10 år tidigare

Jag skrek, vrålade vid sjön, av ren frustration. Varför var jag dömd till detta? Varför var jag fast på detta ställe, vilken nytta gjorde det att jag var här? Det var mitt på dagen, en augustidag, jag var ensam vid sjöns kant. De andra uppe vid anläggningen. Vad gjorde jag skrikandes ensam vid vattnet egentligen? Det är en bra fråga, om jag kunna formulerat svaret på annat sätt än ondska så kanske jag inte skulle ha tappat förståndet såsom jag gjorde 10 år senare. Jag var där för att jag såg ingen mening med att umgås med barn yngre än mig själv eller med tjejer som helst ville bara umgås med varandra. Jag var där för att jag inte genomförde skolplikten. Jag var där för jag hade blivit kommunens boxingssäck.

Ungefär en månad tidigare hade jag förts hit. Att ligga gömd i ladan redo med en laddad Soft Air Gun när polisen var på väg var kanske inte det bästa idén men skulle jag acceptera att omhändertas mot min vilja? Förstås blev det ingen skottlossning med plastkulor, polisen dröjde så att jag tröttnade på att barrikadera mig i ladan. Men att vägra mina skor utan bara sätta mig bak i polisbilen så som jag var blev min protest. Mamma gav mig ändå mina skor som jag höll i händerna hela vägen, hon följde med efter i en egen bil. Till och med när vi kom fram en halvtimme senare gick jag in rakryggad med skorna i händerna, här var jag inte frivilligt, det här var en orättvisa, en rättstragedi. Domstolen kom inte att hålla med mig om det dock vid överklagan, så mycket för rättssäkerheten. Det jag inte visste då var att samma datum kom att leva vidare i folkminnet som ökänt för en annan tragedi men i mitt fall kom det främst att symbolisera en personlig tragedi.

Dagarna gick och inget hände på anläggningen, fortfarande ingen skolgång, nån hamburgare av personalen efter man åkte iväg på en tripp ibland. Rehabiliteringen förutom att man kom hemifrån existerade inte och att komma hemifrån var högst tveksamt bättre än att bara vara hemma. Det var en upplevelse ändå, man fick se andra missanpassade människor som inte klarat av livet hemma. Två flickor i min egen ålder som skurit sig själva, varav den ena även anorektisk. Barn, riktiga barn, jag uppskattar åldern här men en 9-åring och en 12-åring och varför de var där med oss trasiga tonåringar istället för ett familjehem vet jag inte än idag. En 14-åring kille som fick personalen att låsa in sig på personalrummet med oss andra boende för att han psykotiskt gick runt med en glasskärva från en krossad spegel. Polisen tillkallades, de blev de även flera gånger för min skull men det vara bara skrattretande. Man hade blivit utelåst, inte för min del, nej för att 9-åringen var bråkig så då släppte dem inte in nån. Förbannad började jag kasta stora stenar på dörren, polisen ringdes men när polisen kom satt jag lugnt ner i en utestol och hälsa på dem, varpå de åkte igen. Så anti-klimatiskt så det inte är klokt. Inte för att jag hade förväntat mig annat.

Att inte säga att jag egentligen var plågad vore en lögn, det slet inom mig att sitta där och behöva göra om de där saker gång på gång medan andra hade säkert spelat klart spelet vid det laget. Men jag behövde ju göra det, det var inget val. Det var tvång! En förbannelse, det är inget jag saknar idag och vare sig jag vill eller inte har det format mig. Än idag tvättar jag händerna extra noga och är noggrann med disken, jag tillåter mig själv att ”slöa” med noggrannheten numera men jag ser ändå de som knappt håller en kopp under kranen innan de sätter ner den igen. Ärligt talat, andras lathet gör mig tokig, jag må vara sjuk men perfektionist är man ändå. I alla fall, jag vet inte vad det finns att säga om dessa år. Jag kan tro mina tidigare klasskamrater gick genom gymnasiet, skaffade jobb och sambo, någon flyttade till Berlin? Vad hände med mig, jag kramade om soffan som om livet hängde på den, det gjorde nog det för mitt liv var ju bara soffan och teven. Sängen låg renbäddad och dessvärre även övergiven. Varför låg min säng övergiven, undrar du eller kanske inte faktiskt. Nja, tvång är svaret som för många saker i detta nya spännande liv. När jag var på anläggningen fick jag höra av 14-åringen att han inte hade duschat på två månader när han bodde hemma, herregud tänkte jag då. Men sen lyckades jag med över ett halvår. Det gick helt enkelt inte ihop i huvudet att lägga sig i den rena sängen så länge man var skitig.

Riksamiralen skrev:Jag är typ i samma ålder som dig, först vill jag tydliggöra att du naturligtvis ska skriva en bok om du tror det är din grej. Men jag kan ju säga då att jag personligen också funderat lite på att en bok vore fantastiskt att skriva och lämna något till eftervärlden, något som kanske är vanligt att tänka på som Aspergare? Men frågan är hur seriöst ett sådant engagemang skulle bli, skulle det över huvud taget bli bra? Sen känner jag också att om man skriver en bok så tror man också att man är någon, megalomani, vem vill läsa det egentligen? Vem tar sig tiden att sätta sig ner och offra sin egen tid åt dina tankar? Det här är absolut frågor du måste ställa dig själv först, personligen är det jag själv har att komma med inte speciellt nytt eller intressant troligtvis, finns böcker redan om det mesta på jorden och i det här samhället så läser ju färre och färre böcker och fler och fler Wikipedia-artiklar, så i mitt eget fall blir det väl i så fall en opublicerad bok någon gång.

Riksamiralen skrev:Jag är typ i samma ålder som dig, först vill jag tydliggöra att du naturligtvis ska skriva en bok om du tror det är din grej. Men jag kan ju säga då att jag personligen också funderat lite på att en bok vore fantastiskt att skriva och lämna något till eftervärlden, något som kanske är vanligt att tänka på som Aspergare? Men frågan är hur seriöst ett sådant engagemang skulle bli, skulle det över huvud taget bli bra? Sen känner jag också att om man skriver en bok så tror man också att man är någon, megalomani, vem vill läsa det egentligen? Vem tar sig tiden att sätta sig ner och offra sin egen tid åt dina tankar? Det här är absolut frågor du måste ställa dig själv först, personligen är det jag själv har att komma med inte speciellt nytt eller intressant troligtvis, finns böcker redan om det mesta på jorden och i det här samhället så läser ju färre och färre böcker och fler och fler Wikipedia-artiklar, så i mitt eget fall blir det väl i så fall en opublicerad bok någon gång.

Riksamiralen skrev:Att skriva i sig är väl ingen imponerade bedrift? Jag skulle kunna skriva säkert 10-15 sidor under resten av dagen men är det i sig självt en kvalitetsstämpel? Jag tror själv som sagt att har man inget extraordinärt att bidra med så är författandet ganska meningslöst, men det kanske din berättelse är, extraordinär? Det vet ju inte jag någonting om. Om jag skulle ha tid att läsa oftare så skulle jag ju självklart välja välkända verk och klassiker eller ett konversationslexikon och faktaböcker med den begränsade tid man har, men jag vet ju inte, en del har ju tid att läsa hela tiden och har läsning som intresse, då är kanske lättare böcker som en sån här självbiografi att föredra?

Riksamiralen skrev:Att skriva i sig är väl ingen imponerande bedrift? Jag skulle kunna skriva säkert 10-15 sidor under resten av dagen men är det i sig självt en kvalitetsstämpel? Jag tror själv som sagt att har man inget extraordinärt att bidra med så är författandet ganska meningslöst, men det kanske din berättelse är, extraordinär? Det vet ju inte jag någonting om. Om jag skulle ha tid att läsa oftare så skulle jag ju självklart välja välkända verk och klassiker eller ett konversationslexikon och faktaböcker med den begränsade tid man har, men jag vet ju inte, en del har ju tid att läsa hela tiden och har läsning som intresse, då är kanske lättare böcker som en sån här självbiografi att föredra?

BellaBelle skrev:Fast om du skulle skriva en berättelse så kunde du ju skriva en så kallad historisk roman, jag läste i din bio att du kan mycket om sjuttonhundratalet, och det är kul läsa något av någon som är kunnig.

BellaBelle skrev:Jag tror att det som Dalaberger ändå lyckas med är något med berättartekniken, som gjorde det spännande att läsa. Man blev sugen på att läsa mer.

BellaBelle skrev:Så jag tycker: kör på! Du lyckades ”plantera” en massa kommande händelser som man blev nyfiken på: en mer detaljerad scen när polisen kom, hur institutionsvistelsen m m sedan ledde vidare till ”galenskap” osv.

Riksamiralen skrev:

BellaBelle skrev:Fast om du skulle skriva en berättelse så kunde du ju skriva en så kallad historisk roman, jag läste i din bio att du kan mycket om sjuttonhundratalet, och det är kul läsa något av någon som är kunnig.

Får tacka för din optimism. Jo det är ju ett alternativ, det du skriver, att hitta på en berättelse i ett historiskt scenario vore allt något det, men inte riktigt något jag gått och tänkt på. Hade snarare tänkt en bok där jag går igenom det jag kommer ihåg i livet som gjort mig till den jag är, och vilka insikter man nått fram till och vilka slutsatser man kan dra av detta. Men som sagt det blir nog mer en personlig bok som någon kan ärva och läsa ungefär som en dagbok/journal/analys av tiden vi levt/lever i just nu.

Dalaberger skrev:Jag är 26 nu men tycker jag mig ha erfarenheter av det här samhället som under procenten har haft. Så det här med att skriva en självbiografi har lockat i flera vändor men inte fått till det, så jag tänkte göra den bara delvis baserad på mig själv eller största delen men sen går den i en what if-inriktning samt är anonym. Hur låter det, vill folk läsa en tokig Aspergares livsberättelse? Sen blir den lite mer actionfylld i och med att den är delvis fiktiv.

Delar med mig lite av vad jag skrivit hittills. Citaten är inte sammanhängande.

10 år tidigare

Jag skrek, vrålade vid sjön, av ren frustration. Varför var jag dömd till detta? Varför var jag fast på detta ställe, vilken nytta gjorde det att jag var här? Det var mitt på dagen, en augustidag, jag var ensam vid sjöns kant. De andra uppe vid anläggningen. Vad gjorde jag skrikandes ensam vid vattnet egentligen? Det är en bra fråga, om jag kunna formulerat svaret på annat sätt än ondska så kanske jag inte skulle ha tappat förståndet såsom jag gjorde 10 år senare. Jag var där för att jag såg ingen mening med att umgås med barn yngre än mig själv eller med tjejer som helst ville bara umgås med varandra. Jag var där för att jag inte genomförde skolplikten. Jag var där för jag hade blivit kommunens boxingssäck.

Ungefär en månad tidigare hade jag förts hit. Att ligga gömd i ladan redo med en laddad Soft Air Gun när polisen var på väg var kanske inte det bästa idén men skulle jag acceptera att omhändertas mot min vilja? Förstås blev det ingen skottlossning med plastkulor, polisen dröjde så att jag tröttnade på att barrikadera mig i ladan. Men att vägra mina skor utan bara sätta mig bak i polisbilen så som jag var blev min protest. Mamma gav mig ändå mina skor som jag höll i händerna hela vägen, hon följde med efter i en egen bil. Till och med när vi kom fram en halvtimme senare gick jag in rakryggad med skorna i händerna, här var jag inte frivilligt, det här var en orättvisa, en rättstragedi. Domstolen kom inte att hålla med mig om det dock vid överklagan, så mycket för rättssäkerheten. Det jag inte visste då var att samma datum kom att leva vidare i folkminnet som ökänt för en annan tragedi men i mitt fall kom det främst att symbolisera en personlig tragedi.

Dagarna gick och inget hände på anläggningen, fortfarande ingen skolgång, nån hamburgare av personalen efter man åkte iväg på en tripp ibland. Rehabiliteringen förutom att man kom hemifrån existerade inte och att komma hemifrån var högst tveksamt bättre än att bara vara hemma. Det var en upplevelse ändå, man fick se andra missanpassade människor som inte klarat av livet hemma. Två flickor i min egen ålder som skurit sig själva, varav den ena även anorektisk. Barn, riktiga barn, jag uppskattar åldern här men en 9-åring och en 12-åring och varför de var där med oss trasiga tonåringar istället för ett familjehem vet jag inte än idag. En 14-åring kille som fick personalen att låsa in sig på personalrummet med oss andra boende för att han psykotiskt gick runt med en glasskärva från en krossad spegel. Polisen tillkallades, de blev de även flera gånger för min skull men det vara bara skrattretande. Man hade blivit utelåst, inte för min del, nej för att 9-åringen var bråkig så då släppte dem inte in nån. Förbannad började jag kasta stora stenar på dörren, polisen ringdes men när polisen kom satt jag lugnt ner i en utestol och hälsa på dem, varpå de åkte igen. Så anti-klimatiskt så det inte är klokt. Inte för att jag hade förväntat mig annat.

Att inte säga att jag egentligen var plågad vore en lögn, det slet inom mig att sitta där och behöva göra om de där saker gång på gång medan andra hade säkert spelat klart spelet vid det laget. Men jag behövde ju göra det, det var inget val. Det var tvång! En förbannelse, det är inget jag saknar idag och vare sig jag vill eller inte har det format mig. Än idag tvättar jag händerna extra noga och är noggrann med disken, jag tillåter mig själv att ”slöa” med noggrannheten numera men jag ser ändå de som knappt håller en kopp under kranen innan de sätter ner den igen. Ärligt talat, andras lathet gör mig tokig, jag må vara sjuk men perfektionist är man ändå. I alla fall, jag vet inte vad det finns att säga om dessa år. Jag kan tro mina tidigare klasskamrater gick genom gymnasiet, skaffade jobb och sambo, någon flyttade till Berlin? Vad hände med mig, jag kramade om soffan som om livet hängde på den, det gjorde nog det för mitt liv var ju bara soffan och teven. Sängen låg renbäddad och dessvärre även övergiven. Varför låg min säng övergiven, undrar du eller kanske inte faktiskt. Nja, tvång är svaret som för många saker i detta nya spännande liv. När jag var på anläggningen fick jag höra av 14-åringen att han inte hade duschat på två månader när han bodde hemma, herregud tänkte jag då. Men sen lyckades jag med över ett halvår. Det gick helt enkelt inte ihop i huvudet att lägga sig i den rena sängen så länge man var skitig.

Jag brukar inte läsa så mycket men finns det böcker som brukar vara eländigt ärligt om sig själva? Utan att man skyndar sig förbi och säger "det vara bara en tuff period". Det blir då en bok som blir en enda tuff period som slutar i galenskap om jag ska va ärlig, om en människa som aldrig får den vård eller omtanke den hade behövt.