Bump!

Ett exempel på att bli skadad för livet. Mobbad pga tandställning. Fattar inte, det är ju vanligt med tandställning för barn. Darin hade tandställning när han slog igenom (inte vann) i Idol. Eller är det så att barn älskar att mobba och tar chansen för vad som helst?

UNT skrev:– När jag var sju år gammal var jag en glad liten tjej som ville börja skolan, säger Maria, som egentligen heter något annat.

Men så förändrades allt snabbt efter en olyckshändelse under skolrasten. Hon sprang mot skolporten precis när någon annan var på väg att öppna dörren. Dörren slogs upp i hennes ansikte och några tänder flög ut.

Efter olyckan fick hon tandställning. Och det var just bara för den – rälsen – som klasskompisarna retade henne.

– Ingen av mina kompisar ville vara med mig för jag hade räls. Andra frågade när "tåget gick". Varje dag fick jag höra det. Jag fick till slut byta skola.

Men det var inte enda gången hon bytte skola. Det blev flera gånger, och hon flyttade till Skutskär i hopp om att hon skulle bemötas bättre på en mindre ort. Men så blev det inte.

"Du ser ut som en kanin, vilka stora och sneda tänder du har", sade de andra barnen. Ibland försvann hennes skor så hon fick gå hem i bara strumporna.

– På min fritid var det många som skrek "kaninen" när jag var ute och lekte. En dag i skolan kom min syster in i klassrummet och viskade till min lärare att det var några elever som stod utanför och väntade på mig. Jag fick då gå hem lite tidigare för att undvika dem, men de såg mig. Jag sprang hem, låste dörren, men de stod utanför och bankade. Jag var livrädd.

https://unt.se/artikel/mobbningen-i-sko ... t/lyz0e6zj

Men i gymnasiet är eleverna mognare eller?

Mobbningen fortsatte även när hon gick på gymnasiet i Tierp.

En gång mobbad, alltid mobbad? "Maria" klarade inte att studera vidare.

Rädslan sitter kvar och hon har idag diagnosen social fobi.

– Jag är sjukskriven sedan 2012 och jobbar med mitt självförtroende och självkänsla.

Det är ju hemskt att ingen gjorde något från skolans sida under alla dessa år.

När man fått lära sig under skoltiden att människor sårar och stöter ut en, då påverkas man förstås. Hur ska man nånsin kunna lita på andra? Man blir rädd bara att gå till jobbet, tänk om man gör något fel som gör att andra hånar och trakasserar en?

När jag var yngre hade jag en naiv syn, som gick ut på att inga vuxna människor mobbade någon. Sedan blev jag äldre och upptäckte att även vuxna människor kan vara fittor.

Alien skrev:Bump!

Ett exempel på att bli skadad för livet. Mobbad pga tandställning. Fattar inte, det är ju vanligt med tandställning för barn. Darin hade tandställning när han slog igenom (inte vann) i Idol. Eller är det så att barn älskar att mobba och tar chansen för vad som helst?

Jag säger att svaret på din sista fråga är ett rungande ja.
Det kan ju vara så att hon hade oturen att vara ensam om tandställning i flera olika skolor.
Men det är framför allt så att de som vill mobba letar åt vad som sårar mest.
Det har ju inte heller alltid att göra med vad de säger, utan det är mer hur de säger det.
Min mamma blev kallad för "Bleknos" som liten.
Det kan ju lika gärna vara ett kärleksfullt smeknamn om någon som älskar dig kommer på det.
Typ som t ex Maja Gräddnos.
Men nu var det hennes plågoandar i skolbussen, som kom på det och gjorde det till något fult.
Själv blev jag kallad för "Pellevinus" av en av killarna i klassen.
Jag har ingen aning om varifrån han fick det och varför just jag fick heta det.
Han kan ha hört talas om serien "Johan & Pellevin" av Peyo?
Det blev i alla fall tröttsamt när åren gick och även andra började använda sig av öknamnet.
Fast egentligen var det inget elakt över att kallas för "Pellevinus" i sig.
Det var ju mer att det användes mot mig på ett otrevligt sätt, som var en del av mobbningen.

Det där med att få sina skor stulna kan jag relatera till det hände mig på högstadiet, om jag lämnade mina skor ur sikte tog en av mobbarna och slängde dem i en av skolans många papperskorgar så jag fick gå och leta efter dem. Ibland kunde man få hjälp av lärare att få stop på sånt om man berättade men det hade ofta motsatt effekt och mobbarna blev snarare arga och ville ''ge igen'', det bästa var att ge dem ett kok stryk det hjälpte att få tyst på några av dem i alla fall, jag var fysiskt starkare än mobbarna.

Om det ger men för livet? Beror på i mitt fall... Man blir nog lite mer på sin vakt med människor, man tar inte genast för givet att alla vill ens väl, och det kanske är bra att vara lite misstänksam? Annars skakade jag och den värsta mobbaren hand sista skoldagen i 9:an och även om jag inte hade förlåtit honom så var det ändå en gest av respekt och gjorde det lättare att gå vidare. Jag vet ju varför man mobbar, det är för att passa in och kanske egentligen inte vad mobbaren alltid vill göra men måste göra för att få vara med i gruppen. Jag tror om man förlåter och går vidare så mår man bättre även om det är smärtsamt.

Det är värre med mobbning i familjen/släkten, det är människor du måste leva med genom hela livet, på skolan går man ju vidare tills man är färdigutbildad men familjen/släkten är alltid med dig, och säger någon i familjen/släkten något sårande och aldrig ber om ursäkt för det, då kan jag tycka att det ger större skada i livet än vad som hände i skolan.

Riksamiralen skrev:Det där med att få sina skor stulna kan jag relatera till det hände mig på högstadiet, om jag lämnade mina skor ur sikte tog en av mobbarna och slängde dem i en av skolans många papperskorgar så jag fick gå och leta efter dem. Ibland kunde man få hjälp av lärare att få stop på sånt om man berättade men det hade ofta motsatt effekt och mobbarna blev snarare arga och ville ''ge igen'', det bästa var att ge dem ett kok stryk det hjälpte att få tyst på några av dem i alla fall, jag var fysiskt starkare än mobbarna.

Jag glömde att påpeka att detta med skorna visar att tandställningen inte var huvudsaken.
Det verkar som att "Maria" skulle ha blivit mobbad ändå...
Apropå skor hittade min mamma en fredag eftermiddag en främmande sko i min ryggsäck.
På måndagen fick jag veta att en tjej i klassen blivit av med sin ena sko.
Jag fick ge den tillbaka till henne på tisdagen.
Men det kom aldrig fram vem som hade gjort så där och varför.
Det gick ett rykte om att det var fröken, men det fanns det inga bevis för.

Om det ger men för livet? Beror på i mitt fall... Man blir nog lite mer på sin vakt med människor, man tar inte genast för givet att alla vill ens väl, och det kanske är bra att vara lite misstänksam? Annars skakade jag och den värsta mobbaren hand sista skoldagen i 9:an och även om jag inte hade förlåtit honom så var det ändå en gest av respekt och gjorde det lättare att gå vidare. Jag vet ju varför man mobbar, det är för att passa in och kanske egentligen inte vad mobbaren alltid vill göra men måste göra för att få vara med i gruppen. Jag tror om man förlåter och går vidare så mår man bättre även om det är smärtsamt.

Jag skulle nog inte påstå att jag blev förstörd för livet.
Det blev däremot min mamma.
Men jag skulle ändå inte kunna skaka hand med mina gamla plågoandar.

Blev mobbad i hela mellanstadiet och nästan hela högstadiet. I viss mån känt mig mobbad i familj/släkt. Skulle inte klarat gymnasium och högskola efter det, om jag inte tagit flera studieuppehåll, delvis kunnat gå i liten grupp och spridit ut mina högskolestudier under livet.
Och fått viss hjälp av kuratorer, studenthälsan etc. Hållit stor distans till familj/släkt i perioder.
Fått lämna flera jobb pga ”samarbetssvårigheter”, fast jag ansträngt mig allt jag kan för att göra rätt.
Förväntar mig alltid att bli mobbad och överreagerar på andra i grupper jag hamnar i, eller drar mig undan. Vilket leder till ny mobbning..

Jag tror mobbning beror på vilket sammanhang man passar in i eller inte, jag hade aldrig lust att förråda mig själv någonsin genom att låtsas vara någon annan, alltså spela en teater för att behaga andra, jag har alltid varit sann mot mig själv och aldrig ljugit om vem jag är och vad jag tycker om, jag har alltid haft starkt självförtroende trots allt för jag vet att mobbning är en sorts osäkerhet hos de som mobbar, så det borde inte då vara mitt problem utan det är mobbarna som har problem med sig själva och sitt självförtroende.

Furienna skrev:Men jag skulle ändå inte kunna skaka hand med mina gamla plågoandar.

Nej det var inget jag var beredd på, han brukade ta varje chans han fick att göra något elakt, jag blev lite ställd mot väggen när han sträckte fram handen men jag tänkte ändå kanske att det gör väl ingen skada, skolavslutningen var nästan över och vi var på väg att gå hem, så varför inte han kanske ändå hade lite ånger, och sen skulle jag ju slippa att se honom någonsin mer i alla fall, så jag ångrar faktiskt inte att vi skakade hand.

Någon skrev:Blev mobbad i hela mellanstadiet och nästan hela högstadiet.

För mig var högstadiet svårast, lågstadiet och mellanstadiet var väl för det mesta okej vad jag kommer ihåg, på gymnasiet blev man lämnad ifred (jag hade dock en jobbig vän men det är ett helt annat ämne) i min klass men det kunde bli ensamt, tror det var mer ryktesspridning och skvaller som präglade hela gymnasiet men det drabbade alla inte bara mig. På tal om att må dåligt det hände nog ett par gånger på högstadiet att jag gick och sa till någon lärare att jag hade blivit ''sjuk'' och var tvungen att gå hem, en del orkade man inte möta fler gånger samma dag så då var det bara lättare att gå hem.

Riksamiralen skrev:Jag tror mobbning beror på vilket sammanhang man passar in i eller inte, jag hade aldrig lust att förråda mig själv någonsin genom att låtsas vara någon annan, alltså spela en teater för att behaga andra, jag har alltid varit sann mot mig själv och aldrig ljugit om vem jag är och vad jag tycker om

Det var inget fel med det heller.

jag har alltid haft starkt självförtroende trots allt för jag vet att mobbning är en sorts osäkerhet hos de som mobbar, så det borde inte då vara mitt problem utan det är mobbarna som har problem med sig själva och sitt självförtroende.

Så är det nog.
Det som är synd är att många offer får dåligt självförtroende och tror att felet ligger hos dem.

Furienna skrev:Så är det nog.
Det som är synd är att många offer får dåligt självförtroende och tror att felet ligger hos dem.

Ja det är väldigt synd för om alla hade bättre självförtroende skulle fler säkert ha ett bättre psykiskt självförsvar om de blev mobbade. Tror inte mobbning går att förhindra så det bästa är att själv vara stark mentalt, problemet är att jag vet inte hur man tränar upp sitt självförtroende, då måste man lita på sig själv och en del kanske bara får sitt självförtroende genom vad andra säger och tycker om dem, negativt och positivt. Jag personligen är för envis i mitt tänk för att bry mig om vad andra tycker om mig, utan jag bara vet att jag har rätt om mig själv, och så har jag alltid känt både ensam och i sällskap med vänner och det känns aldrig som det kommer ändras hur mycket jag än utsätts. Allt det här är nog helt olika beroende på vem man är, vilka förhållanden man kommer ifrån, jag hade en sträng uppfostran så det kan säkert påverka att man blir härdad, men sånt kan ju också bryta ner en, etcetera.

Riksamiralen skrev:

Furienna skrev:Så är det nog.
Det som är synd är att många offer får dåligt självförtroende och tror att felet ligger hos dem.

Ja det är väldigt synd för om alla hade bättre självförtroende skulle fler säkert ha ett bättre psykiskt självförsvar om de blev mobbade. Tror inte mobbning går att förhindra så det bästa är att själv vara stark mentalt, problemet är att jag vet inte hur man tränar upp sitt självförtroende, då måste man lita på sig själv och en del kanske bara får sitt självförtroende genom vad andra säger och tycker om dem, negativt och positivt. Jag personligen är för envis i mitt tänk för att bry mig om vad andra tycker om mig, utan jag bara vet att jag har rätt om mig själv, och så har jag alltid känt både ensam och i sällskap med vänner och det känns aldrig som det kommer ändras hur mycket jag än utsätts. Allt det här är nog helt olika beroende på vem man är, vilka förhållanden man kommer ifrån, jag hade en sträng uppfostran så det kan säkert påverka att man blir härdad, men sånt kan ju också bryta ner en, etcetera.

Jag tror ju att översittare tyvärr nosar upp dem, som inte har ett starkt psyke.

Furienna skrev:Jag tror ju att översittare tyvärr nosar upp dem, som inte har ett starkt psyke.

Jag tror inte fullständigt jag kan hålla med dig riktigt där, har träffat människor som inte har en anledning till att mobba men som gör det ändå. Hade en kollega på ett av mina jobb, den här kollegan är omkring 50 år gammal och jag själv är kring 25 år gammal, alltså det skiljde 25 år mellan oss. Jag var aldrig i vägen, jag jobbade självständigt och jag var aldrig otrevlig eller respektlös men det spelade ändå aldrig någon roll, fick ändå höra att jag var trög och en idiot, ofta lite subtilt med de undertonerna när vi pratade. Tyckte någon i den åldern borde veta bättre och behandla en temporär arbetare bättre, tror det var 2-4 veckor vi jobbade på samma ställe och ändå klarar inte den äldre och ''visare'' att stå ut under så kort tid...

Tror det kan ha rört sig om något psykiskt i det här fallet kanske någon psykopati, jag fick ju höra av den här personen att jag var trög och idiot fast det var jag som var högskoleutbildad, när den här personen säkert bara hade gått ut grundskolan eller gymnasiet, jag fick ju höra ifrån andra på jobbet hur bra det gick för mig och hur snabblärd jag var och att jag alltid ställde upp för mina kollegor. Men det kände tydligen inte alla, så jag vet inte om det bara är som du säger tror mobbning kan ha flera dimensioner.

Riksamiralen skrev:

Furienna skrev:Jag tror ju att översittare tyvärr nosar upp dem, som inte har ett starkt psyke.

Jag tror inte fullständigt jag kan hålla med dig riktigt där, har träffat människor som inte har en anledning till att mobba men som gör det ändå. Hade en kollega på ett av mina jobb, den här kollegan är omkring 50 år gammal och jag själv är kring 25 år gammal, alltså det skiljde 25 år mellan oss. Jag var aldrig i vägen, jag jobbade självständigt och jag var aldrig otrevlig eller respektlös men det spelade ändå aldrig någon roll, fick ändå höra att jag var trög och en idiot, ofta lite subtilt med de undertonerna när vi pratade. Tyckte någon i den åldern borde veta bättre och behandla en temporär arbetare bättre, tror det var 2-4 veckor vi jobbade på samma ställe och ändå klarar inte den äldre och ''visare'' att stå ut under så kort tid...

Tror det kan ha rört sig om något psykiskt i det här fallet kanske någon psykopati, jag fick ju höra av den här personen att jag var trög och idiot fast det var jag som var högskoleutbildad, när den här personen säkert bara hade gått ut grundskolan eller gymnasiet, jag fick ju höra ifrån andra på jobbet hur bra det gick för mig och hur snabblärd jag var och att jag alltid ställde upp för mina kollegor. Men det kände tydligen inte alla, så jag vet inte om det bara är som du säger tror mobbning kan ha flera dimensioner.

Jo, visst är det så att olika översättare kan ha olika motiv.
Det låter som att den här mannen kände sig hotad av dig och därför ville trycka ner dig.

Furienna skrev:Jo, visst är det så att olika översättare kan ha olika motiv.
Det låter som att den här mannen kände sig hotad av dig och därför ville trycka ner dig.

Det var en dam faktiskt, vilket gör det ännu konstigare kanske?
Och jag vet inte varför jag skulle vara ett hot jag var inte fast anställd men hon var fast anställd, och som sagt jag försökte hålla mig undan så mycket som möjligt, och jag skröt aldrig, jag är inte den sortens person alls, brukar hålla saker för mig själv.

Riksamiralen skrev:

Furienna skrev:Jo, visst är det så att olika översättare kan ha olika motiv.
Det låter som att den här mannen kände sig hotad av dig och därför ville trycka ner dig.

Det var en dam faktiskt, vilket gör det ännu konstigare kanske?
Och jag vet inte varför jag skulle vara ett hot jag var inte fast anställd men hon var fast anställd, och som sagt jag försökte hålla mig undan så mycket som möjligt, och jag skröt aldrig, jag är inte den sortens person alls, brukar hålla saker för mig själv.

Okej, jag tog bara för givet att det var en man av någon anledning.

Men hur som helst har somliga mycket svårt för att släppa in någon ny i gemenskapen.
Det kan ju ibland vara svårt att ens veta varför.

Furienna skrev:Men hur som helst har somliga mycket svårt för att släppa in någon ny i gemenskapen.
Det kan ju ibland vara svårt att ens veta varför.

Ja det där har du nog helt rätt i, kan ju säkert varit något sådant som låg bakom hennes attityd, men jag förstår ändå inte antagonismen, vårt jobb krävde inte att vi var tvungna att kommunicera men hon kom fram och provocerade och sade åt mig hur jag skulle göra mitt jobb, fast jag redan gjorde jobbet korrekt och effektivt enligt alla andra där inklusive min chef, vi var aldrig på rast samtidigt, så vad onödigt av henne att säga sådana där saker, när mitt jobb ändå inte påverkade henne över huvud taget, hon var inte min chef eller nåt, bara en helt vanlig anställd som gjorde ett annat jobb och som aldrig förut hade gjort det jobbet jag utförde, så jag hade ju ändå mer erfarenhet, liksom va? Helt bisarrt...

När jag blev mobbad som värst i mellanstadiet sammanföll det med att min pappa fick en mental kollaps och efter mindre än ett år tog sitt liv. Jag var ett av få barn i min klass vars föräldrar var högutbildade. Och bara ett annat barn bodde i villa, som vi (gammalt omodernt kråkslott bodde vi i och för sig). Min mamma var klassmamma strax innan pappa blev sjuk, vilket nog gjorde att andra föräldrar tyckte hon var ”snobbig”. Vi hade dessutom bott utomlands under mitt första skolår och jag hade börjat ett år tidigare än vanligt. Så jag kom aldrig in i gemenskapen i klassen ens i lågstadiet.

Jag hade alltid känt mig mycket närmare min pappa än min mamma. Han var vetenskapsman och skicklig inom sitt område. Alla sa att jag var lik honom. Efter att pappa dog bet jag ihop. De som mobbade brukade slå mig tills jag började gråta. Jag har alltid tänkt att de kände av min sorg och liksom inte stod ut med att jag höll den inom mig.

Någon skrev:När jag blev mobbad som värst i mellanstadiet sammanföll det med att min pappa fick en mental kollaps och efter mindre än ett år tog sitt liv. Jag var ett av få barn i min klass vars föräldrar var högutbildade. Och bara ett annat barn bodde i villa, som vi (gammalt omodernt kråkslott bodde vi i och för sig). Min mamma var klassmamma strax innan pappa blev sjuk, vilket nog gjorde att andra föräldrar tyckte hon var ”snobbig”. Vi hade dessutom bott utomlands under mitt första skolår och jag hade börjat ett år tidigare än vanligt. Så jag kom aldrig in i gemenskapen i klassen ens i lågstadiet.

Jag hade alltid känt mig mycket närmare min pappa än min mamma. Han var vetenskapsman och skicklig inom sitt område. Alla sa att jag var lik honom. Efter att pappa dog bet jag ihop. De som mobbade brukade slå mig tills jag började gråta. Jag har alltid tänkt att de kände av min sorg och liksom inte stod ut med att jag höll den inom mig.

Beklagar förlusten och sorgen, förstår att det måste varit jättetufft att förlora en förälder i så ung ålder, och sedan behöva utstå det du gjorde, hoppas allting har gått bättre sedan dess och du har kunnat gå vidare utan att tänka på det alltför mycket, men jag vet hur det är med Aspergers och psykiska trauman det kan ta jättelång tid att släppa saker som har hänt, ibland kanske det till och med är omöjligt att bli fullt återställd, det hemska tar upp tankarna varenda dag och man kommer inte förbi dem hur man än försöker, man fastnar i tragedin och det känns aldrig som något ska bli bra igen eller som förut, det är verkligen en utmaning att orka en vanlig dag som en NT-person skulle gjort när man fixerar sig så pass på något negativt och inte kan undfly händelsen som ockuperar minnet så starkt.

Riksamiralen skrev:

Någon skrev:När jag blev mobbad som värst i mellanstadiet sammanföll det med att min pappa fick en mental kollaps och efter mindre än ett år tog sitt liv. Jag var ett av få barn i min klass vars föräldrar var högutbildade. Och bara ett annat barn bodde i villa, som vi (gammalt omodernt kråkslott bodde vi i och för sig). Min mamma var klassmamma strax innan pappa blev sjuk, vilket nog gjorde att andra föräldrar tyckte hon var ”snobbig”. Vi hade dessutom bott utomlands under mitt första skolår och jag hade börjat ett år tidigare än vanligt. Så jag kom aldrig in i gemenskapen i klassen ens i lågstadiet.

Jag hade alltid känt mig mycket närmare min pappa än min mamma. Han var vetenskapsman och skicklig inom sitt område. Alla sa att jag var lik honom. Efter att pappa dog bet jag ihop. De som mobbade brukade slå mig tills jag började gråta. Jag har alltid tänkt att de kände av min sorg och liksom inte stod ut med att jag höll den inom mig.

Beklagar förlusten och sorgen, förstår att det måste varit jättetufft att förlora en förälder i så ung ålder, och sedan behöva utstå det du gjorde, hoppas allting har gått bättre sedan dess och du har kunnat gå vidare utan att tänka på det alltför mycket, men jag vet hur det är med Aspergers och psykiska trauman det kan ta jättelång tid att släppa saker som har hänt, ibland kanske det till och med är omöjligt att bli fullt återställd, det hemska tar upp tankarna varenda dag och man kommer inte förbi dem hur man än försöker, man fastnar i tragedin och det känns aldrig som något ska bli bra igen eller som förut, det är verkligen en utmaning att orka en vanlig dag som en NT-person skulle gjort när man fixerar sig så pass på något negativt och inte kan undfly händelsen som ockuperar minnet så starkt.

Tack! Har haft mina ups and downs i livet. Många gånger har jag trott att jag har kommit över min barndom. Sen dör någon ung släkting eller en nära vän. Då kraschar jag igen. Som nu. Hade just fått fast anställning i mitt yrke efter en lång downperiod. Deltid som jag klarar. Fick mail under semestern - ombedd att delta i ett projekt, gå upp i tid. Vågade inte tacka nej. Trodde jag var stark. Blev utredd samtidigt som nytt jobb i våras=klarar tuffa utmaningar. Har viss kontakt med arbetsterapeut på psyk.
Sen dog en nära släktings bebis, inte ens tre månader gammal. Det hände några dagar innan semestern var slut.
Medkänsla från någon på forumet hoppades jag på, men vågade inte förvänta mig. Den värmer på en särskild plats inuti. Som ingen annan når. Väntar nu på kontakt med läkare från psykiatrin. Gick hem från jobbet i tisdags, meddelat att jag blir borta ”några dagar”.

Någon skrev:Tack! Har haft mina ups and downs i livet. Många gånger har jag trott att jag har kommit över min barndom. Sen dör någon ung släkting eller en nära vän. Då kraschar jag igen. Som nu. Hade just fått fast anställning i mitt yrke efter en lång downperiod. Deltid som jag klarar. Fick mail under semestern - ombedd att delta i ett projekt, gå upp i tid. Vågade inte tacka nej. Trodde jag var stark. Blev utredd samtidigt som nytt jobb i våras=klarar tuffa utmaningar. Har viss kontakt med arbetsterapeut på psyk.
Sen dog en nära släktings bebis, inte ens tre månader gammal. Det hände några dagar innan semestern var slut.
Medkänsla från någon på forumet hoppades jag på, men vågade inte förvänta mig. Den värmer på en särskild plats inuti. Som ingen annan når. Väntar nu på kontakt med läkare från psykiatrin. Gick hem från jobbet i tisdags, meddelat att jag blir borta ”några dagar”.

Jag förstår precis, kan vara kämpigt att orka jobbet när det pågår så mycket samtidigt i huvudet, upplevde det värsta året i mitt liv förra året 2020, och att både behöva hantera det som hände då och ett arbete samtidigt blev väldigt svårt, hade typ aldrig brytt mig speciellt mycket om min diagnos jag fick som yngre, Aspergers, förens 2020, saker hade gått förhållandevis bra fram tills dess, men när världen blev oigenkännlig mådde jag riktigt dåligt, går varje dag och saknar allting man hade innan 2020, fortfarande. Men på sätt och vis hjälpte det också till att få mig att förstå att jag inte kunde fortsätta att ignorera att jag faktiskt hade den här diagnosen och att den påverkade mig något oerhört både på jobbet och på fritiden. Började för första gången läsa och och ta reda på mer saker om diagnosen och jag kände igen alla problemen som det stod att AS framkallar. Har ju också läst mycket att det brukar gå ganska bra med AS fram tills dess att man ska börja ta mer ansvar, då föll livet ihop och jag orkade inte mer.

Sen dess tar man små steg dag för dag att bli bättre, försökte blockera ut så mycket mörker i livet som möjligt, slutade läsa nyheterna och började leva mer isolerat, det har hjälpt mycket faktiskt, pratat ut med en i min familj om erfarenheterna av diagnosen så de bättre skulle förstå varför jag var som jag var, och det har varit skönt att vara ärlig mot sig själv när det kommer till begränsningar, vad man klarar av och inte klarar av. Har läst mycket sorgbearbetning och jag blir sakta lite bättre och tryggare men det kommer att ta tid känner jag, kanske åratal, men jag känner mig bättre 2021 i alla fall och det är ett gott tecken på att det även kanske blir bättre i fortsättningen.