Väldigt intressant läsning, tack för att du delade, jag har delat den vidare. Det är lätt att glömma att det finns många högfungerande autister där ute som går utan diagnos, att de är fler än vi tror men att de får ihop sina liv att det inte märks eller behöver utredas.

Dalaberger skrev:det finns många autister där ute som går utan diagnos, att de är fler än vi tror men att de får ihop sina liv att det inte märks eller behöver utredas.

Jag vet inte, men hur många tror vi det finns?

MEN.... !!!

Ofta har jag läst att diagnoser ”bara” ställs när man har stora svårigheter i livet på viktiga större områden. Dvs att man t ex inte klarat/klarar att utbilda sig/yrkesarbeta, och/eller inte ”klarat” familjebildning osv osv.

Vad som inte framgår av just DN-artikeln är att 44-åriga Clara Törnvall förutom yrkeskarriären på ett så konkurenssutsatt område som kulturjournalistik dessutom har två barn (med vilka hon bor i en bostadsrätt i ett bostadsområde som har relativt hög status) . Dvs hon har både (status)arbete och familj.
På jobbet klarar hon att samarbeta med åtminstone en kollega:

https://www.expressen.se/damernasvarld/ ... m-diagnos/

Hon har ”krävt” att få en utredning pga en diffus ångest. Men ångesten är inte värre än att hon vid sidan om sin anställning orkar driva ett enskilt företag dessutom.

Eftersom Aspergerdiagnos inte längre ställs har ett äldre uttryck som högfungerande tydligen kommit tillbaka.

Från utdrag ur boken från tidningen ”Vi Läser”:

Vi kan gå till sidan sju, säger psykologen.

Jag bläddrar i pappren som ligger i mitt knä. Där står det, längst ned: »Autism, utan samtidig intellektuell funktionsnedsättning och utan samtidig nedsatt språklig förmåga, svårighetsgrad nivå 1.«

– Det finns inget annat som ligger och stör, säger psykologen vänligt. Inga misstankar om andra diagnoser.

Jag uppfyller alla sju diagnoskriterier för det som tidigare kallades för Aspergers syndrom. Med råge, vad det verkar. På en av skattningsskalorna där mer än 77 poäng stöder en diagnos har jag fått 154 poäng. Jag känner mig duktig som är så tydlig.

https://vilaser.se/clara-tornvall-mitt-liv-som-autist/

Jag har själv en Aspergerdiagnos - men även en ADHD-diagnos. Vilka är (numera) de sju diagnoskriterierna? Jag mindes det som färre, men blir också lite rörigt/överlappande när man har flera diagnoser.

Jag tycker nog att det ändå skrivits en hel del om autism hos kvinnor, MEN det mesta är dock på engelska.

Jag funderade på var jag hört om Clara sist. Och javisst, det var ju Cissi Wallins skandalomsusade nättidning ”Gardet”:

Clara Törnvall:

Jag kom till SVT Kultur år 2011. Genom åren jobbade jag som redaktör, reporter och programledare för program som Babel, Kulturstudion och K Special. Alltid som frilans. Jag fick kontrakt för en säsong i taget och fakturerade antingen direkt till redaktionen eller via ett bemanningsföretag.

I början av 2015 började jag som programledare för Kulturnyheterna. Det var en stor och stressig redaktion där jag inte kände så många. Kraven var höga och pressen stark.

Pga att hon blir kär och sambo i två år med en man på jobbet - vilket enligt CT leder vidare till trakasserier från hans sida efter avslutad relation - så förlorar CT jobb/uppdrag. Men hon får snart ett nytt inom public service: ”Jag hade turen att relativt snabbt få ett nytt bra jobb på Sveriges Radio.”

Då Gardet väl lagts ner nu (??) så finns artikeln arkiverad:

https://web.archive.org/web/20190524084 ... aras-text/

Ok, jag kanske reagerar ”konstigt” på allt det här??? Jag borde väl bara bli glad över att det skrivs om kvinnor och autism eftersom jag själv är kvinna med diagnos?

Men det sägs ju också att diagnoser ställs felaktigt och att man ska ha övergripande svårigheter i livet? Här är det ju en kvinna som inte bara yrkesarbetar, utan dessutom lyckas göra det inom ett så pass konkurrensutsatt område som kulturjournalistik. I den branschen måste man ha en relativt hög förmåga till socialt samspel, annars går det inte.

Wiki:

Clara Törnvall har sedan 2000 varit aktiv inom kulturjournalistik både i olika program på Sveriges Radio[2][3] , Sveriges Television, dags- och månadspress. Hon har återkommande medarbetat på kultursidan i Aftonbladet[4], Svenska Dagbladet[5] och tidningen Fokus[6]. Törnvall har även varit redaktör för TV-produktioner inom kommersiell TV (med Carina Berg som programledare) och medverkat i flera antologier.[7][8] År 2017 sändes hennes dokumentärfilm om konstsamlaren Theodor Ahrenberg, Konstsamlaren och katastrofen på Sveriges Television.[9][10]

2012-2017 var Törnvall verksam som redaktör och programledare på Sveriges Televisions kulturredaktion,[11] bland annat på Babel (redaktör) och Kulturnyheterna (programledare). Hon fick inte förlängt uppdrag av Sveriges Televisions kulturredaktion hösten 2017. Hon menar att det finns en koppling till att hon i samband med Sveriges Televisions arbete efter #metoo berättade om trakasserier från en man på samma arbetsplats som hon hade haft ett förhållande med. Fackförbundet gav sitt stöd att uppsägelsen hade samband med hennes anmälan.[12] Våren 2018 började Clara Törnvall på Sveriges Radio P2 som producent för programmen Musikrevyn och P2 Dokumentär.[13]

https://sv.wikipedia.org/wiki/Clara_T%C3%B6rnvall

Dalaberger skrev:Väldigt intressan läsning, tack för att du delade, jag har delat den vidare. Det är lätt att glömma att det finns många högfungerande autister där ute som går utan diagnos, att de är fler än vi tror men att de får ihop sina liv att det inte märks eller behöver utredas.

Men ”behöver” man en diagnos om man får ihop sitt liv? En stor anledning till att genomföra en utredning - som ofta kostar skattepengar - är ju att man är ”tvungen” då man har svårt klara sig utan stöd. Diagnos krävs för olika hjälpinsatser. Ska utredningar användas som nån slags veckotidningstest typ ”Är du en romantiker?” eller ”Är du autist?”

LordNelson skrev:

Dalaberger skrev:det finns många autister där ute som går utan diagnos, att de är fler än vi tror men att de får ihop sina liv att det inte märks eller behöver utredas.

Jag vet inte, men hur många tror vi det finns?

Ironiskt nog kan det behövas en viss förmåga att generalisera för att i likhet med Clara Törnvall få väldigt höga poäng på självskattningstest för autism. Jag minns det fanns en fråga i stil med om man hellre går till bibliotek än på en fest. Underförstått då är ju att fester är för de som uppskattar socialt samspel, autisten ”bör” istället hellre välja ett bibliotek och läsa för sig själv. Men här kan någon med autism svara ”fest” eftersom autisten försöker träffa en kärlekspartner och därför bestämmer sig för att genomlida tillställningen. Och det tidigare tysta biblioteket kanske numera blivit ”stökigt”.

Någon med ”mindre autism” generaliserar nog AUTOMATISK till att välja ett bibliotek framför en fest på ett dylikt test med fylla-i-frågor. Och kan såsom Törnvall känna sig duktig över att ha varit så ”tydlig”.

BellaBelle skrev:

Dalaberger skrev:Väldigt intressan läsning, tack för att du delade, jag har delat den vidare. Det är lätt att glömma att det finns många högfungerande autister där ute som går utan diagnos, att de är fler än vi tror men att de får ihop sina liv att det inte märks eller behöver utredas.

Men ”behöver” man en diagnos om man får ihop sitt liv? En stor anledning till att genomföra en utredning - som ofta kostar skattepengar - är ju att man är ”tvungen” då man har svårt klara sig utan stöd. Diagnos krävs för olika hjälpinsatser. Ska utredningar användas som nån slags veckotidningstest typ ”Är du en romantiker?” eller ”Är du autist?”

Nej, man behöver väl ingen diagnos om inte det ger ohälsa. Om du går runt med ofarliga tumörer så behöver du ingen diagnos på det heller, eftersom det inte skadar dig. Men det kan ju vara betryggade att veta vad det är som växer eller varför man är som man är, det kan förenkla livet antar jag.

BellaBelle skrev:Men ”behöver” man en diagnos om man får ihop sitt liv? En stor anledning till att genomföra en utredning - som ofta kostar skattepengar - är ju att man är ”tvungen” då man har svårt klara sig utan stöd. Diagnos krävs för olika hjälpinsatser. Ska utredningar användas som nån slags veckotidningstest typ ”Är du en romantiker?” eller ”Är du autist?”

Jag håller inte med dig. Men framför allt är det de nya diagnoskraven jag inte håller med om: att man tydligen ska ha påtagliga och påvisbara besvär för att få en autismdiagnos. Sådana som syns utåt.

Jag vet inte hur många berättelser jag har läst, mest på engelska, om autister som kämpat och kämpat utan diagnos långt upp i vuxenåren, för att slutligen få diagnos när de slutgiltigt kraschat. Hur många som kört sig själva i botten, blivit utmattade till slut, genom att år efter år försöka låtsas vara annorlunda än de faktiskt är.

Clara T. beskriver i en SvD-artikel* hur hon i och med diagnosen äntligen fick en förklaring på sin sociala klumpighet, sin ljudkänslighet, sin uttröttbarhet. Och, framför allt, hur hon efter diagnosen har lärt sig att acceptera sig själv och hantera sina "brister", t.ex. genom att köpa hemtjänster av olika slag och lugnt äta samma maträtt dag efter dag.

Jag tror att detta, att få en diagnos innan den slutgiltiga kraschen, kan betyda mycket, både för den individuella autisten som får ett bättre liv, och för samhället, som därmed sannolikt får behålla en givande person inom arbetslivet.

Sen, när det gäller boken, tycker jag att det är tveksamt att ställa diagnos på bortgångna människor. Visst, kanske kan autistisk envishet och ointresse för socialt tyckande vara bakomliggande faktorer för de som gått mot strömmen. Kanske går det att tolka vissa texter "autistiskt". Men därifrån till att spekulera i att det faktiskt var så? Nja. (Sen har jag för mig att Weil faktiskt hade diagnos, men Clara T. spekulerar ju om andra också.)

---
*Låst, men jag kunde läsa den genom att logga in på mitt bibliotek och gå vidare till Pressreader - som för övrigt ger tillgång till en hel drös utländska tidiningar också, förutom Schibstedts svenska.

melly skrev:

BellaBelle skrev:Men ”behöver” man en diagnos om man får ihop sitt liv? En stor anledning till att genomföra en utredning - som ofta kostar skattepengar - är ju att man är ”tvungen” då man har svårt klara sig utan stöd. Diagnos krävs för olika hjälpinsatser. Ska utredningar användas som nån slags veckotidningstest typ ”Är du en romantiker?” eller ”Är du autist?”

Jag håller inte med dig. Men framför allt är det de nya diagnoskraven jag inte håller med om: att man tydligen ska ha påtagliga och påvisbara besvär för att få en autismdiagnos. Sådana som syns utåt.

Så har det ju alltid varit, ta och kolla diagnoskriterierna för AS

Nedsättning av funktionsförmåga i viktiga avseenden

Har funnits med.

OK, jag uttryckte mig klantigt. Eller kanske bara inte klart nog.

I de nya kriterierna (DSM-5) avgörs svårighetsgraden utifrån behov av stöd, se http://dok.slso.sll.se/Autismforum/Om%2 ... autism.pdf

Och man får inte diagnos om man inte befinner sig minst på nivå 1, där man kräver stöd. Så de som "klarar" sig fram till utmattningen/den slutgiltiga kraschen ska alltså inte få diagnos i tid för att förebygga att det går så långt.

Det jag förordar är alltså att man ska kunna få diagnos om man uppfyller kriterierna utan att (ännu) vara i behov av stöd. Lite som att ställa tidig diagnos på t.ex. artros, så att man hinner förebygga värre besvär, eller rentav framtida operation.

melly skrev:OK, jag uttryckte mig klantigt. Eller kanske bara inte klart nog.

I de nya kriterierna (DSM-5) avgörs svårighetsgraden utifrån behov av stöd, se http://dok.slso.sll.se/Autismforum/Om%2 ... autism.pdf

Och man får inte diagnos om man inte befinner sig minst på nivå 1, där man kräver stöd. Så de som "klarar" sig fram till utmattningen/den slutgiltiga kraschen ska alltså inte få diagnos i tid för att förebygga att det går så långt.

Det jag förordar är alltså att man ska kunna få diagnos om man uppfyller kriterierna utan att (ännu) vara i behov av stöd. Lite som att ställa tidig diagnos på t.ex. artros, så att man hinner förebygga värre besvär, eller rentav framtida operation.

Jag kan säkert också uttryckt mig klantigt/otydligt i den här tråden. Anledningen till att jag blev upprörd tidigare idag är att jag har bekanta med mycket större svårigheter än vad denna Clara Törnvall tycks ha som hade stora svårigheter att få en diagnos. Flera år senare blev det diagnos via s k second opinion. Artros ANTAR JAG att man kan diagnosticera enklare än AST? Det verkar som om diagnos av AST är något mer godtyckligt och mer upp till det diagnosticerande teamet.

Har amerikanska DSM-5 börjat användas för diagnos numera i Sverige?

TACK för tipset om att läsa SvD, jag har inte sett/läst den artikeln än, ska kolla i morgon.

Javisst, har man god ekonomi kan man köpa diverse tjänster som färdiglagad mat, städning, tvätt m m men det behöver man ju inte någon diagnos för?? Det är ju jättemånga som använder sig av markservice SOM HAR RÅD MED DET. (Att ha Boendestöd är inte precis detsamma som att ha råd att köpa tjänster, Boendestöd är inte ”hem-lokalvårdare”/”kockar” eller hemtjänst).

De flesta som får utmattningsdiagnoser tycks inte ha autism. Och anledningen till att Clara Törnvall blev sjukskriven för utmattningsbesvär en period sades i alla fall då bero på dålig arbetsledning på SVT kultur.

Jag TROR att ICD används i Sverige men här kan jag ha fel, jag är inte lika insatt som tidigare.

melly skrev:OK, jag uttryckte mig klantigt. Eller kanske bara inte klart nog.

I de nya kriterierna (DSM-5) avgörs svårighetsgraden utifrån behov av stöd, se http://dok.slso.sll.se/Autismforum/Om%2 ... autism.pdf

Och man får inte diagnos om man inte befinner sig minst på nivå 1, där man kräver stöd. Så de som "klarar" sig fram till utmattningen/den slutgiltiga kraschen ska alltså inte få diagnos i tid för att förebygga att det går så långt.

Det jag förordar är alltså att man ska kunna få diagnos om man uppfyller kriterierna utan att (ännu) vara i behov av stöd. Lite som att ställa tidig diagnos på t.ex. artros, så att man hinner förebygga värre besvär, eller rentav framtida operation.

Jag tackar för svar!

Men vad kräver Clara Törnvall för stöd som hon måste ha en diagnos för att kunna erhålla? (De flesta blir inte av med sin ångest ”bara” av att få en diagnos).

Jag antar att hon inte vill byta ut anställningen på SR mot en tillvaro på ett DV? (Sedan brukar ibland public service kallas för ett lugnt, välbetalt och bekvämtvuxendagis för de som haft turen få anställning där, men det ämnet tillhör nog en annan tråd).

BellaBelle skrev:Men det sägs ju också att diagnoser ställs felaktigt och att man ska ha övergripande svårigheter i livet? Här är det ju en kvinna som inte bara yrkesarbetar, utan dessutom lyckas göra det inom ett så pass konkurrensutsatt område som kulturjournalistik. I den branschen måste man ha en relativt hög förmåga till socialt samspel, annars går det inte.

Jag vet inget om hennes tidiga bakgrund. Men innan tidningarna hade konkurrens av Internet var det vanligt att frilansare jobbade till mycket låg timlön för de hoppades få in en fot. Men sen gick anställningen till den som redan hade föräldrar eller kompisar som var anställda. Orsaken var att läsarna inte hade några alternativ till tidningen, gillade man inte det som stod där blev det ingen tidning. I teorin kunde man välja mellan Expressen och Aftonbladet, men i praktiken köpte man Expressen om man var borgare och Aftonbladet om man var sosse. Så journalisterna hade en trygg försörjning även om de inte var superhögpresterande.

Väl inne i systemet konkurrerar man med andra inne i systemet, så man måste vara bra på det man för att gå vidare till SvT. Men Kulturnyheterna är nog lite av en skyddad verkstad. Det skulle inte förvåna mig om mannen hon hade ett förhållande med också uppfyller en diagnos. Han verkar ha blivit polisanmäld av flera olika personer och numera borta från SvT.

Så för att summera det hela kan man nog ha relativt omfattande problem och ändå bli utåt sett framgångsrik om man har tur. Sannolikheten för att få ett "skyddat" akademikerjobb är dock ganska låg om man inte har akademikerföräldrar.

Vildsvin skrev:

BellaBelle skrev:Men det sägs ju också att diagnoser ställs felaktigt och att man ska ha övergripande svårigheter i livet? Här är det ju en kvinna som inte bara yrkesarbetar, utan dessutom lyckas göra det inom ett så pass konkurrensutsatt område som kulturjournalistik. I den branschen måste man ha en relativt hög förmåga till socialt samspel, annars går det inte.

Jag vet inget om hennes tidiga bakgrund. Men innan tidningarna hade konkurrens av Internet var det vanligt att frilansare jobbade till mycket låg timlön för de hoppades få in en fot. Men sen gick anställningen till den som redan hade föräldrar eller kompisar som var anställda. Orsaken var att läsarna inte hade några alternativ till tidningen, gillade man inte det som stod där blev det ingen tidning. I teorin kunde man välja mellan Expressen och Aftonbladet, men i praktiken köpte man Expressen om man var borgare och Aftonbladet om man var sosse.

Väl inne i systemet konkurrerar man med andra inne i systemet, så man måste vara bra på det man för att gå vidare till SvT. Men Kulturnyheterna är nog lite av en skyddad verkstad. Det skulle inte förvåna mig om mannen hon hade ett förhållande med också uppfyller en diagnos. Han verkar ha blivit polisanmäld av flera olika personer och numera borta från SvT.

Så för att summera det hela kan man nog ha relativt omfattande problem och ändå bli utåt sett framgångsrik om man har tur. Sannolikheten för att få ett "skyddat" akademikerjobb är dock ganska låg om man inte har akademikerföräldrar.

På Wiki står att hon är född i Oscars församling i Stockholm vilket förstås kan betyda ett så kallat extra borgerligt och extra resursstarkt hem, men det är inte säkert. Vad hon har för utbildning och hur hon kom in i just den branschen som ju har hög konkurrens går ej at utläsa där.

Det tycks förekomma en hel del nepotism i kulturjournalistikbranschen i allmänhet och i public service i synnerhet.

Hm, det är väl relativt få som skriver här på forumet eller som det skrivits om på andra ställen som gjort en utredning med misstanke autism men som sedan INTE fått diagnosen. Och alla ska ju heller inte få den. Men systemet verkar så godtyckligt?

slackern skrev:

melly skrev:

BellaBelle skrev:Men ”behöver” man en diagnos om man får ihop sitt liv? En stor anledning till att genomföra en utredning - som ofta kostar skattepengar - är ju att man är ”tvungen” då man har svårt klara sig utan stöd. Diagnos krävs för olika hjälpinsatser. Ska utredningar användas som nån slags veckotidningstest typ ”Är du en romantiker?” eller ”Är du autist?”

Jag håller inte med dig. Men framför allt är det de nya diagnoskraven jag inte håller med om: att man tydligen ska ha påtagliga och påvisbara besvär för att få en autismdiagnos. Sådana som syns utåt.

Så har det ju alltid varit, ta och kolla diagnoskriterierna för AS

Nedsättning att funktionsförmåga i viktiga avseenden

Har funnits med.

Varifrån hämtade du citatet, Slackern?

Jag har trott att man måste ha stora STORA svårigheter antingen i skolan/studierna/arbetet och/eller i hemmet. Alltså att vara mer ”rejält” funktionsnedsatt.

Nu har jag både adhd- och Aspergerdiagnos och ingen av dessa har jag fått nyligen. Men jag tyckte att adhd-biten var ”tydligare”, den framkom i arbetsminnestester m m, medan Asperger var mer ”flummigt/godtyckligt”.

Jag ber om ursäkt ifall jag skrivit några upprörda dumheter i tråden. Jag vet ju att Silicon Valley lär vara fullt av ”högfungerande autister”, så säkert kan man ha nytta av diagnosen även om man inte behöver samhällets stöd. Jag blev upprörd då jag har bekanta och en släkting som for väldigt väldigt illa ett tag då de först nekades diagnos, och kom in i stämningen kring det. (Sedan tänker jag att Patricia Highsmith nog led mer av att leva i en tid då homosexualitet ansågs vara en sjukdom, än av EVENTUELL autism, men det är en annan sak. Liksom att leva som kvinna i ”ett bättre hem” på Emily Dickinsons tid, hade hon gift sig kanske hon dött i barnsängsfeber, hade hon varit fattig hade hon kanske tvingats arbeta som tvätterska eller prostituerad).

Inget att be om ursäkt för, tycker jag, BellaBelle!

Och jag förstår din upprördhet, också. Clara T. har säkert sina problem, men hon har det nog lättare än många andra, inte minst med ekonomi som alltså tillåter köp av diverse tjänster.

Du och jag växlade nog helt enkelt in på olika spår här.

Väldigt intressant att läsa alla era inlägg och länkar.
Min första reaktion på artikeln i DN var olust och irritation, inser jag efteråt. Som så ofta..jag kan verbalisera om mitt känsloliv, men det kommer med lång eftersläpning.

En autistisk kvinna med pengar, med uppväxt i en borgerlig och akademisk miljö, har fler möjligheter att hitta egna anpassningar, kan klara sig bättre utan stöd av vård och/eller myndigheter, än någon med motsatt bakgrund.

I viss mån gäller det för mig.
Jag sökte inte heller utredning förrän jag var över 60 år gammal. Mitt liv hade då blivit ohållbart.

En stor skillnad mellan Clara och mig är att jag inte har barn och verkligen medvetet låtit bli att bilda familj, för att jag insett mina begränsningar.
En annan att jag inte vågade/orkade ens försöka arbeta inom kultursektorn. Jag gav upp efter några sociala misslyckanden på universitetskurser i dramatik och svenska, när jag var i tjugoårsåldern. Och kanske är avundsjuk på Clara.

Jag har så många bekanta med liknande bakgrund som jag, men utan NPF, som uträttat så mycket mer än jag har gjort. Och jag har svårt att inte sörja det som aldrig blev. Allt jag inte klarade. Även om jag inte ens som tonåring vågade drömma om mer än att överleva. Diagnos med både autism och ADHD har gett mig en del förklaringar. Hur jag ska använda det vet jag inte än.

Tänker att jag valt fel sammanhang för studier och arbete allt för många gånger. Vågar inte hoppas för mycket inför framtiden för egen del. Hoppas ändå Claras berättelse hjälper en och annan ung kvinnlig autist.

BellaBelle skrev:

slackern skrev:

melly skrev:Jag håller inte med dig. Men framför allt är det de nya diagnoskraven jag inte håller med om: att man tydligen ska ha påtagliga och påvisbara besvär för att få en autismdiagnos. Sådana som syns utåt.

Så har det ju alltid varit, ta och kolla diagnoskriterierna för AS

Nedsättning att funktionsförmåga i viktiga avseenden

Har funnits med.

Varifrån hämtade du citatet, Slackern?

Jag har trott att man måste ha stora STORA svårigheter antingen i skolan/studierna/arbetet och/eller i hemmet. Alltså att vara mer ”rejält” funktionsnedsatt.

Nu har jag både adhd- och Aspergerdiagnos och ingen av dessa har jag fått nyligen. Men jag tyckte att adhd-biten var ”tydligare”, den framkom i arbetsminnestester m m, medan Asperger var mer ”flummigt/godtyckligt”.

Här har du det.

https://aspergers-syndrom.se/aspergers- ... agnos.html

Men jag hittade inget bättre på svenska när jag Googlade Aspergers Syndrom DSM-IV finns massa diagnoskriterier om du vill ha på engelska.

https://www.iancommunity.org/cs/about_a ... s_syndrome

Sen kan du också söka på ICD-10 jag har för mig att det har stått mycket mer om att det verkligen ska vara en funktionsnedsättning men nu hittar jag det inte bara för det.

Här nu hittade jag formuleringen jag var ute efter.

C. Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

http://www.comunicera.se/fragor/1-comun ... r#fraga_52

melly skrev:Inget att be om ursäkt för, tycker jag, BellaBelle!

Och jag förstår din upprördhet, också. Clara T. har säkert sina problem, men hon har det nog lättare än många andra, inte minst med ekonomi som alltså tillåter köp av diverse tjänster.

Du och jag växlade nog helt enkelt in på olika spår här.

Tack, Melly!

Jag blev efter att ha skrivit de första inläggen förskräckt över att jag reagerat så starkt på ett ju vänligt boktips.

Jag tycker personligen det är olyckligt om ”högfungerande autism” blir ett nygammalt ord för Aspergers syndrom. Det förväxlas så lätt med att vara allmänt högfungerande (dvs ett ord som då kan tänkas användas utan att det handlar om autism öht). Typ att högfungerande, högpresterande, hög intelligens, hög status i samhället etc etc blandas ihop.

Nu har ju Clara Törnvalls bok precis givits ut, och jag har inte läst den - mer än det korta utdraget i ”Vi Läser” - men jag är rädd för att den mest vänder sig till en mer priviligierad grupp av kvinnliga autister och deras anhöriga.

Ett råd CT ger i bokutdraget jag läste:

”Sätt inte ditt hopp till stöd från det offentliga. Ditt liv är här och nu och ska inte levas i telefonköer. Trassla dig ur myndighetsnätet om du har fastnat i ett sådant. Hjälp dig själv, så långt det är möjligt. Gör egna anpassningar med hjälp av familjen.”

Det rådet hjälper föga om du har behov av hjälp/stöd från det offentliga - som t ex sjukskrivning/sjukersättning, boendestöd, DV, god man osv osv.

Jag ska låna boken på biblo, så småningom. Det är ju såklart ”bara” en personlig essä som CT skrivit, dvs en relativt smal bok, antar jag. Förmodligen kommer den Augustprisnomineras i fackboksklassen och allmänt omhuldas av den så kallade bildade medelklassen. Autismromantik om Emily Dickinson är ett säkert kort.