Det här har givetvis frågats förr, men det går inte något vidare när jag försöker söka ...

Jag ska börja på universitet nästa vecka på biomedicinska analytikerprogrammet i Sundsvall och jag vill verkligen försöka skaffa en kompis eller två (och på sikt kanske en flickvän) men jag vet inte hur man gör egentligen, jag har inte fått en ny kompis sedan jag var 10, och det är typ 10 år sedan. Jag betvivlar starkt att jag kan fråga om jag får leka med dem i sandlådan som i lågstadiet ...

Jag har kommit på några viktiga grundläggande punkter:
-PrAtA mEd FoLk, pratar jag inte med andra kommer jag inte ha en chans.
-Sitt inte i ett hörn för att undvika andra och använd inte hörselskydd allt för ofta även om det kan vara motiverat i det tillfället.
-Sitt "bredvid" andra (det lär väl vara en meter mellan stolarna men ändå) för att visa att jag inte är livrädd för dem.
-Försök äta lunch med andra.

Jag har inte gått med i studentkåren, de tycks bara bry sig om etanolkonsumtion och det är jag inte intresserad av och sparar gärna mina pengar åtminstone tills jag vet att jag överlever skolan. Jag kommer att bo med mina föräldrar.

Någon som har några ytterligare idéer?

Jag lär väl inte överleva ens en halv termin men försöker man inte så har man inte försökt.

Tack!

Gå med i en förening för något du är intresserad av eller som du vill lära dig eller verkar vara roligt. Det är lättare att träffa folk om man håller på med något och delar man ett intresse så finns det chans att man blir kompisar utanför intresset. Dessutom slipper man prata när man ägnar sig åt något annat.

Sundsvall är kanske inte den största studentorten, men studenter brukar ha avancerade och udda intressen. Kolla vad det finns för utbud och testa några föreningar. Var inte rädd för att prova något udda som du inte sysslat med innan. Det kan bli jätteskojigt!

Många högskolor/universitet har fadderprogram där en äldre student tar sig an nykomlingar. Vari faddrandet består varierar och kan förvisso inkludera etanolkonsumtion men även annat. Är det inget att ha så hoppar man av.

På många kurser finns det mer eller mindre organiserade "pluggrupper". Hittar man några kursare på samma våglängd så kan man få jättekul och dessutom hjälpa varandra.

Dina kursare är lika nya som du. Du är inte ensam att känna som du gör. Det kommer att vara trångt i hörnen och flera kommer att ha hörselskydd. Du kommer att passa in!

Studenttiden var en av mina bästa perioder. Jag fick flera jättegoda vänner som jag har kontakt med många år senare. Jag tycker du ska se studierna som en chans både att läsa en bra utbildning till ett bra jobb och en chans att få vänner. Det är klart att du överlever!

Först och främst grattis till antagningen och jag hoppas att du får en rolig studietid

Vet inte hur det går till i Sundsvall, men vid större tekniska universitet och högskolor i Sverige brukar man ha något som heter "nollveckor". Där delas studenterna in i faddergrupper och genomför tillsammans mer eller mindre roliga aktiviteter. Mitt enkla tips är att försöka vara en aktiv del av nollaktiviteterna och gå på några sittningar även om man inte är en festprisse. Rätt vad det är upptäcker man att man har det lite trevligt, trots alkohol, stoj och stök.

Håll också utkik efter roliga studentföreningar som kan fånga ditt intresse. Det kan vara föreningar för musik, skytte, datorspelande, schack eller vad som helst.

Sedan gör ni ett grupparbete tillsammans och lär er hata varandra passionerat.

Människor är dumma i huvudet. Leta efter vänner med diagnoser istället. Då slipper du beblanda dig med folk som tycker att du gör något tokigt eller att de klagar på dig för diverse skit du inte kan rå för.

I princip har jag gett upp tanken på att kunna upprätthålla någon slags kontakt med mugglarna!

Jag ser att du inte är intresserad av alkohol annars skulle jag föreslagit att gå med i studentkåren och gå på så mycket av deras aktiviteter som möjligt , gå på sittningar , studentspex mm mm.

Alkohol är i många fall den nyckel som kan öppna dörren till vänskap.

Nu vet jag inte vad du har för intressen men mitt andra tips är att gå med i olika föreningar som du har intresse för tex historia eller datorer eller fotografi eller vad det nu kan vara . Där kan du kanske hitta umgänge under alkoholfria former.

Gå med i en studiegrupp där har du ju umgänge väldigt fokuserat och organiserat kring en specifik uppgift att studera och där lär ju ingen alkohol konsumeras


Alkohol och festande är dock en STOR del av studentlivet

Så man är inte tvingad att vara med i studentkåren nu för tiden. Det visste jag inte.

Jag hade inga vänner alls på högskolan.

Ignatius skrev:Gå med i en förening för något du är intresserad av eller som du vill lära dig eller verkar vara roligt. Det är lättare att träffa folk om man håller på med något och delar man ett intresse så finns det chans att man blir kompisar utanför intresset. Dessutom slipper man prata när man ägnar sig åt något annat.

Sundsvall är kanske inte den största studentorten, men studenter brukar ha avancerade och udda intressen. Kolla vad det finns för utbud och testa några föreningar. Var inte rädd för att prova något udda som du inte sysslat med innan. Det kan bli jätteskojigt!

Många högskolor/universitet har fadderprogram där en äldre student tar sig an nykomlingar. Vari faddrandet består varierar och kan förvisso inkludera etanolkonsumtion men även annat. Är det inget att ha så hoppar man av.

På många kurser finns det mer eller mindre organiserade "pluggrupper". Hittar man några kursare på samma våglängd så kan man få jättekul och dessutom hjälpa varandra.

Dina kursare är lika nya som du. Du är inte ensam att känna som du gör. Det kommer att vara trångt i hörnen och flera kommer att ha hörselskydd. Du kommer att passa in!

Studenttiden var en av mina bästa perioder. Jag fick flera jättegoda vänner som jag har kontakt med många år senare. Jag tycker du ska se studierna som en chans både att läsa en bra utbildning till ett bra jobb och en chans att få vänner. Det är klart att du överlever!

Bra idé, det tycks vara lite magert med sådant här men jag ska se vad som går att hitta!

Jo, de har någon nollning men hälften av allt var när jag är för trött för att gå ut , men jag ska titta närmare på det.

Åh! Ska vara allmän mattestuga på onsdagar i alla fall!

Låter bra, jag antar att det är lättare att få kompisar när alla är nya än när de flesta redan har en kompis eller två och undviker inblandning av nya.

Låter lovande! Jag hoppas jag överlever, arbetsmarknaden var ju god för yrket och det är ju ett fält jag gillar så det vore olyckligt om jag inte överlever. Tack!

RapeRegs skrev:Först och främst grattis till antagningen och jag hoppas att du får en rolig studietid

Vet inte hur det går till i Sundsvall, men vid större tekniska universitet och högskolor i Sverige brukar man ha något som heter "nollveckor". Där delas studenterna in i faddergrupper och genomför tillsammans mer eller mindre roliga aktiviteter. Mitt enkla tips är att försöka vara en aktiv del av nollaktiviteterna och gå på några sittningar även om man inte är en festprisse. Rätt vad det är upptäcker man att man har det lite trevligt, trots alkohol, stoj och stök.

Håll också utkik efter roliga studentföreningar som kan fånga ditt intresse. Det kan vara föreningar för musik, skytte, datorspelande, schack eller vad som helst.

Tackar allra ödmjukast!

Jo, de har något sådant här, jag har börjat läsa och försöker begripa vad de går ut på
Det ska vara hamburgegrillning på fredag. "Sittningar" skulle jag nog få panik av så jag kanske undviker det i alla fall.

Ska se vad jag kan hitta! Tack!

Odal_ skrev:Sedan gör ni ett grupparbete tillsammans och lär er hata varandra passionerat.

Konsten att hata sina kamrater är mycket viktig att behärska!

Sheyen skrev:Människor är dumma i huvudet. Leta efter vänner med diagnoser istället. Då slipper du beblanda dig med folk som tycker att du gör något tokigt eller att de klagar på dig för diverse skit du inte kan rå för.

I princip har jag gett upp tanken på att kunna upprätthålla någon slags kontakt med mugglarna!

Absolut, de enda kompisliknande jag hade i gymnasiet hade autism så jag dras nog lite till dem Ja, mugglare är mycket konstiga, men de är liksom i stor majoritet ... Synd att vaccin inte botar NT-syndromet, annars hade det varit löst flera gånger om vid det här laget.

Paladinen skrev:Jag ser att du inte är intresserad av alkohol annars skulle jag föreslagit att gå med i studentkåren och gå på så mycket av deras aktiviteter som möjligt , gå på sittningar , studentspex mm mm.

Alkohol är i många fall den nyckel som kan öppna dörren till vänskap.

Nu vet jag inte vad du har för intressen men mitt andra tips är att gå med i olika föreningar som du har intresse för tex historia eller datorer eller fotografi eller vad det nu kan vara . Där kan du kanske hitta umgänge under alkoholfria former.

Gå med i en studiegrupp där har du ju umgänge väldigt fokuserat och organiserat kring en specifik uppgift att studera och där lär ju ingen alkohol konsumeras

Jag är ganska rädd för etanolens effekter på folks betende (övriga alkoholer har väl lite allvarligare biverkningar). Det kan ju kanske vara värt att försöka någon gång en då, de kan knappast tvinga mig till att konsumera det själv, åtminstone inte i teorin.

Synd att det ska behöva vara så

Jag ska se vad jag kan hitta! Tack!

Paladinen skrev: Alkohol och festande är dock en STOR del av studentlivet

Aha, det är därför studenter är så fattiga

nescio skrev:Så man är inte tvingad att vara med i studentkåren nu för tiden. Det visste jag inte.

Jag hade inga vänner alls på högskolan.

Näpp, de ändrade det 2010.

Åh, stackars dig!

Tänkte bara kommentera det som sagts om studenter och festande. Jag och min bäste vän var ofta ute och roade oss i Lund då vi var studenter. Jag var ofta tämligen onykter. Han var nykterist och spiknykter. Vi bar oss lika illa åt. Frågan är vem som var värst? Det går att ha roligt utan alkohol!

Låt dig absolut inte ryckas med om du inte vill dricka!!

Mattestugan låter som ett helgjutet sätt att börja umgås!

Kolla vad det finns för andra föreningar i Sundsvall. Alla är inte knutna till högskolan. Studenter och ungdomar är aktiva i dem också. Våga testa sådant du inte gjort och knappt vet vad det är. Alla är olika och har olika intressen. Jag började träna kampsport som student och har fortsatt en hisklig massa år efteråt. Det är ett nördigt sätt att motionera. Märkligt nog passar det en del med autism/asperger. Jag känner flera högt graderade aspergare. Man blir förvånad över sina förmågor om man testar nya saker!

Sport är väl en bra metod. Alan Turing var ju en god löpare sin AS till trots...

Ignatius skrev:Tänkte bara kommentera det som sagts om studenter och festande. Jag och min bäste vän var ofta ute och roade oss i Lund då vi var studenter. Jag var ofta tämligen onykter. Han var nykterist och spiknykter. Vi bar oss lika illa åt. Frågan är vem som var värst? Det går att ha roligt utan alkohol!

Låt dig absolut inte ryckas med om du inte vill dricka!!

Mattestugan låter som ett helgjutet sätt att börja umgås!

Kolla vad det finns för andra föreningar i Sundsvall. Alla är inte knutna till högskolan. Studenter och ungdomar är aktiva i dem också. Våga testa sådant du inte gjort och knappt vet vad det är. Alla är olika och har olika intressen. Jag började träna kampsport som student och har fortsatt en hisklig massa år efteråt. Det är ett nördigt sätt att motionera. Märkligt nog passar det en del med autism/asperger. Jag känner flera högt graderade aspergare. Man blir förvånad över sina förmågor om man testar nya saker!

Jag brukar inte falla för grupptryck, snarare blir jag arg och skriker på dem

Jag hoppas det, det ska vara en del civilingenjörer där också => större underlag som man inte kan bli arg på i grupparbeten.

Ja, jag vet en förening som jag gillar, och redan är med i, Svenska Järnvägsklubbens lokalavdelning. Haken är väl att medelåldern är kanske lite högre än min egen som jag tänkt ...

Jag ska titta på andra föreningar också! Tack!

antonius skrev:Sport är väl en bra metod. Alan Turing var ju en god löpare sin AS till trots...

Jag skulle vilja prova på vattenpolo men närmsta föreningen som sysslar med sådant över huvud taget är i Umeå, och det är dyrt att åka dit.

Jag tror att det brukar bedrivas amatörinnebandy någonstans här omkring.

F.ö. skulle det kunna vara någon idé att gå på någon autism e.d. -förening (harkel, Sheyen)? Åtminstone för att hitta andra med diagnoser. Det finns en i Sundsvall och två på ca en timmes bussresa bort.

CrazyInTrains skrev:Jag skulle vilja prova på vattenpolo men närmsta föreningen som sysslar med sådant över huvud taget är i Umeå, och det är dyrt att åka dit.

Jag tror att det brukar bedrivas amatörinnebandy någonstans här omkring.

Det där är ju väldigt tuffa lagsporter, är nog lättare att bara hitta några som brukar typ jogga varje morgon, i all enkelhet...

antonius skrev:Det där är ju väldigt tuffa lagsporter, är nog lättare att bara hitta några som brukar typ jogga varje morgon, i all enkelhet...

Jo, därför kunde kanske amatörnivå vara bra.

Det vore nog lättare men då ska jag kliva upp ännu tidigare
(Visst, det finns de som joggar på eftermiddagen också.)

CrazyInTrains skrev:Jag brukar inte falla för grupptryck, snarare blir jag arg och skriker på dem

Bra! Du är av rätta virket!

CrazyInTrains skrev:Jag hoppas det, det ska vara en del civilingenjörer där också => större underlag som man inte kan bli arg på i grupparbeten.

Många ingenjörer befinner sig på eller i närheten av autismspektrat. Du kommer säkert att hitta folk du kommer överens med!

Apropå sport så behöver man inte vara en mes bara för att man har autism. Om du funderar på vattenpolo kan du testa någon annan tuff lagsport: rugby, handboll osv.

Det är en bra fråga, jag kommer princip köra hela mitt program som det ser ut nu på distans, så kommer väl inte ens träffa mina klasskamrater. 3 år utan riktig mänsklig kontakt, bara läxor och inget festande, en dröm för vissa aspisar. Alltså, studentkåren ger mig bara ångest, så den skippar jag, vänner hittar jag utanför skolan.

Ignatius skrev:Bra! Du är av rätta virket!

Prima björk ...

Ignatius skrev:Många ingenjörer befinner sig på eller i närheten av autismspektrat. Du kommer säkert att hitta folk du kommer överens med!

Utmärkt, jag ska se till att gå på räknestugorna!

Ignatius skrev:Apropå sport så behöver man inte vara en mes bara för att man har autism. Om du funderar på vattenpolo kan du testa någon annan tuff lagsport: rugby, handboll osv.

Mycket riktigt. Ja, det måste jag ju titta på. Det svåra är väl att hitta någon förening som inte tar så seriöst på det hela.

Dalaberger skrev:Det är en bra fråga, jag kommer princip köra hela mitt program som det ser ut nu på distans, så kommer väl inte ens träffa mina klasskamrater. 3 år utan riktig mänsklig kontakt, bara läxor och inget festande, en dröm för vissa aspisar. Alltså, studentkåren ger mig bara ångest, så den skippar jag, vänner hittar jag utanför skolan.

Om du ser det som något negativt: stackars dig.
Om du ser det som något positivt: bra för dig!
Jag ska, som det ser ut just nu, läsa hela utbildningen fysiskt med endast enstaka föreläsningar i Zoom, det ligger väl lite i sakens natur att det är svårt att ha det här på nätet enbart.
Lycka till!

Jag har ju läst på universitet men inte under coronaviruset och kan tänka mig att det är mycket annorlunda just nu. Läste större delen av min examen genom fristående kurser dock så det blev nya kurskamrater och föreläsare från kurs till kurs, vilket är jobbigt med Aspergers och om man är ute efter långvarighet med vänskaperna. Men jag läste tre längre kurser där jag kunde etablera ett socialt liv och kanske kan ge min erfarenhet.

Nu läste jag historia och relevanta kurser i just det ämnet så det hjälpte ju till att alla där var intresserade av historia och att det var lätt att prata om det på fritiden också. Nu vet jag nästan ingenting om vad biomedicinsk analytiker innebär men det kanske kan finnas något där att prata om, fråga dina kurskamrater varför de också är intresserade av just detta och tala om framtiden inom det området kanske?

De vänner jag träffade på universitetet började prata med mig först och jag var bara öppen och lyssnade och svarade, berättade dock inget om min diagnos till dessa vänner eftersom det kan ge dem förutfattade meningar så det skulle jag personligen rekommendera att vänta med att berätta tills man känt någon ett tag och tar tid att prata om det eller blivit nära vänner.

Själv inser jag att vänskap är heller inget man kan tvinga fram att bara uppkomma genom hårt arbete, i så fall är det inte vänskap utan kollegor, nästan alla vänskaper jag haft genom åren så har man känt kopplingen med en gång i början utan att tveka.

På dina egna punkter skulle jag säga att verka bara inte för engagerad för det kan skrämma bort en del också om man klänger för mycket på dem utan man måste hitta en balans och visa att man kan gå skilda vägar ibland och göra olika projekt och vara självständig. Det är bra att du undviker de som festar, de tilltalade heller aldrig mig som grupp och det känns som en ytlig koppling att man är kompisar för att man dricker, är det för att man inget har gemensamt när man är nyktra?

CrazyInTrains skrev:Absolut, de enda kompisliknande jag hade i gymnasiet hade autism så jag dras nog lite till dem Ja, mugglare är mycket konstiga, men de är liksom i stor majoritet ... Synd att vaccin inte botar NT-syndromet, annars hade det varit löst flera gånger om vid det här laget.

Jag är också en jävla diagnosmagnet! Autism, ADHD, Schizofreni och Tourettes har fan varit återkommande!

Riksamiralen skrev:Nu läste jag historia och relevanta kurser i just det ämnet så det hjälpte ju till att alla där var intresserade av historia och att det var lätt att prata om det på fritiden också. Nu vet jag nästan ingenting om vad biomedicinsk analytiker innebär men det kanske kan finnas något där att prata om, fråga dina kurskamrater varför de också är intresserade av just detta och tala om framtiden inom det området kanske?

De vänner jag träffade på universitetet började prata med mig först och jag var bara öppen och lyssnade och svarade, berättade dock inget om min diagnos till dessa vänner eftersom det kan ge dem förutfattade meningar så det skulle jag personligen rekommendera att vänta med att berätta tills man känt någon ett tag och tar tid att prata om det eller blivit nära vänner.

Själv inser jag att vänskap är heller inget man kan tvinga fram att bara uppkomma genom hårt arbete, i så fall är det inte vänskap utan kollegor, nästan alla vänskaper jag haft genom åren så har man känt kopplingen med en gång i början utan att tveka.

På dina egna punkter skulle jag säga att verka bara inte för engagerad för det kan skrämma bort en del också om man klänger för mycket på dem utan man måste hitta en balans och visa att man kan gå skilda vägar ibland och göra olika projekt och vara självständig. Det är bra att du undviker de som festar, de tilltalade heller aldrig mig som grupp och det känns som en ytlig koppling att man är kompisar för att man dricker, är det för att man inget har gemensamt när man är nyktra?

Det är säkert en bra början! Det hade jag inte tänkt på förut! Tack!

Fiffigt! Det ska jag tänka på! Nä, jag tänker nog inte säga något om diagnosen i första taget, får jag med tiden än väldigt god kompis tycker jag nog den ska veta det men inte på en gång. När jag började gymnasiet kom en speciallärare till klassen för att berätta om mig (hon körde ut mig först) och även om det säkert var bra, särskilt i början när det inte gick så jättebra för mig, så kan det vara en orsak till att det alltid kändes som de behandlade mig som ett dagisbarn, inte alls som andra.

Nej, absolut inte. Det ska som "bara bli", även om det är en fördel att inte motverka kompisblivandet.

Det har du rätt i ... synd att det ska vara så svårt att veta när det blir för mycket Förhoppningsvis ordnar det sig med tiden. Hoppas jag.

Det är lite det jag är rädd för att det skulle kunna bli. Jag är inte direkt intresserad av att mina "kompisar" ska behöva vara överförfriskade för att vilja prata med mig, då känns det inte som att de egentligen vill ha med mig att göra utan bara är för fulla för att tänka klart, och då kan man aldrig ha någon djupare diskussion heller.
Tack!

Sheyen skrev:Jag är också en jävla diagnosmagnet!

Glad att du uppskattade det jag hade att säga.
Kom på lite fler saker som kanske kan hjälpa dig. Jag märkte en stor skillnad i mognad och respekt hos elever på universitetet jämfört med gymnasiet, det kanske gör dig lite lugnare att börja där i alla fall. På universitetet studerar ju de som har ett seriöst uppsåt att ta sina kunskaper till nästa nivå, man märker en större samarbetsvilja och kanske empatisk förmåga som inte finns bland vissa i grundskolan, tänker på mobbare och sånt. Det är lugnare i klassrummet också, alla sitter tysta och lyssnar och antecknar på föreläsningen, ibland ställs frågor men inget stök alls.

Vi hade mycket seminarium, väldigt jobbigt att delta i som aspergare, men man var tvungen att vara aktiv i diskussionerna annars kunde man få underkänt eller behöva komplettera, så om ni har sådana kunskapsprov kanske ni kan studera tillsammans och sen framföra era tankar som gemensamma eller tala ihop er, det kan vara skönt att hitta någon man kan studera ihop med och fråga i fall de upplever informationen och uppgifterna likadant som du gör. Även NT brukar känna sig osäkra och vilse när de börjar för första gången på universitetet.

Det varierar mer i åldrar på studerande också, det var alltifrån personer direkt från gymnasiet, till unga vuxna, pappor och mammor, äldre vuxna och pensionärer.
Tycker aspergare ofta klarar av bättre att umgås med något äldre personer än de själva men det kanske bara är min observation.

Var inte för negativ heller mot de NT personer du kommer möta, tro mig, jag vet att tröskeln är hög att komma över för att de ska förstå och hitta en mening i att bli vän med en aspergare men du ska inte tro att det är omöjligt eller obehagligt varje gång.

På gymnasiet var jag vän med en som hade Aspergers precis som jag, men han hade också Bipolär sjukdom.
Vi blev vänner för att vi hade diagnoser och alla de andra inte hade det, tro mig det slutade inte bra, vi var för olika helt enkelt, men båda besserwisser, jag försökte vara trevlig, jag är väldigt lugn av mig och inte så konfrontativ, men han var precis tvärtom, och letade hela tiden konflikt och projekterade sin ilska och frustration på mig varje dag, så vi hamnade i slagsmål till och med, men senare på gymnasiet träffade jag en NT person med generaliserat ångestsyndrom (GAD) och vi var vänner i flera år efter gymnasiet så tro mig att det är inte alltid omöjligt eller icke önskvärt att skaffa vänner som är NT. Har ett till exempel, pratade med en bekant förra året som har både ADHD och Aspergers men vi tyckte helt olika om precis allting och därför kunde vi heller inte bilda någon vänskap.

Så du har ju en unik personlighet också, man måste ha något gemensamt intresse också, diagnosen bestämmer ju inte vad du tycker om eller inte, den påverkar ditt beteende och din framförhållning, ditt fokus och din sociala förmåga. Tycker gemensamma intressen har varit den viktigaste faktorn för mig när jag har skaffat vänner.

Riksamiralen skrev:Vi hade mycket seminarium, väldigt jobbigt att delta i som aspergare, men man var tvungen att vara aktiv i diskussionerna annars kunde man få underkänt eller behöva komplettera, så om ni har sådana kunskapsprov kanske ni kan studera tillsammans och sen framföra era tankar som gemensamma eller tala ihop er, det kan vara skönt att hitta någon man kan studera ihop med och fråga i fall de upplever informationen och uppgifterna likadant som du gör. Även NT brukar känna sig osäkra och vilse när de börjar för första gången på universitetet.

Det varierar mer i åldrar på studerande också, det var alltifrån personer direkt från gymnasiet, till unga vuxna, pappor och mammor, äldre vuxna och pensionärer.
Tycker aspergare ofta klarar av bättre att umgås med något äldre personer än de själva men det kanske bara är min observation.

Var inte för negativ heller mot de NT personer du kommer möta, tro mig, jag vet att tröskeln är hög att komma över för att de ska förstå och hitta en mening i att bli vän med en aspergare men du ska inte tro att det är omöjligt eller obehagligt varje gång.

På gymnasiet var jag vän med en som hade Aspergers precis som jag, men han hade också Bipolär sjukdom.
Vi blev vänner för att vi hade diagnoser och alla de andra inte hade det, tro mig det slutade inte bra, vi var för olika helt enkelt, men båda besserwisser, jag försökte vara trevlig, jag är väldigt lugn av mig och inte så konfrontativ, men han var precis tvärtom, och letade hela tiden konflikt och projekterade sin ilska och frustration på mig varje dag, så vi hamnade i slagsmål till och med, men senare på gymnasiet träffade jag en NT person med generaliserat ångestsyndrom (GAD) och vi var vänner i flera år efter gymnasiet så tro mig att det är inte alltid omöjligt eller icke önskvärt att skaffa vänner som är NT. Har ett till exempel, pratade med en bekant förra året som har både ADHD och Aspergers men vi tyckte helt olika om precis allting och därför kunde vi heller inte bilda någon vänskap.

Så du har ju en unik personlighet också, man måste ha något gemensamt intresse också, diagnosen bestämmer ju inte vad du tycker om eller inte, den påverkar ditt beteende och din framförhållning, ditt fokus och din sociala förmåga. Tycker gemensamma intressen har varit den viktigaste faktorn för mig när jag har skaffat vänner.

Ska tänka på det!

Jo, jag satt liksom bara satt med lärare i matsalen i typ ... 7 år ... ville helst leka med fröknarna ...
Åldersfördelningen ska vara som följande: under 25: 9, 25-35: 5, 35 och uppåt: 1, enligh UHR.

Nä, de ät ju trots allt majoritet.

Absolut, samma diagnos kan ju göra det lättare att förstå hur man tänker men det självt ger ju inte mycket att basera någon vänskap på.

Tack!

Läst tråden med intresse. Undrar hur det går?

Någon skrev:Läst tråden med intresse. Undrar hur det går?

Mhm ... nja, en aning trögt kan man väl säga. Jag har överraskat mig genom att prata inför "hela halva klassen" (typ 6 personer), så alltid något. Och en gång sagt två meningar med en på lunchrasten och en annan försökte prata lite med mig medan vi väntade i en "korridor" en gång. Alltid något.

Vi har sällan mer än en lektion om dagen så det är lite halvsvårt att hitta någon att en försöka prata med. (Och det är nog bra för mitt [och många andras] huvud att vi inte har 8 timmar föreläsningar per dag )

Jag avser försöka prata mer när vi ska ha labbar, då är vi inte lika utspridda och jag kommer under labben behöva prata med dem ändå, så då kan jag försöka före och efter också.

Verkar som du har flera bra planer.