Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Jossie94 » 2021-10-07 1:32:34

Jag hade det lite likadant, inte just med att jag förnekade min diagnos utan mer att jag inte kunde prata med folk i min omgivning om olika problem, vilket var synd, för mig är ju dessa personer viktiga så jag trodde väl att det är klart att de vill hjälpa till, men det blir ju svårt om personerna inte vet hur de ska hjälpa till. Just detta var ju också lite varför de hade trott väldigt högt och gott om mig, vilket försvårade när det gällde saker som jag faktiskt behövde hjälp med.

Det jag vill få fram med detta är att det kan vara så enkelt som en kommunikations brist som ligger bakom, för enligt mig så verkar det som om mamman inte vet vad hon ska göra och sonen bearbetar väl diagnosen låter det som, det är ju inte bara att få en diagnos och sen är det bra, utan folk måste få ta den tid det tar att bearbeta olika saker, detta kan ju ha varit ett trauma för sonen också, speciellt om han inte ens ser att att han har den diagnosen. Det kanske bara är så att han måste få tid till att inse/smälta diagnosen.

För mig tog det faktiskt kanske 1-2 år med själva processen att förstå min diagnos och dessutom gå igenom olika privata saker samtidigt. Det är och kan vara en omställning att få en diagnos.
Jossie94
 
Inlägg: 1562
Anslöt: 2019-06-25

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Kidzi » 2021-10-07 1:35:20

Eftersom mina inlägg inte passar längre i tråden känns det konstigt.

Men jo jag har fattat det är känsligt få diagnos i tonåren. För mig hade det varit värst 14-15. För sedan var jag rätt självgående och hade bra självförtroende. Men 14-15 mobbades jag och hade de då vetat jag hade aspergers hade de mobbat ihjäl mig.

Jag hade gärna gått på aspergergymnasium tror jag skulle trivts. Fast det beror ju lite på ens familj med. Min hade inte accepterat diagnos, de skulle istället göra om mig. De sa hur jag inte fick vara de delarna av mig skulle dö och jag skulle återuppstå som NT. Det var början på mina dissociativa problem eftersom jag tog mordet bokstavligt och nästan trodde jag var död.

Jag ville vara mig själv. Och var det trots allt. Vägrade anpassa mig. Men om min annorlundahet hade patologiserats av höga doktorer (ja ni fattar) så hade jag kanske tappat tron på mig.

Diagnos måste följas med att man är mänsklig man är värd något man kan samma saker som innan. De måste jobba på det i hab särskilt med de yngre.
Kidzi
 
Inlägg: 5905
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Kidzi » 2021-10-07 1:43:20

Jag gillar min diagnos numera. Några år efter jag fick den var det superhippt att ha aspergers. Man kan säga det är fel att höja det till skyarna men det hjälpte mig och insåg att det var rätt coolt de sakerna man kunde lätt som NT inte kunde.

Jag är ändå en stolt aspergare så det gör mig ont när andra lider av sin aspergers. Jag har haft tur att alltid träffa andra spektrumfolk som är superintressanta så ensamhet har aldrig funnits.

Självklart med minskad energi har mina svaga sidor kommit ifatt, men som sagt så lider jag mest av problem med exekutiva funktioner och det är inte det aspergare brukar klaga på. Det är en sorg att kunna något bra men bara halvvägs. Man är geni och idiot samtidigt. Aspergern och ADD gör man kan men samtidigt kan man inte för man har inte drivet. T ex kommer jag igång och målar så blir det bra det säger t o m Picachu. Men man ska komma igång med.

Men jag vill inte vara NT. Det är skrämmande att de är så lika varandra. För mig så vill jag alla ska vara unika. Ibland blir jag ledsen när jag ser barn. De är som aspergare. Rediga och smarta. Sedan växer de upp till NT.
Kidzi
 
Inlägg: 5905
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Paladinen » 2021-10-07 6:25:08

Jag fick min diagnos i vuxen ålder när jag redan flyttat hemifrån och börjat jobba och etablerat mitt liv och det är jag glad över.

Jag tror inte att jag hade velat ha en diagnos i 13-15 års åldern och kanske hamnat i obs-klass och haft stödlärare, jag hade inte velat bära med mig det stigmat genom högstadieperioden.

Tonåringar kan vara väldigt elaka och precis som hajar kan lukta sig till blod så kan dom lukta sig till svaghet och zoomar in på sitt byte och börjar mobba helt hänsynslöst.

Det fanns en kille i högstadiet vi kan kalla han Olle (fiktivt namn) och han hade diagnos och gick i obs-klass och hade stödlärare . Han fick öknamnet Mongo-Olle och blev mobbad genom hela högstadiet , jag är glad att det är ett öde jag lyckades undvika . Det hade inte varit roligt att få stämpeln Mongo-Paladinen , speciellt i en ålder där man är väldigt känslig och går igenom puberteten.

Samtidigt så kanske det hade hjälpt att få en diagnos tidigt i livet så insatser kunde satts in redan i dom formativa åren , då kanske jag hade fått rätt verktyg att hantera min diagnos och undvikit massa problem på vägen som jag fått tampats med.
Paladinen
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 3113
Anslöt: 2020-12-23
Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Dalaberger » 2021-10-07 13:35:55

Nu hade jag min sedan 7 år, då det i barndomen syntes, osocial som inte andra barn var osv. Fram till årskurs 6 gick jag i vanlig skola, sen resursskola (inte särskola). Men i årskurs 5 och 6 fick jag sitta i ett eget rum från resten av klassen och hade en slags stödassistent som hjälpte till. Kunde inte koncentrera mig eller arbeta tillsammans med de andra, sen att de var högljudda, bråkiga från början hjälpte inte. Man blev väl utfryst och blev aldrig vänner med de andra, mobbning till viss del. Därför fick jag börja på en ny resursskola sen som var mer (men knappt) anpassad till diagnosbarn.

Mitt största problem genom skolan var att jag aldrig var motiverad dock, jag såg aldrig poängen med att studera, vad det skulle leda till, jag hade aldrig drömmar om vuxenlivet. Jag satt för mig själv hemma om dagarna och spelade spel, det var livet då (och stor del av unga vuxenlivet också).

Det sagt, så sa både Kidzi och Riksamiralen intressanta saker. Om det är normalt att vara en pengaslösande impulsivt vuxetbarn, så jag inte normal, jag är snål och beräknad, nästan varje krona hamnar på kalkyldokument, jag vet var mina pengar tar vägen. Min flickväns kontaktperson är så där också men det är väl så där om man alltid haft pengar. Har man levt på aktivitetsersättning och betalat för sig själv blir man inte bortskämd med utgifter. Sen det där med jobb, om det vore socialt/arbetsrättsligt acceptabelt hade jag nog skitit i raster och bara jobbat på, att sitta med människor man har inget gemensamt med som ett ufo är varken kul eller meningsfullt, tvärtom hyfsat ångestframkallande.
Dalaberger
 
Inlägg: 364
Anslöt: 2021-02-22

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Furienna » 2021-10-07 14:28:33

Kidzi skrev:Jag har fattat det är känsligt få diagnos i tonåren. För mig hade det varit värst 14-15. För sedan var jag rätt självgående och hade bra självförtroende. Men 14-15 mobbades jag och hade de då vetat jag hade aspergers hade de mobbat ihjäl mig.

Det var i just den åldern, som jag blev diagnostiserad.
Jag fick ett eget rum i skolan efter ett bråk med några i klassen och slapp mobbning efter det.

Jag hade gärna gått på aspergergymnasium tror jag skulle trivts. Fast det beror ju lite på ens familj med. Min hade inte accepterat diagnos, de skulle istället göra om mig. De sa hur jag inte fick vara de delarna av mig skulle dö och jag skulle återuppstå som NT. Det var början på mina dissociativa problem eftersom jag tog mordet bokstavligt och nästan trodde jag var död.

Det låter som att din familj var oförstående skitstövlar.
Tvi...

Ibland blir jag ledsen när jag ser barn. De är som aspergare. Rediga och smarta. Sedan växer de upp till NT.

Förlåt, men det här stämmer inte alls.
Som om det inte vore en stor skillnad mellan NT-barn och Asperger-barn.
Furienna
 
Inlägg: 3905
Anslöt: 2010-05-02

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Kidzi » 2021-10-07 14:47:21

Furienna skrev:Det låter som att din familj var oförstående skitstövlar.
Tvi...


De är en gammal generation. De lärde sig tidigt att inte vara annorlunda så de trodde att det bästa var att lära sina barn det med. De hade jättemycket social fobi. De gjorde inte det av elakhet.
Kidzi
 
Inlägg: 5905
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Riksamiralen » 2021-10-08 12:56:02

Vildsvin skrev:Jag tror att vården numera säger nej till fortsatt besök om de märker att någon i tonåren går där för föräldrarnas skull. Det finns ju andra motiverade i kö, och han kan komma tillbaka om det blir problem i vuxenlivet.

Det vet jag inte alls om så är fallet. Så var det inte i alla fall när jag gick dit, de var jätteivriga att fortsätta utreda mig och ge mig en diagnos. Avskydde som sagt hela proceduren och tvånget, frågade föräldrarna om de kunde dra mig ur utredningen, men de kände sig pressade av skolan som hade rekommenderat den så de ville inte lyssna på mig, så det var bara jag som inte ville göra det. När man är 13 år har man ju inte så mycket att säga till om eftersom man inte är myndig, och det gäller väl även en 17 åring, att föräldrarna bestämmer, åtminstone i ett år tills han fyllt 18 år?

Som sagt var jag förbannad och ledsen, sen ignorerade jag diagnosen, men till slut var det ju faktiskt skönt att veta varför vissa saker var så svåra att klara av och genomföra som alla andra hade så enkelt för. Idag ångrar jag inte diagnosen längre, den hjälper dig att avgränsa dig själv, att inte delta i projekt som du vet att du inte klarar av och liknande scenarion.
Riksamiralen
 
Inlägg: 1369
Anslöt: 2021-06-14

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Furienna » 2021-10-08 13:06:19

Riksamiralen skrev:
Vildsvin skrev:Jag tror att vården numera säger nej till fortsatt besök om de märker att någon i tonåren går där för föräldrarnas skull. Det finns ju andra motiverade i kö, och han kan komma tillbaka om det blir problem i vuxenlivet.

Det vet jag inte alls om så är fallet. Så var det inte i alla fall när jag gick dit, de var jätteivriga att fortsätta utreda mig och ge mig en diagnos. Avskydde som sagt hela proceduren och tvånget, frågade föräldrarna om de kunde dra mig ur utredningen, men de kände sig pressade av skolan som hade rekommenderat den så de ville inte lyssna på mig, så det var bara jag som inte ville göra det. När man är 13 år har man ju inte så mycket att säga till om eftersom man inte är myndig, och det gäller väl även en 17 åring, att föräldrarna bestämmer, åtminstone i ett år tills han fyllt 18 år?

Som sagt var jag förbannad och ledsen, sen ignorerade jag diagnosen, men till slut var det ju faktiskt skönt att veta varför vissa saker var så svåra att klara av och genomföra som alla andra hade så enkelt för. Idag ångrar jag inte diagnosen längre, den hjälper dig att avgränsa dig själv, att inte delta i projekt som du vet att du inte klarar av och liknande scenarion.

Hade du inga problem som 13-åring då?
Skolan skulle väl inte ha rekommenderat utredningen annars.

Vad var det som var så farligt då med att du blev utredd förresten?
Jag tog min utredning med lugn och ro och kände att det var rätt.
Furienna
 
Inlägg: 3905
Anslöt: 2010-05-02

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Riksamiralen » 2021-10-08 13:22:28

Furienna skrev:Hade du inga problem som 13-åring då?
Skolan skulle väl inte ha rekommenderat utredningen annars.

Vad var det som var så farligt då med att du blev utredd förresten?
Jag tog min utredning med lugn och ro och kände att det var rätt.

De tyckte väl jag var för energisk helt enkelt, hade dålig uppmärksamhet och var tankspridd, matematiken var rena helvettet för mig, jag tyckte det var så tråkigt och sen hände ju så mycket saker runt omkring så att jag inte kunde fokusera så jag hamnade efter och fick specialmattematik tidigt med egen lärare och liten grupp. Sen brukade jag vandra ut i korridoren och sen till biblioteket och leta efter böcker istället för att göra vad jag skulle göra på lektionerna, sen minns jag att jag nästan alltid räckte upp handen i klassrummet och alltid ville ge ett svar oavsett om det var relevant eller inte, när alla andra spelade fotboll varje rast så slogs jag med träpinnar med mina kompisar, det kanske var därför de misstänkte att det var en diagnos.

Och nej jag tog det inte med ro för jag ville vara som alla andra, jag skämdes, berättade aldrig för någon förutom mina närmsta vänner att jag fått en diagnos, och sen ville jag ju tro att det inte var något fel på mig, något som motbevisades ganska nyligen för mig i och med jobbet och omständigheterna där som gjorde att jag accepterade min diagnos och lärde mig jättemycket om den för första gången.
Riksamiralen
 
Inlägg: 1369
Anslöt: 2021-06-14

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Vildsvin » 2021-10-08 14:07:48

Riksamiralen skrev: Sen brukade jag vandra ut i korridoren och sen till biblioteket och leta efter böcker istället för att göra vad jag skulle göra på lektionerna, sen minns jag att jag nästan alltid räckte upp handen i klassrummet och alltid ville ge ett svar oavsett om det var relevant eller inte, när alla andra spelade fotboll varje rast så slogs jag med träpinnar med mina kompisar, det kanske var därför de misstänkte att det var en diagnos.

Fast då hängde du inte med i den obligatoriska grundskolan, så att skolan ville utreda dig är inte så konstigt.

Plus att de andra eleverna i klassen vid 13 är såpass stora att de reagerar på såna beteenden och man hamnar socialt utanför även om man inte är mogen att inse det själv.

Det är stor skillnad i jämförelse med en 17-åring som mest bara är skoltrött.
Vildsvin
 
Inlägg: 2291
Anslöt: 2011-01-03

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Riksamiralen » 2021-10-08 14:22:16

Vildsvin skrev:Fast då hängde du inte med i den obligatoriska grundskolan, så att skolan ville utreda dig är inte så konstigt.

Plus att de andra eleverna i klassen vid 13 är såpass stora att de reagerar på såna beteenden och man hamnar socialt utanför även om man inte är mogen att inse det själv.

Vad menar du nu? Att jag hamnade efter i matematiken betyder inte att jag gick i särskola. Tillslut klarade jag ju av matematiken, jag behövde aldrig gå om någon årskurs, jag fixade den tillslut, problemet var ju koncentrationen inte att jag på något vis var korkad eller utvecklingsstörd för det är jag inte och det visste lärarna, och jag gjorde samma nationella prov som alla andra och blev godkänd, läste även ett år matematik på gymnasiet och blev godkänd sen var den obligatoriska matematiken slut och jag behövde aldrig mer läsa det igen.
Riksamiralen
 
Inlägg: 1369
Anslöt: 2021-06-14

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Någon » 2021-10-08 14:30:03

Riksamiralen skrev:
sen minns jag att jag nästan alltid räckte upp handen i klassrummet och alltid ville ge ett svar oavsett om det var relevant eller inte


Just det där beteendet har jag också haft både i skolan och när jag läst vidare. En sorts tvång, nästan, att svara på frågor. En del av det hade att göra med att jag faktiskt kunde mest om många ämnen i min klass, när jag gick i grundskolan. Men nu som medelålders plus kan jag se att det fanns en annan orsak. Jag började lätt drömma mig bort eller nästan somna, om jag inte fick prata själv eller röra mer på mig än vad som ansågs socialt accepterat i klassrummet på den tiden. Eller fick nya frågor av det som läraren pratade om och kunde inte släppa dem, utan liksom måste få ställa dem direkt. Har ofta blivit åthutad av klasskamrater och kursare att inte fråga om saker som ”inte kommer på provet”.
Satt därför senare i livet och klottrade under föreläsningar, för att kunna lyssna bättre..
Någon
 
Inlägg: 854
Anslöt: 2021-05-06
Ort: Stockholm

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Riksamiralen » 2021-10-08 14:51:20

Någon skrev:Just det där beteendet har jag också haft både i skolan och när jag läst vidare. En sorts tvång, nästan, att svara på frågor. En del av det hade att göra med att jag faktiskt kunde mest om många ämnen i min klass, när jag gick i grundskolan. Men nu som medelålders plus kan jag se att det fanns en annan orsak. Jag började lätt drömma mig bort eller nästan somna, om jag inte fick prata själv eller röra mer på mig än vad som ansågs socialt accepterat i klassrummet på den tiden. Eller fick nya frågor av det som läraren pratade om och kunde inte släppa dem, utan liksom måste få ställa dem direkt.

Det här går att relatera till, tror det är som sagt att har man Aspergers så blir man fixerad av en djupare mening i svaren, man vill komma åt detaljerna fast de kanske inte finns där egentligen eller inte är nödvändiga för NT. Varför skulle annars kunskapstörst och allmänbildning vara en så tilltalande drivkraft för oss? Frågesport på tv, och så vidare. Håller med om att man visste mer än sina klasskamrater, i alla fall när det kommer till detaljerade analyser av saker och ting, medans de sållar bort det de anser vara oviktigt lägger vi det på minnet istället. Kommer också ihåg den där känslan av att man vill fråga mer eller få mer svar men läraren har inte tid utan måste gå vidare med undervisningen, det var så jobbigt.
Riksamiralen
 
Inlägg: 1369
Anslöt: 2021-06-14

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Vildsvin » 2021-10-08 15:52:50

Riksamiralen skrev:
Vildsvin skrev:Fast då hängde du inte med i den obligatoriska grundskolan, så att skolan ville utreda dig är inte så konstigt.

Plus att de andra eleverna i klassen vid 13 är såpass stora att de reagerar på såna beteenden och man hamnar socialt utanför även om man inte är mogen att inse det själv.

Vad menar du nu? Att jag hamnade efter i matematiken betyder inte att jag gick i särskola. Tillslut klarade jag ju av matematiken, jag behövde aldrig gå om någon årskurs, jag fixade den tillslut, problemet var ju koncentrationen inte att jag på något vis var korkad eller utvecklingsstörd för det är jag inte och det visste lärarna, och jag gjorde samma nationella prov som alla andra och blev godkänd, läste även ett år matematik på gymnasiet och blev godkänd sen var den obligatoriska matematiken slut och jag behövde aldrig mer läsa det igen.

Jag lät bli att citera det om matematiken eftersom man kan leva normalt utan matte.


Men att gå iväg från lektionen och kolla böcker på biblioteket är utanför den sociala normen. Det gör också att man missar den obligatoriska undervisningen. De "duktiga" eleverna i klassen tycker att de missar undervisningen om någon alltid räcker upp handen och ge ett svar oavsett om det är relevant eller inte.

Det är socialt acceptabelt om man tänker ut kommentarer som jämnåriga tycker är roliga och som irriterar de vuxna. Men att svara bara för sakens skull istället för att vara tyst eller säga att man inte vet tycker jämnåriga är konstigt. Deras intryck blir att man försöker göra de vuxna till lags (genom att alltid räcka upp handen), men till skillnad från pluggisarna inte har någon koll, dvs att man är barnslig. Att slåss med pinnar när man är 13 kan också få jämnåriga att tycka att man är barnslig.

Sammanlagt kan såna beteenden även om man får bra på proven göra att lärarna oroas för att man blir bortstött av andra barn och vilja att man genomgår en utredning. Även om man går i sexan och de andra eleverna som känner en accepterar en så vet lärarna att det kommer bli en stor omställning på högstadiet då kraven ökar både skolmässigt och socialt (speciellt om klassen splittras).
Vildsvin
 
Inlägg: 2291
Anslöt: 2011-01-03

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav slackern » 2021-10-08 15:55:38

Men det måste ju ha varit jättebra för TS att ha fått diagnos relativt tidigt i livet så att vederbörande har kunnat bearbeta det och få rätt stöd och hjälp i skolan. Kan tänka mig om TS inte hade fått diagnos så hade vederbörandes föräldrar och lärare haft stormiga utvecklingssamtal eller i varje fall frustrerande.

Sonen fick diagnos när han var tonåring och hans psykiatriker på BUP såg till att han fick önskematsedel när han gick i skolan att han skulle få välja vilka rätter han tycker om i skolan så att han åt ordentligt för en hungrig tonåring presterar sämre i skolan eller det är viktigt att han skulle få i sig tillräckligt med kalorier för att orka en hel skoldag.
slackern
 
Inlägg: 44146
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Kidzi » 2021-10-08 17:34:38

Riksamiralen skrev:Kommer också ihåg den där känslan av att man vill fråga mer eller få mer svar men läraren har inte tid utan måste gå vidare med undervisningen, det var så jobbigt.


Gillade högskolan för där fick man grotta ner sig det var meningen. Och man hade ett ämne. Hatade att hoppa mellan ämnen varje lektion man blev helt snurrig.

Dock hade vi bra lärare på högstadiet de sa att hade man extra frågor kunde man stanna efter lektionen. Så man kanske snodde 5-10 minuter av deras rasttid men de var skitglada för alla som ville ha kunskap.
Kidzi
 
Inlägg: 5905
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Kidzi » 2021-10-08 17:46:40

Alla saker ens läkare säger är ju hemliga. Så varför måste hela skolan veta att man har aspergers? Det verkar ju sinnes. OK om det är en ren aspergerskola då fattar man väl att alla har Dx. Men om man går på en vanlig skola, är det inte emot etiken om alla ska veta ens Dx?
Kidzi
 
Inlägg: 5905
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Riksamiralen » 2021-10-08 18:30:30

Kidzi skrev:Gillade högskolan för där fick man grotta ner sig det var meningen. Och man hade ett ämne. Hatade att hoppa mellan ämnen varje lektion man blev helt snurrig.

Håller med helt och hållet. Det är därför alltid bra att välja sitt specialintresse på universitetet. Brukade sitta på föreläsningarna och skriva ner för hand allting föreläsaren sa nästan inpå ordet, även om det gav mig lite skrivkramp så är det en jättebra metod att lägga kunskaperna på minnet, att både lyssna och skriva ner.

Sen på tentorna kunde man bara dumpa alla kunskaperna man lärt sig inom tentans frågeställning, jag brukade sitta och skriva tills tiden tog slut på salstentorna, jag var typ sist kvar när alla andra hade gått hem, det brukade bli bråttom de sista 30 minuterna för man har svårt att avgränsa sig, man ville liksom få allting nedskrivet som man kunde komma på. Det blev mycket sidor med text, men resultatet blev strålande. :-)Happy
Riksamiralen
 
Inlägg: 1369
Anslöt: 2021-06-14

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Furienna » 2021-10-08 19:02:22

Riksamiralen skrev:Och nej jag tog det inte med ro för jag ville vara som alla andra, jag skämdes, berättade aldrig för någon förutom mina närmsta vänner att jag fått en diagnos, och sen ville jag ju tro att det inte var något fel på mig, något som motbevisades ganska nyligen för mig i och med jobbet och omständigheterna där som gjorde att jag accepterade min diagnos och lärde mig jättemycket om den för första gången.

Fast det är överskattat att vara som alla andra.
Tänk vad tråkigt det skulle vara om ingen var lite annorlunda!
Jag brydde mig inte alls om att passa in när jag fick min diagnos när jag gick i 7:an.
Du var ju inte heller tvungen att berätta om din diagnos för fler än du ville.
Men min galna skolpsykolog fick för sig att hon skulle berätta allt för mina klasskamrater.
Så då var det meningen att de snällt skulle gå till henne i grupper och lyssna på henne.
Inte för att jag skämdes för min diagnos, jag var ett med den just då.
Men fast hon var skolpsykolog begrep hon sig inte på hur tonåringar fungerar.
Naturligtvis var inte mina klasskamrater så pigga på att lydigt gå till henne på ett led.
Vilket gjorde att de gav sig på mig, som om det varit min idé.
Det slutade med att jag fick ett eget rum på skolan.
Jag hade väl inget emot det, fast sedan gick jag aldrig mer till den psykologen.
Men det är hur som helst knappast någon katastrof att få en diagnos i den åldern heller.
Bara man slipper från att ha en inkompetent skolpsykolog.
Furienna
 
Inlägg: 3905
Anslöt: 2010-05-02

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Riksamiralen » 2021-10-08 19:36:20

Furienna skrev:Fast det är överskattat att vara som alla andra.
Tänk vad tråkigt det skulle vara om ingen var lite annorlunda!
Jag brydde mig inte alls om att passa in när jag fick min diagnos när jag gick i 7:an.
Du var ju inte heller tvungen att berätta om din diagnos för fler än du ville.
Men min galna skolpsykolog fick för sig att hon skulle berätta allt för mina klasskamrater.
Så då var det meningen att de snällt skulle gå till henne i grupper och lyssna på henne.
Inte för att jag skämdes för min diagnos, jag var ett med den just då.
Men fast hon var skolpsykolog begrep hon sig inte på hur tonåringar fungerar.
Naturligtvis var inte mina klasskamrater så pigga på att lydigt gå till henne på ett led.
Vilket gjorde att de gav sig på mig, som om det varit min idé.
Det slutade med att jag fick ett eget rum på skolan.
Jag hade väl inget emot det, fast sedan gick jag aldrig mer till den psykologen.
Men det är hur som helst knappast någon katastrof att få en diagnos i den åldern heller.
Bara man slipper från att ha en inkompetent skolpsykolog.

Vilken tråkig historia. Jag lider med dig att det blev så himla dåligt. :(
Jag fick också något liknande erbjudande men jag var jättetydlig hela tiden att det absolut inte fick komma ut att jag hade Aspergers förutom till de jag litade på, alla lärare tror jag visste om det fast det var mer antytt, jag vet inte säkert.
Bra att du fick ett ställe där du kunde pusta ut om det blev för jobbiga reaktioner, tror jag också blev visad ett sånt där rum men jag nyttjade det aldrig, jag gick aldrig dit eftersom jag trodde en del skulle misstänka att det var något fel på mig då.
Och jag håller med dig, man ska inte vara som alla andra, det menade jag nog inte, för jag har aldrig försökt vara någon annan än mig själv, alltid varit sann mot mig själv, men att vara sig själv och erkänna sin diagnos är väl inte riktigt samma sak, väl? Jaja i alla fall så anpassade jag väl inte mig eller mitt beteende efter andra direkt, men jag sa heller inget om min diagnos till någon för det hade nog gett onödig uppmärksamhet och som du säger, stigmatisering. :(
Riksamiralen
 
Inlägg: 1369
Anslöt: 2021-06-14

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Furienna » 2021-10-08 20:23:54

Riksamiralen skrev:
Furienna skrev:Fast det är överskattat att vara som alla andra.
Tänk vad tråkigt det skulle vara om ingen var lite annorlunda!
Jag brydde mig inte alls om att passa in när jag fick min diagnos när jag gick i 7:an.
Du var ju inte heller tvungen att berätta om din diagnos för fler än du ville.
Men min galna skolpsykolog fick för sig att hon skulle berätta allt för mina klasskamrater.
Så då var det meningen att de snällt skulle gå till henne i grupper och lyssna på henne.
Inte för att jag skämdes för min diagnos, jag var ett med den just då.
Men fast hon var skolpsykolog begrep hon sig inte på hur tonåringar fungerar.
Naturligtvis var inte mina klasskamrater så pigga på att lydigt gå till henne på ett led.
Vilket gjorde att de gav sig på mig, som om det varit min idé.
Det slutade med att jag fick ett eget rum på skolan.
Jag hade väl inget emot det, fast sedan gick jag aldrig mer till den psykologen.
Men det är hur som helst knappast någon katastrof att få en diagnos i den åldern heller.
Bara man slipper från att ha en inkompetent skolpsykolog.

Vilken tråkig historia. Jag lider med dig att det blev så himla dåligt. :(
Jag fick också något liknande erbjudande men jag var jättetydlig hela tiden att det absolut inte fick komma ut att jag hade Aspergers förutom till de jag litade på, alla lärare tror jag visste om det fast det var mer antytt, jag vet inte säkert.
Bra att du fick ett ställe där du kunde pusta ut om det blev för jobbiga reaktioner, tror jag också blev visad ett sånt där rum men jag nyttjade det aldrig, jag gick aldrig dit eftersom jag trodde en del skulle misstänka att det var något fel på mig då.
Och jag håller med dig, man ska inte vara som alla andra, det menade jag nog inte, för jag har aldrig försökt vara någon annan än mig själv, alltid varit sann mot mig själv, men att vara sig själv och erkänna sin diagnos är väl inte riktigt samma sak, väl? Jaja i alla fall så anpassade jag väl inte mig eller mitt beteende efter andra direkt, men jag sa heller inget om min diagnos till någon för det hade nog gett onödig uppmärksamhet och som du säger, stigmatisering. :(

Det var ju tråkigt då, även om jag har lämnat det bakom mig för länge sedan nu.
Jag tror i och för sig inte att skolpsykologen kunde förutse att det skulle gå så illa.
Men det var droppen, som gjorde att jag inte hade kvar något förtroende för henne mer.
Det var nog också så att hon inte frågade mig om jag ville att hon skulle tala med klassen.
Jag skämdes ju inte alls över min diagnos, så jag brydde mig inte innan de gav sig på mig.
Men nu inser jag att jag inte hade någon talan alls.
Det som var det stora problemet annars var att jag kom i bråk med min före detta bästis.
Och nu föll det många hårda ord mellan oss, tills jag i ilskan avslöjade något privat om henne.
Så nu vägrade hon att vara i samma rum som jag sedan, och så fick jag ett privat rum.
Ja, det var nog så att jag behövde en paus från klassen efter detta.
Furienna
 
Inlägg: 3905
Anslöt: 2010-05-02

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Kidzi » 2021-10-09 20:20:16

Vidrigt beteende av skolpsykologen. Vem vill ha en klass som alla ska höra på om sig själv. Jag skulle tyckt det var skitjobbigt även om de inte blivit bråkiga och dumma.
Kidzi
 
Inlägg: 5905
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Furienna » 2021-10-09 21:10:36

Kidzi skrev:Vidrigt beteende av skolpsykologen. Vem vill ha en klass som alla ska höra på om sig själv. Jag skulle tyckt det var skitjobbigt även om de inte blivit bråkiga och dumma.

Det blev som sagt självklart att hon var inkompetent.
Furienna
 
Inlägg: 3905
Anslöt: 2010-05-02

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in