Hej! Det blir nog ett långt tråd, det här...

Det är så att jag har fått diagnosen Aspergers syndrom under en pågående utbildning. Utredningen blev aktuell efter att jag blev icke-godkänd på min VFU på grund av kommunikationsbrister (sådan är den feedback jag har fått i alla fall, trots av att min dåliga relation till handledaren måste ha spelat roll också).

Nu ska jag prova lyckan igen och göra om VFU:n som ska sträcka sig i fem veckor. Jag vet dock redan nu att det nästintill är omöjligt att klara av utbildningens krav, så jag sökte pedagogisk stöd efter att jag rådförde mig med habiliteringen, men det finns alltså inga hjälp att få än den att jag personligen berättar om min diagnos för ansvarig kliniska lärare och handledare.

Sagt och gjort, jag har under en målbeskrivningen (som skulle skickas till kliniska lärare och handledare) uttryckt att jag har svårigheter som beror på min autism diagnos. Detta ångrar jag djupt just nu.

Saken är att jag tänkte ta upp med min handledare redan från första träff att hen ska säga till om jag utgör fara för patientsäkerheten (utan att berätta om min diagnos, men säga jag är introvert i stället) när som helst under praktiken, så att jag kan avsluta mina studier och fokusera på annat som kanske passar bättre. Men målbeskrivningen är redan inskickad och det kan jag inte göra något åt.

Hur tänker ni andra inför detta predikament? Ska jag vara uppriktig med min handledare såsom planerad, be hen säga till när det, milt talat, inte funkar som det ska och avsluta praktiken två veckor före - eller ska jag genomföra hela VFU:n i hopp om att ett mirakel inträffar och att jag inte hamnar i samma usla skick som sist?

Varför genomför jag då VFU:n är nog en fråga många ställer sig så här långt.

Jag har en annan etnisk bakgrund, om än det kanske inte spelar så stor roll, därför tror mina föräldrar inte riktigt på att det finns något fel på mig och att allt kommer ordna sig om jag bara utmanar mig själv (jag gick på KBT-terapi för social ångest förut). Därav mitt val att utbilda mig till sjuksköterska. Det har dock, som nämnt, inte gått särskilt bra och trots av att jag vet det kommer gå åt skogen igen så måste jag, först och främst, bevisa mina föräldrar att det inte är "mina handledare" det är fel på, men att jag personligen inte passar in i yrkesrollen, ja att jag överhuvudtaget inte passar in i deras förväntningar på vad jag kan och inte kan.

Men nu är jag så nervös att det inte är klokt. Sist jag praktiserade gick jag ned i vikt, tappade aptiten och sov så dåligt på nätterna att jag fick dåliga tankar. Habilitering avrådde mig från att göra om VFU:n, men jag känner inte att jag har något val alls vid det laget, att jag blir ett "misslyckande" och ett "misslyckat barn" på riktigt i mina föräldrars ögon om jag inte försöker igen.

Du är väl myndig? Du måste strunta i dina föräldrars förväntningar och krav, eftersom de tydligen inte har en aning om hur din AS kan begränsa dina yrkesmöjligheter. Det är inte barnets uppgift att göra föräldrarna lyckliga, däremot föräldrars uppgift att stödja sina barn. Försök att tänka lite mer "svenskt" här.

Du får se till att hitta ett yrke som passar dig bättre. Du får strunta i om föräldrarna skulle misstycka.

Har du haft kontakt med AF och gjort något test där om vilket yrke som skulle passa dig?

Hej

Skulle du kunna tänka dig att forska, skriva böcker eller liknande om du skulle kunna få hjälp att klara VFU: n och erhålla sjuksköterske-examen? Går det att fortsätta på halvtid på längre sikt kanske om du får bättre hjälp att klara VFU:n? Behöver du sjukskrivning eller studieuppehåll?

Flinta skrev:Skulle du kunna tänka dig att forska, skriva böcker eller liknande om du skulle kunna få hjälp att klara VFU: n och erhålla sjuksköterske-examen?

Det är många även från etniskt svenska "framgångsrika" familjer som gjort så för att föräldrarna skall slippa skämmas. Det funkar inte eftersom forskning kräver ett intresse för ämnet utöver det vanliga och inte att man drivs av en rädsla för att bli övergiven av föräldrarna. Skriva böcker om ett ämne för att man inte klarar av att jobba med det går inte heller så bra.

Vilken termin går du?
Jag går sista terminen nu och ska ut på praktik om tre veckor.
Kommer inte berätta om min diagnos för min handledare, däremot kommer jag lyfta att det finns vissa saker som är knepiga för mig, vilket jag aldrig gjort innan. Men har ju ganska många timmar praktik bakom mig nu och vet lite vad som kommer gå galant och vad som kommer va lite knepigare (vet ju vad det beror på).
Tänker att om jag kommit så här långt så tänker jag åtminstone försöka slutföra utbildningen, faller jag på mållinjen så försökte jag åtminstone. Går det vägen så är möjligheterna efter avslutad utbildning så många att jag tror att det kommer gå bra för mig..

Flinta skrev:Hej

Skulle du kunna tänka dig att forska, skriva böcker eller liknande om du skulle kunna få hjälp att klara VFU: n och erhålla sjuksköterske-examen? Går det att fortsätta på halvtid på längre sikt kanske om du får bättre hjälp att klara VFU:n? Behöver du sjukskrivning eller studieuppehåll?

Jag har författardrömmar som jag vill förverkliga, men inser att jag måste vara realistisk och försörja mig i framtiden.

Zia1985 skrev:Vilken termin går du?

Jag går sista terminen nu och ska ut på praktik om tre veckor.
Kommer inte berätta om min diagnos för min handledare, däremot kommer jag lyfta att det finns vissa saker som är knepiga för mig, vilket jag aldrig gjort innan. Men har ju ganska många timmar praktik bakom mig nu och vet lite vad som kommer gå galant och vad som kommer va lite knepigare (vet ju vad det beror på).
Tänker att om jag kommit så här långt så tänker jag åtminstone försöka slutföra utbildningen, faller jag på mållinjen så försökte jag åtminstone. Går det vägen så är möjligheterna efter avslutad utbildning så många att jag tror att det kommer gå bra för mig..

Har fått spärr vid termin tre eftersom jag inte klarade VFU under termin 2. Ditt svar tröstar, jag hoppas det ska gå bra för mig också, nu när jag redan hunnit så långt. Som du nämner finns det många vägar att gå efter avslutad utbildning och gott om jobb. Jag är bara osäker på hur jag ska överkomma just praktiken som sker under lika villkor för alla studenter. Särskilt med tanke på de råden jag fick på min föregående VFU-plats om att jag bör byta yrke. Det sitter fast i bakhuvudet, gör mig osäker på det jag tror jag kan eller kan överkomma med viljan.

Men nu när du skriver hur bra det har gått för dig, så bestämde jag mig för att inte ge upp så lätt. Och, om det blir icke-godkänd igen, ja, då får jag ta ställning till det då.

Det finns väl riktiga puckon inom vården som lyckats tagit examen, så det borde inte vara en omöjlighet för dig heller. Om du vill förtydliga, fungerar kommunikationen inte alls, tar du inte till dig saker, kan du inte säga saker? Du får trösta dig själv med att du snart gått ett år ändå, du har kunskap, du är lite påläst, du ska ungefär veta hur du ska gå till väga, låt kunskapen guida dig.

Dalaberger skrev:Det finns väl riktiga puckon inom vården som lyckats tagit examen, så det borde inte vara en omöjlighet för dig heller. Om du vill förtydliga, fungerar kommunikationen inte alls, tar du inte till dig saker, kan du inte säga saker? Du får trösta dig själv med att du snart gått ett år ändå, du har kunskap, du är lite påläst, du ska ungefär veta hur du ska gå till väga, låt kunskapen guida dig.

Jag fungerar ungefär som ett barn, kan inte lista ut självklara saker utan att först bli tillsagd, däremot har jag gedigen kunskap inom vård och omsorg. Men när jag inte kan "översätta" vetandet i praktiken på egen initiativ, så uppstår det problem - det åtminstone det jag har noterat.

T.ex. så är det självklart att den avdelning som ska flytta en patient till en annan bör säga till den andra avdelningen när transporten kommer och är beställd. Men när jag skulle göra ett sådant samtal, så gav min handledare mig bara en notering på transporten i fråga och ett klockslag utan att säga till att, det var just jag, som skulle berätta när transporten skulle till komma till den andra avdelningen. Jag frågade alltså, därmed, den andra avdelningen när transporten skulle komma från deras sida, trots av att patienten som skulle förflyttas var på min avdelning.

Eller att jag blir missuppfattad men väljer att inte rätta till missförståndet eftersom jag inte uttrycker mig på ett adekvat sätt och blir desto mer missförstått. Jag var, enligt feedbacken jag fick, "oläsligt, som om man talade till ett vägg" och dylik. Och, då brister det i stället i kommunikationen. Patienterna hade dock bara goda saker att säga om mig, men deras åsikter fyller ju ingen funktion.

Jag vet inte om jag lyckades förklara det här bra...

Vildsvin skrev:

Flinta skrev:Skulle du kunna tänka dig att forska, skriva böcker eller liknande om du skulle kunna få hjälp att klara VFU: n och erhålla sjuksköterske-examen?

Det är många även från etniskt svenska "framgångsrika" familjer som gjort så för att föräldrarna skall slippa skämmas. Det funkar inte eftersom forskning kräver ett intresse för ämnet utöver det vanliga och inte att man drivs av en rädsla för att bli övergiven av föräldrarna. Skriva böcker om ett ämne för att man inte klarar av att jobba med det går inte heller så bra.

Tänkte att TS valde just sjuksköterskeprogrammet framför andra program för att hen ändå hade ett visst intresse för iallafall några områden programmet berör. Men det stämmer nog att det är bra att intresset är utöver det vanliga om forskning ska passa.

Jag vet t ex en sjukgymnast som inte träffar patienter utan fördjupar sig i en kroppsdel hen nu också skrivit flera böcker om.

Relationen till föräldrarna går kanske att arbeta med/på?

Sjuksköterskor finns ju lite varstans, upphandlar vårdavtal på kommunen, i patientorganisationer o s v, Arbetsuppgifterna verkar extremt breda och berör människor direkt eller indirekt, och i sådana fall är det kanske området "indirekt" som e v kan vara aktuellt för TS.

nxr168, hur kom det sig att du valde sjuksköterskeprogrammet framför andra program?
Mer än att du ville göra dina föräldrar nöjda?
Varför just sjuksköterska?

Flinta skrev:nxr168, hur kom det sig att du valde sjuksköterskeprogrammet framför andra program?
Mer än att du ville göra dina föräldrar nöjda?
Varför just sjuksköterska?

Det vore lögn om jag sa att jag är geniunt intresserat av yrket i sig själv, däremot har jag intresse för själva ämnet/forskningen kring det utbildning kretsar kring.

Jag läste fristående kurser sedan innan där jag dock, på grund av sociala besvär, inte fick foten in på arbetsmarknaden (ekonomi om någon undrar). Det har lett till press från mina föräldrars sida, eftersom jag inte kan försörja mig själv vid dagsläget och är beroende av dem.

nxr168 skrev:
Det vore lögn om jag sa att jag är geniunt intresserat av yrket i sig själv, däremot har jag intresse för själva ämnet/forskningen kring det utbildning kretsar kring.

Omvårdnadsvetenskap menar du?

Flinta skrev:

nxr168 skrev:
Det vore lögn om jag sa att jag är geniunt intresserat av yrket i sig själv, däremot har jag intresse för själva ämnet/forskningen kring det utbildning kretsar kring.

Omvårdnadsvetenskap menar du?

Kan man säga, men även den medicinska delen.

Dalaberger skrev:Det finns väl riktiga puckon inom vården som lyckats tagit examen, så det borde inte vara en omöjlighet för dig heller. Om du vill förtydliga, fungerar kommunikationen inte alls, tar du inte till dig saker, kan du inte säga saker? Du får trösta dig själv med att du snart gått ett år ändå, du har kunskap, du är lite påläst, du ska ungefär veta hur du ska gå till väga, låt kunskapen guida dig.

Helt ärligt tror jag inte att ett pucko klarar att ta sig genom SSK utbildning i och med att det är en 3 årig akademisk utbildning. Sedan om du har haft oturen att träffa någon där personkemin inte fungerar eller dom eller du har haft en dålig dag är något annat.

nxr168 skrev:

Dalaberger skrev:Det finns väl riktiga puckon inom vården som lyckats tagit examen, så det borde inte vara en omöjlighet för dig heller. Om du vill förtydliga, fungerar kommunikationen inte alls, tar du inte till dig saker, kan du inte säga saker? Du får trösta dig själv med att du snart gått ett år ändå, du har kunskap, du är lite påläst, du ska ungefär veta hur du ska gå till väga, låt kunskapen guida dig.

Jag fungerar ungefär som ett barn, kan inte lista ut självklara saker utan att först bli tillsagd, däremot har jag gedigen kunskap inom vård och omsorg. Men när jag inte kan "översätta" vetandet i praktiken på egen initiativ, så uppstår det problem - det åtminstone det jag har noterat.

T.ex. så är det självklart att den avdelning som ska flytta en patient till en annan bör säga till den andra avdelningen när transporten kommer och är beställd. Men när jag skulle göra ett sådant samtal, så gav min handledare mig bara en notering på transporten i fråga och ett klockslag utan att säga till att, det var just jag, som skulle berätta när transporten skulle till komma till den andra avdelningen. Jag frågade alltså, därmed, den andra avdelningen när transporten skulle komma från deras sida, trots av att patienten som skulle förflyttas var på min avdelning.

Eller att jag blir missuppfattad men väljer att inte rätta till missförståndet eftersom jag inte uttrycker mig på ett adekvat sätt och blir desto mer missförstått. Jag var, enligt feedbacken jag fick, "oläsligt, som om man talade till ett vägg" och dylik. Och, då brister det i stället i kommunikationen. Patienterna hade dock bara goda saker att säga om mig, men deras åsikter fyller ju ingen funktion.

Jag vet inte om jag lyckades förklara det här bra...

Det första, men låt inte detta skrämma bort dig om jag tar i för mycket, är att om du inte kan omvandla teoretisk kunskap till praktik, så är det väldigt många yrken som går bort, som du kommer genomföra, för det är just de saker man behöver kunna göra. Sen jag kan vara helt borta ibland och glömma bort vad jag gör eller bör göra men samtidigt är jag också många gånger mer noggrann än mina kollegor (jag är också vårdpersonal).

Det där exemplet med patienten som skulle flyttas, var det tydligen på förhand att när du fick en notering så innebar det det? Annars är det väl inte ditt fel, ska patienten hit eller ska den dit, jag är också förvirrad. Sen är det väl inte heller ditt ansvar att göra din handledares jobb, den måste ju se till att patienten kommer rätt, du kan ju prova på men inte ta över jobbet. Handledaren har fortfarande sitt yrkesansvar, du är bara student.

Upplever samma sak i mitt yrke, jag har ofta bättre relationer med patienter än med kollegor. Men båda parter behöver ju försöka förstå den andra, att inte ta saker för givet är väldigt viktigt inom vården, dubbelkolla, upprepa, försäkra dig om att saker stämmer.

slackern skrev:

Dalaberger skrev:Det finns väl riktiga puckon inom vården som lyckats tagit examen, så det borde inte vara en omöjlighet för dig heller. Om du vill förtydliga, fungerar kommunikationen inte alls, tar du inte till dig saker, kan du inte säga saker? Du får trösta dig själv med att du snart gått ett år ändå, du har kunskap, du är lite påläst, du ska ungefär veta hur du ska gå till väga, låt kunskapen guida dig.

Helt ärligt tror jag inte att ett pucko klarar att ta sig genom SSK utbildning i och med att det är en 3 årig akademisk utbildning. Sedan om du har haft oturen att träffa någon där personkemin inte fungerar eller dom eller du har haft en dålig dag är något annat.

Läs IVO-anmälningar, man är ett jävla pucko om man inte förstår basala hygienrutiner och försöker trycka in en kateter tills patienten börjar blöda sen vägrar man att sluta utan försöker igen och igen tills patienten hamnar på sjukhus. Som folk som tar körkort, låtsas vara bra i början, sen blir de idioter.

En vän som tappat sitt lösenord till forumet läste ditt inlägg och skrev till mig - "Det är så jävla bedrövligt hur vi blir bemötta när vi söker hjälp, fy fan säger jag. Om de hade haft en yrkesträffgrupp för de med asd som pluggar till något, då hade det ju gått att stötta varandra".

Min vän är väldigt bra på att se vad som behöver eller kan göras i olika svåra situationer, det som min vän skrev kanske kan vara en idé att ta upp med skolan.