Jag mår inte så bra. Och detta beror dels på samhällets olika krav. Mestadels krav från personer i min omgivning som tycker jag borde vara på ett speciellt sätt. Jag är väl en känslig person, jag vet inte om de blivit så nu på senaste tiden pga olika anledningar, framförallt min livs situation och Corona är ju en del utav det. Jag mådde dåligt redan innan så Corona förvärrade det hela.

Det är så jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera detta. Det känns som att allt jag gör bara blir fel eller att folk tycker jag är för mycket och i vägen. Det som är mest jobbigt är ju att jag bara har velat vara snäll och hjälpa till, men det är som att folk inte vill att jag är snäll/hjälper till. Det kan också vara att jag bara säger en åsikt och då blir personer sura på mig.

Sedan får jag höra mina brister och fel från dessa personer för att enligt dem har jag en diagnos och fattar ingenting. De säger inte att jag är dålig rakt ut men de kan behandla mig som om jag vore ett litet barn eller projicera sina känslor mot mig, som att allt är mitt fel, just för att jag har en diagnos. Vissa gånger känns det som att de verkligen är så som jag tänker att det är, medan andra gånger jag blir osäker om det är så allvarligt som jag tror att det är. Tänk om jag bara tror att det är på ett visst sätt för att jag är känslig och tror det värsta?

Samtidigt blir jag ju ledsen både för att jag har det såhär och för att jag känner mig kränkt utav dessa personer, för jag tycker som sagt att deras beteende inte är okej. Jag utgår då från mig själv och då gör man bara inte vissa saker. Exempel kan vara att man ger och tar både när det gäller kärleks relationer eller kompis relationer. Lite oskrivna regler att lånar jag 500 kr till någon vän så vill jag ju såklart ha tillbaka dem och detta är då saker som alla bara vet. Man ska inte behöva tvinga eller tjata till sig att personen betalar tillbaka. (Detta har hänt mig med dåvarande kompisar) Detta var bara ett exempel på hur jag menade med att folk i min omgivning inte alltid har koll på hur man beter sig (oskrivna regler) eller saker som är självklara. Personer jag känner fattar inte att jag bara vill ha deras åsikter utan de tror då helt ärligt att jag vill ha hjälp och inte klarar av vissa saker själv. Jag vill bara ha en åsikt. Jag behöver inte hjälp då för att jag inte klarar av att tänka själv, utan man vill ibland bara ha andras syn på olika saker utan att de behöver vara att man inte klarar av någonting själv.


Om ni undrar mer eller ngt specifikt hur jag menar, kan ni fråga, för jag har försökt vara tydlig nu så antingen får ni fråga om ni inte förstår eller läsa texten en gång till. Jag finns inte för att göra andra nöjda.

Att bli älskad av precis alla går i princip inte, det har jag kommit fram till nu.

Du befinner dig nog bara i en jobbig period nu och den kommer att gå över tro mig, försök se vad det är vad du kan lära dig av just denna svåra period.

Robin Sharma delade ett kort gratis dokument om hur man tar sig segrande igenom svåra perioder i livet:
https://www.google.com/search?rlz=1C1EX ... CAw&uact=5

Nu hittade jag tyvärr inte dokumentet, men jag laddade ner det och har läst igenom det, ska se om jag kan skicka det här på forumet.

Han är ofta väldigt klok och den kanske kan hjälpa dig.

Det viktiga är nog vad man kan lära sig av olika situationer som uppstår i livet.

Jag har noterat att försöka förklara vissa saker för NT:personer, tar mer än det ger. Ofta är tiga guld, man blir bara mer besviken på mänskligheten. Fokus mer på sig själv utan att ge avkall på anständighet och uppträd ödmjukt, är väl de saker man enklast kan göra för att må åtm lite bättre, eller så att säga ge en viss tröst...

Det är viktigare att man försöker vara OK men att vara sig själv. Försöker man anpassa sig slutar det med att man tappar bort sig själv och andra är fortfarande sura på en. Jag menar då att man såklart fortfarande inte ska vara elak mot andra. Men tyvärr får man nog ta att andra blir arga på en ibland.

När det är enkelt att förklara är det ibland bättre att förklara för mycket än för lite, inte ta för givet att folk ska fatta. Fast fattar de inte efter att man förklarat så ska man nog inte slösa mer energi.

Upplever att man fattar mer hur NT tänker när man tar ett steg tillbaka och inte är lika engagerad, och sedan kommer vissa saker med åldern. Man får absolut inte tro att NT har rätt per automatik bara för att de är NT.

Fast om många inte fattar vad man menar så att de nästan inte fattar vem man är, så kan det kännas väldigt ensamt. Vet inte riktigt vad man gör åt det.

Det är som att man inte har någonting att säga till om, eller att man inte får känna känslor och så. Det är på den graden folk inte förstår mig och så säger de att de förstår. Man bara "Hand to the face" suck....

Jo, man är sedd som andra klassens medborgare, man kan inte ha rätt i något, får inte ha åsikter och självklart anses man inte ha känslor.

Det kan bli ganska jobbigt. Därför är det viktigt att ha någon motvikt till sådana onda människor.

Det är lite som att någon puttar iväg dig från din plats, tex om du står och lagar mat eller något sådant så är det som att personen då inte tänker på att du står och gör någonting, utan den bara puttar undan dig från det du håller på med och ska tillrättavisa dig, för den vill bara hjälpa till. Eller om man säger att man mår dåligt så är det "det är nog bara så som du känner". Vad menar man med det? Skulle jag hitta på att jag mådde dåligt?

Det är konstiga handlingar och kommentarer och så tycker man att man är extremt tydlig med olika saker. Om jag frågar om vilken som är finast utav två soffbord, då tror ju folk att jag inte klarar av själv att välja och det är därför jag frågar, för de säger då men bestäm du eller tänk själv, något sådant. Man bara "jag frågade om en åsikt, inte för att de var kul" jag vill ju uppenbarligen ha en åsikt med min fråga, det var ju inte något jag bara sa för att jag inte ville ha svar, utan jag frågar ju för att jag vill att andra ska säga deras åsikter och vad de tycker. Hur kan man då få motfrågan att man ska tänka själv? För jag kan tänka själv men jag vill fortfarande ha en annans åsikt, och de är inte för att jag inte kan välja själv utan mer för att det är bra att få fler perspektiv på saker.

Det låter som din kompiskrets får sin självkänsla av att trycka ner dig. De behandlar dig som om du vore deras barn som de ska uppfostra. Man kan inte uppfostra bort autism. Sedan verkar de missförstå dig med flit för att tycka att du är konstigare än du är. Man ska ha kompisar för att man uppriktigt gillar dem. De verkar ha dig till för att de själva ska känna sig normala. Tyvärr är det ganska vanligt. Men man behöver inte acceptera det. Det är på gränsen till gaslighting vad de gör.

Kidzi skrev:Det är viktigare att man försöker vara OK men att vara sig själv. Försöker man anpassa sig slutar det med att man tappar bort sig själv och andra är fortfarande sura på en. Jag menar då att man såklart fortfarande inte ska vara elak mot andra. Men tyvärr får man nog ta att andra blir arga på en ibland.

När det är enkelt att förklara är det ibland bättre att förklara för mycket än för lite, inte ta för givet att folk ska fatta. Fast fattar de inte efter att man förklarat så ska man nog inte slösa mer energi.

Upplever att man fattar mer hur NT tänker när man tar ett steg tillbaka och inte är lika engagerad, och sedan kommer vissa saker med åldern. Man får absolut inte tro att NT har rätt per automatik bara för att de är NT.

Fast om många inte fattar vad man menar så att de nästan inte fattar vem man är, så kan det kännas väldigt ensamt. Vet inte riktigt vad man gör åt det.

Håller med!

Man kan inte bli älskad av alla det bara är så!

Jag försökte länge göra alla till lags men det lsutade bara med att jag brände ut mig och blev deprimerad.

Jag kollade på robin sharmas video om hur man hanterar hatare och den gav mig nya perspektiv på saken.

Det var ju trist att du mår dåligt. Jag hoppas att du kommer att hitta strategier och att det kommer att vända till det bättre.

Hemskt att vara beroende av folk som inte är justa! Man borde aldrig tolerera sånt, men ibland är det lättare sagt än gjort att bryta eller ändra på.

De är inte kompisar, det är familjen som gör sådana och de vill egentligen bara väl men de sårar mig istället.

Jossie94 skrev:Lite oskrivna regler att lånar jag 500 kr till någon vän så vill jag ju såklart ha tillbaka dem och detta är då saker som alla bara vet. Man ska inte behöva tvinga eller tjata till sig att personen betalar tillbaka. (Detta har hänt mig med dåvarande kompisar)

De utnyttjar dig.

Man ska inte låna ipengar till folk som inte vill betala tillbaka. Alltså är opålitliga. Det är inga bra vänner.


Du kan sluta låna pengar och se vad som händer. Dina vänner kanske umgås med dig för de vet att de kan låna pengar från dig och sen bara "glömmer" att betala tillbaka.

Jossie94 skrev:Eller om man säger att man mår dåligt så är det "det är nog bara så som du känner". Vad menar man med det? Skulle jag hitta på att jag mådde dåligt?

Du försöker berätta för de om hur du mår och de förminskar dina upplevelser och dina känslor. De är inga bra vänner.

Det är inte mina vänner som gör detta utan det är folk som känner mig väl dvs familjen och så. Btw har jag bara en vän som jag umgås med. Och de andra med pengarna var bara ett exempel som hände med några dåvarande kompisar.

Nu vet jag inte om folk kommer förstå om jag berättar detta men jag hoppas ni förstår och om ni inte gör det så är det faktiskt bara att fråga.

Men tänk er att folk tror att du klarar av allt och så fort det sker något jobbigt så att du inte klarar av någonting du brukar klara av annars, så blir de förvånade. Då tror dessa personer att man inte klarar av det alls, och de har svårt för att fatta när man klarar av saker och inte. Men det beror ju på omständigheterna, så om en person är med om något jobbigt, då kanske den inte kan göra allt 100 procent eller som den brukar göra. Då försvinner ju bekvämligheten för den personen och då är det ju inte konstigt att personen tycker situationen är jobbig. Den kan ju inte göra saker som vanligt och då är det ju omständigheten som gör att personen inte klarar av vad det nu är.

Och när detta har hänt mig så förstår folk inte varför jag har svårigheter med vissa saker pga omständigheterna och min diagnos är också en faktor till att det blir jobbigt för mig.

Därför känner jag då att personer som har inställningen att jag klarar av allting, har höga krav på mig.

Sedan kan de också få för sig att jag inte klarar av någonting och då ifrågasätter de mig och försöker antingen förstå varför jag inte klarar av vissa saker eller så behandlar de mig som ett litet bar och överförklarar saker som om jag är en 3 åring eller något. Alltså det känns som att de inte tror att jag vet hur man gör vissa saker och då baserar de på att jag inte vet för att jag frågade om hjälp 1 gång eller pga de här med omständigheterna att de tror jag inte klarar av saker och då blir de som sagt förvånade att jag inte klarar av saker och så.

Så deras inställning är lite oklar då de antingen tror jag inte klarar av något eller så har de väldigt höga krav på mig eller de trpr att jag klarar av allting. Det de inte tänker på är ju att det beror helt på omständigheterna och vad man har för förutsättningar och behov.

Det kan nog vara svårt för andra att tänka till. De tror att klarar man en sak i en situation, klarar man den i en annan. Eller att man klarar en annan sak som de anser vara liknande för att man klarar en sak som man själv inte tycker är lik.

De klumpar ihop saker i sitt tänkande så de kan nog inte fatta. De tror att man måste ha talets gåva om man skriver bra, trots att det är 2 olika saker. För dem är det samma. De tror att sömnig och fysiskt utmattad är samma sak. Att urkramad och ångestfri är samma sak. Vi med autism ser skillnaderna lättare, de har ett handikapp i det området.

De förvirras också över att man klarar något med lätthet som de anser jättesvårt (kan vara vad som helst, i mitt fall lösa de svårare korsorden), då tror de att man klarar svårare versioner av allting och det är ju bara idioti.

De måste lära sig lite, men de anser väl att de är perfekta och inte har något att lära... Medan jag gjort till min livsuppgift att lära mig något varje dag.

De måste lära sig att saker de tror är samma, inte är samma. Så svårt är det inte att lära sig det. De är bara lata och har en överlägsen attityd.

Exakt! De tror de är perfekta men egentligen så är de lata och gör fel också men de kan inte erkänna det utan då i mitt fall så blir jag den som gör felet istället för att de kan ju inte säga att de gör fel så då tar de ut det på mig istället. Jag menar att jag då blir mer sårbar och då är det enklare att skylla på mig för jag har en diagnos.

Kanske lite sent. Jag hade en handledare som förmodligen missförstod mig, för jag hade sagt att jag hade erfarenheter av att praktisera i olika butiker, dvs vanliga butiks arbetsuppgifter såsom fronta varor plocka ut varor från lagret /ställa varorna på hyllorna osv. Då när jag sa att jag kom in lätt i arbetsuppgifterna så var det som om jag träffade en öm punkt. Personen blev typ lite irriterad och sa saker som att "jag har jobbat i butik såhär länge och jag är såhär gammal" Attityden att personen visste bäst om sitt jobb. Nej men seriöst, så var det lite överdrivet att reagera på det sättet, för att jag bara menade att jag var snabblärd just för att jag hade jobbat tidigare med butiks arbetsuppgifter.

Alla butiker jobbar ju på det sättet som jag sa, att fronta varor osv och sen sälja varor. Sen ingår ju städning också. Så jag fattade ju det där väldigt snabbt, men tydligen fick jag inte fatta det för personen.

Och det komiska var ju att personen trodde att jag var färdigutbildad typ. Det är ju ändå en praktik så man har ju inte dem kraven som en anställd även om man har krav på sig.