara bra för många med asperger. Verkar finnas på rätt många DV.

Liljan skrev:

dandansson skrev: dramapedagog? Vad gör man hos en sådan?

Google är din vän:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dramapedagog

jag ville läsa mer om "skapande dramatik". DÅ är detta inte rätt länk!

Någon skrev:

Liljan skrev:

dandansson skrev: dramapedagog? Vad gör man hos en sådan?

Google är din vän:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dramapedagog

Tror drama kan vara bra för många med asperger. Verkar finnas på rätt många DV.

Vad är det som skulle vara så bra?

Vad som kan vara bra?
Försöker beskriva vad som var bra för mig:
I min första kurs i skapande dramatik (kallas ibland bara drama) fick vi pröva att röra oss på olika sätt, låta på olika sätt, vara med varandra i rummet på olika sätt. Gruppen var väldigt liten.

Vår lärare (dramapedagogen) var ganska udda själv, men väldigt erfaren, hade haft många grupper. Vi var i ett rum där det fanns det som en scen med stora lösa kuber. De gick att bygga olika saker med. Kuberna kunde föreställa möbler, träd eller andra saker.

Hon visade oss ofta exempel på vad vi kunde göra, gick in i rummet och byggde upp en liten scen, rörde sig bland grejorna och berättade om vad hon gjorde.

Jag lärde mig att våga röra mig lite mer fritt tillsammans med andra. Lita lite mer på min kropp och mina sinnesintryck, på något sätt. Att låta mina impulser styra lite mer, utan att tappa fokus. Och märkte att jag kunde relatera (i alla fall lite) bättre till andra människor än jag hade trott.

Någon skrev:Vad som kan vara bra?
Försöker beskriva vad som var bra för mig:
I min första kurs i skapande dramatik (kallas ibland bara drama) fick vi pröva att röra oss på olika sätt, låta på olika sätt, vara med varandra i rummet på olika sätt. Gruppen var väldigt liten.

Vår lärare (dramapedagogen) var ganska udda själv, men väldigt erfaren, hade haft många grupper. Vi var i ett rum där det fanns det som en scen med stora lösa kuber. De gick att bygga olika saker med. Kuberna kunde föreställa möbler, träd eller andra saker.

Hon visade oss ofta exempel på vad vi kunde göra, gick in i rummet och byggde upp en liten scen, rörde sig bland grejorna och berättade om vad hon gjorde.

Jag lärde mig att våga röra mig lite mer fritt tillsammans med andra. Lita lite mer på min kropp och mina sinnesintryck, på något sätt. Att låta mina impulser styra lite mer, utan att tappa fokus. Och märkte att jag kunde relatera (i alla fall lite) bättre till andra människor än jag hade trott.

Men skrev du inte också att dramapedagogen gav dig dåliga råd?
Är dramapedagoger utbildade inom AST?
Själv har jag tagit lektioner med fokus på rösten. Läraren började nästan arbeta med mitt inre på ett sätt som hon inte borde. Det är ju svårt att veta vad som är bra. Att arbeta med personligt uttryck är mer än att satsa på yttre teknik. Det blir liksom mycket inre arbete och en röstlärare kan inre göra allt för mycket med det. Menvjag gillar läraren. Relationer med lärare är inte enkla. Folk gör fel ibland.
Att arbeta med fysiskt uttryck är inte enkelt. Man söker efter att hitta sig själv. Grejen är den att läraren sade att jag skulle låta lika naturlig.som.i en vanlig social situation. Inte ens normalt folk gör alltid så bra i från sig i vanliga situationer och deklamation är inte alltid sammma som vardagligt tal.
Man tror kanske att det är lätt att vara "naturlig".

Nej fan heller, var inte er själva. Det blir skit. Försök åtminstone spela lite normala. Alla vill möta normala människor. Helst underbara och normala människor, men där passar vi inte in.

Men skrev du inte också att dramapedagogen gav dig dåliga råd?
Är dramapedagoger utbildade inom AST?

Jo, just det där med att vara sig själv var det någon av de dramapedagoger jag träffat som sa. Om att våga leda grupper i drama, tror jag det handlade om. Det var ju längesen..

Om just den pedagogen var utbildad inom AST eller inte vet jag inget om. Troligtvis inte. Det här var tidigt 1980-tal. Nu för tiden finns det troligen dramapedagoger med kompetens om AST/asperger.

Men då hade ingen utrett mig eller försökt ställa diagnos och AST var ganska okänt även bland professionella inom skola, vård och omsorg. I och för sig minns jag när en skolpsykolog jag fick träffa på gymnasiet frågade mig om jag någonsin funderat på om den mobbing jag utsattes för i grundskolan kunde bero på att jag verkligen VAR annorlunda än de andra barnen. Om jag tyckte att jag hade svårt att relatera till andra barn. Då gjorde det mig mest väldigt sårad. Men i efterhand har jag tänkt mycket på vad hon hade för syfte med sin fråga. Jag minns att hon uppskattade mitt sätt att klä mig och mina intressen. Då var jag helt inne på polarforskning och hade rest till Spetsbergen med en grupp andra nördar sommaren innan. Jag gick omkring i stora gröna gummistövlar och en pälsmössa jag använt där. Den där psykologen tror jag hade någon form av kontakt med Gillberg som ju forskat mycket om asperger.

När jag pluggade drama, efter gymnasiet hade jag samma år jobbat som timanställd vårdare på ett gruppboende för utvecklingsstörda (som det hette då).
Där fanns en ung hjärnskadad kvinna utan tal, som aldrig gav ögonkontakt, hade svårigheter att gå och som kunde bli väldigt utåtagerande. Hon var den första med diagnos autism jag träffade.
Henne kunde jag inte riktigt identifiera mig med, även om jag tyckte mig förstå henne och under en tid var hennes resursperson där. Jag hade väldigt knäppa idéer om att allt hennes utåtagerande berodde på en svår uppväxt och att alla hennes svårigheter skulle kunna botas med rätt terapi. Många psykologer och beteendevetare som betraktades som experter och uttalade sig i media tänkte så på den tiden.

Någon skrev:Jag hade väldigt knäppa idéer om att allt hennes utåtagerande berodde på en svår uppväxt och att alla hennes svårigheter skulle kunna botas med rätt terapi. Många psykologer och beteendevetare som betraktades som experter och uttalade sig i media tänkte så på den tiden.

Anledningen var att den generationen psykologer och beteendevetare hade varit unga under andra världskriget och därför ville de absolut inte förknippas med nazistläkare och rasbiologer som dömde ut obotligt mentalt handikappade.

Läste din tråd med intresse.
I verkliga situationer är jag hyfsat bra på att anpassq mig
till andra då jag bla arbetat som lärare.
Om jag är så bra på att anpassa mig till
andra i cyberrymde än låter jag vara osagt
då jag verkar göra en del märkligq inlägg på
denn sajt ibland:ä:

ja sist funderade jag på om posten
kunde vara något för autister med adhd
eftersom jag varit arbetssökande länge.
Hur som helsr kan dock konstateras
att jag jämfört med många andra
personer som har både asperger och adhd
har relativt uttalad adhd eftersom jag
finner att andra med både asperger och adhd
är tämligwn lugna mentalt sett jämfört med mig.
Dock är jag till viss del glad att jag har adhd med
eftersom jag varken är data eller mattegeni
utan blott en gymnasielärare med några
uppsatser kvar för att bli behörig:

Dvs jag är tillräckligt social för att lära gymnasieungdomar
att programmera eller svara på frågor i en datasupport.
Och tur är det eftersom jag inte kvalar in som
superduktig programmerare med asperger som
kan få jobb utan att vara så social:

Nu till mitt svar på din fråga nuförtiden försöker
jag ofta hitta ställen där jag passar in bla
därför att jag hamnade i väggen på
ett ställe där jag försökte passa in men inte gjorde det.
Nuförtiden även om jag naturligtvis anpassar mig
efter situationen väljer jag ofta dem föreningar,
linux online grupper etc som består av NT som tycker det
är okej att ha med någon som har npf eller redan har
med någon eller några medlemmar med npf.

Det var ett av skälen till atr jag nyligen valde
att gå med i en linux grupp som jobbar mycket med mångfald.
Liksom jag förr året också aktivt valde en annan linux gruoo
som satsar på mångfald och uppskattar det kag kan bidra ned.
Inte heller i linux världen är jag direkt någon topp
programmerare även kan jobba med vissa
test eller support uppgifter eller vara med
och organisers konferenser på olika sätt i den världen.
Dock så är det något ovanligt att en man i sena 30 års åldern
jobbar så mycket med mångfalds frågor i linux
världen särskilt bland folk autister i linux världen,
men då kanske jag å andra sidan bidrar med andra synvinklar:

Så min uppmaning till dig blir hitta ställen dår du passar in

Moderator: Lade in blankrader så att texten blev lättare att läsa.