Har svårt med det
Ibland tydligt, så förstår ibland
Men tar ofta folk på allvar, de kan bli sen förvånade, säga men ”skoja”, nej det är inte sånt skoj som jag fattar oftast, min första tanke är att folk säger sant,

Inte ett dugg... Växte upp med två gamla föräldrar som jämt använde sig av gamla ordspråk från 100 år sen och ironier och sånt.

När jag gick på gymnasiet blev jag tilldelad en psykolog som jag var TVUNGEN att gå till, jag avskydde det verkligen, jag fick sitta där i en timme efter skolan och öva på ordspråk och ironier med henne, tyckte bara det var för enkelt och löjligt bisarrt, blev behandlad som jag vore utvecklingsstörd och hon pratade med den tonen hela tiden fast jag inte har någon intellektuell funktionsnedsättning, kändes bara förnedrande, gjorde olika försök att bli av med dessa sessioner men nej det gick inte eftersom det tydligen var superviktigt, tror dock jag kunde övertala skolan sista året där att jag inte behövde någon mer hjälp och allting var finfint men det dröjde och det var mycket motstånd när jag ville sluta gå dit...

Nuförtiden gillar jag sånt där som ironier, brukar skämta ironiskt med familjen.

carl skrev:Jag tycker ibland hela livet är ironiskt, så skillnaden för mig är inte så stor.

På ett sätt är det så för mig också. Att hela livet är ironiskt.
Samtidigt kan jag missförstå både skämt och ironi, inte hänga med och ibland bli sårad i onödan, ibland känna mig dum och utanför.
Och dessutom kan jag gilla att vara väldigt sarkastisk och cynisk, men bara med personer som känner mig väldigt väl. Som kan skratta åt de mest absurda skämt.
Att det inte fungerar med andra har jag lärt mig den hårda vägen, genom många missförstånd.

Jag har aldrig insett att ljud är ickeverbal kommunikation. Jag har alltid tänkt mig det som det visuella. Hur man rör sig och så. Vet inte hur man kan ha problem med bara det ena och inte det andra.

Nej, jag tycker inte jag har svårt att förstå skämt eller ironi; däremot tyckte jag som barn att det var jätteobehagligt med folk som var arga i komediserier. Jag förstod inte varför det ansågs roligt. Har fortfarande lite svårt för det, faktistk, fastän jag förstår att de inte är arga på riktigt. Jag tycker än i dag att det är lite obehagligt när Sven Melander skäller på "lilla Anna" som inte vill ha fred på jorden, trots att jag mycket väl VET att det bara är skådespeleri. Det tog också många år innan jag kunde uppskatta Pang i bygget. Som barn fann jag det bara obehagligt med Basil som hoppade omkring och skrek och slog Manuel i huvudet.

Riksamiralen skrev:Inte ett dugg... Växte upp med två gamla föräldrar som jämt använde sig av gamla ordspråk från 100 år sen och ironier och sånt.

När jag gick på gymnasiet blev jag tilldelad en psykolog som jag var TVUNGEN att gå till, jag avskydde det verkligen, jag fick sitta där i en timme efter skolan och öva på ordspråk och ironier med henne, tyckte bara det var för enkelt och löjligt bisarrt, blev behandlad som jag vore utvecklingsstörd och hon pratade med den tonen hela tiden fast jag inte har någon intellektuell funktionsnedsättning, kändes bara förnedrande, gjorde olika försök att bli av med dessa sessioner men nej det gick inte eftersom det tydligen var superviktigt, tror dock jag kunde övertala skolan sista året där att jag inte behövde någon mer hjälp och allting var finfint men det dröjde och det var mycket motstånd när jag ville sluta gå dit...

Nuförtiden gillar jag sånt där som ironier, brukar skämta ironiskt med familjen.

Jag har liknande med min diagnos, folk tror jag har mer diagnos än vad jag faktiskt har så känner lite som du där, att folk beter sig mot mig som om jag inte skulle förstå någonting när jag sitter där som ett frågetecken och bara ehm ursäkta? För det är klart jag förstår saker, jag är ju snart 27 år, skulle jag inte förstå saker då eller vad är grejen? Sedan finns det ju personer som har diagnoser som kanske inte förstår saker och då är det kanske mer pga att de har gravare diagnoser eller talsvårigheter eller liknande som gör att de blir svårt för dessa personer att förstå saker som andra förstår lätt som en plätt.

Jossie94 skrev:Jag har liknande med min diagnos, folk tror jag har mer diagnos än vad jag faktiskt har så känner lite som du där, att folk beter sig mot mig som om jag inte skulle förstå någonting när jag sitter där som ett frågetecken och bara ehm ursäkta? För det är klart jag förstår saker, jag är ju snart 27 år, skulle jag inte förstå saker då eller vad är grejen? Sedan finns det ju personer som har diagnoser som kanske inte förstår saker och då är det kanske mer pga att de har gravare diagnoser eller talsvårigheter eller liknande som gör att de blir svårt för dessa personer att förstå saker som andra förstår lätt som en plätt.

Om du inte har problem med att förstå uppstår väl aldrig några sådana situationer.

Men hallå läste du det jag skrev? Jag skrev ju i det inlägget som du citerade att folk antog att jag inte förstod när jag faktiskt förstår saker. Självklart kan jag ju missförstå saker också och jag förstår inte allting heller. Vem gör det? Förstår precis allt helatiden? NT kan också ha svårt att fatta saker. Det spelar ingen roll om man har diagnos eller inte.

Jossie94 skrev:Men hallå läste du det jag skrev? Jag skrev ju i det inlägget som du citerade att folk antog att jag inte förstod när jag faktiskt förstår saker. Självklart kan jag ju missförstå saker också och jag förstår inte allting heller. Vem gör det? Förstår precis allt helatiden? NT kan också ha svårt att fatta saker. Det spelar ingen roll om man har diagnos eller inte.

Grejen är väl att NTs förstår skämt och ironi medans någon med asperger har svårare för det eller kanske inte förstår alls. Jag tror inte någon ifrågasätter en normal person som misstar ett skämt nån gång medans det kan märkas tydligt på någon med asperger att den inte hänger med. Man kan tro av vad du skriver att du har sådana erfarenheter.

Jossie94 skrev:Jag har liknande med min diagnos, folk tror jag har mer diagnos än vad jag faktiskt har så känner lite som du där, att folk beter sig mot mig som om jag inte skulle förstå någonting när jag sitter där som ett frågetecken och bara ehm ursäkta? För det är klart jag förstår saker, jag är ju snart 27 år, skulle jag inte förstå saker då eller vad är grejen? Sedan finns det ju personer som har diagnoser som kanske inte förstår saker och då är det kanske mer pga att de har gravare diagnoser eller talsvårigheter eller liknande som gör att de blir svårt för dessa personer att förstå saker som andra förstår lätt som en plätt.

Jag har inte haft så stora problem med det genom livet, det var just vid det tillfället när jag gick på gymnasiet men som är många år sen nu, men jag förstår frustrationen verkligen och kanske något jag kommer stöta på igen. Det gör att man tvekar med att vara öppen och tala om sin diagnos med andra, jag har bara sagt det till min familj, har inte riktigt gått ut med det till släkten för jag är rädd att de ska uppfatta mig annorlunda, sagt det till ett par vänner genom åren de tog det faktiskt bra och brydde sig inte eller såg ner på mig. Jag tror de flesta inte har en aning om vad Aspergers är för någonting över huvud taget, de får uppfattningen av Aspergers från komedier på tv och film, memes och andra stereotyper och tror det är hela sanningen.

Det här är inget skryt eller nåt men jag tror absolut jag har mycket mer kunskaper än många NT-personer, jag är högskoleutbildad och har högskolexamen, jag älskar allmänbildning och vet och känner till mycket detaljer och många ämnen, tar gärna reda på saker och memorerar dem. För mig påverkar inte diagnosen hur smart jag är eller att man skulle vara helt socialt tondöv, det beror nog på vilken grad av Aspergers man har, jag har högfungerande, jag har haft en del vänner, jag skulle inte anse att jag är helt oduglig på att socialisera, det är bara att det är väldigt påfrestande att spela ''normal'', man blir väldigt trött, obekväm och det anstränger, det är mest att man inte orkar delta i skådespelet.

Jag liksom föredrog när jag jobbade ett vanligt jobb att aldrig ta rast och möta mina kollegor, jag orkade inte prata om det de ville prata om, jag ville prata om mitt eller bli lämnad ifred typ, så jag mår mycket bättre av att vara ensam än att umgås med några på jobbet jag inget har gemensamt med. De tycker säkert det är jättekonstigt, de tror man lider för man inte vill vara med, att man är ''utanför kretsen'', men det är helt enkelt ointresset för vad de gillar och jag tycker de är för ensidiga för mig, det är bara fotboll, öl och träning de vill prata om, gäsp, inte direkt stimulerande för mig.

Hur menar du nu?

LordNelson skrev:

Jossie94 skrev:Men hallå läste du det jag skrev? Jag skrev ju i det inlägget som du citerade att folk antog att jag inte förstod när jag faktiskt förstår saker. Självklart kan jag ju missförstå saker också och jag förstår inte allting heller. Vem gör det? Förstår precis allt helatiden? NT kan också ha svårt att fatta saker. Det spelar ingen roll om man har diagnos eller inte.

Grejen är väl att NTs förstår skämt och ironi medans någon med asperger har svårare för det eller kanske inte förstår alls. Jag tror inte någon ifrågasätter en normal person som misstar ett skämt nån gång medans det kan märkas tydligt på någon med asperger att den inte hänger med. Man kan tro av vad du skriver att du har sådana erfarenheter.

Det är rätt individuellt vad man har för problem. Alla har inte alla problem som förknippas med aspergers. Rätt många härinne har jag sett förstår ironi rätt bra och det skämtas hela tiden.

Sedan att det lärs ut att det är klassiskt att aspergare inte förstår ironi tror jag är överdrivet. Det är inget test för om man har aspergers. Det finns ganska många andra sociala svårigheter man kan ha.

Den ena på hab som jag träffade sista gången trodde på fullt allvar att alla aspergare tar allt bokstavligt. Det är ju inte heller sant.

Kidzi skrev:Sedan att det lärs ut att det är klassiskt att aspergare inte förstår ironi tror jag är överdrivet. Det är inget test för om man har aspergers. Det finns ganska många andra sociala svårigheter man kan ha.

Den ena på hab som jag träffade sista gången trodde på fullt allvar att alla aspergare tar allt bokstavligt. Det är ju inte heller sant.

Precis det finns så mycket myter om vad som utgör Aspergers, vi är också individer med olika styrkor och svagheter, jag tog ju min skolpsykolog som exempel på inkompetensen, kändes som de hade enbart en psykolog för att ta hand om alla möjliga mentala åkommor på skolan.

Det blev inte så bra, vantrivdes varje möte eftersom vi inte möttes på samma nivå, hon bemötte mig som jag vore ett barn eller att jag skulle ha svårt att fatta saker, det har jag inte, har aldrig haft svårt att förstå eftersom jag inte har någon intellektuell funktionsnedsättning, jag hade precis samma kunskapsnivå som alla andra jämngamla. Vissa grader av Autism har jag förstått kan ge talsvårigheter och inlärningssvårigheter, jag har aldrig haft sådana, jag har alltid gått i vanliga skolan och jag har alltid hängt med min egen årskurs och jag har aldrig blivit underkänd i något, jag hade ofta medelbetyg typ VG och senare D, C, B i de flesta ämnen och A i Engelska, sen studerade jag vidare på högskola/universitet, blev aldrig underkänd där heller, fixade alla salstentor och hemtentor samt en uppsats.

Man kan nästan säga att mötena med den psykologen på gymnasiet var en stor ironi, åtminstone för mig, ironiskt att behöva sitta där som begåvad och lyssna på någon som inte tar mig seriöst och förställer rösten och inte vill samtala allvarligt, nej vi skulle göra övningar som jag redan kunde, fixade alla övningar tills hon började plocka fram de mest obskyra uttryck ordspråk/ironier jag aldrig någonsin hört och som ingen normal människa använder längre i vardagligt tal sen 75 år tillbaka i tiden, onödigt slöseri av resurser och tid samt att det kunde väl ha funnits bättre saker att diskutera men jag fick inte välja för vi SKULLE göra övningarna ändå. Vilka prioriteringar de har...

Ibland tar jag saker bokstavligt de första sekundrarna och får en rolig bild i huvet. Fattar direkt att det inte var bokstavligt. Men jag tycker sådant är kul. För jag gillar ordskämt. Vissa saker jag tagit bokstavligt har även NT gått bet på. Så ibland är vissa bildliga uttryck konstiga för de flesta.

Jossie94 skrev:Hur menar du nu?

LordNelson skrev:

Jossie94 skrev:Men hallå läste du det jag skrev? Jag skrev ju i det inlägget som du citerade att folk antog att jag inte förstod när jag faktiskt förstår saker. Självklart kan jag ju missförstå saker också och jag förstår inte allting heller. Vem gör det? Förstår precis allt helatiden? NT kan också ha svårt att fatta saker. Det spelar ingen roll om man har diagnos eller inte.

Grejen är väl att NTs förstår skämt och ironi medans någon med asperger har svårare för det eller kanske inte förstår alls. Jag tror inte någon ifrågasätter en normal person som misstar ett skämt nån gång medans det kan märkas tydligt på någon med asperger att den inte hänger med. Man kan tro av vad du skriver att du har sådana erfarenheter.

Du skrev ”vem förstår allt hela tiden”. NTs förstår allt nästan hela tiden. Sen skrev du ”NTs kan också ha svårt att fatta”. NTs har inte samma problem att förstå skämt och ironi som någon med asperger. Har man inga problem får man ingen diagnos. Man behöver inte ha någon eftersom man då är NT. Sen kan det givetvis variera mellan olika personer.

Eftersom omgivningen gjort dig uppmärksam på att du har problem när kommer till skämt och ironi har du säkert också det.

Riksamiralen skrev:

Kidzi skrev:Sedan att det lärs ut att det är klassiskt att aspergare inte förstår ironi tror jag är överdrivet. Det är inget test för om man har aspergers. Det finns ganska många andra sociala svårigheter man kan ha.

Den ena på hab som jag träffade sista gången trodde på fullt allvar att alla aspergare tar allt bokstavligt. Det är ju inte heller sant.

Precis det finns så mycket myter om vad som utgör Aspergers, vi är också individer med olika styrkor och svagheter, jag tog ju min skolpsykolog som exempel på inkompetensen, kändes som de hade enbart en psykolog för att ta hand om alla möjliga mentala åkommor på skolan.

Det blev inte så bra, vantrivdes varje möte eftersom vi inte möttes på samma nivå, hon bemötte mig som jag vore ett barn eller att jag skulle ha svårt att fatta saker, det har jag inte, har aldrig haft svårt att förstå eftersom jag inte har någon intellektuell funktionsnedsättning, jag hade precis samma kunskapsnivå som alla andra jämngamla. Vissa grader av Autism har jag förstått kan ge talsvårigheter och inlärningssvårigheter, jag har aldrig haft sådana, jag har alltid gått i vanliga skolan och jag har alltid hängt med min egen årskurs och jag har aldrig blivit underkänd i något, jag hade ofta medelbetyg typ VG och senare D, C, B i de flesta ämnen och A i Engelska, sen studerade jag vidare på högskola/universitet, blev aldrig underkänd där heller, fixade alla salstentor och hemtentor samt en uppsats.

Man kan nästan säga att mötena med den psykologen på gymnasiet var en stor ironi, åtminstone för mig, ironiskt att behöva sitta där som begåvad och lyssna på någon som inte tar mig seriöst och förställer rösten och inte vill samtala allvarligt, nej vi skulle göra övningar som jag redan kunde, fixade alla övningar tills hon började plocka fram de mest obskyra uttryck ordspråk/ironier jag aldrig någonsin hört och som ingen normal människa använder längre i vardagligt tal sen 75 år tillbaka i tiden, onödigt slöseri av resurser och tid samt att det kunde väl ha funnits bättre saker att diskutera men jag fick inte välja för vi SKULLE göra övningarna ändå. Vilka prioriteringar de har...

Det är såhär det är och har varit för mig, pga detta så tror folk jag har en väldigt stor /grav diagnos när jag är mer åt NT hållet. Dvs att folk tror att jag inte förstår alls medan man själv sitter och bara ja jag är inte dum, jag fattar du behöver inte överförklara saker för mig, jag är ju inte 5 år..

Kidzi skrev:Ibland tar jag saker bokstavligt de första sekundrarna och får en rolig bild i huvet. Fattar direkt att det inte var bokstavligt. Men jag tycker sådant är kul. För jag gillar ordskämt...

Det där händer mig också. Jag vet att jag ser opassande road ut på möten ibland, men det är inte så mycket att göra åt den saken. De gånger jag har försökt förklara har jag mest mötts av oförstånd. Folk kan inte ta in att man kan bokstavstolka och se en rolig bild och samtidigt mycket väl förstå vad som menas.

Allmänt har jag inga problem med att förstå och uppskatta skämt eller ironi. Någon gång ibland har jag svårt för skämt som framförs som allvar - men ibland misstänker jag att det då handlar om folk som egentligen är oförskämda men sedan påstår att de skämtar så att de ska komma undan med det.

NT kan visst ha svårt att förstå saker. Tror du på riktigt att folk alltid jämt och ständigt förstår precis allting? Det kan man inte. För då är man ju en perfekt människa, det finns inga som är perfekta. Till och med de allra bästa kan missförstå eller ha svårt att förstå saker, som sagt det är mänskligt och vore konstigt om man alltid var 100 procent hela tiden. Däremot kan NT hitta snabbare vägar för att förstå saker eller så kan de låtsas som att de inte förstår när de garanterat fattar saker men det beror ju på att dessa personer väljer sina strider, de väljer att inte vilja förstå andra när det gäller det sociala om det inte är intressant för dem.

Tex om Mia inte vill vara vän med Fanny så kommer Mia att vara ointresserad, kortfattad och allmänt tråkig medan Fanny är social rolig och är en glädjespridare. Detta gör ju så att Fanny då kommer undra vad fasiken det är med MIa varför hon beter sig så konstigt. Vissa personer fryser ut personer av oklar anledning det är bara så.

Kanske dåligt exempel men det är fortfarande så att folk kommer frysa ut en för oklar anledning. Det kan vara vad som helst egentligen men ett tydligare exempel är om jag pratar om något alla fattar vad det är tex en bil eller en iPhone så blir det ju komiskt om folk har en bil eller iphone men ändå inte förstår vad det är för något. Det är väl mer sådant som jag har varit med om men då har de handlat mer om sociala grejer där personerna anses vara kunnande inom sociala biten men sedan sitter och inte vet hur man för en konversation. De vet mycket väl hur man för en konversation eller vad det nu än är. Det är som att de säger en sak men menar något helt annat.

Det är bara att kolla på sociala medier eller vissa tv program där man får en sk bild på någon och sen så träffar man personen irl och då är den inte alls som den har gett bilden på sig själv. Det kan vara att personen är väldigt sprallig och social mm och sen i en annan miljö så är den knäpptyst. Det handlar inte om att personen haft en dålig dag eller är blyg. Detta handlar enbart om att personen inte vill förstå andra människor eller låtsas att den inte förstår saker trots att alla vet att personen absolut förstår.

Har inga problem att förstå skämt och ironi.

Jag förstår skämt och ironi ganska bra. Sedan är det ju så att ju subtilare ironin är ju svårare blir den att förstå.

Jossie94 skrev:...

Du säger ju emot dig själv när du först skriver NTs inte förstår skämt och ironi, och sen säger dom visst förstår och dessutom försöker manipulera dig genom att säga att dom inte förstår.

LordNelson skrev:

Jossie94 skrev:...

Du säger ju emot dig själv när du först skriver NTs inte förstår skämt och ironi, och sen säger dom visst förstår och dessutom försöker manipulera dig genom att säga att dom inte förstår.

Nej alltså jag menar att de vet garanterat hur saker går till gällande det sociala, det kan vara att de vet mycket väl om vad någonting är (vad som helst) vi säger tex en iphone men just i den miljön när jag pratar med dessa personer som jag anser vara NT, så är det som om de inte fattar vad en iphone är. Men jag lovar, att de skulle veta vad en iphone var i en annan miljö, men nu är det som om de har glömt bort det.

Absolut kan det också vara att jag missuppfattar men det känns ändå konstigt att de inte verkar fatta att man är social och trevlig på sociala tillställningar, för det är ju en regel att vara trevlig osv, för annars så förstör man ju för andra som också är där för att ka kul.

Man kan alltså inte bete sig hur som helst i vissa miljöer eller situationer, detta är liksom likadant med att man inte kan gå till jobbet med vissa kläder för att det inte passar in i det sammanhanget.
I andra länder tex usa tror jag att det är lite trendigt att gå till vardags med tex sov plagg och här i sverige gick många runt i skolan med mjukis kläder osv, men det finns ju vissa situationer där det är oaccepterat med vissa kläder. Eller tex att om man jobbar på en bank så har man inte vissa kläder där för det inte passar in, detta är ju inte jag som bestämmer utan det är hur samhället har bestämt det hela och att företagen vill ge ett professionellt intryck.

Sedan finns ju de företag som tex inte vill ta emot de med diagnoser har jag lärt mig. Vet inte hur det är med det idag dock.

Jag har svårt att förstå ironi. Jag förutsätter att man är ärlig i det man säger. Sedan vet jag rent logiskt att människor inte är det såklart. Men min instinktiva känsla är alltid att tro på allt som sägs och agera efter det.