Flyktig skrev:Att resa gör mig glad, men jag föredrar att ha något att resa till. Jag kan inte bara boka ett plan bara för att resa, det är så tomt.
Shopping gör mig glad när jag faktiskt behöver det då eller inte har spenderat pengar på länge. Men shopping är också en sådan kortvarig lycka som snabbt blir bara en dyr vana. Att bli kär gör mig glad, men man är inte normal om man blir kär varje månad. Så jag måste hitta något som är realistiskt och varar över tid. Jag gillar att vara ensam utan att någon vet något om mig, men det är nog aspergeren så jag uppskattar det inte. Jag njuter inte av tiden ensam för då tänker jag på min diagnos och tänker att "nu måste jag hitta någon att vara social med".
Ruset gör mig glad. Alkohol, Elvanse, men det är bara där och då, jag använder det inte för att vara glad.

Okej, ska vi se... kanske du behöver träffa en rik man som du blir väldigt kär i, som låter dig var ensam när du behöver vara ensam, och som du kan åka på resor och shoppa med och vara social med. Och när ni har gjort allt det kan ni åka hem och öppna champagnen och supa lite och njuta av er själva. God helg.

Så det är ingen i min omgivning som förstår, för kompisarna jag har frågar hela tiden om jag ska ut och resa igen och om det är ett modelluppdrag. Jag tycker att alla passar så perfekt, men de känner inte till branschen och det räcker inte att bara vara tunn, lång och vacker. De förstår inte detta, de tycker att jag har gjort det väldigt bra och är alltid så exalterade om jag behöver något mer. Och när jag är borta från min hemstad under långa perioder och kommer tillbaka kan människor jag pratar med säga att de trodde att jag var på ett modelluppdrag. Det är så surt då att sanningen är något annat.

Jag fick ett stort intresse i början, och jag började med toppbyråer. Jag var den som min agent hade högst förväntningar på, jag fick de bästa byråerna och jag var den enda från hennes byrå som fick någon av dem. Hon hade andra modeller som hon inte hade så höga förväntningar på, men dessa klarade sig bra från dag 1. Jag gjorde minst. Och hon säger att hon är säker på att det är asperger som gör det. Så jag uppvisar nog lite osäkerhet eftersom jag har så svårt att lita på människor, jag rörde mig inte tillräckligt sexigt etc.

Jag har alltid saknat att vara mer feminin i mina rörelser. Och det är bättre nu. Men så har hela mitt liv varit. Att folk snabbt blir intresserade av mig, men så drar de sig tillbaka till slut för att jag inte är den de tror att jag är. Jag är mycket tystare, försiktig och oerfaren, så jag kanske är ointressant.

Du låter helt världsfrånvänd. Att jobba ska och bör inte vara ett val, är man sjuk eller inte klarar av att jobba är det en sak men du pratar om att gå hemma för att jobbet inte är tillräckligt intressant. Lever du på samhället på något vis är det bidragsfusk.

Att bli modell är hårt arbete, få åker in på en räkmacka och slår igenom. Det var troligtvis därför det inte blev något mer för dig. Det finns gott om svenska företag som behöver modeller i din ålder, t.ex Lindex, Kappahl och olika onlineshopping plattformar. Satsa på det och sluta dröm om att bli topp modell utomlands.

En viktig sak jag har lärt mig är att livet handlar om de små sakerna. Det är de små sakerna som gör livet gott. Vardagliga saker. Det är viktigt att inte hänga upp sig för mycket på stora, storslagna planer och drömmar. Enkla saker gör livet enkelt.

Om jag kan sitta på en gräsmatta i solen och koppla av och alla jag bryr mig om är där och de är trygga, då är jag glad. Trenger inte så mycket mer.

Kanske dags att skaffa en utbildning att falla tillbaka på?

Jag menar inget illa men är inte 30 år typ pensionsålder i modellbranschen?

Som modell har du några aktiva år när du är ung och vacker men åldern hinner ikapp oss alla och vad ska du göra när du är 40-45 år och blivit för gammal för att va modell?

Liljan skrev:Du låter helt världsfrånvänd. Att jobba ska och bör inte vara ett val, är man sjuk eller inte klarar av att jobba är det en sak men du pratar om att gå hemma för att jobbet inte är tillräckligt intressant. Lever du på samhället på något vis är det bidragsfusk.

Att bli modell är hårt arbete, få åker in på en räkmacka och slår igenom. Det var troligtvis därför det inte blev något mer för dig. Det finns gott om svenska företag som behöver modeller i din ålder, t.ex Lindex, Kappahl och olika onlineshopping plattformar. Satsa på det och sluta dröm om att bli topp modell utomlands.

Jag fick ett jobb, jag skrev att jag inte vill gå hem. Läste du inte?

Vad menar du med hårt arbete?

Flyktig skrev:

Skogkatt skrev:

Flyktig skrev:Det gör mig lite deprimerad att jag på något sätt inte hittar något som jag verkligen vill ha.

Det är svårt att hitta lycka på den här planeten. Du måste först rensa huvudet på störningar och distraktioner. Också måste du fråga dig själv;
Vad gör mig lycklig? Vad vill jag?

Om du vet svaret på den frågan är halva jobbet klart. Sen måste du bara få det att hända.

Att resa gör mig glad, men jag föredrar att ha något att resa till. Jag kan inte bara boka ett plan bara för att resa, det är så tomt.
Shopping gör mig glad när jag faktiskt behöver det då eller inte har spenderat pengar på länge. Men shopping är också en sådan kortvarig lycka som snabbt blir bara en dyr vana. Att bli kär gör mig glad, men man är inte normal om man blir kär varje månad. Så jag måste hitta något som är realistiskt och varar över tid. Jag gillar att vara ensam utan att någon vet något om mig, men det är nog aspergeren så jag uppskattar det inte. Jag njuter inte av tiden ensam för då tänker jag på min diagnos och tänker att "nu måste jag hitta någon att vara social med".
Ruset gör mig glad. Alkohol, Elvanse, men det är bara där och då, jag använder det inte för att vara glad.

Varför måste du vara social med någon?
Det är helt överskattat.

Flyktig skrev:

Liljan skrev:Du låter helt världsfrånvänd. Att jobba ska och bör inte vara ett val, är man sjuk eller inte klarar av att jobba är det en sak men du pratar om att gå hemma för att jobbet inte är tillräckligt intressant. Lever du på samhället på något vis är det bidragsfusk.

Att bli modell är hårt arbete, få åker in på en räkmacka och slår igenom. Det var troligtvis därför det inte blev något mer för dig. Det finns gott om svenska företag som behöver modeller i din ålder, t.ex Lindex, Kappahl och olika onlineshopping plattformar. Satsa på det och sluta dröm om att bli topp modell utomlands.

Jag fick ett jobb, jag skrev att jag inte vill gå hem. Läste du inte?

Vad menar du med hårt arbete?

Jag läste alla dina inlägg inte bara trådstarten, du tycker inte det är så viktigt om du jobbar eller inte.

då är vi så många människor på planeten att det verkligen inte är någon kris om jag inte arbetar

Precis det jag skrev, att det är hårt arbete att bli modell. Du behöver bra bilder i början kommer du att få betala en fotograf för att få en portfolio att visa upp, man måste kontakta agenturer om och om igen, betala för resor fast man det är inte säkert att man blir bokad, knyta kontakter mm Det tar tid och kostar pengar.

Hej Flyktig!
Har läst hela tråden och fått idéer. De kan vara helt fel, men jag testar att skriva om dem:
Undrar om du provat någon form av agerande på scen?
Du verkar gillar att jobba som modell, stå i centrum och vara snygg, men på andra sätt känna dig osäker socialt.
Kanske du skulle få utlopp för din längtan efter spänning genom att inte bara vara modell, utan agera, på film eller på scen, som skådespelare eller artist.
Även om du inte vill eller klarar att ha det som yrke, kan det öppna upp nya möjligheter i ditt liv. Du kan pröva som amatör, till exempel genom att gå en kurs.

Tänker i liknande banor som Någon, när jag läser din tråd.
Du tycker ju om bilder som du tar själv, du blir bra på dem. Du skriver också att du gillar att leka med ljuset i bilderna ...
Varför inte börja plåta mera själv (om du inte redan gör det). Försöka slå dig fram den vägen - som fotograf?
Lite som en del tjejer i musikvärlden som kroknar på skivbolagen, tar kontroll och börjar producera sin musik själva ...

Du skriver att du vill ut och resa, ett jobb är ju att vara flygvärdinna, då får du ju resa överallt och få betalt för det.

Paladinen skrev:Kanske dags att skaffa en utbildning att falla tillbaka på?

Jag menar inget illa men är inte 30 år typ pensionsålder i modellbranschen?

Som modell har du några aktiva år när du är ung och vacker men åldern hinner ikapp oss alla och vad ska du göra när du är 40-45 år och blivit för gammal för att va modell?

Min agent säger att min ålder inte är några problem och att jag ser så mycket yngre ut än de flesta i min ålder. Och branschen förändras och hon säger att det finns mer och mer efterfrågan på "äldre" modeller nu eftersom det redan är så fyllt av unga tjejer.
Och måste man vara "ful" när man är 40? Jag tror att många 40-åringar idag ser yngre ut än de typiska 40-åringar.

Liljan skrev:

Flyktig skrev:

Liljan skrev:Du låter helt världsfrånvänd. Att jobba ska och bör inte vara ett val, är man sjuk eller inte klarar av att jobba är det en sak men du pratar om att gå hemma för att jobbet inte är tillräckligt intressant. Lever du på samhället på något vis är det bidragsfusk.

Att bli modell är hårt arbete, få åker in på en räkmacka och slår igenom. Det var troligtvis därför det inte blev något mer för dig. Det finns gott om svenska företag som behöver modeller i din ålder, t.ex Lindex, Kappahl och olika onlineshopping plattformar. Satsa på det och sluta dröm om att bli topp modell utomlands.

Jag fick ett jobb, jag skrev att jag inte vill gå hem. Läste du inte?

Vad menar du med hårt arbete?

Jag läste alla dina inlägg inte bara trådstarten, du tycker inte det är så viktigt om du jobbar eller inte.

då är vi så många människor på planeten att det verkligen inte är någon kris om jag inte arbetar

Precis det jag skrev, att det är hårt arbete att bli modell. Du behöver bra bilder i början kommer du att få betala en fotograf för att få en portfolio att visa upp, man måste kontakta agenturer om och om igen, betala för resor fast man det är inte säkert att man blir bokad, knyta kontakter mm Det tar tid och kostar pengar.

Så det jag menade var att det inte är någon kris för samhället att jag inte jobbar, eftersom det finns så många människor på planeten nu. Men jag vill inte gå ledig så jag väljer att jobba för att ha social träning och något att göra så jag uppskattar friheten lite mer. Det är tomt och deprimerande att gå helt fri.

Du gör många misstag om branschen här.
Jag har aldrig betalat för en fotograf. Jag fick inte kontakta byråer, byrån kontaktade mig. Betala inte heller för resor och inte för att stanna. Så detta dras när du bokar jobb då, men om du inte tjänar in det så behöver du inte betala tillbaka.

Någon skrev:Hej Flyktig!
Har läst hela tråden och fått idéer. De kan vara helt fel, men jag testar att skriva om dem:
Undrar om du provat någon form av agerande på scen?
Du verkar gillar att jobba som modell, stå i centrum och vara snygg, men på andra sätt känna dig osäker socialt.
Kanske du skulle få utlopp för din längtan efter spänning genom att inte bara vara modell, utan agera, på film eller på scen, som skådespelare eller artist.
Även om du inte vill eller klarar att ha det som yrke, kan det öppna upp nya möjligheter i ditt liv. Du kan pröva som amatör, till exempel genom att gå en kurs.

Tack, men jag tror att du har missuppfattat lite här. Jag gillar inte att vara i centrum. Skådespeleriet är nog svårare för mig än att vara modell. Jag är inte bra på att använda röst och att använda kroppsspråk som en skådespelare måste. Och får jag en roll jag inte känner för, då kan jag inte. Men det ser riktigt kul ut att vara skådespelare ibland. Men jag har inte den typiska skådespelarens personlighet, eftersom jag inte gillar att klä ut mig. Jag vill ofta bara ha en neutral normal look, men i skådespeleriet måste man ha frisyrer och smink man inte gillar och kanske ta på sig roller man inte vill ha. Lite samma i modellbranschen redan då, men det är ofta bara bilder och en show. Men jag kommer aldrig att klippa håret kort igen för ett modelljobb, jag hatade mig själv i spegeln när jag fick håret färgat grått och kortklippt.

När du startade den här tråden skrev du "Livet erbjuder på något sätt inte tillräckligt (längre)".

Jag undrar om du möjligens förväntar dig för mycket av livet? Om du har upplevt mycket när du är yngre och sen blir du äldre och livet lugnar ner sig lite. Det är en övergång. Om vi använder mig som ett exempel, jag är några år äldre än du och jag skulle ju gärna haft ett mer intressant liv. Detsamma gäller förmodligen många andra.

Men livet fungerar inte så, vi måste vara glada över vad vi har. Det verkar som om du letar efter något, men du vet inte vad du letar efter. Och då hittar du det inte. Men jag vet inte, jag vet bara att livet förändras när man fyller 30, man måste anpassa sig. Och om man förväntar sig för mycket, kommer man att bli besviken.

Skogkatt skrev:När du startade den här tråden skrev du "Livet erbjuder på något sätt inte tillräckligt (längre)".

Jag undrar om du möjligens förväntar dig för mycket av livet? Om du har upplevt mycket när du är yngre och sen blir du äldre och livet lugnar ner sig lite. Det är en övergång. Om vi använder mig som ett exempel, jag är några år äldre än du och jag skulle ju gärna haft ett mer intressant liv. Detsamma gäller förmodligen många andra.

Men livet fungerar inte så, vi måste vara glada över vad vi har. Det verkar som om du letar efter något, men du vet inte vad du letar efter. Och då hittar du det inte. Men jag vet inte, jag vet bara att livet förändras när man fyller 30, man måste anpassa sig. Och om man förväntar sig för mycket, kommer man att bli besviken.

Det är möjligt att jag förväntar mig för mycket, men var går gränsen? Finns det något fasit beslut om vad det innebär att förvänta sig för mycket?
Och varför förändras livet när man fyller 30? Jag upplevde nog mycket som ung, ja, men jag tyckte inte att jag upplevt tillräckligt. Jag har inte lyckats få så många vänner och jag känner mig ensam och osynlig. Jag måste alltid göra ett ljud från mig själv även om någon annan ska göra ett ljud. Jag har varit väldigt intresserad av förändring sedan jag var tonåring. Jag har aldrig gillat att jag är tyst, lite blyg, introvert och allt det där. Och så fick jag den chansen som modell då, och folk mötte mig med mycket mer intresse. Jag har alltid känt mig annorlunda, men när jag är den enda från min stad som har blivit modell så blev det plötsligt positivt att vara annorlunda, men nu känner jag att jag är tillbaka på "förlorarplatsen". Jag känner att det är så talanglöst att inte kunna känna sig helt annorlunda, utan bara uttråkad genom livet. Varför ska allt vara så tråkigt? Nu kommer kanske det mest provocerande, men jag ska vara ärlig: jag skiter i vad som är vanligt, vad statistiken visar, vad som gäller för de flesta. Jag tror att de flesta kanske har för låg kvalitet då eller är för talanglösa för att få saker gjorda då livet blir lite tråkigt för de flesta efter ett tag. Ta det inte för bokstavligt, för jag kan inte bestämma åt andra om de har ett tråkigt liv. Men jag tycker bara att normalt är lite tråkigt

Testa att flytta till Latinamerika eller Asien där Européer är eftertraktade.

Du får hitta en hobby, nått som slukar tid och intresse samt känns meningsfullt. Läs böcker, se film, spela spel, ut och gå, friluftsvandra, rollspela, delta i en förening, vidareutbilda dig osv.

Dalaberger skrev:Du får hitta en hobby, nått som slukar tid och intresse samt känns meningsfullt. Läs böcker, se film, spela spel, ut och gå, friluftsvandra, rollspela, delta i en förening, vidareutbilda dig osv.

Ja, jag har gjort det här. Men jag gillar inte att se mycket film och läsa. Jag gillar att göra något som kan ge resultat. Jag gillar att sälja då, så jag fotar kläder och saker jag inte borde ha, jag samlar även på saker från butiker som inte säljs så lätt och säljer det på stan istället. Men det finns nästan inga pengar att tjäna på det
Går tur varje dag

Ibland hör man om att olika "fysiska och mentala flykter" är vanligare bland oss vuxna som helt eller delvis haft en traumatisk barndom eller vuxit upp i en miljö som varit dysfunktionell.

Flyktig skrev:

Dalaberger skrev:Du får hitta en hobby, nått som slukar tid och intresse samt känns meningsfullt. Läs böcker, se film, spela spel, ut och gå, friluftsvandra, rollspela, delta i en förening, vidareutbilda dig osv.

Ja, jag har gjort det här. Men jag gillar inte att se mycket film och läsa. Jag gillar att göra något som kan ge resultat. Jag gillar att sälja då, så jag fotar kläder och saker jag inte borde ha, jag samlar även på saker från butiker som inte säljs så lätt och säljer det på stan istället. Men det finns nästan inga pengar att tjäna på det
Går tur varje dag

Jag vet ju inte riktigt vad du menar med "ge resultat".
Det verkar å andra som att du tycker om att röra på dig och ha saker i händerna?
Jag kan förstå att böcker och filmer inte lockar i så fall.
Fast det finns som sagt många andra intressen att pröva på.
Om du gillar kläder och prylar, så kan du ju kanske börja sy eller med något annat hantverk.

Gör en Poppy grej kanske?

slackern skrev:Gör en Poppy grej kanske?

Vad är detta?

Jag tror att jag är lämplig att provocera, för jag är så politiskt inkorrekt. Men då måste jag ta itu med att få mycket hat då. Jag vill inte att döden och människor ska skadas, men jag gillar inte dagens människor. Känner att alla försöker bli något, alla uppmuntrar andra att göra saker men följer det inte själva. Om du följer det som uppmuntras kommer du bara att bli sett ned på, som att leva miljövänligt. Du är uttråkad om du inte vill klä ut dig till Halloween eller köpa nya kläder.

Har du inte ”bara” en klassisk 30-års-kris?