Livet erbjuder på något sätt inte tillräckligt (längre). Jag har fått jobb på ett hotell, kommer att stå i en bar och jag tycker att det är väldigt bra. Det kommer att vara bra att få något att göra, lära känna nya människor och allt det där, men ändå känner jag på många sätt att jag är död. Jag är inte deprimerad nu, jag är inte ledsen. Men jag vill bara gå ut och resa och leva lite genom sociala medier. Jag har på något sätt alltid känt att människor hamnar där de hör hemma, och jag blev kontaktad av modellindustrin flera gånger utan att vilja, men innerst inne kände jag att jag skulle jobba med resor och att jag skulle bli modell. Och det gick i uppfyllelse. Det är den typen av utmaningar jag gillar. Alltid nya platser, nya människor, få bilder, ta bilder av upplevelserna, känslan av att leva ett mer intressant liv medan tidigare mobbare följer mig på instagram och lever sina tråkiga liv i hemlandet.
Jag har också fått mycket mer att prata om eftersom det är så många som frågar mig hur livet i branschen är, eftersom ingen från min hemstad har varit i branschen. Så det känns så jobbigt att det nu kanske bara blir 8-15 jobb.

Och då är det redan över? Om det inte vore för pandemin vet jag inte hur det hade varit, men det har börjat öppna igen och jag vill bara resa. Jag känner en förbannelse ligga över mig som förstör mitt liv. Jag känner typ sällan verklig lycka och tillhörighet. Jag känner att jag har tappat koll på mitt liv och det finns inget jag kan göra för att komma tillbaka på rätt spår. Det finns på något sätt ingenting som ger mig motivation. Jag behöver stora saker för att jag ska kunna leva. En ny kärleksaffär, ett telefonsamtal från modellbyrån att jag ska göra ett jobb, träffa en modellbyrå från USA till exempel, resa med vänner etc etc.

Flyktig skrev:leva lite genom sociala medier.

Vad betyder det?

Vet inte hur gammal du är men om du inte är "the it girl" senast i 20 års åldern så kommer det aldrig hända. Sen hjälper det om du är "etnisk" på något sätt, typ att en av dina föräldrar är färgad eller typ om du skulle ha samiskt påbrå (och isf behöver du liksom göra det till din grej, marknadsföra det som gör dig "annorlunda"). Blondinernas tid är över.
Det betyder inte att du inte kommer få jobba, du berättar ju att du får modelljobb lite nu som då, och de kan nog va så att det alltid kommer trilla in lite jobb här och där, men från ca 30 års åldern så kommer det nog inte bli mer spännande.. Tvärtom.

Flyktig skrev:Livet erbjuder på något sätt inte tillräckligt (längre).

Det är väldigt få människor för vilka livet bara levererar spännande erbjudanden. Om du bara sitter och väntar på att livet ska hända istället för att skapa dig det liv du drömmer om och längtar efter, är sannolikheten stor att du kommer att dö av leda.

Flyktig skrev:Jag känner en förbannelse ligga över mig som förstör mitt liv.

Tror att det här hänger ihop med citatet innan. Det finns ingen yttre mystisk kraft som gör att ditt liv inte blir som du önskar, ditt liv blir det Du gör det till.

Zia1985 skrev:

Flyktig skrev:leva lite genom sociala medier.

Vad betyder det?

Vet inte hur gammal du är men om du inte är "the it girl" senast i 20 års åldern så kommer det aldrig hända. Sen hjälper det om du är "etnisk" på något sätt, typ att en av dina föräldrar är färgad eller typ om du skulle ha samiskt påbrå (och isf behöver du liksom göra det till din grej, marknadsföra det som gör dig "annorlunda"). Blondinernas tid är över.
Det betyder inte att du inte kommer få jobba, du berättar ju att du får modelljobb lite nu som då, och de kan nog va så att det alltid kommer trilla in lite jobb här och där, men från ca 30 års åldern så kommer det nog inte bli mer spännande.. Tvärtom.

Flyktig skrev:Livet erbjuder på något sätt inte tillräckligt (längre).

Det är väldigt få människor för vilka livet bara levererar spännande erbjudanden. Om du bara sitter och väntar på att livet ska hända istället för att skapa dig det liv du drömmer om och längtar efter, är sannolikheten stor att du kommer att dö av leda.

Flyktig skrev:Jag känner en förbannelse ligga över mig som förstör mitt liv.

Tror att det här hänger ihop med citatet innan. Det finns ingen yttre mystisk kraft som gör att ditt liv inte blir som du önskar, ditt liv blir det Du gör det till.

Jag gillar att ta bilder och leka lite med ljuset i bilderna. Jag gillar när folk ser min historia, gillar mine bilder och jag gillar att skriva till människor online, men det kan ha att göra med aspergers då.

Vad är "it -girl"? Googlade, men är det något du kallar någon som är särskilt vacker eller vad?

Jag är 30 Jag är inte blond.
Jag är lite irriterad över att "de vanliga" har lyckats gnälla över sin plats i modebranschen. Inte för att jag vill att de inte ska må bra, men jag har kämpat för att passa in överallt tills jag hittade modebranschen och det var min kropp och mitt utseende som jag har från naturen som gjorde det, men så kommer den jävla ylande refrängen av några " normala människor" och förstör. Det är nog bara mest på instagram då, men ändå.

Jag är naturligt provocerande, så jag kanske borde visa vem jag är istället för att låtsas vara extremt trevlig och glad. Jag är inte stygg och bara ute efter att göra oväsen, men jag svarar ofta inte på vad folk vill höra, jag är inte politiskt korrekt och jag får ångest över att folk börjar bli så kränkande.
Jag är 16-25 år, så jag ser uppenbarligen ung ut nu. Jag känner bara att jag har så mycket kvar att göra, men sedan får jag alltid en tom känsla när saker är gjorda. 2014 var mitt mål till exempel att bara jobba för att spara pengar så jag kunde köpa en lägenhet, men vad då? Det skulle bara vara tomt, jag måste hitta nästa grej att jobba mot. Jag kan sitta och titta på studier, jobba, men aldrig kunna bestämma vad jag ska välja.
Jag är liksom tom på ett sätt: "var detta allt?". Inga fler resor? Jag är ständigt på jakt. Jag kan inte hitta någon fred. Men sen ser jag heller ingen mening med att resa och sånt bara för att resa.

Jag vet att jag kan verka lite barnslig här. 30 år och vill bli modell, bara resa och leva genom instagram. Men försök inte ändra mig. Jag måste själv inse vad som är vettigt. Jag vet att jag är omogen, men det kan också följa min diagnos. Även om även "normala" människor kan ha barnsliga sidor. Jag känner bara inte att jag helt har hittat min plats. Alltid på, letar efter nytt.

Klipp dig och skaffa dig ett hederligt jobb.

nallen skrev:Klipp dig och skaffa dig ett hederligt jobb.

Varför ska jag klippa mig?

nallen var inte bokstavlig

RapeRegs skrev:nallen var inte bokstavlig

Jag förstod det men var det för att visa mig att ingen vill ta mig på allvar för att jag verkar barnslig? Det är förlorad, för det här är ett allvarligt problem för mig.


Jag känner inte att mitt problem har rätt till liv när det finns människor som får allvarlig sjukdom i världen, så jag har också dåligt samvete.

Så jag vet inte vad jag kan göra i slutändan för att känna mig levande. Jag behöver inte skada någon, så jag är inte farlig. Men jag blir för lätt uttråkad. Jag går hela tiden och väntar på att något ska hända. Ibland önskar jag nästan att det inträffade en terroristattack eller något annat plötsligt. Allt är för tyst. Mina tankar blir härjade. Och även om jag är väldigt glad att jag fick jobb så är det inte tillräckligt spännande. Jag måste stå i baren. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag börjar leta efter andra jobb! Jag gör också allt sjukt med mig själv och tror att det beror på diagnosen. Psykologen säger att jag måste sluta, och förstå att vi med asperger är olika som alla andra och det är sant, men mitt svartvita tänkande är kanske anledningen till att jag ibland kämpar för att se detta.

Du kan inte få en massa fotojobb till julen i och med alla reklamblad från Jula, Clas Ohlson och vad alla kedjor nu heter?

slackern skrev:Du kan inte få en massa fotojobb till julen i och med alla reklamblad från Jula, Clas Ohlson och vad alla kedjor nu heter?

Det fungerar inte så och det här är inte mode. Det fungerar så att din modellbyrå får besked om en ledig tjänst och sedan säger modellagenten till den gemensamma gruppen på Facebook och sedan kan du anmäla dig, och sedan är det uppdragsgivaren som väljer vem de vill ha. Ibland kan kunder gå in på hemsidan och själva välja modell. Jag har blivit utvald många gånger och när jag var "nytt ansikte" fanns det intresse för mig hela tiden. Nej, jag funderar på att skaffa en byrå utomlands, men jag vet inte hur realistiskt det är då och då är det nog inte samma känsla längre eftersom jag blir äldst.

Det är inte längre så spännande och det finns många yngre som har en bättre portfölj än jag, så varför ska de investera i en av 30? även om jag ser ung ut tror de nog att jag snabbt kan se lite gammal ut om några år. Branschen förändras också, men det är inte så att modellen är min enda dröm. Det är lite mer att jag inte inser att livet bara fortsätter och fortsätter, jag väntar typ på en klimax, men livet är lite långsamt och förändring sker så långsamt att du inte märker att det förändras.

Flyktig skrev:Jag är 16-25 år,

Hur kan du vara både 16-25 och 30?

Flyktig skrev:Jag har blivit utvald många gånger och när jag var "nytt ansikte" fanns det intresse för mig hela tiden.

Du borde vara glad att du kan göra det. Jag gör nästan allt jag kan för att undvika att bli fotograferad. Det är en av de värsta sakerna jag vet. När jag var liten vann jag en tävling och en journalist från en tidning kom hem til mig för att intervjua mig. När han drog ut en kamera ur handväskan och sa "Jag behöver bara en snabb bild", så sprang jag så fort jag kunde ner i källaren, låste dörren och gömde mig. Och jag satt där i 1 timme och 40 minuter, då gav han upp och gick. Detta hände faktiskt två gånger till senare.

Så var glad om du kan arbeta framför en kamera utan att vilja gömma dig. Lycka till med allt.

nescio skrev:

Flyktig skrev:Jag är 16-25 år,

Hur kan du vara både 16-25 och 30?

Tror det är en felskrivning och är 16-25 skall vara ser ut som 16-25 år. Alltså Flyktig är 30 år men Flyktig ser ut som 16-25

nescio skrev:

Flyktig skrev:Jag är 16-25 år,

Hur kan du vara både 16-25 och 30?

Huff, jag vet inte vad som hände. Det jag tänkte skriva var att folk tror att jag är både 16 och 25 år. Är bara 2 månader sedan någon sa det. Ska ta vaccinet (så att jag kan resa) och han var på väg att ge mig en lapp för barn och frågade om jag var 16. Men jag tror att de flesta inte tror att jag är 16, haha. Ska köpa en drink i en bar för 3 veckor sedan och då hade jag inte med mig ID och hon sa att då kunde hon inte servera mig, men då visade jag henne mina händer och sa "det här är inte en 18 -årig tjejs händer "och då tog hon en chans på det då och sa att hon antar att jag är 25.
Men det her handlar inte rigtigt om min ålder.

Skogkatt skrev:

Flyktig skrev:Jag har blivit utvald många gånger och när jag var "nytt ansikte" fanns det intresse för mig hela tiden.

Du borde vara glad att du kan göra det. Jag gör nästan allt jag kan för att undvika att bli fotograferad. Det är en av de värsta sakerna jag vet. När jag var liten vann jag en tävling och en journalist från en tidning kom hem til mig för att intervjua mig. När han drog ut en kamera ur handväskan och sa "Jag behöver bara en snabb bild", så sprang jag så fort jag kunde ner i källaren, låste dörren och gömde mig. Och jag satt där i 1 timme och 40 minuter, då gav han upp och gick. Detta hände faktiskt två gånger till senare.

Så var glad om du kan arbeta framför en kamera utan att vilja gömma dig. Lycka till med allt.

Jag gillar aldrig bilder på mig själv Jag har alltid varit svettig när jag har hört min egen röst och sett video på mig själv. I skolan var jag alltid livrädd för kameror för jag tyckte att jag var så ful på bilder och jag blev ofta fotograferad i miljöer Jag ville inte bli fotograferad i. Och när Facebook började med märkningssystemet, var jag alltid tvungen att kolla efter sociala sammankomster om någon taggade mig så jag blev borttagen för att jag tyckte att jag var så ful.

Jag kan se på samma bilder nu att jag inte var det, men du vet speciellt när du är tonåring. Jag kan nu klara av att stå framför en kamera, men jag tycker alltid att bilden är ful. Jag är alltid besviken på något sätt. Jag tror att jag blir äldre på bilder , tror inte att jag är fotogen alls och jag kan på något sätt inte posera bra. Jag har bara tråkiga bilder. Dessutom var många av bilderna så dåliga att fotografen inte gav dem till mig eller byrån

Flyktig skrev:Vad är "it -girl"? Googlade, men är det något du kallar någon som är särskilt vacker eller vad?

It-girl, den som för tillfället är mest i ropet, bokar flest jobb, pryder flest omslag.

Flyktig skrev:30 år och vill bli modell

Om du är 30 år och inte redan väl etablerad i branschen så kommer det aldrig hända.

Är du smart så ser du till att skaffa dig en utbildning du kan falla tillbaka på när det blir glest mellan fotojobben. Eller så gifter du dig rikt.

Flyktig skrev:Jag kan nu klara av att stå framför en kamera, men jag tycker alltid att bilden är ful.

Då är vi två. Jag kan ta 100 bilder av mig själv och alla 100 ser ut som skit i mina ögon. Om jag ser en kamera, försvinner jag direkt. Så har det alltid varit tyvärr, det finns inget jag kan göra åt det. Skit är skit.

Zia1985 skrev:

Flyktig skrev:Vad är "it -girl"? Googlade, men är det något du kallar någon som är särskilt vacker eller vad?

It-girl, den som för tillfället är mest i ropet, bokar flest jobb, pryder flest omslag.

Flyktig skrev:30 år och vill bli modell

Om du är 30 år och inte redan väl etablerad i branschen så kommer det aldrig hända.

Är du smart så ser du till att skaffa dig en utbildning du kan falla tillbaka på när det blir glest mellan fotojobben. Eller så gifter du dig rikt.

Och här har jag ett problem eftersom jag liksom inte har något intresse som kan ge mig ett. Och då är vi så många människor på planeten att det verkligen inte är någon kris om jag inte arbetar, men jag är en motiverad person som gillar att bidra så självklart vill jag inte bara gå fri. Men jag vet inte vad jag ska ta. Jag känner att jag borde ta omvårdnad / något i vården eftersom det är så viktigt men jag blir sjuk av det. Jag har varit utplacerad när jag var 16 för att försöka men jag blev sjuk. Det luktar kropp och sjukdom och jag kände mig ledsen. Jag är ibland arg på mig själv för detta och känner mig värdelös.

Jag vill inte arbeta med säkerhet eftersom jag inte har en känsla av ansvar eller koncentration för det. Kan jobba i butik eller bar, och nu ska jag jobba i bar men det är ungefär som många unga gör också och typ väldigt "allround". Jag kan inte bli psykolog eftersom jag inte är en bra lyssnare och jag blir smittad av andras problem. Det gör mig lite deprimerad att jag på något sätt inte hittar något som jag verkligen vill ha.

Skogkatt skrev:

Flyktig skrev:Jag kan nu klara av att stå framför en kamera, men jag tycker alltid att bilden är ful.

Då är vi två. Jag kan ta 100 bilder av mig själv och alla 100 ser ut som skit i mina ögon. Om jag ser en kamera, försvinner jag direkt. Så har det alltid varit tyvärr, det finns inget jag kan göra åt det. Skit är skit.

Jag kan ta 1 bild på mig själv och tycker att det är snyggt, men det är en selfie. Det är på modellbilder och bilder som tagits av andra som jag ofta tycker jag är ful.

Flyktig skrev:Det gör mig lite deprimerad att jag på något sätt inte hittar något som jag verkligen vill ha.

Om du inte tar tag i det blir du kanske uteliggare. Alltid något.

Flyktig skrev:Jag kan ta 1 bild på mig själv och tycker att det är snyggt, men det är en selfie.

Jag tror att jag har tagit tre selfies av mig själv de senaste 15 åren. Det funkar inte för mig. Så det är lite konstigt att se människor överallt som ständigt tar selfies. Alla gör ju det nu hela tiden.

Flyktig skrev:Det gör mig lite deprimerad att jag på något sätt inte hittar något som jag verkligen vill ha.

Det är svårt att hitta lycka på den här planeten. Du måste först rensa huvudet på störningar och distraktioner. Också måste du fråga dig själv;
Vad gör mig lycklig? Vad vill jag?

Om du vet svaret på den frågan är halva jobbet klart. Sen måste du bara få det att hända.

Skogkatt skrev:

Flyktig skrev:Det gör mig lite deprimerad att jag på något sätt inte hittar något som jag verkligen vill ha.

Det är svårt att hitta lycka på den här planeten. Du måste först rensa huvudet på störningar och distraktioner. Också måste du fråga dig själv;
Vad gör mig lycklig? Vad vill jag?

Om du vet svaret på den frågan är halva jobbet klart. Sen måste du bara få det att hända.

Att resa gör mig glad, men jag föredrar att ha något att resa till. Jag kan inte bara boka ett plan bara för att resa, det är så tomt.
Shopping gör mig glad när jag faktiskt behöver det då eller inte har spenderat pengar på länge. Men shopping är också en sådan kortvarig lycka som snabbt blir bara en dyr vana. Att bli kär gör mig glad, men man är inte normal om man blir kär varje månad. Så jag måste hitta något som är realistiskt och varar över tid. Jag gillar att vara ensam utan att någon vet något om mig, men det är nog aspergeren så jag uppskattar det inte. Jag njuter inte av tiden ensam för då tänker jag på min diagnos och tänker att "nu måste jag hitta någon att vara social med".
Ruset gör mig glad. Alkohol, Elvanse, men det är bara där och då, jag använder det inte för att vara glad.