Jag tror att jag både medvetet och omedvetet försöker härma andra i en massa situationer.
Undrar nu om det kan bero på att jag inte riktigt har koll på hur man ska bete sig, röra sig, låta osv.
Tror också att jag är ganska bra på detta för några exempel är språk, men mer språkmelodin.
Spanska-läraren till och med sa till hela klassen att lyssna när jag läste högt.
Han var helt säker på att jag läst franska på högstadiet, för de brukade ha lättare för språkmelodin. Nä fan, jag läste tyska sa jag.

Som grabb spelade vi mycket tennis och min surfstil var kanon, men sen hamnade ju inte bollen direkt rätt ändå

Vad har jag fått höra mer... "Du är så bra på att spela homosexuell, så man börjar undra om du kanske är det"
Första gången i lackboxen på en billackerarutbildning jag ej kunde fullfölja:
"Det ser så proffsigt ut när xxxx lackar" sa en annan elev. Syftade mer på hur jag betedde mig inte själva lackresultatet alltså.

Jag vet att jag ställer för höga krav på mig själv hela tiden i alla situationer, men vad tror ni andra?
Känner ni igen er eller har andra funderingar?

Jag har alltid fått höra att jag är duktig på att imitera. Har ingen aning om det har med Asperger att göra.

Känner igen.
Samma med språk, lätt att uttala rätt osv.
Också härmat lätt.
Nu som äldre är jag mig själv.

Ja, jag är nog mer mig själv numera också, men det är lite intressant.
Att härma är ju naturligt, det är ju så vi lär oss redan från starten, men funderar på om det för oss oftare blir en talang liksom(?)

Lynx-66 skrev:Ja, jag är nog mer mig själv numera också, men det är lite intressant.
Att härma är ju naturligt, det är ju så vi lär oss redan från starten, men funderar på om det för oss oftare blir en talang liksom(?)

Jag studerade människor och passade in mig så.
Såg hur det skulle vara.
Men i längden orkar man ju inte, och motivationen försvinner.
Skönt att kunna vara sig själv.

Jag kan inte härma, inte medvetet i varjefall. Mitt ex sa att jag försökte härma hans gotländska dialekt, men jag var inte medveten om det och jag tror isåfall bara att jag svarade med min 'bortglömda' finlandssvenska dialekt, då de är lika.

Spegelneuroner gör väl att man ska kunna härmas och vi har väl dåligt med det? Men det kanske är skillnad på att härmas automatiskt som med spegelneuronerna eller att härmas med avsikt?

Ingen aning, bara lite funderingar från min sida
Jag har/hade ju mer klassiska drag, som att maten inte fick röras ihop, mamma fick heller inte smaka och känna om det var för varmt, då åt jag inte.
Avskydde tydligen att bli kladdig om händerna, fast jag var så liten.
Bröt även ena benet i underbenet utan att nån märkte det, inte förrän mamma skulle dra på mina byxor en morgon. Då stelnade jag till och drog efter andan typ, men inget mer.
Fortfarande finns det mat jag inte äter pga konsistensen
Ja, det finns ju mer, men orkar inte skriva mer

Lynx-66 skrev:Tror också att jag är ganska bra på detta för några exempel är språk, men mer språkmelodin.
Spanska-läraren till och med sa till hela klassen att lyssna när jag läste högt.
Han var helt säker på att jag läst franska på högstadiet, för de brukade ha lättare för språkmelodin. Nä fan, jag läste tyska sa jag.

Det här var ganska autistiskt av läraren, dvs ett fokus på detaljer framför helheten. NT som har ett modersmål som talas i flera länder brukar vara vana vid att höra folk med avvikande uttal. Träffar de en svensk med kraftig brytning och ett stort ordförråd och en hyfsad grammatik tänker de snarast att det är någon från en isolerad by med konstig dialekt än att det är en turist. Utseendet kan såklart också spela roll.

mondo beyondo skrev:Spegelneuroner gör väl att man ska kunna härmas och vi har väl dåligt med det? Men det kanske är skillnad på att härmas automatiskt som med spegelneuronerna eller att härmas med avsikt?

Krävs inte så många spegelneuroner för att härma andras kroppsrörelser. Det fixar en apa. Muskler och leder brukar dessutom sätta stopp före hjärnan.

Det som är mentalt krävande är att förstå i vilket sammanhang en förebild gör något och att sålla bort irrelevanta detaljer som det inte är värt att lägga energi på att försöka härma.

Det är ganska typiskt autism att lära sig saker utantill och sen inte kunna sätta in kunskapen i sitt rätta sammanhang. Eller att lägga för mycket energi på att få till en detalj så att man inte orkar med helheten.

Man kollar in hur ”de normala” gör. Härmar. Framstår då som ”normal”. Eller galen, om man valt fel förebild.

Jag tycker om eller ja...kan imitera en person, min farmor tyckte alltid det var roligt när jag gjorde "Erlander".

Jag är usel på att härma.

Minns när jag i klassen fick gå fram till katedern och upprepa orden flera gånger för att jag tydligen var den som hade sämsta engelska uttalet. Som gjort för att aldrig våga tala språket om man inte var tvungen. Jag var annars bra på engelska (glosor och grammatik).

Eftersom jag var så autistisk att jag aldrig tyckte att det var något fel på mig (däremot på andra) så skulle det aldrig fallit mig in att härma någon medvetet.

Omedvetet gjorde jag som alla barn som flyttat till ett nytt område, dvs lärde mig den dialekten.

Varför skulle någon härma?
Eller du kanske mest menar lite kluvenhet inför sin identitet som skulle ske omedvetet.
Jag tror inte alls att det är ovanligt att ha problem med sin identitet.
Speciellt när man begått ett självbedrägeri, kanske hela livet för vissa.
Vissa är bättre på att röra sig mellan olika arenor.

Vad vet jag, har aldrig haft beundransvärda förmågor, och har kämpat på.
Men tillslut förstår man att det inte hjälper att förebrå sig själv för saker man inte rår för.
Vissa kan förlåta sig för att de var och är annorlunda och den inställningen tjänar än bättre efter som man lever nu.
Vad kan jag göra för världen jag lever i just nu?
Haha, ställde mig och gjorde egen fågelmat i särken, känns bra.
Flera kakor blev det.

Så länge man kan skilja på sociala scener och sitt Jag så är det en fördel, alla vill att man ska vara flexibel.
Och de som inte är det får snabbt veta detta så du vet bara själv.

Vissa kan lura andra med bara deras självsäkerhet, har sett fler exempel på det.
Samma personer brukar vilja ta åt sig för saker någon annan har sagt mm.
Släpper sällan fram andra.

Men jag tror att man med autism kan få samma effekt fast man inte riktigt förstår hur, missar man saker så känns man inte vid dem om de inte nått ens medvetande, och reaktionen kan bli att det aldrig hänt istället.
Och då släpper andra det fortare.

Jag alltså inte var mig själv.
Utan anpassade mig efter hur andra gjorde/gör.
Men tar enormt med energi.
Van att göra sen var liten.
Språksätt, melodi, gester, uttryck, men inte alltid fattat undermeningen.
Levt med andra språk och kulturer för att det är så intressant att studera det för mig och för att jag just är så van att vara the outsider iallafall.
Dessutom märker inte de att jag är annorlunda på andra sätt än med kultur och språk.

Håller med Alyana det bli kostsamt rent mentalt att imitera andra rent socialt och psykologskt, dessutom är det inte stabilt i längden.
Folk förstår inte att alla har sina egna 100%, utan de kräver mer för att man ska bli lika mätt med samma mått.
Det är en annan orsak till att imitering inte är bra, lika bäst att vara sig själv att bli utbränd för andras skull ger inget, Never ending story.

Jag som hobbykomiker har börjat intressera mig för imitationer och det är ju också ett sätt att härma andra.

Imitationer kan bli riktigt roliga ibland

Chrilleb skrev:Jag tycker om eller ja...kan imitera en person, min farmor tyckte alltid det var roligt när jag gjorde "Erlander".

Mina imitationer av Olof Palme har inte satt sig än...

Jag har försökt härma andra nästan hela livet vilket ändå inte funkat då jag antagligen gör mer fel än rätt plus att allt härmande istället tar energi av mig som behövs på andra områden.

Jag tror att jag lärde mig nästan allt när jag var liten genom att härma. Och jag antog att alla gjorde det. Jag lärde mig faktiskt engelska språket genom att härma. Jag hade ingen aning om hur språkets regler var, grammatik och sådant, men jag imiterade det jag hörde och såg och det funkade. Jag fick faktiskt toppbetyg på engelska utan att lära mig grammatik och sådant. En av de som lärde engelska utan att förstå engelska.

Jag har lätt för att härma i vissa situationer.

Jag kan tex väldigt lätt ta till mig dialekter ifrån folk jag umgås med vilket folk har stört sig på ---men paladinen varför snackar du skånska du är inte skånsk sluta gör dig till. Jag plockar även upp och lär mig språk väldigt fort genom att härma.

Jag har däremot svårt för att härma vissa praktiska moment , bara för att jag ser hur någon tex byter moderkort i en dator så betyder inte det att jag sedan kan det.

Jag är dock bra på att härma steg för steg tex om jag skall byta bromsbackar på en bil så tar jag fram en YouTubevideo som visar hur man gör sedan följer jag det steg för steg men så fort jag gjort det så har jag glömt av hur man gjorde.

Kunskapen fastnar inte

Paladinen skrev:Jag har lätt för att härma i vissa situationer.

Jag kan tex väldigt lätt ta till mig dialekter ifrån folk jag umgås med vilket folk har stört sig på ---men paladinen varför snackar du skånska du är inte skånsk sluta gör dig till. Jag plockar även upp och lär mig språk väldigt fort genom att härma.

Jag har däremot svårt för att härma vissa praktiska moment , bara för att jag ser hur någon tex byter moderkort i en dator så betyder inte det att jag sedan kan det.

Jag är dock bra på att härma steg för steg tex om jag skall byta bromsbackar på en bil så tar jag fram en YouTubevideo som visar hur man gör sedan följer jag det steg för steg men så fort jag gjort det så har jag glömt av hur man gjorde.

Kunskapen fastnar inte

När jag var yngre började jag ofta prata som den jag pratade med, med det tonfallet och dialekten, ofta utan att märka det själv. Såpass mycket att andra kommenterade det och jag skämdes. Jag kunde däremot inte medvetet imitera en dialekt. Att uttala främmande språk rätt var lätt för mig då.

Även för mig var det däremot svårt att lära mig praktiska saker, till exempel simma, cykla och dansa.
Simning tvingade jag mig själv till att lära mig. Minns att jag lånade en bok på biblioteket om crawl (det här var på 1970-talet).Att cykla blev ändå det sätt jag föredrog att ta mig fram på. Skönt att slippa trängas i kollektivtrafik. Bil var inget alternativ, för körkort tog jag inte förrän väldigt sent.

Just dans blev så småningom något jag satsade på, mest som ett sätt att få utlopp för all energi och starka känslor.
Och jag blev så småningom hyfsat bra på att lära mig koreografi. Men det berodde väldigt mycket på hur bekväm jag var med läraren eller med de andra dansarna.

Men när jag som 45+ började få skador och inte kunde träna på samma sätt, tappade jag så småningom den förmågan. Jag tog körkort ungefär då, men kör mindre och mindre nu.

Kampen att få relationer med andra att fungera, både privat och i arbetslivet, tar så mycket energi. Jag drar mig undan mer och mer.
Det är som att den rörelseglädje jag har haft inte finns kvar längre.
Jag tvingar mig att träffa folk och att röra på mig, men det inre drivet finns inte kvar.

Det där att kunna se (på video) eller läsa en instruktion och sen följa den, klarar jag oftast.
Men inte heller i mig fastnar det.
En del har kanske med åldern att göra. Men inte allt.
Jag hade mer tålamod med mig själv förr, kunde bli arg och klara något för att bevisa att jag kan. Gillade att lära mig nya saker. Nu har jag liksom blivit uppgiven med åren. Gör helst bara sånt jag redan vet att jag kan..