Jag behöver höra era åsikter angående min situation, om det är jag som tänker fel eller om det är psykeratin som har gjort/gör fel.

För att ni ska få en inblick hur min situation är måste jag ge lite bakgrundsfakta, försöker hålla mig så kort som möjligt.

2019/04 fick jag min diagnos, add och drag av autsim. Då var jag 19 år. Redan innan utredningen kände jag igen mig enormt mycket i autsim. Så när jag fick veta att det "bara" var drag av autsim blev jag lite besviken faktiskt. Men min läkare då förklarade att jag ligger precis på sträcket för en hel diagnos och att jag kunde göra om den delen som gjorde att jag inte fick hela diagnosen vid ett senare tillfälle om jag ville. Fine tänkte jag, och vi flyttade fokus till medicinering för add.

2019/09 var jag på besök för medicinuppföljning hos en läkare som jag träffar för första gången. Hon skriver i min journal ordagrant " när det gäller övrig psykerati har hennes sociala svårigheter bedömts vara mer som en autistisk problematik. Undertecknad får även en bild av en ångestproblematik så en del av problemet kan vara en social fobi. Tycker hon borde erbjudas en kbt-kontakt för detta."

Där och då tänkte jag inget mer på det när hon sa till mig att jag skulle ha social fobi, jag menar hon är läkare så jag litade på att hon visste vad hon snackade om. Så jag sa ja till kbt, för självklart vill jag göra allt för att må hyfsat bra.

Redan i oktober blev jag kallad för en bedömning för social fobi av en psykolog. Resultatet indikerade mycket svår social ångest. Så min kbt började snabbt därefter. Jag gick dit en gång, sedan avbröt jag behandlingen. Jag tyckte att allt kändes fel men kunde inte sätta fingret på vad. Och jag hade dessutom fullt upp med mitt nya jobb som innebar att gå ut med hundar hela dagarna, så varför skulle jag behöva kbt för social fobi om jag klarade att gå hem till folk jag inte känner utan att få ångest, tänkte jag då. Sedan kom corona och företaget konkade. Jag kände mig lättad faktiskt för då hade jag börjat få mycket ångest igen och börjat känna att jag inte klarade av att mer att gå ut med hundarna.

Spola fram tiden tills det här året. Fortfarande sjukskriven, står och stampar på exakt samma plats och har fortfarande samma problem. Jag blir erbjuden kbt igen för social fobi och tackar ja för att jag måste göra något åt min situation. Men det fanns ändå i bakgrunden att det känns inte rätt.

Nu till problemet. Kbt behandligen börja. Efter första besöket känner jag att det här inte känns bra men jag skjuter undan känslan. Fjärde besöket kommer, och jag har bestämt mig för att säga att det här inte känns bra alls och funkar inte. Jag försöker förklara att jag tycker det är jättesvårt att sätta ord på mina känslor och reda ut situationer där jag får social ångest. Jag tar även upp att jag har läst att kbt ser annorlunda ut för personer med autsim och om det kan vara därför kbt inte funkar för mig. Han blir då förvånad och säger " så du tror att du har drag av autsim? " och där ringer en varningsklocka för mig. Han vet alltså inte om att jag har drag av autsim, vilket jag tycker är jättekonstigt. Jag sa det som har blivit sagt till mig tidigare, att jag låg precis på sträcket för en diagnos och att jag skulle få göra om den delen av utredningen. Då säger han att om så var fallet så borde du redan ha en autsim diagnos, men det har du inte, för att utredningen hade visat det då. Då började han istället prata om att när man har haft social fobi under en längre tid så kan det kännas som att man saknar vissa färdigheter fast man inte gör det utan bara att man är otränad. Så jag sa någonting i stil med att enligt din bedömning har jag inte autsim och han sa ingenting emot det.(viktigt att tillägga är att vi har inte överhuvudtaget pratat om vad mina övriga svårigheter är, utan bara problem kopplat till social fobi.)
Han säger även att visst vi kan göra behandligen " lite mer autsim anpassad ", antagligen bara för att få tyst på mig. Iallafall besöket avslutades och jag gick bara med på det för stunden. Jag gick hem irreterad och frustrerad för allt kändes skit. Kände mig inte alls lyssnad på och nonchalerad,även frustrerad för jag kunde inte få ur mig allt jag ville ha sagt.

Väl hemma har jag googlat som en galning, lyssnat på videos om både autsim och social fobi för att få en inblick om hur andra har det i sociala situationer och vad dem känner, för att jag har som sagt själv svårt för att sätta ord på det och i vilka situationer. Så nu har jag en liten lista på vad som jag känner jag har svårt för och vad som ger ångest (detta är inte allt).

* grupp med människor känner jag mig inte helt bekväm i, känner att jag inte helt kan vara mig själv, kan ge mig ångest men det beror på dagsform, håller ofta tillbaks åsikter och tankar men om något intresse jag har dyker upp är det lättare för mig att börja prata, observerar och lyssnar helst
* kan få ångest av att prata med främlingar, helt enkelt för att jag inte vet vad jag ska prata om
* får ångest av att gå till platser själv där jag tidigare inte har varit, tex affär,skola,jobb, i princip allt
* ringa till folk jag inte känner är enormt ångest laddat, ringa till kompisar tar emot men får inte ångest på samma sätt, kontentan är iallafall att jag ringer helst inte alls, föredrar att kommunicera på annat sätt
* alltid upplevt att det är svårare att berätta och förklara mina behov för folk där det finns en maktbalans tex, läkare,lärare,myndigheter osv. Rädsla för att dem ska förstå mig fel. Beror antagligen på hur jag har blivit behandlad under hela min uppväxt av framförallt lärare. Då jag vid ett flertal tillfällen blivit särbehandlad bara för jag är jag.

Det är iallafall några problem jag har socialt. När jag ser på det här ser jag autsim, och inte social fobi. Jag valde att gå in och kolla min journal om vad som har skrivits om mig och mina problem, för att se vad som faktiskt har sagts och hur det har tolkats . Vissa saker är rätt och andra fel, men det är tydligt att hela bilden inte finns med. Problemet här är att sedan läkaren 2019 la kommentaren "social fobi" så skrivs inte längre "drag av autism" ned i anteckningarna. Det är som bortblåst. Vilket förklarar varför min ptp psykolog inte hade någon aning om att jag hade drag av autism. Och antagligen inga av dem andra läkarna jag har träffat sedan dess.

Så nu känner jag lite, har jag ens social fobi? Eller är det pågrund av autism? Jag har så svårt att avgöra . Och ja jag vet att man kan ha båda, men nu känns det bara som att dem har ersatt det ena mot det andra. Jag känner lite igen mig i social fobi men samtidigt inte alls. Jag menar blir inte en fobi värre om man inte gör någonting åt det? Jag sa själv i början av kbt behandligen att jag upplever inte att mina problem har blivit värre, utan bara att kraven har ökat eftersom jag nu är vuxen.

Häromdagen skrev jag iallafall ett mejl till psykologen
att jag har funderat och att jag känner verkligen att jag vill avsluta kbt behandligen. För att den typen av behandling inte passar mig i nuläget. Jag måste reda ut först med någon vad exakt mina svårigheter är och ångesten för att sedan välja en lämplig behandling. Och att det är viktigt för mig att göra om den delen i utredningen angående autsim för att jag känner att hela bilden finns inte med. Han svarade tillbaka att han kunde göra bedömningen angående autsim om jag ville. Vilket är konstigt med tanke på att han mer eller mindre sist bedömde att det inte var autsim. Det är iallafall vad jag svarade tillbaka och tog även upp att det var anmärkningsvärt att bedömningen tidigare har varit autsistik problematik tills jag träffade den läkaren. Och att jag hellre vill prata om det här med någon annan. Så ja, jag fick inget svar på det jag skrev. Bara "då gör vi så och så kan vi se vad som blir bäst för dig".

Försökte hålla mig så kort som möjligt, men det gick sådär. Om någon har orkat läsa hela min roman får ni jättegärna skriva vad ni tycker om hela situationen. Har jag överdrivit? Tänker jag fel?
Gått runt med ångest senaste dagarna pga rädd för att bli av med sjukskrivningen pga det här. Men har samtidigt en lättnad för jag slipper den grova ångesten inför kbt besöken.

Lista dina autistiska drag då. Läkaren kanske har rätt. Tycker du mest har beskrivit social fobi.

Du ska veta att det finns gott om folk med autism som har vänner och gärna snackar med folk. För det verkar lite som att du kopplar undvikande beteende till autism.

Det enklaste är väll att få ett ytterligare utlåtande ifrån en annan läkare och gör den läkaren samma bedömning som tidigare läkare gjort så är det troligen du som har fel.

Sheyen skrev:Lista dina autistiska drag då. Läkaren kanske har rätt. Tycker du mest har beskrivit social fobi.

Du ska veta att det finns gott om folk med autism som har vänner och gärna snackar med folk. För det verkar lite som att du kopplar undvikande beteende till autism.

Okej, så på vilket sätt tycker du jag mest har listat social fobi? Jag är mycket väl medveten om att personer med autsim har vänner och gärna snackar med folk. Det är väl lite det som är min poäng..? Om jag hade hade haft enabrt social fobi hade jag väl haft råpanik över att prata med folk med tanke på hur högt jag skattade på deras tester som mäter social fobi. Hahaha ja, undvikarbeteende i autsim är väl ganska välkänt

har du läst om autism?, sett på Youtubeklipp där vanliga autismdrag listas upp. Vilka av de dragen är det du känner igen dig i ? och prickar du av många?

Det låter som mig och jag har väl båda. Jag tror inte att man oundvikligen har båda, som Sheyen ovan säger. Men autism förstärker sannolikt social fobi om du har svårt med sociala möten och social fobi kanske stärker autism om du inte utmanar dig själv. Jag gick till KBT-psykolog i 4 månader eller så, tyckte inte det gav så mycket, "utmana dig själv" var väl poängen men jag är hemskt osäker som individ, precis som du beskriver. Jag orkar för det mesta inte stå upp för mig själv för att jag blivit åsidosatt så ofta i livet. Att känna att man behöver prata med någon utan att veta vad är en hemsk känsla, det blir stark ångest, plågsamt. Egentligen kryper jag helst under något och gömmer mig men samtidigt vet jag att jag inte blir bättre av det, så jag måste ändå utmana mig på nått sätt.

Så du kan ha båda och de förstärker varandra, inte omöjligt. Även när jag gick KBT, så var det aldrig fokus på underliggande Asperger utan metoder att utmana sig själv. Det var väl lite dåligt, då mina förutsättningar är sämre än för andra, det är inte bara att göra det.

Eftersom det är en spektrumdiagnos, mer likt en tratt där allt odiagnoserat hamnar känns det som ibland, så finns det ju ingen "såhär ska man vara".
En del känner jag igen mig i, svårt att tala "utanför boxen" för ja, vet helt enkelt inte vad jag ska prata om.
Resten not so much. Kastar mig gärna in i nya situationer, träffar gärna nya människor (men sitter väl mest tyst för jag inte vet vad jag ska prata om).

KBT känner jag funkar nog mest på "normies", det känns som dom vill få saker ur världen så fort som möjligt, helst bota dig från din spindelskräck på 5 tillfällen, sen friskförklara dig och sparka ut dig.
Testa få till nån samtalsterapi, kanske arbetsterapi som har vissa inslag av KBT men ändå inte. Gärna med någon halvgammal som e lite halvtrött på livet men inte helt slutkörd.
Unga är lite för mycket "by the book" och har ingen erfarenhet känner jag. De har lärt sig på skolan och vill gärna följa "manualen" och sparka ut dig så fort som möjligt.

Snöa inte in så mycket på "autist-checklistan", utan som sagt.. Försök få till nån oldschool samtalsterapi där du kommer och får prata om lite allt möjligt, utan någon egentlig tidsbegränsning. Dom måste fylla i en vårdplan typ en gång om året.
Det kan låta som om de planerar att ha ett slut på vården så snart denna är uppfylld, men det är egentligen mest formalia.

Jag har själv en arbetsterapeut som har försökt KBTa mig, men insett att det nog inte går att KBTa bort autism, så nu sitter vi mest och snackar om lite allt möjligt.
Visst, ibland blir det lite KBT av det hela, men han har släppt allt de där om att försöka bota mig med 5 tillfällen för att sen sparka ut mig.

Om du nu har fått nerskrivet i neuro-undersökningen ens ordet autism så kan du ju försöka få till kontaktperson via kommunen och dylikt, är det en "bra" kommun har dom ofta ett helt batteri av åtgärder de kan erbjuda dig.
Dessa är helt frivilliga personer som inte är anställda av vården, och behöver inte ens ha utbildning. "Leasad kompis" typ.
Klickar man inte så är det bara att byta. (Samma inom vården faktiskt. Du kan påtala att det saknas förtroende, att du känner att du inte får rätt vård, och då kan du få ny vårdperson)

Paladinen skrev:Det enklaste är väll att få ett ytterligare utlåtande ifrån en annan läkare och gör den läkaren samma bedömning som tidigare läkare gjort så är det troligen du som har fel.

Ja självklart, har tid om en månad för att prata om det här. Alltså bedömningen har ju redan gjorts tidigare i samband med utredningen, att mina sociala svårigheter bedöms vara autistiska. Problemet kom ju som sagt efter en "random" läkare tolka alla mina sociala svårigheter som social fobi. Och sedan alla läkare därefter för att ingen läser journalen av någon anledning. Jag har även förstört för mig själv, då jag inte alla gånger har kunnat påtala ordentligt vad mina svårigheter är. Sedan för att förtydliga också, jag säger inte att jag inte skulle ha social fobi, bara att problematiken är så mycket större än så och att tillvägagångssättet blir fel om man inte har hela bilden.

Maggi skrev:har du läst om autism?, sett på Youtubeklipp där vanliga autismdrag listas upp. Vilka av de dragen är det du känner igen dig i ? och prickar du av många?

Ja, har läst massor och framförallt hur det ser ut hos kvinnor. Det är så mycket jag känner igen mig i, men att lista allt här och förklaring på varje grej så hade blivit en till roman haha. Antar att jag prickar många med tanke på att jag låg precis på sträcket på att få en diagnos

Dalaberger skrev:Det låter som mig och jag har väl båda. Jag tror inte att man oundvikligen har båda, som Sheyen ovan säger. Men autism förstärker sannolikt social fobi om du har svårt med sociala möten och social fobi kanske stärker autism om du inte utmanar dig själv. Jag gick till KBT-psykolog i 4 månader eller så, tyckte inte det gav så mycket, "utmana dig själv" var väl poängen men jag är hemskt osäker som individ, precis som du beskriver. Jag orkar för det mesta inte stå upp för mig själv för att jag blivit åsidosatt så ofta i livet. Att känna att man behöver prata med någon utan att veta vad är en hemsk känsla, det blir stark ångest, plågsamt. Egentligen kryper jag helst under något och gömmer mig men samtidigt vet jag att jag inte blir bättre av det, så jag måste ändå utmana mig på nått sätt.

Så du kan ha båda och de förstärker varandra, inte omöjligt. Även när jag gick KBT, så var det aldrig fokus på underliggande Asperger utan metoder att utmana sig själv. Det var väl lite dåligt, då mina förutsättningar är sämre än för andra, det är inte bara att göra det.

Ja exakt. Ja och för min del tycker jag det är extra problematiskt att ptp psykologen inte ens visste om att jag hade drag av autism. Tyvärr är det väldigt stor okunskap fortfarande, håller helt med om att det inte bara är att göra det. Något jag tyckte var hemskt var dem där jäkla hemläxorna, kunde inte göra dem

kattson skrev:Eftersom det är en spektrumdiagnos, mer likt en tratt där allt odiagnoserat hamnar känns det som ibland, så finns det ju ingen "såhär ska man vara".
En del känner jag igen mig i, svårt att tala "utanför boxen" för ja, vet helt enkelt inte vad jag ska prata om.
Resten not so much. Kastar mig gärna in i nya situationer, träffar gärna nya människor (men sitter väl mest tyst för jag inte vet vad jag ska prata om).

KBT känner jag funkar nog mest på "normies", det känns som dom vill få saker ur världen så fort som möjligt, helst bota dig från din spindelskräck på 5 tillfällen, sen friskförklara dig och sparka ut dig.
Testa få till nån samtalsterapi, kanske arbetsterapi som har vissa inslag av KBT men ändå inte. Gärna med någon halvgammal som e lite halvtrött på livet men inte helt slutkörd.
Unga är lite för mycket "by the book" och har ingen erfarenhet känner jag. De har lärt sig på skolan och vill gärna följa "manualen" och sparka ut dig så fort som möjligt.

Snöa inte in så mycket på "autist-checklistan", utan som sagt.. Försök få till nån oldschool samtalsterapi där du kommer och får prata om lite allt möjligt, utan någon egentlig tidsbegränsning. Dom måste fylla i en vårdplan typ en gång om året.
Det kan låta som om de planerar att ha ett slut på vården så snart denna är uppfylld, men det är egentligen mest formalia.

Jag har själv en arbetsterapeut som har försökt KBTa mig, men insett att det nog inte går att KBTa bort autism, så nu sitter vi mest och snackar om lite allt möjligt.
Visst, ibland blir det lite KBT av det hela, men han har släppt allt de där om att försöka bota mig med 5 tillfällen för att sen sparka ut mig.

Om du nu har fått nerskrivet i neuro-undersökningen ens ordet autism så kan du ju försöka få till kontaktperson via kommunen och dylikt, är det en "bra" kommun har dom ofta ett helt batteri av åtgärder de kan erbjuda dig.
Dessa är helt frivilliga personer som inte är anställda av vården, och behöver inte ens ha utbildning. "Leasad kompis" typ.
Klickar man inte så är det bara att byta. (Samma inom vården faktiskt. Du kan påtala att det saknas förtroende, att du känner att du inte får rätt vård, och då kan du få ny vårdperson)

Ja jag känner lite likadant i efterhand, billigaste sättet för att kunna sparka ut mig. Jag står på väntelista för arbetsterapi, men det är riktigt segt. Har väntat i ett år nu om inte mer, har inte hört något alls utan bara varit snack om kbt. Och samtalsterpi är det jag tycker är steg 1, för att kunna reda ut det här. Haha roligt att du säger så, exakt så upplevde jag min kbt nisse. Han kan inte varit mer än 25 och inte legitimerad psykolog än, men bettede sig som han har jobbat med detta i 30 år.

Nejdå ska inte snöa in mig för mycket på det, men tyckte att autsim svårigheterna socialt förklarade mina problem så mycket bättre än social fobi.
Tack för tipset, visste jag faktiskt inte om! Jag har ju i princip noll koll på vilka åtgärder som finns.

Nasse99 skrev:Ja och för min del tycker jag det är extra problematiskt att ptp psykologen inte ens visste om att jag hade drag av autism.

Min erfarenhet är tyvärr att INGEN läser journalen innan besök med ens ny läkare.
"Nej, inte läst. Jag kände att blah blah inga förutfattade meningar blah blah"
Jo tjena, säg som det e, du e för jävla slö för att ens läsa journal...
Sa så en gång, kanske inte i exakt dom ordalagen, men nästan. Utelämnade "jävla" typ..

I början när jag vågade konfrontera dom så gick jag direkt å sa "tack&hej, ge mig ny", men man bränner ju ganska snabbt igenom alla som finns i distriktet på det sättet, å får man ens en ny så ligger den på andra sidan stan å man får resa 1-2h.
Nuförtiden förutsätter jag att dom inte läst ens en rad, påpekar detta för dom och ber dom läsa journalen medans jag sitter och ser på.

Stå på dig är mitt bästa tips, du har rättigheter också, och du har framförallt rätt att vara på ditt eget sätt.
Du kan ju även hinta om att du har en hel del att prata om, men att det måste komma naturligt över tid. Att du inte kommer acceptera att "bli botad på 5 besök".

kattson skrev:

Nasse99 skrev:Ja och för min del tycker jag det är extra problematiskt att ptp psykologen inte ens visste om att jag hade drag av autism.

Min erfarenhet är tyvärr att INGEN läser journalen innan besök med ens ny läkare.
"Nej, inte läst. Jag kände att blah blah inga förutfattade meningar blah blah"
Jo tjena, säg som det e, du e för jävla slö för att ens läsa journal...
Sa så en gång, kanske inte i exakt dom ordalagen, men nästan. Utelämnade "jävla" typ..

I början när jag vågade konfrontera dom så gick jag direkt å sa "tack&hej, ge mig ny", men man bränner ju ganska snabbt igenom alla som finns i distriktet på det sättet, å får man ens en ny så ligger den på andra sidan stan å man får resa 1-2h.
Nuförtiden förutsätter jag att dom inte läst ens en rad, påpekar detta för dom och ber dom läsa journalen medans jag sitter och ser på.

Stå på dig är mitt bästa tips, du har rättigheter också, och du har framförallt rätt att vara på ditt eget sätt.
Du kan ju även hinta om att du har en hel del att prata om, men att det måste komma naturligt över tid. Att du inte kommer acceptera att "bli botad på 5 besök".

Yes, min erfarenhet också. Anledning till att inte läsa journalen pga risken för förutfattade meningar kan man ju lösa genom att läsa den efter besöket kan jag tycka

Det är smart att göra, måste verkligen bli bättre på att konfrontera. Har aldrig gjort det inom vården förutom nu.
Ska absolut stå på mig, upplever att dem har agerat fel i flera grejer. Så än sålänge tycker jag inte att jag har gjort fel.

Nasse99 skrev:

Sheyen skrev:Lista dina autistiska drag då. Läkaren kanske har rätt. Tycker du mest har beskrivit social fobi.

Du ska veta att det finns gott om folk med autism som har vänner och gärna snackar med folk. För det verkar lite som att du kopplar undvikande beteende till autism.

Okej, så på vilket sätt tycker du jag mest har listat social fobi? Jag är mycket väl medveten om att personer med autsim har vänner och gärna snackar med folk. Det är väl lite det som är min poäng..? Om jag hade hade haft enabrt social fobi hade jag väl haft råpanik över att prata med folk med tanke på hur högt jag skattade på deras tester som mäter social fobi. Hahaha ja, undvikarbeteende i autsim är väl ganska välkänt

Blir du lite defensiv? Du skrev:

Har jag överdrivit? Tänker jag fel?

Varför frågar du om du inte tål svaret?

Jag tycker att det verkar som att du har social fobi och inte autism. Här listade du lite som får mig att tänka på social fobi:

* grupp med människor känner jag mig inte helt bekväm i, känner att jag inte helt kan vara mig själv, kan ge mig ångest men det beror på dagsform, håller ofta tillbaks åsikter och tankar men om något intresse jag har dyker upp är det lättare för mig att börja prata, observerar och lyssnar helst
* kan få ångest av att prata med främlingar, helt enkelt för att jag inte vet vad jag ska prata om
* får ångest av att gå till platser själv där jag tidigare inte har varit, tex affär,skola,jobb, i princip allt
* ringa till folk jag inte känner är enormt ångest laddat, ringa till kompisar tar emot men får inte ångest på samma sätt, kontentan är iallafall att jag ringer helst inte alls, föredrar att kommunicera på annat sätt
* alltid upplevt att det är svårare att berätta och förklara mina behov för folk där det finns en maktbalans tex, läkare,lärare,myndigheter osv. Rädsla för att dem ska förstå mig fel. Beror antagligen på hur jag har blivit behandlad under hela min uppväxt av framförallt lärare. Då jag vid ett flertal tillfällen blivit särbehandlad bara för jag är jag.

Jag föreslår att du läser på om autism. Om du tycker att det är lättare att lyssna finns det gott om klipp på Youtube också.

Nasse99 skrev:

Maggi skrev:har du läst om autism?, sett på Youtubeklipp där vanliga autismdrag listas upp. Vilka av de dragen är det du känner igen dig i ? och prickar du av många?

Ja, har läst massor och framförallt hur det ser ut hos kvinnor. Det är så mycket jag känner igen mig i, men att lista allt här och förklaring på varje grej så hade blivit en till roman haha. Antar att jag prickar många med tanke på att jag låg precis på sträcket på att få en diagnos

Fast du får gärna lista dragen ändå, för det du hittills har pratat om är social fobi.

Sheyen skrev:Fast du får gärna lista dragen ändå, för det du hittills har pratat om är social fobi.

Kan jag absolut göra om ni vill det, återkommer med det senare. Jasså det kan du bedömma? Det kan väl va båda? Att det skulle vara enbart social fobi är jag stensäker på att det inte är.

Nasse99 skrev:

Sheyen skrev:Fast du får gärna lista dragen ändå, för det du hittills har pratat om är social fobi.

Kan jag absolut göra om ni vill det, återkommer med det senare. Jasså det kan du bedömma? Det kan väl va båda? Att det skulle vara enbart social fobi är jag stensäker på att det inte är.

Ja, det kan jag bedöma. Nä, båda har du inte beskrivit och jag baserar mina svar på den information du delat med dig av. Jag kan inte veta en massa grejer som du inte berättat om än.

Ja, det är bara att langa fram den listan, så kan vi kika på den.

Nasse99 skrev:Tyvärr är det väldigt stor okunskap fortfarande, håller helt med om att det inte bara är att göra det. Något jag tyckte var hemskt var dem där jäkla hemläxorna, kunde inte göra dem

Det är naturligt att vilja undvika något som ger dig ångest. Tyvärr ökar det ångesten på sikt. I KBT ingår därför att du i små steg utsätter dig för det som ger ångest (exponering). Du börjar med något som bara väcker lite ångest. När du är redo går du vidare mot sådant som känns svårare. På så sätt kan du minska din ångest i små hanterbara steg. Att du vantrivs med KBT behöver alltså inte betyda att den inte fungerar. Det är tänkt att den ska vara utmanande.

Men om din ångest bottnar i tillkortakommanden till följd av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning behöver exponeringsterapin kompletteras. Man kan liksom inte säga åt en rullstolsbunden människa att springa omkring lite samtidigt som man slår ned eventuella invändningar med "du vänjer dig, ställ dig upp bara! HEJA HEJA!"

Kan du ge ett exempel på en övning/hemläxa du tyckte var hemsk?

Trådens rubrik innehåller "Autism eller social fobi?", så det borde väl vara lika okej oavsett vad vi gissar på? Tycker att vissa av dina snorkiga kommentarer är klassiskt tjejiga, typ att du säger en sak, men menar en annan. Det kanske är därför du och jag krockar lite, kommunikationsmässigt. Jag är van vid rak kommunikation. Om du frågar något kommer jag svara. Jag är dessutom logiskt lagd, så jag har inga problem med att ge dig ett ärligt svar, snarare än ett fluffigt mys-svar. Däremot kan jag acceptera att folk inte gillar att höra/läsa vad som helst, men om man bara är på jakt efter medhåll får man nog prata ut med familj och vänner snarare än att leta efter samma sak på ett diskussionsforum, för här finns det väldigt många olika åsikter och tankesätt, vilket man nog får vara beredd på.

Jag tänker att vi inte kommer framåt i diskussionen om vi inte har ett stabilt underlag i form av fler detaljer.

Sheyen skrev:Ja, det kan jag bedöma. Nä, båda har du inte beskrivit och jag baserar mina svar på den information du delat med dig av. Jag kan inte veta en massa grejer som du inte berättat om än.

Ja, det är bara att langa fram den listan, så kan vi kika på den.

Jo men nu är det så att jag inte kommer lita blint på vad du säger bara för att enligt dig så kan du bedöma. Som sagt en psykolog har redan bedömt tidigare att det är kopplat till autsim (några av dem punkterna jag skrev förut har han själv tagit med som exempel) Dessutom vet jag flera med diagnoserad autism som har beskrivit svårigheterna socialt på samma sätt som jag har tagit upp här, bland annat personer i min familj. Så jag är inte helt ute och cyklar, jag vet iallafall lite vad jag pratar om. Tycker du har en otrevlig ton i onödan.

RapeRegs skrev:

Nasse99 skrev:Tyvärr är det väldigt stor okunskap fortfarande, håller helt med om att det inte bara är att göra det. Något jag tyckte var hemskt var dem där jäkla hemläxorna, kunde inte göra dem

Det är naturligt att vilja undvika något som ger dig ångest. Tyvärr ökar det ångesten på sikt. I KBT ingår därför att du i små steg utsätter dig för det som ger ångest (exponering). Du börjar med något som bara väcker lite ångest. När du är redo går du vidare mot sådant som känns svårare. På så sätt kan du minska din ångest i små hanterbara steg. Att du vantrivs med KBT behöver alltså inte betyda att den inte fungerar. Det är tänkt att den ska vara utmanande.

Men om din ångest bottnar i tillkortakommanden till följd av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning behöver exponeringsterapin kompletteras. Man kan liksom inte säga åt en rullstolsbunden människa att springa omkring lite samtidigt som man slår ned eventuella invändningar med "du vänjer dig, ställ dig upp bara! HEJA HEJA!"

Kan du ge ett exempel på en övning/hemläxa du tyckte var hemsk?

Jo, jag vet vad kbt innebär Men grejen är att vi hade inte ens kommit i närheten med att jag skulle börja utsätta mig för ångest situationer. Så det fanns ingen ångest pågrund av det. Ångest var att jag kände inte igen mig i beskrivningen hur social fobi uppenbarar sig. Och att allt jag sa misstolkades till något det inte var. Kände mig inte lyssnad på helt enkelt, ovadsätt vad jag sa.

En läxa jag inte kunde gör var att jag skulle skriva ner automatiska negativa tankar. När var det? Var var det? Vad gjorde du? Vad för tankar for genom ditt huvud? Var några av frågorna. Och jag kunde inte svara på något utav det, det var tomt i huvudet. Dels för att under den veckan hade det inte varit några problem, jag levde på som jag gjorde normalt. Och jag kunde inte komma på något att skriva från tidigare ångest relaterade situationer. Just för att jag har svårt att reda ut vilken situation som ger mig ångest och kunna sätta ord på känslor och tankar som kommer då.

Nasse99 skrev:

Sheyen skrev:Ja, det kan jag bedöma. Nä, båda har du inte beskrivit och jag baserar mina svar på den information du delat med dig av. Jag kan inte veta en massa grejer som du inte berättat om än.

Ja, det är bara att langa fram den listan, så kan vi kika på den.

Jo men nu är det så att jag inte kommer lita blint på vad du säger bara för att enligt dig så kan du bedöma. Som sagt en psykolog har redan bedömt tidigare att det är kopplat till autsim (några av dem punkterna jag skrev förut har han själv tagit med som exempel) Dessutom vet jag flera med diagnoserad autism som har beskrivit svårigheterna socialt på samma sätt som jag har tagit upp här, bland annat personer i min familj. Så jag är inte helt ute och cyklar, jag vet iallafall lite vad jag pratar om. Tycker du har en otrevlig ton i onödan.

Hur har jag en otrevlig ton? Du beskriver din problematik och frågar vad man tror om det och då svarar jag.

Det är jättekonstigt att du frågar om din problematik beror på social fobi eller autism, får ett svar och är spydig tillbaka.

Och nej: du har beskrivit social fobi; något som vissa med autism har, men man kan även ha social fobi utan autism. Det är just därför det skulle vara bra om du kunde sammanfatta dina autismrelaterade problem.

Jag tror att det blir lättare att få diskussionen att gå framåt om vi upphör med tramset och fokuserar på sakfrågan.