Det är ett tvåårigt projekt Mimmi. På en vårdcentral, Ekeby hälsocenter, så sitter en kurator med på läkarbesöken.

"- En del söker vård för somatiska besvär, men mår egentligen dåligt psykiskt. Vi vill fånga upp detta genom att jag är med på läkarbesök och även frågar patienten 'hur tycker du själv att du mår psykiskt?', säger Fredrik Nordgren, kurator på Ekeby hälsocenter och med ett förflutet inom specialistpsykiatrin.
- Ingen patient har tyckt att det var en konstig fråga och mina kollegor har uppskattat att jag närmar mig psykisk ohälsa på ett naturligt och avspänt vis.

Många svarar att de mår bra, men en del har sagt att att de har haft mycket ångest den senaste tiden eller har varit nedsstämda. Då frågar Fredrik om patienten vill tala mer om detta och bokar i så fall in en samtalstid. --- Ekeby hälsocentral har fått medel av Region Uppsala för att hela verksamheten ska arbeta med suicidprevention och lyfta frågan på dagordningen.
- Det låter kanske självklart och i den bästa av världar arbetar primärvården alltid på det här viset. Men så ser tyvärr inte verkligheten ut, säger Henrik Wikman, psykolog och projektledare för Mimmi på Ekeby hälsocentral." (UppsalaTidningen 28 okt 2021)

Ja, det låter ju bra. Det kan vara svårt att själv komma sig för att boka en tid för något psykiskt.



Många mår ju psykiskt dåligt, i alla åldrar och kön. Men självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män i Sverige.

Låter bra bara de upplyser i samband med kallelsen om kuratorns närvaro så att det inte blir en överraskning.

Men eftersom detta är ett aspergerforum..

Kan dom bedöma autisters psykiska ohälsa rätt?
Hur mycket vikt lägger deras kuratorer t ex vid att man uppvisar rätt kroppsspråk och mimik samtidigt som man försöker berätta hur dåligt man mår? För att ta ett exempel bara.
Kan man lita på att de är kompetenta nog för denna grundläggande bedömning av en autists psykiska hälsa öht?
Är de kompetenta nog att avgöra när en autist bara behöver börja motionera lite vs när en autist behöver läggas in i psykiatriska heldygnsvården?



Erfarenheterna säger mig att även specialistpsykiatrin har svårt för detta.

Jag undrar också om patienterna fått tacka ja till det här vid tidsbokningen. Eller hur gör de annars, får alla patienter detta?
Om alla får det blir det onödigt, en del har ju kontakt med psykiatrin redan. Om bara vissa får det undrar jag hur de väljs ut.
Det verkar ogenomtänkt och känns lite som ett flumprojekt som de inte kommer stå för i längden.　De har fått pengar till det just nu men sen då?
Tveksamt om de kommer lyckas fånga upp de som mår dåligt.

Tycker det är en gräslig idé. Folk kommer känna sig påhoppade. Sedan om de nu har psykiska problem, kommer de skita i att behandla för det fysiska då?

De har ju ingen direkt bra psykvård som det är. Risken är bara att allt görs till psykiskt och patienten tvingas på SSRI.

För vilken vårdcentral hinner egentligen med psykiska problem? Får man samtal där brukar det vara ett fåtal. Sedan är man stämplad som psykpatient och får efter det skitvård överallt.

Kidzi skrev:Tycker det är en gräslig idé. Folk kommer känna sig påhoppade. Sedan om de nu har psykiska problem, kommer de skita i att behandla för det fysiska då?

Ja det här kan vara något de gör för att på sikt spara istället för att satsa. De kanske kommer styra undan patienter så de inte själva behöver behandla och kosta på.
Någon kommer dit och har haft magsmärtor en längre tid. Medsittande psykolog säger: det är nog stress, här får du ett papper med avslappningsövningar du kan göra.
Efter några veckor har patienten fortfarande ont och vill boka en ny tid. Hen får då besked: fortsätt med avslappning, får du väldigt ont får du söka på akuten.
Magsmärtorna borde utredas men istället lägger de ansvaret på patienten.

Kidzi skrev:Tycker det är en gräslig idé. Folk kommer känna sig påhoppade. Sedan om de nu har psykiska problem, kommer de skita i att behandla för det fysiska då?

De har ju ingen direkt bra psykvård som det är. Risken är bara att allt görs till psykiskt och patienten tvingas på SSRI.

För vilken vårdcentral hinner egentligen med psykiska problem? Får man samtal där brukar det vara ett fåtal. Sedan är man stämplad som psykpatient och får efter det skitvård överallt.

Ingen hade tydligen klagat. Jag antar att de som är intresserade får en tid med kuratorn. Sedan fortsätter samtalet med läkaren om den fysiska åkomman.

Det kommer väl en utvärdering när projektet ha pågått i två år.

Det har länge klagats på att man inte gör något för att förhindra självmorden. Men när man äntligen gör något, ja då är inte det heller bra.

Alien skrev:Det har länge klagats på att man inte gör något för att förhindra självmorden. Men när man äntligen gör något, ja då är inte det heller bra.

Vad du tog det personligt då.

Har du själv erfarenhet av psykiatri från vårdcentralen? Är de bra på det?

Jag tog det inte personligt, jag tyckte bara det var så typiskt gnälligt mottagande.

Nej, jag har ingen erfarenhet. Men om det inte är så bra nu, då borde man väl gilla det nya projektet.

Problemet är att man bara erbjuder meningslösa samtal som inte hjälper en självmordsbenägen person.

Vad ska ett samtal hjälpa en djupt deprimerad person som är för sjuk för att arbeta och blivit av med inkomst och står inför vräkning?
Det behövs avsevärt mycket mer för att hjälpa självmordsbenägna personer.
Det skulle inte förvåna mig om det här projektet får motsatt effekt och accelererar självmorden när personerna inser att det är döfött att söka hjälp.

Min första längre kontakt (som troligen var livräddande) med psykiatrin kom under ett liknande projekt på den vårdcentral jag då tillhörde. Det här är nästan tjugo år sen. Jag hade fått förtroende för min dåvarande husläkare efter ett diskbråck i ländryggen. Så när mina vanliga självmordstankar övergick i konkreta planer, sökningar om metoder som var så enkla och inte för äckliga började, så berättade jag faktiskt om planerna för min husläkare, eftersom jag hade hört talas om projektet.

Det innebar att man ”slapp” gå till psyk till en början och kunde börja med SSRI i kombination med samtal på vårdcentralen, plus läkarkontakt med husläkaren.
Sen fick jag förtroende för kuratorn jag hade samtal med och gick hos henne även på psyk cirka ett år.
För mig förändrade det mycket, eftersom min extremt negativa bild av psykiatrin blev lite mer nyanserad under den här tiden.
De missade för all del min NPF-problematik, men jag hade ju kamouflerat så länge. Kunde liksom kulturen och språket, gick hos kurator redan på gymnasiet. Har vänner och släktingar som jobbar inom vården.

Och sen träffade jag min nuvarande man i slutet av kontakten med psyk. Då hela mitt liv förändrades mycket. Han är så extremt stabil i många av sina vanor, så vårt förhållande hjälpte mig väldigt mycket då. Och jag lämnade självmant mina vårdkontakter då, bytte vårdcentral på grund av flytt.

I alla fall tror jag att det kan vara bra om det som kallas psykosocialt stöd är väldigt lättillgängligt. Ett avslag från FK eller soc eller A-kassan kan vara det som tippar någon över kanten och får dem att ta sitt liv. Många är för stolta eller för ovana att be om hjälp, vet inte hur man gör.

Leibniz skrev:Det behövs avsevärt mycket mer för att hjälpa självmordsbenägna personer.

Precis. Det är möjligen OT här, men jag har sagt förut att det är direkt elakt, ja närmast ondskefullt att hindra eller övertala en självmordsbenägen person, om man inte också planerar att lösa de problem som är upphovet till självmordstankarna.

Talk is cheap.

nallen skrev:

Leibniz skrev:Det behövs avsevärt mycket mer för att hjälpa självmordsbenägna personer.

Precis. Det är möjligen OT här, men jag har sagt förut att det är direkt elakt, ja närmast ondskefullt att hindra eller övertala en självmordsbenägen person, om man inte också planerar att lösa de problem som är upphovet till självmordstankarna.

Talk is cheap.

Ja, de måste vara beredda att hjälpa en sedan. Annars känner man sig bara övergiven och värre.

Sedan tror jag det är kulturellt med. Många idag vågar söka för det mentala. Men i invandrargrupper är somatiserad ångest mycket mer vanlig, för att de kulturerna fortfarande ser mentala problem som ytterst skamligt. De får mer svimningar, ont i huvudet, klåda, när de egentligen har ångest.

nallen skrev:

Leibniz skrev:Det behövs avsevärt mycket mer för att hjälpa självmordsbenägna personer.

Precis. Det är möjligen OT här, men jag har sagt förut att det är direkt elakt, ja närmast ondskefullt att hindra eller övertala en självmordsbenägen person, om man inte också planerar att lösa de problem som är upphovet till självmordstankarna.

Talk is cheap.

Gud vad bra sagt!

nallen skrev:

Leibniz skrev:Det behövs avsevärt mycket mer för att hjälpa självmordsbenägna personer.

Precis. Det är möjligen OT här, men jag har sagt förut att det är direkt elakt, ja närmast ondskefullt att hindra eller övertala en självmordsbenägen person, om man inte också planerar att lösa de problem som är upphovet till självmordstankarna.

Talk is cheap.

Jag tycker du förenklar psykiska problem. Om någon är deprimerad för att den förlorat jobbet, ska psykologen ge hen nytt jobb då? Om någon är deprimerad för att partnern gjort slut, ska psykologen trolla fram en ny partner? Det finns dessutom folk som blir deprimerade trots att inget negativt hänt.

Det kan handla om att folk fastnat i negativt tänkande typ "jag duger ingenting till, jag har alltid otur". Alltså att tankarna går runt runt och man aldrig kommer vidare. Dvs "det är inte hur man har det, det är hur man tar det".

jag har skrivit om det tidigare här: felaktiga-farliga-tankefallor-t17413.html

Men är man djupt deprimerad så behövs kanske både mediciner och en professionell psykolog/terapeut.

Alien skrev:

nallen skrev:

Leibniz skrev:Det behövs avsevärt mycket mer för att hjälpa självmordsbenägna personer.

Precis. Det är möjligen OT här, men jag har sagt förut att det är direkt elakt, ja närmast ondskefullt att hindra eller övertala en självmordsbenägen person, om man inte också planerar att lösa de problem som är upphovet till självmordstankarna.

Talk is cheap.

Jag tycker du förenklar psykiska problem. Om någon är deprimerad för att den förlorat jobbet, ska psykologen ge hen nytt jobb då? Om någon är deprimerad för att partnern gjort slut, ska psykologen trolla fram en ny partner? Det finns dessutom folk som blir deprimerade trots att inget negativt hänt.

Det kan handla om att folk fastnat i negativt tänkande typ "jag duger ingenting till, jag har alltid otur". Alltså att tankarna går runt runt och man aldrig kommer vidare. Dvs "det är inte hur man har det, det är hur man tar det".

jag har skrivit om det tidigare här: felaktiga-farliga-tankefallor-t17413.html

Men är man djupt deprimerad så behövs kanske både mediciner och en professionell psykolog/terapeut.

Terapi brukar vara ett par besök hos en kurator. Sedan SSRI-mediciner vare sig de passar eller ej. Sedan har de gjort sitt jobb. Primärvården borde inte handha suicidala människor, det borde skötas av experter. Precis som jag inte vill hjärtopereras av en allmänläkare.

Men vårdcentralen har väl en psykolog också? Det har min vårdcentral. Men det kan förstås vara så att man får ett visst antal besök, sen får man inte gå dit mer hur dåligt man än mår. Pengarna räcker inte. Om vårdcentralen inte har någon psykolog kan de remittera till en.

Är man självmordsbenägen kan man ringa psykakuten. Men jag har läst att de sållar hårt.

Behöver man prata med någon kan man ringa något av numren här: nar-livet-blir-for-jobbigt-t28969.html

Kidzi skrev:Terapi brukar vara ett par besök hos en kurator. Sedan SSRI-mediciner vare sig de passar eller ej. Sedan har de gjort sitt jobb. Primärvården borde inte handha suicidala människor, det borde skötas av experter. Precis som jag inte vill hjärtopereras av en allmänläkare.

Mitt problem är det motsatta. Eftersom jag är patient hos en nerbantad psykiatrin vill inte primärvården hjälpa mig. T.ex kan det vara med sömntabletter trots att psykiatrin inte haft tid.

Jag tycker väggarna mellan dom två skulle vara lägre. Den som har brutit benen och som sen vid annat tillfälle skadat själen borde kunna söka hjälp på samma ställe.

Mitt problem är det motsatta. Eftersom jag är patient hos en nerbantad psykiatrin vill inte primärvården hjälpa mig. T.ex kan det vara med sömntabletter trots att psykiatrin inte haft tid.

Jag tycker väggarna mellan dom två skulle vara lägre. Den som har brutit benen och som sen vid annat tillfälle skadat själen borde kunna söka hjälp på samma ställe.

Jag önskar också att väggarna mellan psykiatrin och primärvården var lägre.

LordNelson skrev:

Kidzi skrev:Terapi brukar vara ett par besök hos en kurator. Sedan SSRI-mediciner vare sig de passar eller ej. Sedan har de gjort sitt jobb. Primärvården borde inte handha suicidala människor, det borde skötas av experter. Precis som jag inte vill hjärtopereras av en allmänläkare.

Mitt problem är det motsatta. Eftersom jag är patient hos en nerbantad psykiatrin vill inte primärvården hjälpa mig. T.ex kan det vara med sömntabletter trots att psykiatrin inte haft tid.

Jag tycker väggarna mellan dom två skulle vara lägre. Den som har brutit benen och som sen vid annat tillfälle skadat själen borde kunna söka hjälp på samma ställe.

Hade varit bättre om psykiatrin haft resurser. I min stad har de inga och inga fasta läkare och jag fick inte komma till VC. Därför måste jag ha vård från en annan region vilket är extremt opraktiskt.

Kidzi skrev: I min stad har de inga och inga fasta läkare

Nej men så är det här också. Du skrev man inte vill bli hjärtopererad av en allmänläkare... men en psykiater jag haft har jag senare sett jobba på hälsocentralen. Kanske en AT-läkare som gjorde praktik på psykiatrin, men han verkade äldre.