Ja, vi hade ju missat arbetslös som alternativ. Nu borde det bli den ultimata versionen, allt som inte finns med nu måste väl kunna passera som "något helt annat"... hnnngggg.....

Jag tog arbetslös.

Pemer skrev:Själv sitter jag fast i en sits jag inte riktigt gillar, när jag inser mer och mer att jag låt vara outbildad är kapabel och kunnig inom områden där folk i allmänhet har tämligen bra betalt. Själv sitter jag och småfuskar i deras områden för kaffepengar i ideella ersättningar för att göra småjobb i fattiga idrottsföreningar, och för min minimala sjukersättning lägger jag troligen ner lika mycket arbete som någon etablerad i branschen tjänar kanske både tre, fyra och fem gånger så mycket på att utföra under en vecka.

Då tycker man det bör vara uppnåeligt att kunna få ett jobb på riktigt i stället på sikt. Men då gäller kontakter... kontakter i en sådan grad som jag... å andra sidan lätt kan förledas att tycka att jag har...?!?

Men tydligen inte. För mitt kontaktnät består alldeles för mycket av människor som känt mig under en stor del av de hårda åren innan jag hade tillstymmelse till diagnos eller erkännande att det fanns något "fel" med i bilden. Som själva varit med om eller känner till försök att hjälpa mig med arbetsmarknadsåtgärder eller i ett fall något slags relativt riktig anställning, om än med ca 90% lönebidrag.

Citat från en av de andra jobbtrådarna.

Känner igen mig väldigt mycket i det där, både med att jag kan mycket som jag skulle kunna och vilja jobba med (det eviga problemet är att hitta någon som vill betala för det). Och att jag har "fel" kontaktnät.

Jag tog examen som systemvetare på "stenåldern" (1986). Har jobbat över 10 år som programmerare, problemet är bara att den datorplattform jag kan är ganska död idag. Har valt att modernisera mig kunskapsmässigt inom IT och tvingas då konkurrera med 20-30 åringar när jag söker jobb. Det borde jag kunnat fatta att det skulle bli så. Ny teknik drar ju alltid ungdomarna först, eller också så tror arbetsgivarna att "här är en sån het teknik att här duger inte en 45-åring, här måste vi ha en 25-åring". En fördel för mig är att jag har en bredd som är rätt ovanlig, jag "kan" (eller åtminstone känner till) både gammal och ny teknik. Det borde lösa sig nångång.

Pemer har du aldrig funderat på att starta eget? Vad finns det som du brinner för och gärna skulle vilja förverkliga? Tänk helt egoistiskt. Vad skulle du vilja göra och du fick välja helt fritt?

Har du bara en bra idé brukar det ge tillräckligt med motivation att starta, man kan ju börja med enskild firma t ex det är enkelt att skapa. Vem vet, du kanske kunde börja ta betalt för allt du gör den vägen.

Starta eget är ganska vanligt bland npf:are. Jag vet på rak hand flera stycken på forumet som kör eget.

Som egen måste man ju vara beredd på att jobba mycket ensam men det har ju knappast vi några problem med (till skillnad från NT). Man jobbar bara för sig själv, slipper ha en chef som flåsar en i nacken, det är en härlig frihet. Arbetstiderna har en tendens att springa iväg som egen. Man måste själv ragga kunderna och fixa administrationen. Samt en hel del otrygghet naturligtvis, till exempel har man ju inte samma säkerhetsnät som anställda har. Det finns ju starta eget-bidrag om än bara för ett halvår.... Hoppas alliansen ändrar på det , de vill ju man ska starta eget (nää jag håller inte på alliansen).

/Barracuber

Pemer skrev:Ja, vi hade ju missat arbetslös som alternativ. Nu borde det bli den ultimata versionen, allt som inte finns med nu måste väl kunna passera som "något helt annat"... hnnngggg.....

Håller ihop Universums fina garn genom transcendental masturberingsmeditation i Lusekofta och gummitofflor???

Faller detta under "något helt annat alltså"?

JOR..?

Lite allvar...

Nej, något helt annat.

Har inte så mycket koll på det ena eller det andra så jag fördriver det mesta av min tid med att gå omkring och vara förvirrad, hopplöst förlorad och efterkommen, samt närig och hopplös. Hmm... Det var två hopplös...

Svårt jobb, men någon måste göra det.

Finns säkert nån som vill betala för det åxå....

Problemet är bara att hitta denne nån....

Varför inte skriva en roman?

Eller en faktabok kanske?

"Hundrafemtio fel som bara neurotypiska personer gör"

Är det någon som har länken till den där parodin på NT-symptom som rdos eller Inger eller vem-de-nu-va hade?

/Barracuber

barracuber skrev:Finns säkert nån som vill betala för det åxå....

Problemet är bara att hitta denne nån....

Varför inte skriva en roman?

Eller en faktabok kanske?

"Hundrafemtio fel som bara neurotypiska personer gör"

En variant:

"Hundrafemtio fel som bara autister gör."

1) Försöker klura ut exakt vad en autist är och inte är, och därmed gör och inte gör, utan att slå knut på sig själv.

2) Köper papper, pennor, skrivmaskin, dator, bygger ett (jävla) skrivbord och möblerar om innan iden formulerats och tänkts igenom.

3) Slår sönder datorn med skrivbordet och bränner upp all skit i toalletten så hela ringjäveln smälter.

4) Hundrafemtio jävla fel...

The End.

Pemer skrev:Ja, vi hade ju missat arbetslös som alternativ. Nu borde det bli den ultimata versionen, allt som inte finns med nu måste väl kunna passera som "något helt annat"... hnnngggg.....

Egen företagare finns inte med.

barracuber skrev:Pemer har du aldrig funderat på att starta eget? ...........

Enskild firma är just vad som är planen och förhoppningen, men det går inte så länge jag har några sketna men just nu ouppnåeliga tusenlappar för mycket i skatteskulder med i totalbilden av min ekonomi....

...och sedan finge man väl se vad FK skulle säga om sjukersättningen om man väl hade greppat sin FA-skattsedel.

Men precis allt hämmar och låser in en där man sitter maximalt.

Hade jag bara enskild firma att ta allt skrivande, webpulande och skådespelandet/staterandet på så skulle massor av allt man handlar vara avdragsgillt, med den kombinationen av faktiska arbeten jag gör... datorer, kontorsmaterial, TV, DVD-brännare mm skulle vara arbetsutrustning för att kunna producera mediapresentationer av alla de slag... de flesta kläder arbetsmaterial...

Men jag sitter ju med en skuldsituation över mig, och då är samhällets syn på mig och min situation att min energi i första hand ska ligga på att bekosta avbetalandet av skulderna.

Och det skulle ju vara fan så mycket mer genomförbart ju mer det var möjligt för mig att tjäna, men så ser ju inte samhället på saken heller, synen är ju att man ska lägga allt som går på att betala av på skulder så fort man börjar tjäna tillräckligt mycket för att ha betalningsutrymme för det.

Från kommunens sida är allt ett evigt tjat om att jag borde börja med att få god man för att börja "få ordning" på ekonomin. Ja, det går ju jävligt hand i hand med att starta enskild firma för att kunna maximera möjligheterna till inkomster.

Samhället har hittat i princip alla vägar att täppa igen för att i varje fall jag inte ska känna att något jag försöker göra ska leda till något, utan att man ska sitta i ungefär samma sits som nu och lulla runt i livet. Det är så jävla frustrerande....

I praktiken känns det väl som att den enda möjliga vägen till enskild firma och möjlighet att marknadsföra mig själv och mina tjänster går över att sätta på mig tvångströja och gå ut och försöka sköta ett vanligt jobb i ett par år för att tjäna ihop till att ha råd att kunna starta firma och bli lite mer skuldfri på kuppen också först - för att försöka igen där jag står nu sedan.

Det är inte direkt att smida medan järnet är varmt, och vem vet om man kommer att ha några möjligheter då. Det är sanslöst att samhället inte är mer inriktat på att försöka stötta en åt rätt håll och ge möjligheter, snarare än sätta upp hinder överallt...

maxholm skrev:

Pemer skrev:Ja, vi hade ju missat arbetslös som alternativ. Nu borde det bli den ultimata versionen, allt som inte finns med nu måste väl kunna passera som "något helt annat"... hnnngggg.....

Egen företagare finns inte med.

**Asgarv**

Stackars Pemer.
Du kan göra hur många versioner som helst och ändå inte pricka in alla

Nej. Jag säger att alternativet "Nej, något helt annat" får duga för Maxholm.

Hålla på o radera trådar på löpande band.

Ja, jag tror nästan det... så får alla egenföretagare nämna att det är just det de är i sina inlägg i tråden.

Puh!

Bra.

Om du lägger till egenföretagare ändå så vill jag att du även inkluderar egen företagare för dom som specialiserar sig på att sälja luftpumpar och träskor.

Det gör jag inte alls (typ). (Så något helt annat m a o..)

Jag är en ohederlig människa utan ambitioner allvar eller livsmål.

Den dag jag vaknar och känner mig vuxen kanske jag börjar bekymra mig men än så länge räcker det för mitt välbefinnande att ifrågasätta andra och deras ideer om en lyckad tillvaro.

Har inga drömmar om ekonomiskt oberoende och gillar dessutom nudlar, solsken och frihet.

Ska sanningen fram så blir jag yr av för mycket planering och vad gäller att söka jobb har jag varit väldigt aktiv tidigare men de flesta arbetsgivare är skeptiska till mig (ger nog ett förvirrat intryck) så jag har lagt ned det för tillfället (arbetssökandet asså)..

Mitt CV är väl inte heller något imponerande om jag ska vara ärlig.

Hamnar lätt i konflikter med kolleger och vill helst låta bli att vara social när jag inte känner för det.
Känner mig trängd när jag tvingas till det och blir lätt deprimerad.

Om jag är lat? Förmodligen.

nassepuh skrev:Har inte så mycket koll på det ena eller det andra så jag fördriver det mesta av min tid med att gå omkring och vara förvirrad, hopplöst förlorad och efterkommen, samt närig och hopplös. Hmm... Det var två hopplös...

Svårt jobb, men någon måste göra det.

Då är vi två (hopplösingar ).
Men visst är det en stimulerande heltidsysselsättning.

verkar dock som arbetskläderna skiljer sig lite, mina är mestadels för stora mys-pys-brallor,oborstat psykos-burr-hår,tofflor och urtvättade linnen.

Kanske vi skulle söka starta-eget-bidrag och jobba ihop..?

missbutterfly skrev:

nassepuh skrev:Har inte så mycket koll på det ena eller det andra så jag fördriver det mesta av min tid med att gå omkring och vara förvirrad, hopplöst förlorad och efterkommen, samt närig och hopplös. Hmm... Det var två hopplös...

Svårt jobb, men någon måste göra det.

Då är vi två (hopplösingar ).
Men visst är det en stimulerande heltidsysselsättning.

verkar dock som arbetskläderna skiljer sig lite, mina är mestadels för stora mys-pys-brallor,oborstat psykos-burr-hår,tofflor och urtvättade linnen.

Kanske vi skulle söka starta-eget-bidrag och jobba ihop..?

Låter som en plan. Fixa allt du så... öhh... gör jag det du säger att jag ska göra när det är gjort.

Hur blev det där nu då?

Öhh... *kliar mig i huvudet*

..Hade hoppats på det exakt omvända men det kan vara ok om du sköter all revidering för företaget.

Deal?

missbutterfly skrev:Öhh... *kliar mig i huvudet*

..Hade hoppats på det exakt omvända men det kan vara ok om du sköter all revidering för företaget.

Deal?

Öhhh...

Jag kan revidera ditt arbete???

Deal?

J.O.R. tog över företaget och gav Nassepuh och Missbutterfly sparken

För att de inte höll sig till ämnet.

Därefter lades företaget med lyckad framgång ned.

Jepp.

Det lär vara den mer krävande delen så jag antar budet bara jag får fullt arvode för mina insatser (ditt jobb att pyssla med att den biten funkar asså)..

*räcker fram handen*

Sorry......

Pemer skrev:

barracuber skrev:Pemer har du aldrig funderat på att starta eget? ...........

Enskild firma är just vad som är planen och förhoppningen, men det går inte så länge jag har några sketna men just nu ouppnåeliga tusenlappar för mycket i skatteskulder med i totalbilden av min ekonomi....

...och sedan finge man väl se vad FK skulle säga om sjukersättningen om man väl hade greppat sin FA-skattsedel.

Men precis allt hämmar och låser in en där man sitter maximalt.

Hade jag bara enskild firma att ta allt skrivande, webpulande och skådespelandet/staterandet på så skulle massor av allt man handlar vara avdragsgillt, med den kombinationen av faktiska arbeten jag gör... datorer, kontorsmaterial, TV, DVD-brännare mm skulle vara arbetsutrustning för att kunna producera mediapresentationer av alla de slag... de flesta kläder arbetsmaterial...

Men jag sitter ju med en skuldsituation över mig, och då är samhällets syn på mig och min situation att min energi i första hand ska ligga på att bekosta avbetalandet av skulderna.

Och det skulle ju vara fan så mycket mer genomförbart ju mer det var möjligt för mig att tjäna, men så ser ju inte samhället på saken heller, synen är ju att man ska lägga allt som går på att betala av på skulder så fort man börjar tjäna tillräckligt mycket för att ha betalningsutrymme för det.

Från kommunens sida är allt ett evigt tjat om att jag borde börja med att få god man för att börja "få ordning" på ekonomin. Ja, det går ju jävligt hand i hand med att starta enskild firma för att kunna maximera möjligheterna till inkomster.

Samhället har hittat i princip alla vägar att täppa igen för att i varje fall jag inte ska känna att något jag försöker göra ska leda till något, utan att man ska sitta i ungefär samma sits som nu och lulla runt i livet. Det är så jävla frustrerande....

I praktiken känns det väl som att den enda möjliga vägen till enskild firma och möjlighet att marknadsföra mig själv och mina tjänster går över att sätta på mig tvångströja och gå ut och försöka sköta ett vanligt jobb i ett par år för att tjäna ihop till att ha råd att kunna starta firma och bli lite mer skuldfri på kuppen också först - för att försöka igen där jag står nu sedan.

Det är inte direkt att smida medan järnet är varmt, och vem vet om man kommer att ha några möjligheter då. Det är sanslöst att samhället inte är mer inriktat på att försöka stötta en åt rätt håll och ge möjligheter, snarare än sätta upp hinder överallt...

Du måste nog börja i den änden med att bli skuldfri. Sätt upp ett långsiktigt mål och arbeta mot det. T.e.x år XX ska jag vara skuldfri. År XX ska jag starta eget. Under dessa mål sätter du upp delmål och vilka personer du måste kontakta.

Men det är ju fullkomligt irrationellt att man inte skulle kunna arbeta med det man kan under den rimligaste formen - egen firma - förrän man är skuldfri. Att skuldsituationen som sådan i praktiken skulle innebära ett yrkesförbud.

Jobba sig av med skulderna - i vad mån jag nu ens anser mig ha det största ansvaret för att de finns - ska väl inte behöva utesluta det andra, tvärtom måste det ju vara så mycket mer genomförbart att få något gjort åt dem ju mer jag kan få möjlighet att tjäna. Just nu har jag ju inte ens inkomster som ger något betalningsutrymme alls, annat än om jag går den riktiga smitvägen via skuldsanering. Och då kommer jag att stå där sedan utan incitament för egen del att göra något konstruktivt i fem långa år innan jag får behålla de ekonomiska värden jag skapar. Nej, att ges möjligheter att sätta igång och göra maximalt för att tjäna pengar måste vara det bästa.

Men det är här allt hänger ihop så hämmande att det verkligen kan kännas bra mycket enklare att fråga sig vem man egentligen har lurat i alla dessa år och hellre göra något drastiskt och säga hej då till allt. Det verkar inte klokt att livet bara ska handla om att stå och trampa vatten för vissa av oss, och detta just för att vi inte fick/hade rätt förutsättningar i livet från första början.

Till bilden hör ju dessutom tveksamma domar i brottmål där det är på sin plats just i och med att jag fått min diagnos att begära resning, upprättelse för hur jag dömdes och skadestånd för att inte hovrätten tog ett vederbörligt § 7-intyg på allvar utan bara lämnade dess föreskrifter utan avseende. Att jag fått min diagnos visar hur rätt rättsläkaren hade, och visar med pinsam tydlighet att hovrätten med sin dom aktivt bidrog till att det skulle komma att dröja åtta år till innan jag fick min diagnos och därmed möjlighet att få rätt förutsättningar i mitt liv.

Man sitter verkligen klämd mellan en väldig massa regelrätta fel man själv blivit utsatt för, som borde vara värt en hel del i ersättning för egen del, egna oavsiktliga fel som man absolut har fulla ansvaret för själv - och i alla sammanhang precis sådana regler att man inte lätt bara kan gå ut och börja ta tag i sitt eget liv själv...

Jag menar, de dömde mig inte bara till sex månader i fängelse, utan åtta år till utan rätt förutsättningar i livet, fram till jag första gången blev sjukskriven. Det var tio år efter domen som jag fick diagnos, och i år blir det femton år sedan deras dom och mitt liv är ett helt annat än det rimligen hade kunnat bli om jag hade fått en Aspergerliknande diagnos någon gång 1993-94. Som man kan åtminstone hoppas att jag hade kunnat få om en psykiatrisk öppenvårdskontakt hade börjat då.

Fast säker kan man ju i och för sig inte vara. De två första gångerna jag sökte läkare för att böna och be om att få bli sjukskriven om så bara någon vecka för att få pusta ut i lugn och ro mötte jag läkare som inte visste tillräckligt om NPF för att känna igen någon med ett sådant och bara slängde i ansiktet på mig ungefär att "Jag förstår att du har det jobbigt, men jag kan inte se annat än att du faktiskt är fullt frisk, så sjukskriva dig är jag ledsen, men det kan jag inte göra... en remiss till någon att gå och prata med kan du få, men du är frisk och ska inte vara sjukskriven..."

Och de gånger man haft en psykolog- eller kuratorskontakt och "fallit ur" där har man så småningom fått ett brev "eftersom du inte hör av dig förmodar jag att du numera mår ganska bra..."

Jo tjeeeeeenare!! Vilken observant yrkesgrupp!!! *tar mig för pannan*

Pemer skrev:*brottsmål*

Får man fråga vad du hade gjort?

*dör av nyfikenhet*