Ignatius skrev:Nu har jag lyckats låna Törnvalls bok. Jag har bara hunnit läsa en liten bit. Hittills går den i linje med andra berättelser jag läst om personer som blivit diagnosticerade i vuxen ålder...

Ignatius skrev:Nu har jag lyckats låna Törnvalls bok. Jag har bara hunnit läsa en liten bit. Hittills går den i linje med andra berättelser jag läst om personer som blivit diagnosticerade i vuxen ålder. Det är en slags "Bildungsroman" om en kaotisk livsresa, ångest och depression. Då man äntligen får diagnos når man insikt. När man är etiketterad kan man hitta sin plats i världen och bli vuxen. Jag kan ana att skildringarna av historiska personer med eventuell autism är hur Törnvall navigerar och hittar sin plats som intellektuell kulturarbetare på spektrat.

Jag är ganska kritisk mot detta perspektiv. Jag har aldrig passat in. Varför skulle jag bli lycklig av att någon annan namnger mig och sätter en etikett på mig? Diagnosteriet var inte för mig utan för fyrkantiga lätt efterblivna människor i vården och på myndigheter. Då de namngett mig tryckte de ner mig i ett litet fyrkantigt hål och behandla mig som förståndshandikappad. Gissa hur bra jag passade där!

Dessutom verkar alla, inklusive Törnvall, träffa så trevliga och förstående människor i psykvården. Själv har jag träffat riktiga monster.

slackern skrev:Inte kvinna så kommer inte läsa boken har nog svårt att sätta mig in i hur det är.

välskriven och viktig blandning mellan sakprosa, intervjubok och personlig essä.
.även om man bör undvika att hajpa autister som superhjältar visar Törnvall att normalitetsanpassningen är ett vanvettigt slöseri med kraften hos dessa vackra hjärnor.
Dagens Nyheter

Kidzi skrev:Jag tror inte jag skulle identifiera mig med någon som lyckats med allt. Det är ju själva grejen med aspergers. Man är skitbra på något men ofta bara halvvägs. Man har talang men inte resten som behövs. Man har alltid sorg över sina bortkastade bra sidor för att de dåliga förstör.

Och inte får man hjälp med det heller. Man borde få hjälp så att man kan utnyttja sina talanger. Men istället blir man daddad och de som ska hjälpa en undrar om man kan hitta hem själv i en stad där man bott i tio år och man får en bebisföreläsning om hur man borde ha färdtjänst trots att man mycket väl hittar.

BellaBelle skrev:

Kidzi skrev:Jag tror inte jag skulle identifiera mig med någon som lyckats med allt. Det är ju själva grejen med aspergers. Man är skitbra på något men ofta bara halvvägs. Man har talang men inte resten som behövs. Man har alltid sorg över sina bortkastade bra sidor för att de dåliga förstör.

Och inte får man hjälp med det heller. Man borde få hjälp så att man kan utnyttja sina talanger. Men istället blir man daddad och de som ska hjälpa en undrar om man kan hitta hem själv i en stad där man bott i tio år och man får en bebisföreläsning om hur man borde ha färdtjänst trots att man mycket väl hittar.

Det ingår väl i diagnosens kriterier att man har ojämn begåvningsprofil och inte kan lyckas med allt? Och håller med dig om hur frustrerande det är.

Någon skrev:Bump.
Boken som Clara Törnvall skrivit har genererat en debatt i DN. Saga Cavallin ifrågasatte idén att diagnosticera döda författare. Jag tyckte hennes text var rörig och att hon inte riktigt verkade ha satt sig in i vad en autismdiagnos innebär:
https://www.dn.se/kultur/saga-cavallin- ... iers-verk/
Sen svarade läkaren och debuterande författaren Anna Grönberg på Saga Cavallins text:
https://www.dn.se/kultur/anna-gronlund- ... diagnoser/
För mig var det upplyftande att läsa den texten.
Nu är jag nyfiken på om någon mer här följt debatten och vad ni tycker?

Clara Törn­vall
● Född: 1976.
● Bor: Ens­kede, Stock­holm.
● Familj: Två barn, 8 och 12 år gamla.
● Kar­riär: Är kul­tur­jour­na­list och pro­du­cent på Sve­ri­ges Radio P2.

DN Kultur 2021-10-26 skrev:Clara Törnvall sätter alltså utan att blinka sig själv i samband med några av förra seklets största konstnärer och filosofer: Emily Dickinson, Simone Weil och Virginia Woolf, bland andra.

”Autistiska personer har alltid funnits, men diagnosen uppstår först i mötet med omgiv­ningen. Ju mer strömlinjeformat samhället blir, desto tydligare sticker annorlunda individer ut”, skriver Clara Törnvall. Att diagnostisera exempelvis Emily Dickinson postumt framstår i ljuset av det här resonemanget som fullkomligt ologiskt, för hon levde ju bevisligen i en omgivning som inte ledde till att någon diagnos ”uppstod”.
---
Genom att ignorera allt vad historisk kontext heter och lägga ett samtida neuropsykologiskt filter över döda geniers verk kan man, enligt Törnvall, få fram ”ytterligare ett tolkningsverktyg” för att närma sig deras författarskap. Ingen verkar ha berättat för Törnvall om nykritiken, den litteraturvetenskapliga inriktning som uppstod på 30-talet och ansåg att upphovspersonens biografi och avsikt var oväsentligt för mottagaren av verket.
---
Fler än hon borde ha i åtanke vad Jung skriver i artikeln ”Psykologi och diktning”, utgiven i en svensk samling 1977: ”det stora konstverket är sakligt och opersonligt och berör oss ändå på det intimaste. Därför är det personliga hos diktaren blott till fördel eller hinder men aldrig väsentligt för hans konst.”

”Jag ser en paradox i vår tid. Kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser ökar, samtidigt som utrymmet för att vara annor­lunda hela tiden krymper”, skriver Clara Törnvall. Men det är inte en paradox, det är ett orsakssamband. Medikaliseringen, diagnostiseringen, patologiseringen av allt som betraktas som annorlunda ökar eftersom ”normal”-kostymen är så snäv att den inte passar någon.

DN Kultur igår skrev:Varken Cavallin eller Törnvall har en medicinsk utbildning, men det har jag. Som läkare har jag behandlat människor som aldrig haft ett jobb eller ett sammanhang. Jag har skrivit ut mediciner som (oftast) fungerat och jag har varit med när apatiska människor börjat le igen efter en elbehandling.

Den förlamande tyngden av klinisk depression är jag väl bekant med. Det är en av våra dödligaste sjukdomar och under andra omständigheter hade den mycket väl kunnat ta mitt eget liv. Psykisk sjukdom tog Virginia Woolfs, Sylvia Plaths och sannolikt Simone Weils.

Nu är inte autism en sjukdom utan en ”funktionsvariation”. Jag fick själv diagnosen för ett år sedan, men min tunga snubblar fortfarande på ordet. Sjuk, menar Törnvall och många andra autistiska debattörer, blir man av ett samhälle som inte accepterar avvikelser. Saga Cavallin verkar hålla med om detta men sällar sig ändå till den postmodernt relativistiska förståelse av psykiska och neurologiska avvikelser som härrör från bland annat Michel Foucault.
---
Jag läser Törnvalls bok som en tolkning; på samma sätt som litteraturvetare gör queera eller feministiska läsningar av redan publicerade verk. Den är inte en absolut sanning, utan ett sätt att skapa förståelse för det som fram tills helt nyligen var obegripligt och fruktansvärt.

Alien skrev:Man får inte citera en hel artikel, det bryter mot copyrighten.

Här är en del av Saga Cavallins debattartikel:

DN Kultur 2021-10-26 skrev:Clara Törnvall sätter alltså utan att blinka sig själv i samband med några av förra seklets största konstnärer och filosofer: Emily Dickinson, Simone Weil och Virginia Woolf, bland andra.

”Autistiska personer har alltid funnits, men diagnosen uppstår först i mötet med omgiv­ningen. Ju mer strömlinjeformat samhället blir, desto tydligare sticker annorlunda individer ut”, skriver Clara Törnvall. Att diagnostisera exempelvis Emily Dickinson postumt framstår i ljuset av det här resonemanget som fullkomligt ologiskt, för hon levde ju bevisligen i en omgivning som inte ledde till att någon diagnos ”uppstod”.
---
Genom att ignorera allt vad historisk kontext heter och lägga ett samtida neuropsykologiskt filter över döda geniers verk kan man, enligt Törnvall, få fram ”ytterligare ett tolkningsverktyg” för att närma sig deras författarskap. Ingen verkar ha berättat för Törnvall om nykritiken, den litteraturvetenskapliga inriktning som uppstod på 30-talet och ansåg att upphovspersonens biografi och avsikt var oväsentligt för mottagaren av verket.
---
Fler än hon borde ha i åtanke vad Jung skriver i artikeln ”Psykologi och diktning”, utgiven i en svensk samling 1977: ”det stora konstverket är sakligt och opersonligt och berör oss ändå på det intimaste. Därför är det personliga hos diktaren blott till fördel eller hinder men aldrig väsentligt för hans konst.”

”Jag ser en paradox i vår tid. Kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser ökar, samtidigt som utrymmet för att vara annor­lunda hela tiden krymper”, skriver Clara Törnvall. Men det är inte en paradox, det är ett orsakssamband. Medikaliseringen, diagnostiseringen, patologiseringen av allt som betraktas som annorlunda ökar eftersom ”normal”-kostymen är så snäv att den inte passar någon.

https://www.dn.se/kultur/saga-cavallin- ... iers-verk/

Nåja, nykritiken och Jung ansåg att man skulle strunta i allt utom verket. Men det finns andra teorier. Jag för min del tycker att det ger mer om man får veta något om författaren också.

Ingen kan ge en diagnos på författare som levde för länge sen. Men för den skull är det inte förbjudet att spekulera och skriva om de drag man tycker är autistiska.

Att klassas som högfungerande betyder inte att man är en savant, som likt Dustin Hoffmans rollfigur i filmen Rain Man kan memorera evighetslånga serier spelkort. Det innebär bara att ens intelligens är genomsnittlig, eller över genomsnittet, att man klarar av att ha ett jobb och en någorlunda fungerande vardag.

BellaBelle skrev:

Att klassas som högfungerande betyder inte att man är en savant, som likt Dustin Hoffmans rollfigur i filmen Rain Man kan memorera evighetslånga serier spelkort. Det innebär bara att ens intelligens är genomsnittlig, eller över genomsnittet, att man klarar av att ha ett jobb och en någorlunda fungerande vardag.

Citat ur boken. Så för att ha högfungerande autism så ska man klara av att ha ett jobb? Jag trodde att termen betydde detsamma som tidigare Asperger, men så är det alltså inte? Många aspergare klarar ju inte att jobba. Om man är normalt intelligent men inte klarar att ha ett jobb vad är man då? Mellanfungerande?

Alien skrev:Man får inte citera en hel artikel, det bryter mot copyrighten.

Här är en del av Saga Cavallins debattartikel:

DN Kultur 2021-10-26 skrev:Clara Törnvall sätter alltså utan att blinka sig själv i samband med några av förra seklets största konstnärer och filosofer: Emily Dickinson, Simone Weil och Virginia Woolf, bland andra.

”Autistiska personer har alltid funnits, men diagnosen uppstår först i mötet med omgiv­ningen. Ju mer strömlinjeformat samhället blir, desto tydligare sticker annorlunda individer ut”, skriver Clara Törnvall. Att diagnostisera exempelvis Emily Dickinson postumt framstår i ljuset av det här resonemanget som fullkomligt ologiskt, för hon levde ju bevisligen i en omgivning som inte ledde till att någon diagnos ”uppstod”.
---
Genom att ignorera allt vad historisk kontext heter och lägga ett samtida neuropsykologiskt filter över döda geniers verk kan man, enligt Törnvall, få fram ”ytterligare ett tolkningsverktyg” för att närma sig deras författarskap. Ingen verkar ha berättat för Törnvall om nykritiken, den litteraturvetenskapliga inriktning som uppstod på 30-talet och ansåg att upphovspersonens biografi och avsikt var oväsentligt för mottagaren av verket.
---
Fler än hon borde ha i åtanke vad Jung skriver i artikeln ”Psykologi och diktning”, utgiven i en svensk samling 1977: ”det stora konstverket är sakligt och opersonligt och berör oss ändå på det intimaste. Därför är det personliga hos diktaren blott till fördel eller hinder men aldrig väsentligt för hans konst.”

”Jag ser en paradox i vår tid. Kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser ökar, samtidigt som utrymmet för att vara annor­lunda hela tiden krymper”, skriver Clara Törnvall. Men det är inte en paradox, det är ett orsakssamband. Medikaliseringen, diagnostiseringen, patologiseringen av allt som betraktas som annorlunda ökar eftersom ”normal”-kostymen är så snäv att den inte passar någon.

https://www.dn.se/kultur/saga-cavallin- ... iers-verk/

Nåja, nykritiken och Jung ansåg att man skulle strunta i allt utom verket. Men det finns andra teorier. Jag för min del tycker att det ger mer om man får veta något om författaren också.

Ingen kan ge en diagnos på författare som levde för länge sen. Men för den skull är det inte förbjudet att spekulera och skriva om de drag man tycker är autistiska.

DN igår skrev:I ”Autisterna – om kvinnor på spektrat” som kom i höstas skriver Clara Törnvall både om sin egen process att få en autismdiagnos och om andra kvinnor som med eller utan diagnoser uttryckt typiskt autistiska drag. Igenkänningen är bitvis plågsam.

”Det kan inte vara meningen att man ska må såhär”, skriver hon om livet före en diagnos och hon kunde ha pratat om mig eller om i stort sett alla andra kvinnor som blivit diagnosticerade först i vuxen ålder.
---
Enligt Törnvall har så många som 88 procent av kvinnor med NPF erfarenhet av psykisk ohälsa.

Det handlar både om den enorma ansträngning man måste lägga ner för att klara sådant som neurotypiker (personer utan neuropsykiatriska särdrag) tycker är enkelt och om skammen när man ändå hela tiden misslyckas.
---
Det är ingen slump att diagnoserna ökar så mycket givet hur samhället numera organiseras, med alla öppna kontorslandskap, jobb med oklara ansvarsfördelningar och eget ansvar för att söka kunskap i skolan.

Vi är åtminstone i Sverige bra på att kräva anpassningar för fysiska funktionshinder, men allt fler miljöer blir samtidigt helt ohanterliga för dem som behöver lugn, tystnad och tydliga regler för att kunna prestera.

BellaBelle skrev:

Att klassas som högfungerande betyder inte att man är en savant, som likt Dustin Hoffmans rollfigur i filmen Rain Man kan memorera evighetslånga serier spelkort. Det innebär bara att ens intelligens är genomsnittlig, eller över genomsnittet, att man klarar av att ha ett jobb och en någorlunda fungerande vardag.

Citat ur boken. Så för att ha högfungerande autism så ska man klara av att ha ett jobb? Jag trodde att termen betydde detsamma som tidigare Asperger, men så är det alltså inte? Många aspergare klarar ju inte att jobba. Om man är normalt intelligent men inte klarar att ha ett jobb vad är man då? Mellanfungerande?