Sheyen skrev:Jag tror att det blir lättare att få diskussionen att gå framåt om vi upphör med tramset och fokuserar på sakfrågan.

Moderator:

Det borde du också tänka på, innan du fortsätter att diskutera.

Ja, med en lista så går det. Då kan man göra en bedömning och säkert komma fram till något svar. Vi är ju många här med erfarenheter och bred kunskap i ämnet.

Jag tycker ändå att diskussionen är intressant, för det handlar om två olika sorters problematik, men där läkare och psykologer osv kan bedöma saker väldigt olika.

Jag försöker komma på om jag har egna erfarenheter av social fobi, men det tror jag inte. Jag hade selektiv mutism i väldigt många år, men jag är inte säker på att det handlade om social fobi, fast jag kan tänka mig att det skulle kunna klassas så. Annars tror jag inte att jag upplevt det. Då är det nog Autism, ADHD, OCD och Fragilt X-syndrom som spökat mest i min hjärna.

Jag längtar tills man kan ge ett blodprov och snabbt söka bland de runt 1000 Autismrelaterade genmutationer som finns och få svar direkt, snarare än att genomföra en massa tester hos psykpersonal.

Nu är det ju över 10 år sedan jag diagnostiserades, men vissa av testerna var kul, för man fick en väldigt tydlig bild av varför ens hjärna är som den är. IQ-testet var dock bara taskigt, för jag varken åt eller sov på den tiden och var troligen nära psykos! För de som inte vet har jag sedan dess hunnit göra om testet och jag har över medel i IQ. Jag är på intet sätt ett geni, men resultatet är tillfredsställande nog.

Sheyen skrev:Ja, med en lista så går det. Då kan man göra en bedömning och säkert komma fram till något svar. Vi är ju många här med erfarenheter och bred kunskap i ämnet.

Absolut.

Jag tycker ändå att diskussionen är intressant, för det handlar om två olika sorters problematik, men där läkare och psykologer osv kan bedöma saker väldigt olika.

Visst är diskussionen intressant, men nu är det en sprillans ny medlem. Då bör man ta det lite lugnare än vanligt.

atoms skrev:

Sheyen skrev:Ja, med en lista så går det. Då kan man göra en bedömning och säkert komma fram till något svar. Vi är ju många här med erfarenheter och bred kunskap i ämnet.

Absolut.

Jag tycker ändå att diskussionen är intressant, för det handlar om två olika sorters problematik, men där läkare och psykologer osv kan bedöma saker väldigt olika.

Visst är diskussionen intressant, men nu är det en sprillans ny medlem. Då bör man ta det lite lugnare än vanligt.

Tog jag det inte lugnt? Fast jag frågade Fenren igår och han sa att jag diskuterade diskussionen och att det var därför du sa till mig, men nu är jag inte längre säker på att det var så...

Hur som helst: TS, jag hjälper dig gärna att reda ut begreppen och problematiken, samt sorterar de olika drag och/eller problem du beskriver. Bara du listar allt, för eftersom att jag inte känner dig vet jag inte hur det förhåller sig, förrän jag får läsa så mycket som möjligt om problematiken.

Nasse99 skrev:

Dalaberger skrev:Det låter som mig och jag har väl båda. Jag tror inte att man oundvikligen har båda, som Sheyen ovan säger. Men autism förstärker sannolikt social fobi om du har svårt med sociala möten och social fobi kanske stärker autism om du inte utmanar dig själv. Jag gick till KBT-psykolog i 4 månader eller så, tyckte inte det gav så mycket, "utmana dig själv" var väl poängen men jag är hemskt osäker som individ, precis som du beskriver. Jag orkar för det mesta inte stå upp för mig själv för att jag blivit åsidosatt så ofta i livet. Att känna att man behöver prata med någon utan att veta vad är en hemsk känsla, det blir stark ångest, plågsamt. Egentligen kryper jag helst under något och gömmer mig men samtidigt vet jag att jag inte blir bättre av det, så jag måste ändå utmana mig på nått sätt.

Så du kan ha båda och de förstärker varandra, inte omöjligt. Även när jag gick KBT, så var det aldrig fokus på underliggande Asperger utan metoder att utmana sig själv. Det var väl lite dåligt, då mina förutsättningar är sämre än för andra, det är inte bara att göra det.

Ja exakt. Ja och för min del tycker jag det är extra problematiskt att ptp psykologen inte ens visste om att jag hade drag av autism. Tyvärr är det väldigt stor okunskap fortfarande, håller helt med om att det inte bara är att göra det. Något jag tyckte var hemskt var dem där jäkla hemläxorna, kunde inte göra dem

"Nu ska vi leta på en social situation där du ska ta kontakt med andra", "jaha, du studerar hemifrån och allt är inställt pga. corona, hmm", gick till en förening ett par gånger men det var inte så intressant, har fortfarande problem, telefonsamtal är det värsta jag vet, behövde ringa kundtjänst om något, höll på att bryta ihop innan. Jag hade även sökt innan och hittat en plan för social träning för Aspergare, som jag tog upp för min psykolog men vi gick aldrig vidare men den. Här är den: https://docplayer.se/11165347-Grupp-om- ... amtal.html

Sheyen skrev:Hur som helst: TS, jag hjälper dig gärna att reda ut begreppen och problematiken, samt sorterar de olika drag och/eller problem du beskriver. Bara du listar allt, för eftersom att jag inte känner dig vet jag inte hur det förhåller sig, förrän jag får läsa så mycket som möjligt om problematiken.

Okej så nu är jag klar med listan. Svårt att komma ihåg och få ner allt. Säkert ett flertalet grejer som jag har missat att skriva men aja, får komplettera då. Nu har jag inte tänkt utifrån någon diagnos, varken add/autsim/social fobi, utan har bara skrivit ner saker om mig. Det är säkert en blandning av allt.
Om ni vill kan jag även komma med en lista från vad psykologen har skrivit när jag gick kbt, men det får bli senare isåfall.

* fördela energi, kan gå väldigt mycket upp och ner. Väldigt trött/utmattad av handling, städning, skola, jobb, möten, om jag har varit mycket social osv. Dock om jag har något nytt intresse kan jag spendera all min vakna tid åt det utan problem. När jag hade praktik 8 timmar i veckan klarade jag inte av någonting annat som att städa,laga mat, umgås med folk osv. Sov i princip bara.

* hamna i en väldigt djup depression 2017, eller det började 2 år tidigare men blev värre och värre med tiden. Januari 2017 var peaken, hoppade av gymnasiet spontant och isolerade mig hemma i ett halv år utan att göra någonting förutom att måla. Mådde betydligt bättre när sommaren kom och kände att jag kunde börja skolan igen, höll dock inte länge heller med det är en annan historia i sig.

* Är känslig för vissa ljud. För det mesta "onödiga ljud" vet inte hur jag ska förklara men ljud som nästan inte hörs men som gör det haha. Även rapar, av någon anledning. Bästa sättet att reta mig. Dessa ljud skapar iallafall stark irritation inom mig.

* Tycker inte alls om åtsittande kläder, skulle helst vilja ha mjukiskläder eller morgonrock på mig 24/7, med tofflor också istället för strumpor, hatar strumpor.
Lappar I kläder ogillas också mycket, men det är väl vanligt.

* Klarar verkligen inte av att hålla i en blöt disktrasa, måste vara något av det äckligaste som finns. Likställer det med blöt mat i vasken, som förövrigt gör att jag inte klarar av att diska. Som här om dagen, råka ta på ett blött torrilabröd, höll på att kräkas.

* Obekväm med kramar, klapp på axeln, hålla händer osv.

* Tycker inte om grytor eller röror, för många olika blandade smaker.  Konsistensen av lök och gurka, ger mig rysningar bara av att bara tänka på det. Fastnar jämt på maträtter, kan äta samma mat flera gånger i veckan under en långtid. Just nu är det fryrätten pasta fyra ostar.

* Tycker inte om ögonkontakt. Lite roligt också att jag känner samma obehag av att titta in i en kameralins. Gäspar när jag blir obekväm i en social situation eller när jag inte vet vad jag ska säga. Drar händerna mot ögonen eller i allmänhet pillar ansiktet. Har problem med skin-picking, framförallt armar och i ansiktet.

* Klumpig, är expert på att ramla, tappa grejer, ha ner saker på golvet osv. Var vanligt förekommande som barn att jag gick in i skyltar, stolpar, människor haha. Lyckades även alltid få bollar i huvudet.

* medveten om hur jag rör mig mer varenda kroppsdel i sociala situationer, det går inte per automatik. Antagligen därför jag blir så utmattad.

* socialt, svårt att sätta ord/förstå mina egna och andras känslor/tankar, svårt att förstå vad det är som får människor att reagera och agera som man gör. Känner mig inte helt bekväm med en grupp av människor, observerar hellre och tar inte plats. Vet inte hur man startar en konversation med främlingar. Hatar kallprat. Svårt för att vara personlig, bara för att jag inte vet vart gränsen går vad som är för mycket information och vad som är relevant. Upplever det svårare att prata med killar (som jag inte känner).
Har alltid upplevt att det är svårt att kommunicera med folk där det finns en maktbalans tex, lärare, läkare, myndigheter osv. Att berätta och förklara mina behov. Blir obekväm när folk gråter, vet inte hur jag ska bete mig. Telefonfobi.

* påverkas mycket av allas förväntningar på mig. Att jag ska flytta hemifrån, skaffa jobb, klara en utbildning, klara bara vardagliga grejer, vara självständig. Det stressar mig något enormt, gör att jag får dåligt samvete/ångest.

* känner mig i allmänhet bara jävligt stressad hela tiden och ofta kan jag inte säga varför.

* Koncentrationssvårigheter, svårigheter att ta tag i saker.

* Tycker inte om förändringar.  förändringar i vardagssituationer tex, man har bestämt att man ska åka iväg och göra en grej under dagen men av någon anledning inte blir av. Jag kan förstå varför det inte blir av men jag blir fortfarande irreterad och frustrerad, kan förstöra hela min dag och flera dagar efteråt. Ett till exempel som hände häromdagen. Jag skulle storstäda mitt rum och sätta dit sängben på min säng.  När jag väl insåg att det saknades en del gör att kunna göra det kunde jag inte fortsätta städa resten av rummet.

* har misslyckats med en gymnasieutbildning 3 gånger, praktik 2 gånger, daglig verksamhet 1 gång, fyller 22 snart och har fortfarande inte haft ett första jobb. Och har ingen hel gymnasieutbildning.

* ganska ofta kan jag sitta och tänka ut konversationer med olika folk, alltså långa monologer helt utan anledning och helt plötsligt har jag legat i två timmar stirrandes i taket.

* blir väldigt lätt uppslukad i mina intressen. Prioriterar dem först av allt. Även fast jag vet att jag inte borde.

* helst av allt skulle jag vilja bo på landet ifred utan några förpliktelser till någon. Bara ta hand om djur, odla, hålla på med mina intressen, umgås med familjen , ha ett katthem för hemlösa katter. Ja, bara va mig själv.

Nasse99 skrev:

Sheyen skrev:Hur som helst: TS, jag hjälper dig gärna att reda ut begreppen och problematiken, samt sorterar de olika drag och/eller problem du beskriver. Bara du listar allt, för eftersom att jag inte känner dig vet jag inte hur det förhåller sig, förrän jag får läsa så mycket som möjligt om problematiken.

Okej så nu är jag klar med listan. Svårt att komma ihåg och få ner allt. Säkert ett flertalet grejer som jag har missat att skriva men aja, får komplettera då. Nu har jag inte tänkt utifrån någon diagnos, varken add/autsim/social fobi, utan har bara skrivit ner saker om mig. Det är säkert en blandning av allt.
Om ni vill kan jag även komma med en lista från vad psykologen har skrivit när jag gick kbt, men det får bli senare isåfall.

* fördela energi, kan gå väldigt mycket upp och ner. Väldigt trött/utmattad av handling, städning, skola, jobb, möten, om jag har varit mycket social osv. Dock om jag har något nytt intresse kan jag spendera all min vakna tid åt det utan problem. När jag hade praktik 8 timmar i veckan klarade jag inte av någonting annat som att städa,laga mat, umgås med folk osv. Sov i princip bara.

* hamna i en väldigt djup depression 2017, eller det började 2 år tidigare men blev värre och värre med tiden. Januari 2017 var peaken, hoppade av gymnasiet spontant och isolerade mig hemma i ett halv år utan att göra någonting förutom att måla. Mådde betydligt bättre när sommaren kom och kände att jag kunde börja skolan igen, höll dock inte länge heller med det är en annan historia i sig.

* Är känslig för vissa ljud. För det mesta "onödiga ljud" vet inte hur jag ska förklara men ljud som nästan inte hörs men som gör det haha. Även rapar, av någon anledning. Bästa sättet att reta mig. Dessa ljud skapar iallafall stark irritation inom mig.

* Tycker inte alls om åtsittande kläder, skulle helst vilja ha mjukiskläder eller morgonrock på mig 24/7, med tofflor också istället för strumpor, hatar strumpor.
Lappar I kläder ogillas också mycket, men det är väl vanligt.

* Klarar verkligen inte av att hålla i en blöt disktrasa, måste vara något av det äckligaste som finns. Likställer det med blöt mat i vasken, som förövrigt gör att jag inte klarar av att diska. Som här om dagen, råka ta på ett blött torrilabröd, höll på att kräkas.

* Obekväm med kramar, klapp på axeln, hålla händer osv.

* Tycker inte om grytor eller röror, för många olika blandade smaker. Konsistensen av lök och gurka, ger mig rysningar bara av att bara tänka på det. Fastnar jämt på maträtter, kan äta samma mat flera gånger i veckan under en långtid. Just nu är det fryrätten pasta fyra ostar.

* Tycker inte om ögonkontakt. Lite roligt också att jag känner samma obehag av att titta in i en kameralins. Gäspar när jag blir obekväm i en social situation eller när jag inte vet vad jag ska säga. Drar händerna mot ögonen eller i allmänhet pillar ansiktet. Har problem med skin-picking, framförallt armar och i ansiktet.

* Klumpig, är expert på att ramla, tappa grejer, ha ner saker på golvet osv. Var vanligt förekommande som barn att jag gick in i skyltar, stolpar, människor haha. Lyckades även alltid få bollar i huvudet.

* medveten om hur jag rör mig mer varenda kroppsdel i sociala situationer, det går inte per automatik. Antagligen därför jag blir så utmattad.

* socialt, svårt att sätta ord/förstå mina egna och andras känslor/tankar, svårt att förstå vad det är som får människor att reagera och agera som man gör. Känner mig inte helt bekväm med en grupp av människor, observerar hellre och tar inte plats. Vet inte hur man startar en konversation med främlingar. Hatar kallprat. Svårt för att vara personlig, bara för att jag inte vet vart gränsen går vad som är för mycket information och vad som är relevant. Upplever det svårare att prata med killar (som jag inte känner).
Har alltid upplevt att det är svårt att kommunicera med folk där det finns en maktbalans tex, lärare, läkare, myndigheter osv. Att berätta och förklara mina behov. Blir obekväm när folk gråter, vet inte hur jag ska bete mig. Telefonfobi.

* påverkas mycket av allas förväntningar på mig. Att jag ska flytta hemifrån, skaffa jobb, klara en utbildning, klara bara vardagliga grejer, vara självständig. Det stressar mig något enormt, gör att jag får dåligt samvete/ångest.

* känner mig i allmänhet bara jävligt stressad hela tiden och ofta kan jag inte säga varför.

* Koncentrationssvårigheter, svårigheter att ta tag i saker.

* Tycker inte om förändringar. förändringar i vardagssituationer tex, man har bestämt att man ska åka iväg och göra en grej under dagen men av någon anledning inte blir av. Jag kan förstå varför det inte blir av men jag blir fortfarande irreterad och frustrerad, kan förstöra hela min dag och flera dagar efteråt. Ett till exempel som hände häromdagen. Jag skulle storstäda mitt rum och sätta dit sängben på min säng. När jag väl insåg att det saknades en del gör att kunna göra det kunde jag inte fortsätta städa resten av rummet.

* har misslyckats med en gymnasieutbildning 3 gånger, praktik 2 gånger, daglig verksamhet 1 gång, fyller 22 snart och har fortfarande inte haft ett första jobb. Och har ingen hel gymnasieutbildning.

* ganska ofta kan jag sitta och tänka ut konversationer med olika folk, alltså långa monologer helt utan anledning och helt plötsligt har jag legat i två timmar stirrandes i taket.

* blir väldigt lätt uppslukad i mina intressen. Prioriterar dem först av allt. Även fast jag vet att jag inte borde.

* helst av allt skulle jag vilja bo på landet ifred utan några förpliktelser till någon. Bara ta hand om djur, odla, hålla på med mina intressen, umgås med familjen , ha ett katthem för hemlösa katter. Ja, bara va mig själv.

Kolla! Nu listar du saker som förklarar mer.

Hur var du som barn? Det skulle vara värt att veta hur svårigheterna såg ut då, för det kan även vara som det beskrevs för dig att det kan kännas som att man saknar färdigheter för att man undvikit något. Det är nog lätt att blanda ihop saker och därför behövs fler detaljer. De pratade säkert om detta under din utredning också, för barndomen avslöjar mycket.

När började du gå?

När började du prata?

När du utreddes för autism och skulle memorera samt rita av den där bilden från minnet; hur löste du den uppgiften?

Jag undrar även mer kring din kommunikation, om det bara är ett obehag att kommunicera, eller om du faktiskt har sociala svårigheter. Hur fungerar din ansiktsmimik och kroppsspråk? Varför är det svårare att prata med killar? Undrar eftersom att jag själv tycker att det är mycket lättare.

Många av de tester man gör under en utredning avslöjar riktigt mycket om hur ens hjärna fungerar. Ganska fascinerande.

Vad skulle en diagnos ge dig i praktiken?

Sheyen skrev:Kolla! Nu listar du saker som förklarar mer.

Hur var du som barn? Det skulle vara värt att veta hur svårigheterna såg ut då, för det kan även vara som det beskrevs för dig att det kan kännas som att man saknar färdigheter för att man undvikit något. Det är nog lätt att blanda ihop saker och därför behövs fler detaljer. De pratade säkert om detta under din utredning också, för barndomen avslöjar mycket.

När började du gå?

När började du prata?

När du utreddes för autism och skulle memorera samt rita av den där bilden från minnet; hur löste du den uppgiften?

Jag undrar även mer kring din kommunikation, om det bara är ett obehag att kommunicera, eller om du faktiskt har sociala svårigheter. Hur fungerar din ansiktsmimik och kroppsspråk? Varför är det svårare att prata med killar? Undrar eftersom att jag själv tycker att det är mycket lättare.

Många av de tester man gör under en utredning avslöjar riktigt mycket om hur ens hjärna fungerar. Ganska fascinerande.

Vad skulle en diagnos ge dig i praktiken?

Tycker det är så svårt att beskriva hur jag var som barn. Hade inga problem att gå fram till barn och fråga om vi skulle leka. Har alltid haft få men nära kompisar, aldrig tyckt om att umgås i grupp. Hade inga problem att umgås med mig själv, kunde ofta välja att vara själv än att leka med kompisarna. Mamma berättade att på förskolan så valde jag ofta att sitta själv och bygga lego istället för att gå ut och leka. Att jag valde att vara själv gav också sina konsekvenser under skolgången, lärare har alltid försökt sätta ihop mig med andra barn som var ensamma, problemet var bara att jag kände mig inte ensam utan jag ville vara själv. Har alltid känt mig annorlunda, att jag inte passar in. Det är väl det jag kommer på nu, om du under något mer specifikt får du fråga.

Jag vet inte, men borde inte det kommit fram i utredningen då att jag har social fobi?
Under utredningen sa psykologen nada, han gjorde sina tester och frågade sina frågor och sedan drog. Vi hade aldrig någon konversation.

Ingen aning när jag började prata eller gå, får fråga mamma om det.

Förstår inte riktigt frågan. Menar du hur jag löste att komma ihåg och beskriva mina svårigheter under utredningen?
Eftersom jag var på väntelistan i nästan 2 år hade jag tid på mig att tänka och gå igenom mitt liv. Diskuterade med familjen/vänner som stälde frågor och berättade sina erfarenheter. Lyssnade på Youtube hur deras autism/adhd påverkade dem. Läste. Tillslut kunde jag komma ihåg lättare hur jag har betett mig/känt mig i olika och vilka situationer. Så skrev jag ner allt.

Som sagt att jag har sociala svårigheter är redan konstaterat, men har ingen aningen om till vilken grad. Vet inte hur det är med ansiktsmimik, men vet att jag har svårt att le på kommando tex när man ska ta bild. Ser stelt och onaturligt ut. Även hört ofta att jag ser bitchig/arg ut fast jag inte alls är det. Är väldigt bra på att dölja hur jag mår, det märks inte på mig om jag mår skit. Därför ingen i min omgivning förstod tumulten inom mig, för jag sa ju ingenting heller. Har även läst i journalen ett par gånger att jag har stelt kroppsspråk, vet inte vad det innebär.

Svårt att säga, har svårare att veta vad jag ska säga eller prata om med killar. Är även reserverad för jag litar inte på killar. Framförallt från dagis till slutet av mellanstadiet blev jag väldigt utsatt av flera olika killar. Alltifrån att kasta bollar på mig, reta mig för hur jag såg ut, kasta skällsord, se till att jag fick skulden av lärarna. Det var väl antagligen kul för att jag alltid blev arg och ville göra tillbaks. Hade dock flera killkompisar när jag gick i lågstadiet/mellanstadiet men dem gick inte i samma skola, upplevde inte då att det var svårt att prata med killar.

En diagnos i praktiken hade gett mig mer alternativ ekonomiskt, mer förståelse inom vården eller andra myndigheter, en mer nyanserad bild för hur jag fungerar, rätt till mer stöd.(förhoppningsvis vet att det inte alltid så)

Alltså som du beskriver ovan låter det till stor del som ett typfall av någon form av autism i alla fall, om det är ett spektrum nu för tiden, så lär du passa in. Förutom den sociala fobin, nämner du överkänslighet, koncentrationssvårigheter, viss grad av tvång, lätt att bli slut och trött, såna grejer känner man igen själv och finns i ökad samsjuklighet med autism. Du borde nog få en diagnos och som sagt hoppas man får stöd, själv tycker jag att det inte verkar vara nån ordning på psykiatri/habiliteringar eller vad det är.

Nasse99 skrev:

Sheyen skrev:Kolla! Nu listar du saker som förklarar mer.

Hur var du som barn? Det skulle vara värt att veta hur svårigheterna såg ut då, för det kan även vara som det beskrevs för dig att det kan kännas som att man saknar färdigheter för att man undvikit något. Det är nog lätt att blanda ihop saker och därför behövs fler detaljer. De pratade säkert om detta under din utredning också, för barndomen avslöjar mycket.

När började du gå?

När började du prata?

När du utreddes för autism och skulle memorera samt rita av den där bilden från minnet; hur löste du den uppgiften?

Jag undrar även mer kring din kommunikation, om det bara är ett obehag att kommunicera, eller om du faktiskt har sociala svårigheter. Hur fungerar din ansiktsmimik och kroppsspråk? Varför är det svårare att prata med killar? Undrar eftersom att jag själv tycker att det är mycket lättare.

Många av de tester man gör under en utredning avslöjar riktigt mycket om hur ens hjärna fungerar. Ganska fascinerande.

Vad skulle en diagnos ge dig i praktiken?

Tycker det är så svårt att beskriva hur jag var som barn. Hade inga problem att gå fram till barn och fråga om vi skulle leka. Har alltid haft få men nära kompisar, aldrig tyckt om att umgås i grupp. Hade inga problem att umgås med mig själv, kunde ofta välja att vara själv än att leka med kompisarna. Mamma berättade att på förskolan så valde jag ofta att sitta själv och bygga lego istället för att gå ut och leka. Att jag valde att vara själv gav också sina konsekvenser under skolgången, lärare har alltid försökt sätta ihop mig med andra barn som var ensamma, problemet var bara att jag kände mig inte ensam utan jag ville vara själv. Har alltid känt mig annorlunda, att jag inte passar in. Det är väl det jag kommer på nu, om du under något mer specifikt får du fråga.

Jag vet inte, men borde inte det kommit fram i utredningen då att jag har social fobi?
Under utredningen sa psykologen nada, han gjorde sina tester och frågade sina frågor och sedan drog. Vi hade aldrig någon konversation.

Ingen aning när jag började prata eller gå, får fråga mamma om det.

Förstår inte riktigt frågan. Menar du hur jag löste att komma ihåg och beskriva mina svårigheter under utredningen?
Eftersom jag var på väntelistan i nästan 2 år hade jag tid på mig att tänka och gå igenom mitt liv. Diskuterade med familjen/vänner som stälde frågor och berättade sina erfarenheter. Lyssnade på Youtube hur deras autism/adhd påverkade dem. Läste. Tillslut kunde jag komma ihåg lättare hur jag har betett mig/känt mig i olika och vilka situationer. Så skrev jag ner allt.

Som sagt att jag har sociala svårigheter är redan konstaterat, men har ingen aningen om till vilken grad. Vet inte hur det är med ansiktsmimik, men vet att jag har svårt att le på kommando tex när man ska ta bild. Ser stelt och onaturligt ut. Även hört ofta att jag ser bitchig/arg ut fast jag inte alls är det. Är väldigt bra på att dölja hur jag mår, det märks inte på mig om jag mår skit. Därför ingen i min omgivning förstod tumulten inom mig, för jag sa ju ingenting heller. Har även läst i journalen ett par gånger att jag har stelt kroppsspråk, vet inte vad det innebär.

Svårt att säga, har svårare att veta vad jag ska säga eller prata om med killar. Är även reserverad för jag litar inte på killar. Framförallt från dagis till slutet av mellanstadiet blev jag väldigt utsatt av flera olika killar. Alltifrån att kasta bollar på mig, reta mig för hur jag såg ut, kasta skällsord, se till att jag fick skulden av lärarna. Det var väl antagligen kul för att jag alltid blev arg och ville göra tillbaks. Hade dock flera killkompisar när jag gick i lågstadiet/mellanstadiet men dem gick inte i samma skola, upplevde inte då att det var svårt att prata med killar.

En diagnos i praktiken hade gett mig mer alternativ ekonomiskt, mer förståelse inom vården eller andra myndigheter, en mer nyanserad bild för hur jag fungerar, rätt till mer stöd.(förhoppningsvis vet att det inte alltid så)

1: Jag uppfattade det som att du hade bekräftad social fobi.

2: I en autismutredning brukar det ingå att en familjemedlem kan berätta om ens barndom och barndomen brukar spela en stor roll.

3: Nej; jag pratar om en av uppgifterna som ingår i utredningen. Beroende på hur man löser uppgifterna säger det något om hjärnaktiviteten.

Ja, du. Jag vet inte. Jag är inte övertygad. Antingen har du inte gjort en utredning för autism, eller så har den inte haft med alla delar. Jag genomgick en väldigt omfattande utredning när jag fick diagnoserna högfungerande autism och ADHD. Jag trodde inte att man kunde få diagnos utan att ha familjemedlemmar/andra i ens närhet som är medvetna om problematiken.

Frågan är om dina svårigheter är tillräckliga för en diagnos. Det finns folk på detta forum som "bara" har autistiska drag, men de kan ändå ha nytta av forumet, eftersom att de ändå känner samhörighet och kan relatera.

Vad är det för stöd du behöver?

Jag får väl än en gång betona att jag bara frågar för att kunna ge korrekta svar. Jag får för mig att jag inte kan utesluta den textsnutten, då jag direkt åker på mothugg, trots att jag lägger ner min tid på att faktiskt skriva i den här tråden. Så nu väljer jag att tro att det ska räcka att jag nu meddelat det.

Dalaberger skrev:Alltså som du beskriver ovan låter det till stor del som ett typfall av någon form av autism i alla fall, om det är ett spektrum nu för tiden, så lär du passa in. Förutom den sociala fobin, nämner du överkänslighet, koncentrationssvårigheter, viss grad av tvång, lätt att bli slut och trött, såna grejer känner man igen själv och finns i ökad samsjuklighet med autism. Du borde nog få en diagnos och som sagt hoppas man får stöd, själv tycker jag att det inte verkar vara nån ordning på psykiatri/habiliteringar eller vad det är.

Fast frågan blir varför hon inte fick en autismdiagnos. Det känns som att det är något man missat.

Sheyen skrev:1: Jag uppfattade det som att du hade bekräftad social fobi.

2: I en autismutredning brukar det ingå att en familjemedlem kan berätta om ens barndom och barndomen brukar spela en stor roll.

3: Nej; jag pratar om en av uppgifterna som ingår i utredningen. Beroende på hur man löser uppgifterna säger det något om hjärnaktiviteten.

Ja, du. Jag vet inte. Jag är inte övertygad. Antingen har du inte gjort en utredning för autism, eller så har den inte haft med alla delar. Jag genomgick en väldigt omfattande utredning när jag fick diagnoserna högfungerande autism och ADHD. Jag trodde inte att man kunde få diagnos utan att ha familjemedlemmar/andra i ens närhet som är medvetna om problematiken.

Frågan är om dina svårigheter är tillräckliga för en diagnos. Det finns folk på detta forum som "bara" har autistiska drag, men de kan ändå ha nytta av forumet, eftersom att de ändå känner samhörighet och kan relatera.

Vad är det för stöd du behöver?

Jag får väl än en gång betona att jag bara frågar för att kunna ge korrekta svar. Jag får för mig att jag inte kan utesluta den textsnutten, då jag direkt åker på mothugg, trots att jag lägger ner min tid på att faktiskt skriva i den här tråden. Så nu väljer jag att tro att det ska räcka att jag nu meddelat det.

Förlåt kanske har varit otydlig.

2019 gjorde jag en utredning för autism och adhd. Och där kom det fram att jag hade add med drag av autism. Efter utredning fick jag aldrig komma till ett sånt där typiskt möte där man går igenom vad man har kommit fram till och varför, utan fick reda på resultatet av min läkare spontant under ett vanligt besök. Hon förklarade då också att jag låg precis på sträcket till en autism diagnos och att om jag ville fick göra om den delen som gjorde att jag inte fick hela diagnosen vid ett senare tillfälle. Hon sa aldrig vilken del det var.

3 månader senare är jag på besök för medicin uppföljning hos en läkare jag aldrig träffat tidigare och hon skriver ner i min journal " när det gäller övrig psykerati så har hennes sociala svårigheter tidigare bedömts vara en autistisk problematik. Undertecknad får även en bild av en ångestproblematik, så en del av problematiken kan vara social fobi. Tycker hon borde erbjudas kbt för detta." 1-2 månader senare börjar jag första kbt behandligen, testerna där visar stark indikation på social fobi, så får jag min social fobi diagnos. Problemet här är att jag tror inte hon som utförde kbt behandligen visste om att jag hade drag av autism , för att det skrevs inte längre ned i min journal sedan läkaren la den där kommentaren och har inte gjort det sedan dess.

Både min mamma och pappa fick komma till utredningen. Kommer dock inte ihåg vad som sas och vilka frågor ställdes till dem. Dem fick även massor av papper som dem skulle svara på.

Kommer inte ihåg vilka tester eller uppgifter jag gjorde. Men det står i journalen, kan kopiera vad som stod och lägga ut.

Jag vet inte vad jag behöver, jag är så jävla lost just nu.

Jag tror att de har uppfattat att du är i någon gråzon av autism och att de på grund av det vill styra allt åt rätt riktning för att kunna ge dig rätt hjälp.

Ja, om du hittar information om minnesuppgiften där du skulle återge figuren får du gärna slänga in det här. Kom ihåg att utesluta personlig information.

Hur ser din vardag ut idag? Jobb/skola? Relationer? Bor du själv? Klarade du av din skolgång? Vilka ämnen i skolan klarade du av? Vilka ämnen var svåra?

Detta är det som stod på 1177 angående testerna.

" Psykometrisktestning Brown ADD Scales, uppvisar ett resultat om 92 råpoäng vilket enligt gränsvärdestolkningen med en normering >55p indikerar för ADHD mycket troligt. AQ - screening för autisktiska personlighetsdrag, uppvisar ett resultat om 39p, cut-off-gränser på 19 p resp 32 p för möjligt respektive sannolikt autism. Ravens Matriser, totalpoäng 47 således enligt normtabell 8, indikerar resultatet för percentil 25, grad III vilket tolkas som en genomsnittlig allmän intellektuell funktion. DIVA 2.0 Kriterium för ADHD enligt DSM-VI Uppfyller totalt 7/9 kriterier på ouppmärksamhet både som vuxen och under barndomen. Uppfyller totalt 6/9 kriterier på hyperaktivitet/impulsivitet både som vuxen och under barndomen. Uppvisar således tecken på ett livslångt mönster av symtom och begränsningar vilket föreligger inom minst två funktionsdomäner. Framkommer således färre markörer avseende motorisk oro/hyperaktivitet varför ADD ses som rimligaste diagnos. Connors CPT3, uppvisar 4 atypiska t-värden med explict variation och avvikelse gällande förmåga att skilja mål mot icke mål, responderade både snabbare och med en större variation i svarshastighet. Stark indikation avseende impulsivitet."

Har inget jobb eller skola. Har en kompis jag träffar 1-2 gånger i månaden. Umgås mest med familjen. Nej, bor hemma. Klarade inte av gymnasiet. Haft problem med matte sedan jag började skolan, alltid gått på extra hjälp för det. Idrott är också ett ämne som jag har haft svårt för, eller ja, jag ville aldrig vara med på lektionerna.

Nasse99 skrev:Detta är det som stod på 1177 angående testerna.

" Psykometrisktestning Brown ADD Scales, uppvisar ett resultat om 92 råpoäng vilket enligt gränsvärdestolkningen med en normering >55p indikerar för ADHD mycket troligt. AQ - screening för autisktiska personlighetsdrag, uppvisar ett resultat om 39p, cut-off-gränser på 19 p resp 32 p för möjligt respektive sannolikt autism. Ravens Matriser, totalpoäng 47 således enligt normtabell 8, indikerar resultatet för percentil 25, grad III vilket tolkas som en genomsnittlig allmän intellektuell funktion. DIVA 2.0 Kriterium för ADHD enligt DSM-VI Uppfyller totalt 7/9 kriterier på ouppmärksamhet både som vuxen och under barndomen. Uppfyller totalt 6/9 kriterier på hyperaktivitet/impulsivitet både som vuxen och under barndomen. Uppvisar således tecken på ett livslångt mönster av symtom och begränsningar vilket föreligger inom minst två funktionsdomäner. Framkommer således färre markörer avseende motorisk oro/hyperaktivitet varför ADD ses som rimligaste diagnos. Connors CPT3, uppvisar 4 atypiska t-värden med explict variation och avvikelse gällande förmåga att skilja mål mot icke mål, responderade både snabbare och med en större variation i svarshastighet. Stark indikation avseende impulsivitet."

Har inget jobb eller skola. Har en kompis jag träffar 1-2 gånger i månaden. Umgås mest med familjen. Nej, bor hemma. Klarade inte av gymnasiet. Haft problem med matte sedan jag började skolan, alltid gått på extra hjälp för det. Idrott är också ett ämne som jag har haft svårt för, eller ja, jag ville aldrig vara med på lektionerna.

Om 32 är gränsen för sannolik autism och du fick 39 och ändå fick du inte en autism-diagnos, nu är jag rätt förvirrad. Du borde träffa en ny läkare, de är rätt dåliga på att diagnostisera tjejer, om du varit kille hade du kanske fått diagnos.

Jag instämmer med de sakerna, vid 26 har jag knappt ett jobb, att som socialt handikappad autist försöka ta sig an arbetsmarknaden själv är sannerligen ett utmaning (och en lektion i masochism). Grundskolan läste jag upp vid 23 och nu går jag på högskolan, motivering och studieform har alltid varit ett värre problem än själva intellektet, det kan vända på sig. Bor fortfarande hemma, kanske ska flytta nu och vänner, jag har fler chattvänner i utlandet än fysiska vänner i mitt eget län, lever i ett sorts socialt celibat som är ganska ofrivilligt men nog om mig. Att livet liksom inte klaffar så här känns som en vanlig företeelse för autister med olika grader förstås.

Dalaberger skrev:Om 32 är gränsen för sannolik autism och du fick 39 och ändå fick du inte en autism-diagnos, nu är jag rätt förvirrad. Du borde träffa en ny läkare, de är rätt dåliga på att diagnostisera tjejer, om du varit kille hade du kanske fått diagnos.

Jag instämmer med de sakerna, vid 26 har jag knappt ett jobb, att som socialt handikappad autist försöka ta sig an arbetsmarknaden själv är sannerligen ett utmaning (och en lektion i masochism). Grundskolan läste jag upp vid 23 och nu går jag på högskolan, motivering och studieform har alltid varit ett värre problem än själva intellektet, det kan vända på sig. Bor fortfarande hemma, kanske ska flytta nu och vänner, jag har fler chattvänner i utlandet än fysiska vänner i mitt eget län, lever i ett sorts socialt celibat som är ganska ofrivilligt men nog om mig. Att livet liksom inte klaffar så här känns som en vanlig företeelse för autister med olika grader förstås.

Tro mig jag är också förvirrad, jag har ju inte fått någon förklaring heller varför jag inte fick hela.
Jag ska ta det här med en läkare i slutet av september. Får väl se hur det går, erfarenheten är tyvärr att jag inte blir lyssnad på.

Håller med om själva studieformen. Hade klarat gymnasiet utan problem om jag fick göra det på mitt sätt, att göra uppgifterna hemifrån. Kunde koncentrera mig och blev inte övertrött av alla intryck. Kom överens med skolan efter mycket om och men att jag skulle sköta skolan hemifrån under två veckor. Under dem två veckorna hade jag aldrig gjort så mycket uppgifter så utförligt och som kom in i tid. Var dock inte uppskattat. Dem hade väl hoppats på att jag skulle sumpa chansen för att bevisa att det inte går att klara det utan att vara i skolan och närvara på alla onödiga genomgångar. Slutade med att dem hittade på anledningar till varför jag inte skulle få jobba hemifrån & att jag får välja mellan att gå i skolan som vanligt eller att hoppa av. Jag hoppade av för jag visste att det andra alternativet inte var hållbart.

Brukar det inte vara en ojämn begåvningsorofil vid autism? Jag fick min autismdiagnos när folk fortfarande kunde få "asperger" som diagnos, så jag vet inte om det kan ha påverkat något. För jag har en ojämn begåvning.

Men gjorde du något IQ-test? Det kanske var en uppgift därifrån som jag tänker på. Jag vet inte. Men på den uppgiften jag menar hade jag löst problemet på ett väldigt autistiskt sätt, vilket jag faktiskt inte hade någon aning om, vilket fick mig att skratta, för det var lite coolt att det kunde säga så mycket om hur min hjärna fungerar. Var mycket road när vi gick igenom mina testresultat.

Sen funderar jag på om inte läkare/psykologer/liknande märker när någon är autistisk. Fast det kan vara att jag har en naiv syn. Jag tänker att rätt person är på rätt arbetsplats. Jag har dock aldrig blivit ifrågasatt gällande mina diagnoser.

Sheyen skrev:Brukar det inte vara en ojämn begåvningsorofil vid autism? Jag fick min autismdiagnos när folk fortfarande kunde få "asperger" som diagnos, så jag vet inte om det kan ha påverkat något. För jag har en ojämn begåvning.

Men gjorde du något IQ-test? Det kanske var en uppgift därifrån som jag tänker på. Jag vet inte. Men på den uppgiften jag menar hade jag löst problemet på ett väldigt autistiskt sätt, vilket jag faktiskt inte hade någon aning om, vilket fick mig att skratta, för det var lite coolt att det kunde säga så mycket om hur min hjärna fungerar. Var mycket road när vi gick igenom mina testresultat.

Sen funderar jag på om inte läkare/psykologer/liknande märker när någon är autistisk. Fast det kan vara att jag har en naiv syn. Jag tänker att rätt person är på rätt arbetsplats. Jag har dock aldrig blivit ifrågasatt gällande mina diagnoser.

Känner inte igen den uppgiften så har ingen aning om jag har gjort den. Ja, jag gjorde ravens matriser.
Jag tror inte det är så enkelt, speciellt när det kommer till tjejer. Eftersom det är vanligt att man maskerar och lär sig spela det sociala spelet.

Nasse99 skrev:

Sheyen skrev:Brukar det inte vara en ojämn begåvningsorofil vid autism? Jag fick min autismdiagnos när folk fortfarande kunde få "asperger" som diagnos, så jag vet inte om det kan ha påverkat något. För jag har en ojämn begåvning.

Men gjorde du något IQ-test? Det kanske var en uppgift därifrån som jag tänker på. Jag vet inte. Men på den uppgiften jag menar hade jag löst problemet på ett väldigt autistiskt sätt, vilket jag faktiskt inte hade någon aning om, vilket fick mig att skratta, för det var lite coolt att det kunde säga så mycket om hur min hjärna fungerar. Var mycket road när vi gick igenom mina testresultat.

Sen funderar jag på om inte läkare/psykologer/liknande märker när någon är autistisk. Fast det kan vara att jag har en naiv syn. Jag tänker att rätt person är på rätt arbetsplats. Jag har dock aldrig blivit ifrågasatt gällande mina diagnoser.

Känner inte igen den uppgiften så har ingen aning om jag har gjort den. Ja, jag gjorde ravens matriser.
Jag tror inte det är så enkelt, speciellt när det kommer till tjejer. Eftersom det är vanligt att man maskerar och lär sig spela det sociala spelet.

Ja, tjejer är bättre på att kompensera.

Jag gjorde en uppgift där jag skulle återge en komplicerad bild med en massa rektanglar, cirklar, trianglar etc i olika storlekar. Tydligen löste jag inte uppgiften traditionellt, utan jag fokuserade på detaljerna. Egentligen speglade den uppgiften tamefan min hjärna. Det var väldigt intressant.

Det går att kompensera till viss del, men jag har funnit att i synnerhet tjejer ogillar min bristande empati och min oförmåga att memorera för dem viktiga delar i samtal. Det blir så ansträngande. Man kan inte leva upp till deras förväntningar. Jag har gett upp det där, men en av mina boendestödjare skulle jag gärna ha som tjejkompis, för hon är skitrolig. Men inte fan vill hon vara vän med ett cp som mig... Hon har sagt att hon absolut hade velat vara min vän, men då driver jag lite med henne och säger att hon säger så bara för att hon får betalt.

För att återgå till ämnet tycker jag att det är märkligt att du får höga poäng på testerna, men att de inte gav dig en autismdiagnos. Det blir som att du har råkat ut för en inkompetent psykkontakt. Min man Fenren brukar säga till mig att jag ska sluta tro så gott om människor, för jag har en mycket naiv syn på det mesta och antar att saker går till korrekt och att alla menar väl.

Nasse99 skrev:

Dalaberger skrev:Om 32 är gränsen för sannolik autism och du fick 39 och ändå fick du inte en autism-diagnos, nu är jag rätt förvirrad. Du borde träffa en ny läkare, de är rätt dåliga på att diagnostisera tjejer, om du varit kille hade du kanske fått diagnos.

Jag instämmer med de sakerna, vid 26 har jag knappt ett jobb, att som socialt handikappad autist försöka ta sig an arbetsmarknaden själv är sannerligen ett utmaning (och en lektion i masochism). Grundskolan läste jag upp vid 23 och nu går jag på högskolan, motivering och studieform har alltid varit ett värre problem än själva intellektet, det kan vända på sig. Bor fortfarande hemma, kanske ska flytta nu och vänner, jag har fler chattvänner i utlandet än fysiska vänner i mitt eget län, lever i ett sorts socialt celibat som är ganska ofrivilligt men nog om mig. Att livet liksom inte klaffar så här känns som en vanlig företeelse för autister med olika grader förstås.

Tro mig jag är också förvirrad, jag har ju inte fått någon förklaring heller varför jag inte fick hela.
Jag ska ta det här med en läkare i slutet av september. Får väl se hur det går, erfarenheten är tyvärr att jag inte blir lyssnad på.

Håller med om själva studieformen. Hade klarat gymnasiet utan problem om jag fick göra det på mitt sätt, att göra uppgifterna hemifrån. Kunde koncentrera mig och blev inte övertrött av alla intryck. Kom överens med skolan efter mycket om och men att jag skulle sköta skolan hemifrån under två veckor. Under dem två veckorna hade jag aldrig gjort så mycket uppgifter så utförligt och som kom in i tid. Var dock inte uppskattat. Dem hade väl hoppats på att jag skulle sumpa chansen för att bevisa att det inte går att klara det utan att vara i skolan och närvara på alla onödiga genomgångar. Slutade med att dem hittade på anledningar till varför jag inte skulle få jobba hemifrån & att jag får välja mellan att gå i skolan som vanligt eller att hoppa av. Jag hoppade av för jag visste att det andra alternativet inte var hållbart.

Både komvux och högskolan är fantastiska, distansstudier mestadels, inget onödigt socialt hängande utan man bara gör jobbet. Grundskolan knäckte nog mig för jag skulle behöva gå dit varje dag samtidigt som jag tappade motivationen, så gymnasiet var det ingen idé att försöka men det låter ju bara som mer av samma och det är helt fel form för mig. Bättre att göra i egen takt på egen hand.

Nasse99 skrev:Connors CPT3, uppvisar 4 atypiska t-värden med explict variation och avvikelse gällande förmåga att skilja mål mot icke mål, responderade både snabbare och med en större variation i svarshastighet. Stark indikation avseende impulsivitet.

Connors CPT3 är testet där en bokstav visas på datorskärmen och man så snabbt som möjligt skall trycka på olika tangenter beroende på vilken bokstav det är ("skilja mål från icke mål"). Det är enkelt om man bara har social fobi, men svårt om man har neuropsykiatrisk problematik.

Om man många gånger varit med om situationer där man snabbt måste välja rätt sak (att snabbt välja rätt sak att säga är nödvändigt i kontakt med främlingar) och det blir fel är det inte konstigt att man undviker sådana situationer och det sekundärt blir en social fobi. Men det grundar sig på NPF-problematiken man har i botten.

Vildsvin skrev:

Nasse99 skrev:Connors CPT3, uppvisar 4 atypiska t-värden med explict variation och avvikelse gällande förmåga att skilja mål mot icke mål, responderade både snabbare och med en större variation i svarshastighet. Stark indikation avseende impulsivitet.

Connors CPT3 är testet där en bokstav visas på datorskärmen och man så snabbt som möjligt skall trycka på olika tangenter beroende på vilken bokstav det är ("skilja mål från icke mål"). Det är enkelt om man bara har social fobi, men svårt om man har neuropsykiatrisk problematik.

Om man många gånger varit med om situationer där man snabbt måste välja rätt sak (att snabbt välja rätt sak att säga är nödvändigt i kontakt med främlingar) och det blir fel är det inte konstigt att man undviker sådana situationer och det sekundärt blir en social fobi. Men det grundar sig på NPF-problematiken man har i botten.

Ja exakt, för jag får inte ångest av rädslan för att jag skulle ha något på tänderna och att det skulle bli pinsamt (ett exempel som min psykolog hade), utan mer vad ska jag säga/göra i den här situationen. Och ibland klarar jag det och ibland klarar jag inte det alls. Allting är så jävla diffust,så hur ska jag då klara en kbt behandling med någon som för det första inte vet om att jag har en npf problematik och för det andra inte verkar ha någon kunskap om det. Och ihop med allt det här ska jag försöka sätta ord på det jag känner och reda ut vilka situationer som ger mig ångest.

De ville sätta mig på KBT när jag var runt 19. Jag accepterade. De testade och gav snabbt upp . Nu många år senare går jag på KBT och med medicinering och bättre självinsikt går det bättre. Men min psykolog är bra på att förstå mig.

En liten uppdatering såhär några månader senare, jag fick min autism diagnos tillslut. Ironiskt nog av samma psykolog som gjorde min utredning sist. Men jag är nöjd