Okej så de hade en felaktig bild på diagnoser menar du? typ att de satte diagnoser på minsta lilla?

Jag hade ett samtal med någon, kommer inte ihåg vad han var för något, men han sa då att jag var frisk och vi hade pratat i typ 2-5 minuter. Då visste jag inte om min diagnos och sedan gjorde jag en riktig utredning och då fick jag att jag hade drag av asperger och autism men eftersom jag inte hade alla kriterierna för diagnoserna så blev det en egen diagnos.

Jossie94 skrev:Okej så de hade en felaktig bild på diagnoser menar du? typ att de satte diagnoser på minsta lilla?

Jag hade ett samtal med någon, kommer inte ihåg vad han var för något, men han sa då att jag var frisk och vi hade pratat i typ 2-5 minuter. Då visste jag inte om min diagnos och sedan gjorde jag en riktig utredning och då fick jag att jag hade drag av asperger och autism men eftersom jag inte hade alla kriterierna för diagnoserna så blev det en egen diagnos.

På den tiden så hade man fel syn om vad som gjorde en psykiskt annorlunda eller krasslig. Självklart kan man bli psykiskt sjuklig om man har en jobbig barndom. Idag kallar vi det PTSD eller c-PTSD. Eller man kan få undvikande personlighetsstörning. Så självklart kan ens barndom påverka. Men då trodde man det var lika för allt. Så allt berodde på barndomen. Man trodde inte att man kunde födas med NPF. Om man själv då kände på sig att man varit lite annorlunda hela livet så trodde de inte på en.

Jag vet folk som är extremt jämna i humöret som fick diagnos borderline som sedan fick aspergers. Fastän borderlinekärnan är att man inte klarar av att reglera emotioner. De trodde på allvar att det bara fanns tre psyksjukdomar och ingen NPF. Först trodde de att det bara fanns två. Neuros och psykos. Man förnekade att man kunde ha båda, man ansåg att det var helt olika saker som inte kunde blandas. Så den som hade schizofreni kunde t ex inte ha en fobi. Det var omöjligt. Det är svårt idag att förstå hur dumma de var på den tiden och det är ändå nästan nutid, detta pågick in på 90-talet. Men då kom man på att man kanske kan stå på gränsen mellan neruros och psykos och allt detta som blandades kallade man borderline. Dvs det spelade ingen roll hur blandningen var om det ens var liknande det man menar är borderline idag. Var man tillräckligt avvikade så var man psykotisk eller borderline.

T ex så ansågs skämt som att man försökte fly så då var man sjuk och försökte hinta ngt med skämtet som var allvar men som var omedvetet. De satte väl inte diagnos jättelätt. Men detta att förnekade man något hade man det så tänkte de. T ex att jag inte såg dem i ögonen sa de berodde på att jag tittade på mina röster. Jag sa att jag inte hade röster men för att jag förnekade det så hade jag det.

De hade en väldigt sjuk syn på hjärnan på den tiden. Det var många som tappade fotfästet av den vården och inte visste vad de skulle tro på. Jag kände själv att det svindlade ibland och den vården har bidragit till att jag är lite dissociativ. Dvs den har skadat min vetskap om vem jag är för livet.

Det enda jag ville var ha behandling för ångest. Det fanns en ny sorts terapi då men den var bara privat. Så istället fick man gå hos de där galningarna. Jag gjorde det för att om terapin inte funkade så skulle jag få bidrag till privat terapi. Ett löfte som aldrig blev sant.

Det känns märkligt att alla trodde så förr. Och nu har man glömt det och tror att det inte var så förr. För så konstiga kunde de inte varit. Men de var det. Det var även extra förvirrande för en aspergare eftersom de såg allt som symboler. Medan jag har svårt att ens förstå symbolik och ser allt konkret. Så jag fattade inte alls hur de menade om jag blev sjuk och inte kunde komma på terapin att det var en symbol för att jag inte ville bli mentalt frisk. Det skulle vara intressant om någon annan som är äldre berättade om sina erfarenheter i psykvården.

Fast det där verkar ändå vara kvar idag, att man blandar ihop diagnoserna litegrann. För jag har märkt att folk inte verkar ha koll på eller förstå skillnaden på vissa diagnoser. Det är ju därför det är lite farligt att hamna med dem personerna som har betydligt mer svårigheter eller har mer psykiska diagnoser som tex paranoia, schizofreni mm, alltså menar inget illa utan menar bara att det kan bli fel om man själv är mer åt NT hållet fast inte helt 100 procent och hamnar med de som har betydligt mer behov av stöd och hjälp.

Tex så behöver jag hjälp med (vi hittar på ) att tvätta kläder och laga mat (nu kan jag ju sånt) medan någon annan kanske behöver hjälp med dem sakerna och massa andra saker som blir jobbigt i deras vardag. Då är det ju skillnad på diagnoserna, utifrån personens behov och förutsättningar samt gradnivån på själva diagnosen.

Jossie94 skrev:Fast det där verkar ändå vara kvar idag, att man blandar ihop diagnoserna litegrann. För jag har märkt att folk inte verkar ha koll på eller förstå skillnaden på vissa diagnoser. Det är ju därför det är lite farligt att hamna med dem personerna som har betydligt mer svårigheter eller har mer psykiska diagnoser som tex paranoia, schizofreni mm, alltså menar inget illa utan menar bara att det kan bli fel om man själv är mer åt NT hållet fast inte helt 100 procent och hamnar med de som har betydligt mer behov av stöd och hjälp.

Det är väl mest vanliga människor som inte vet. Sedan att vissa kommuntanter inte vet är ju inte så konstigt. De ska ju bara bli av med en. De sätter en på vilken verksamhet som helst. Sedan vissa verksamheter är ju öppna för alla med psykisk diagnos.

Jossie94 skrev:Det är inte bara jag som missar att göra det.....Så du får gärna skriva till alla andra som missar det också.

Men jag skrev ju att eftersom de inte hade växt upp ännu så var de ju dumma i huvudet men ja de har barn men de är ändå dumma i huvudet för det, barnen har ju inte gjort något men man kan ju vara omogen för det för att alla kan inte ha barn, vissa som har barn kan inte bete sig som en normal människa och beter sig väldigt omoget.

Jag tänker absolut inte skriva (det du föreslog) till alla andra som missat samma sak.

Jag har svårt att förstå den här tråden.

Jag har många gånger undrat varför jag var odiagnostiserad under hela min barndom, trots diverse besök hos både kurator och psykolog. Men man skyllde ju allt på skilsmässan och att det hade fuckat upp mig. Kära 90-talet. Jag är tjej och det påverkade garanterat.

Jossie94 skrev:Okej så de hade en felaktig bild på diagnoser menar du? typ att de satte diagnoser på minsta lilla?

Jag hade ett samtal med någon, kommer inte ihåg vad han var för något, men han sa då att jag var frisk och vi hade pratat i typ 2-5 minuter. Då visste jag inte om min diagnos och sedan gjorde jag en riktig utredning och då fick jag att jag hade drag av asperger och autism men eftersom jag inte hade alla kriterierna för diagnoserna så blev det en egen diagnos.

Och nu i och med DSM-5 och kommande ICD-11 så har du rätt och slätt autism och inget annat. Det är väl skönt för dig?

Sheyen skrev:Jag har många gånger undrat varför jag var odiagnostiserad under hela min barndom, trots diverse besök hos både kurator och psykolog. Men man skyllde ju allt på skilsmässan och att det hade fuckat upp mig. Kära 90-talet. Jag är tjej och det påverkade garanterat.

Efter andra världskriget blev det omöjligt att diskutera ärftliga psykiska handikapp utan att bli jämförd med Hitler. På psykologutbildningen och socialhögskolan tog man knappt upp det förutom när det gällde utvecklingsstörda där det var omöjligt att förneka.

Ännu ca år 2000 fanns det psykologer som var emot NPF-diagnoser för det satte en stämpel på barnen. Det är väl först sedan alla som mints rasbiologin har gått i pension som det blivit okej.

Ibland tänker jag att det är bättre att leva sitt eget liv. Med syfte, mening och beslutsamhet. Det här med att ständigt gå och förhålla sig till en trubbig etikett som ändras varje gång diagnosmanualen uppdateras verkar i bästa fall bara vara ett slöseri med tid. Men det handlar kanske mer om att mogna som människa och bestämma sig för vad som är viktigt. Vissa blir aldrig vuxna.

slackern skrev:

Jossie94 skrev:Okej så de hade en felaktig bild på diagnoser menar du? typ att de satte diagnoser på minsta lilla?

Jag hade ett samtal med någon, kommer inte ihåg vad han var för något, men han sa då att jag var frisk och vi hade pratat i typ 2-5 minuter. Då visste jag inte om min diagnos och sedan gjorde jag en riktig utredning och då fick jag att jag hade drag av asperger och autism men eftersom jag inte hade alla kriterierna för diagnoserna så blev det en egen diagnos.

Och nu i och med DSM-5 och kommande ICD-11 så har du rätt och slätt autism och inget annat. Det är väl skönt för dig?

Jodå, men jag skulle inte säga att jag har autism för jag känner inte igen mig alls gällande den diagnosen, som sagt så har jag bara drag av asperger och autism. Jag kan absolut relatera till det i vissa situationer/sammanhang men inte mer än så, det som skiljer sig sedan är ju att jag är mer åt NT hållet.

Jag ser det såhär, att asperger , autism och atypisk autism är olika diagnoser även om det är likheter med diagnoserna. Sedan att DSM-5 (vad sjutton det är, inte så insatt ) kallar det, struntar jag fullkomligt i, för jag har den diagnos jag fick, inget snack om det. Det är som om någon skulle få bipolär sjukdom och sen bara nej men du har inte det, du har den här diagnosen för nu har vi ändrat namn.....Men jag har då inte fått att någon har nämnt för mig att min diagnos heter något annat än den jag har.

Jossie94 skrev:Sedan att DSM-5 (vad sjutton det är, inte så insatt ) kallar det, struntar jag fullkomligt i, för jag har den diagnos jag fick, inget snack om det.

Det är ju så. Jag har aspergers och de ändrar inte på det bara för att den inte finns nu. Men skulle jag få diagnos idag skulle det bli autismspektrum eller vad det nu kallas.

Tycker själv det känns skumt att påstå att man har autism för hela mitt liv har autism betytt kannerautism. Och det har jag ju inte. Att de bytt betydelse för autism får stå för dem.

Kidzi skrev:

Jossie94 skrev:Sedan att DSM-5 (vad sjutton det är, inte så insatt ) kallar det, struntar jag fullkomligt i, för jag har den diagnos jag fick, inget snack om det.

Det är ju så. Jag har aspergers och de ändrar inte på det bara för att den inte finns nu. Men skulle jag få diagnos idag skulle det bli autismspektrum eller vad det nu kallas.

Tycker själv det känns skumt att påstå att man har autism för hela mitt liv har autism betytt kannerautism. Och det har jag ju inte. Att de bytt betydelse för autism får stå för dem.

AS är ju en form utav autism exakt som AA är inga som helst konstigheter ingår ju i spektrumet.

slackern skrev:

Kidzi skrev:

Jossie94 skrev:Sedan att DSM-5 (vad sjutton det är, inte så insatt ) kallar det, struntar jag fullkomligt i, för jag har den diagnos jag fick, inget snack om det.

Det är ju så. Jag har aspergers och de ändrar inte på det bara för att den inte finns nu. Men skulle jag få diagnos idag skulle det bli autismspektrum eller vad det nu kallas.

Tycker själv det känns skumt att påstå att man har autism för hela mitt liv har autism betytt kannerautism. Och det har jag ju inte. Att de bytt betydelse för autism får stå för dem.

AS är ju en form utav autism exakt som AA är inga som helst konstigheter ingår ju i spektrumet.

Jo men det är ju exakt så. Jag skulle kunna säga att jag har en form av autism. Men att säga autism bara känns konstigt.

Kidzi skrev:

slackern skrev:

Kidzi skrev:
Det är ju så. Jag har aspergers och de ändrar inte på det bara för att den inte finns nu. Men skulle jag få diagnos idag skulle det bli autismspektrum eller vad det nu kallas.

Tycker själv det känns skumt att påstå att man har autism för hela mitt liv har autism betytt kannerautism. Och det har jag ju inte. Att de bytt betydelse för autism får stå för dem.

AS är ju en form utav autism exakt som AA är inga som helst konstigheter ingår ju i spektrumet.

Jo men det är ju exakt så. Jag skulle kunna säga att jag har en form av autism. Men att säga autism bara känns konstigt.

Aha då förstår jag och är med i ditt resonemang och köper det.

Jag vet folk som säger att de har aspergers eller add eller så, sedan vet jag inte om de har fler diagnoser också, men de har varit öppna med att säga att de har den eller den diagnosen. Då har jag ju antagit pga det att de har just den diagnoser, för det framkommer inte att de har flera diagnoser. Sedan förstår jag om det är enklare att säga och jag tycker att Atypisk autism är enkelt och säga men det är ju inte självklart för andra vad det innebär, likaså med att jag är pesceterian men då jag knappt visste vad det var så sa jag bara vegetarian för det hade jag koll på samt var enklare att säga.



Håller också med att det är upp till de som byter namn på olika diagnser att det är upp till dem, eller om det är någon som väljer att säga det nya namnet på diagnosen än den man fick från början.

Jag hade säkerligen också fått nytt namn på diagnosen om jag gjort utredning idag men det jag reagerade på var bara att folk sa att jag inte kunde ha atypisk autism bara för att de inte hette så idag, kan mycket väl ha missuppfattat också, men jag tycker det är lite oartigt att tillrätta någon om sådana känsliga saker, det är lite känsligt med diagnoser, alla strugglar inte med det på samma sätt.

Likaså med att folk tyckte det var konstigt att jag tyckte det var lite sent att få min diagnos. För mig var det lite sent men som jag läste/hörde någon annan så tyckte den personen att personen fick diagnosen väldigt tidigt. Så det kan vara så himla olika.


Man måste ha en förståelse att man upplever olika saker och det gäller det mesta.

Jag är mer åt det NT hållet vad ni än säger, jag kan ju inte ändra på att jag har en mindre diagnos eller en grövre diagnos, det jag kan minska på är svårigheterna och det är ju det jag har gjort så att jag har lärt mig hantera/växa ifrån min diagnos om man säger så, så jag har ju inte samma svårigheter nu som då. Man blir ju mognare och lär sig helatiden och utvecklas.