"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
69 inlägg
• Sida 3 av 3 • 1, 2, 3
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Sheyen skrev:verbatim skrev:Sheyen skrev:
Okej. Själv tyckte jag att det var sjukt omanligt.
Åsyftar du till reaktionen han hade eller själva handskakningen i sig som princip?
Finns kanske vissa argument för att kalla beteendet oartigt, men "omanligt" känns mer långsökt. Är det i så fall omanligt/okvinnligt vid samma beteende hos en kvinna?
Både och.
Jag tycker att det är väldigt dömande av dig att se min tolkning av en situation som långsökt.
Jag tycker inte att samma princip appliceras på kvinnor, mer än att det rimligen borde anses lika tokigt att göra en scen av någonting, när man så enkelt kan få den besvärliga situationen åtgärdad snabbt. Världen är full av sociala förväntningar och ju fler man lär sig desto lättare blir det att åtminstone utåt se ut att fungera normalt, vilket är positivt, då det medför att man i själva verket kan passera relativt obemärkt förbi, vilket kanske primärt kvinnor ser som en god egenskap. Men så är vi mer benägna att vilja kamouflera också.verbatim skrev:ShakeItOut skrev: På riktigt drämma till mig för hur jag skriver?
Alla är olika och du vill väl bli accepterad trots dina "egenheter", är det inte då bättre att faktiskt vara lite mindre dömande mot andra?
Avsides vill jag validera din upplevelse genom att berätta att även jag tolkade det gensvar du fick som ett sätt att "drämma till" dig.
Det är absolut bättre att vara lite mindre dömande mot andra, något man ständigt får jobba med. Jag har märkt av en utveckling hos mig själv, där jag tidigare dömt HBTQ-personer väldigt hårt, men med ökad kunskap och en mer mogen syn börjat acceptera allt fler olikheter. Något jag tror att alla skulle må bättre av.
Därför är jag hoppfull att också Sheyen, med den kunskap hon genom tråden sökt och fått, kan utveckla ett mindre dömande synsätt.
Varför tolkade du det så? Jag sa klart och tydligt i inledningen att jag beskrev ett exempel.
Här kan vi börja prata om ironi, för det är ironiskt att påpeka att jag skulle vara dömande, när samma sorts dömande appliceras mot mig. Jag tolkar då situationen som lustig, eftersom att vi i slutändan hamnar i en situation där ni har åsikter om mitt beteende.
Så det är nog i själva verket jag som borde vara hoppfull att ni kan utveckla ett mindre dömande synsätt.
För att delvis citera ShakeItOut så är vi alla olika (såvida vi inte är enäggstvillingar).
Nu är det väl en väsentlig skillnad mellan att döma folk eller att döma en slutsats som långsökt, inte sant?
Jag tolkade det som att du "drämde till" ShakeItOut för dennes sätt att skriva eftersom du angriper individens grammatiska kunskaper/sätt och beskriver den som "lustigt", vilket jag i sammanhanget upplever har en starkt negativ betoning. Att du dessutom valde att kommentera på detta istället för det i samma inlägg presenterade likvärdiga exempel kring kramar, framstår som ansträngt från din sida.
Återigen är det en väsentlig skillnad mellan att i sak tycka att en viss egenhet är konstig eller icke önskvärd, men en helt annan sak att göra sig lustig över andra människor.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
verbatim skrev:Nu är det väl en väsentlig skillnad mellan att döma folk eller att döma en slutsats som långsökt, inte sant?
Jag tolkade det som att du "drämde till" ShakeItOut för dennes sätt att skriva eftersom du angriper individens grammatiska kunskaper/sätt och beskriver den som "lustigt", vilket jag i sammanhanget upplever har en starkt negativ betoning. Att du dessutom valde att kommentera på detta istället för det i samma inlägg presenterade likvärdiga exempel kring kramar, framstår som ansträngt från din sida.
Återigen är det en väsentlig skillnad mellan att i sak tycka att en viss egenhet är konstig eller icke önskvärd, men en helt annan sak att göra sig lustig över andra människor.
Va? Jag dömde väl ändå ett agerande?
Jag dömde inte ShakeItOut, eftersom att jag bara jämförde med ett exempel för att få fram min poäng. Så du tolkade det felaktigt.
Tyvärr kan du inte bestämma riktningen mina meddelanden tar och vid de tillfällen du inte förstår vad jag menade kan jag så klart försöka förklara, men då får du försöka vara mottaglig för informationen.
Jag kan själv ha svårt att förstå andra perspektiv än mitt eget och jag tror att det är någonting man får jobba på hela livet.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Sheyen skrev:verbatim skrev:Nu är det väl en väsentlig skillnad mellan att döma folk eller att döma en slutsats som långsökt, inte sant?
Jag tolkade det som att du "drämde till" ShakeItOut för dennes sätt att skriva eftersom du angriper individens grammatiska kunskaper/sätt och beskriver den som "lustigt", vilket jag i sammanhanget upplever har en starkt negativ betoning. Att du dessutom valde att kommentera på detta istället för det i samma inlägg presenterade likvärdiga exempel kring kramar, framstår som ansträngt från din sida.
Återigen är det en väsentlig skillnad mellan att i sak tycka att en viss egenhet är konstig eller icke önskvärd, men en helt annan sak att göra sig lustig över andra människor.
Va? Jag dömde väl ändå ett agerande?
Jag dömde inte ShakeItOut, eftersom att jag bara jämförde med ett exempel för att få fram min poäng. Så du tolkade det felaktigt.
Tyvärr kan du inte bestämma riktningen mina meddelanden tar och vid de tillfällen du inte förstår vad jag menade kan jag så klart försöka förklara, men då får du försöka vara mottaglig för informationen.
Jag kan själv ha svårt att förstå andra perspektiv än mitt eget och jag tror att det är någonting man får jobba på hela livet.
Jag gav svar på din fråga: "Varför tolkade du det så?" Däri finns ledtrådar till varför jag (och kanske andra) kan lyckas misstolka vad du menar.
Spoiler: visa
Det var ett välmenande försök till att belysa vari och på vilket sätt som jag anade att misstolkningen i så fall uppstod och desto mindre som ett försök att bestämma riktningen av vad du skulle ha menat.
Inom tvåvägskommunikation är det lika viktigt att förstå som att göra sig förstådd. Därför har du helt rätt i att man också behöver vara mottaglig för information.
Inom skriftlig kommunikation är det dessutom svårare att tolka rätt, eftersom verbala och kroppsliga signaler avsaknas.
Jag tror att alla har svårt (i olika grad) att förstå andra perspektiv än sitt eget. Även här håller jag med om att det är något man får jobba med i hela livet.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Aja, men nu kan vi fortsätta diskutera liraren som kunde spruta i sin kvinna, men inte skaka hand med en läkare.
Jag tror att klarar man av att utbyta kroppsvätskor i en sexuell akt så klarar man även av att skaka hand (man kan ju alltid tvätta händerna efteråt, eller så är man väl förberedd och ser till att ens egen hand är äckligare än läkarens, för då vinner man!). Kom precis på tanken: "Vad skulle hända om man hade något riktigt klibbigt i handen och skakade hand med en läkare?" Skulle läkaren bli arg på en? Har man en skyldighet att ha rena händer? Är det inte läkarens fel om han/hon väljer att ta i mig? Heheheh
Jag tror att klarar man av att utbyta kroppsvätskor i en sexuell akt så klarar man även av att skaka hand (man kan ju alltid tvätta händerna efteråt, eller så är man väl förberedd och ser till att ens egen hand är äckligare än läkarens, för då vinner man!). Kom precis på tanken: "Vad skulle hända om man hade något riktigt klibbigt i handen och skakade hand med en läkare?" Skulle läkaren bli arg på en? Har man en skyldighet att ha rena händer? Är det inte läkarens fel om han/hon väljer att ta i mig? Heheheh
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Sheyen skrev:Aja, men nu kan vi fortsätta diskutera liraren som kunde spruta i sin kvinna, men inte skaka hand med en läkare.
Jag tror att klarar man av att utbyta kroppsvätskor i en sexuell akt så klarar man även av att skaka hand (man kan ju alltid tvätta händerna efteråt, eller så är man väl förberedd och ser till att ens egen hand är äckligare än läkarens, för då vinner man!). Kom precis på tanken: "Vad skulle hända om man hade något riktigt klibbigt i handen och skakade hand med en läkare?" Skulle läkaren bli arg på en? Har man en skyldighet att ha rena händer? Är det inte läkarens fel om han/hon väljer att ta i mig? Heheheh
Spontant så tänker jag att det är ganska skilda saker, på mig t ex så får jag rysningar och lätt illamående om någon idiot som jag hatar tar i mig, och det känns som om det bränns om de tagit i mig på ex axeln, men om man ägnat sig åt coitus, med någon man gouterar, är det andra psykologiska krafter som tar bort beröringsspärrarna, och kan göra att det går att genomföra och kan kanske t.o.m. finna stimulerande....
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
antonius skrev:Sheyen skrev:Aja, men nu kan vi fortsätta diskutera liraren som kunde spruta i sin kvinna, men inte skaka hand med en läkare.
Jag tror att klarar man av att utbyta kroppsvätskor i en sexuell akt så klarar man även av att skaka hand (man kan ju alltid tvätta händerna efteråt, eller så är man väl förberedd och ser till att ens egen hand är äckligare än läkarens, för då vinner man!). Kom precis på tanken: "Vad skulle hända om man hade något riktigt klibbigt i handen och skakade hand med en läkare?" Skulle läkaren bli arg på en? Har man en skyldighet att ha rena händer? Är det inte läkarens fel om han/hon väljer att ta i mig? Heheheh
Spontant så tänker jag att det är ganska skilda saker, på mig t ex så får jag rysningar och lätt illamående om någon idiot som jag hatar tar i mig, och det känns som om det bränns om de tagit i mig på ex axeln, men om man ägnat sig åt coitus, med någon man gouterar, är det andra psykologiska krafter som tar bort beröringsspärrarna, och kan göra att det går att genomföra och kan kanske t.o.m. finna stimulerande....
Jag tycker att det är konstigt. Tycker även att det är konstigt att jag inte vill dela glas med folk. Man undrar varför det är så där.
Men en läkare, liksom? Varför kan man inte skaka hand med en läkare? Man kan göra det till en sport: man tar på sitt kön innan man går ut och sedan räknar man antalet handskakningar man delat ut under sina ärenden.
Jag har en historik av att ha blivit galen när folk tar på mig, där jag nästan frågar om de vill ha stryk. Men jag vet inte exakt när det blir så. Det blir inte så i en sexuell akt, i alla fall.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Något som kan återkopplas till saker som sagts om att ha sex men inte kunna ta någon i hand eller dricka från samma glas eller att bli aspig när någon rör en utanför sexuella situationer.
Jag har alltid förundrats över hur en del aspisar inte klarar av att ha regelbundna vänskapskontakter tex att träffa kompisar en gång i veckan men dom kan bo sambo med en kille eller tjej och träffa den personen varje dag 365 dagar om året på en begränsad yta (hus/lägenhet).
Jag har alltid förundrats över hur en del aspisar inte klarar av att ha regelbundna vänskapskontakter tex att träffa kompisar en gång i veckan men dom kan bo sambo med en kille eller tjej och träffa den personen varje dag 365 dagar om året på en begränsad yta (hus/lägenhet).
- Paladinen
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 3113
- Anslöt: 2020-12-23
- Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Jag tycker inte det är så konstigt. Den man bor med är man ju van med. Lugnt och tryggt. Att träffa andra blir alltid en stress. Har man igångsättningssvårigheter blir det inte ens av.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Paladinen skrev:Något som kan återkopplas till saker som sagts om att ha sex men inte kunna ta någon i hand eller dricka från samma glas eller att bli aspig när någon rör en utanför sexuella situationer.
Jag har alltid förundrats över hur en del aspisar inte klarar av att ha regelbundna vänskapskontakter tex att träffa kompisar en gång i veckan men dom kan bo sambo med en kille eller tjej och träffa den personen varje dag 365 dagar om året på en begränsad yta (hus/lägenhet).
Den trygghet som finns i hemmet (för de som känner sig trygga där) kan aldrig jämföras med situationer utanför hemmet där det plötsligt finns hundratals andra faktorer att beakta. Anledningen till att det går att träffa sin partner varje dag och vara på en liten yta är ju att det fungerar med den personen. Det finns en förutsägbarhet som är trygghet i sig. Hade det inte fungerat så hade den personen garanterat inte bott med någon.
Det som blir så svårt i de flesta av de beaktanden kring ämnet som gjorts här är att det blir sådan hyperfokus på fel sak. Att det funkar ha sex med sin partner kan knappast jämföras med att inte vilja ta i andra personer, oavsett vilka eventuella anledningar som ligger bakom. Att vara med en person man är trygg med funkar i de flesta lägen, särskilt då det oftast dessutom är i hemmets trygga vrå det sker. Att inte vilja bli tagen i av andra personer, i en annan miljö där det kanske inte alls finns samma trygghet ser jag inte som det minsta konstigt. Men det kanske beror på skillnader i hur olika personer kan eller inte kan leva sig in i andras problem/situationer? Det blir så lätt att utgå från sig själv, men svårare att applicera det på någon annan, eller se att den kanske gör exakt samma sak som en själv, fast av helt annan anledning.
Jag tillhör inte de som har problem med att bli tagen i. Det betyder inte att jag tycker om när främlingar rör vid mig. Jag tycker dock att det är väldigt skönt att inte behöva skaka hand (som jag bara ser som en förlegad ritual) nu. Jag hoppas det håller i sig och att en lätt nickning kan få räcka för att bekräfta den andre i en hälsning.
EDIT: Nu hann Alien före, men jag postar det ändå trots att vi i stort säger samma sak
- StickaOspela
- Inlägg: 227
- Anslöt: 2018-08-08
- Ort: Trollhättan
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Alien skrev:Jag tycker inte det är så konstigt. Den man bor med är man ju van med. Lugnt och tryggt. Att träffa andra blir alltid en stress. Har man igångsättningssvårigheter blir det inte ens av.
Jo men nån gång så var ju tex du och din partner främlingar för varandra också om ni nu inte växt upp ihop.
Det är väll inte jobbigare att lära känna en vän än att lära känna en partner tänker jag.
Om man nu som aspis är folkskygg och skyr kontakt med andra så borde det ju vara lättare att träffa en vän en gång i veckan än leva med en person 24/7 .
Vad jag syftar på så att det skall bli enklare att förstå är att jag tycket det är konstigt att en del aspisar som är singel inte kan tänka sig att skaffa nya vänskapsrelationer men det går bra att skaffa en ny partner .
Om man blir socialt utmattad av relationer så spelar det väll ingen roll om det är en vän eller partner tänker jag . Klarar man inte av vänskap en gång i veckan så borde man inte klara av en partner heller eller är aspergern selektiv och går i dvala när det gäller en partner ?
- Paladinen
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 3113
- Anslöt: 2020-12-23
- Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Det är en tröskel att bli ihop med någon. Men när man väl klivit över den tröskeln t ex pga att man är förälskad, så behöver man inte göra det flera gånger. Sedan levar man ihop "tills döden skiljer oss åt".
Med vänner antar jag att det är skillnad om det är gamla vänner sen barndomen/ungdomen som redan känner en och accpeterar en som man är jämfört med nya personer som man känner att man ständigt måste vara sitt bästa jag för.
Med vänner antar jag att det är skillnad om det är gamla vänner sen barndomen/ungdomen som redan känner en och accpeterar en som man är jämfört med nya personer som man känner att man ständigt måste vara sitt bästa jag för.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Alien skrev:Det är en tröskel att bli ihop med någon. Men när man väl klivit över den tröskeln t ex pga att man är förälskad, så behöver man inte göra det flera gånger. Sedan levar man ihop "tills döden skiljer oss åt".
Med vänner antar jag att det är skillnad om det är gamla vänner sen barndomen/ungdomen som redan känner en och accpeterar en som man är jämfört med nya personer som man känner att man ständigt måste vara sitt bästa jag för.
Nu är det ju ofta så att som flesta relationer inte varar livet ut utan man skall kyssa många grodor innan man träffar sin prins/prinsessa.
Det är ju många aspisar som har ett par kraschade relationer bakom sig men ändå kan tänka sig att starta en NY kärleks relation i vuxen men inte kan tänka sig att skaffa nya eller underhålla redan existerande vänskapsrelationer.
Jag har tex en manlig aspiekompis som helst sitter hemma och spelar dator på sin fritid och som tycker att social kontakt och vänskapsrelationer är för energikrävande och utmattande men han skulle kunna tänka sig att träffa en kvinna och flytta ihop med henne och bilda familj.
För mig så blir detta på nått plan intellektuellt oärligt . Om han inte kan klara av att bibehålla en relativt kravlös vänskapsrelation då borde han inte kunna bibehålla en kärleksrelation heller utifrån de premisser han själv målat upp och beskrivit . Fungerar inte A så borde inte B heller fungera så att säga .
- Paladinen
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 3113
- Anslöt: 2020-12-23
- Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Paladinen skrev:
För mig så blir detta på nått plan intellektuellt oärligt . Om han inte kan klara av att bibehålla en relativt kravlös vänskapsrelation då borde han inte kunna bibehålla en kärleksrelation heller utifrån de premisser han själv målat upp och beskrivit . Fungerar inte A så borde inte B heller fungera så att säga .
Det kallas att drömma. Det är något de flesta av oss gör. Jag är fullt medveten om hur jobbigt det är att ha ett förhållande. Men jag vill ändå ha ett för att det är med närhet och beröring. Att det inte kommer hålla i all evighet eller inte är inte viktigt då. Det får du naturligtvis tycka vad du vill om. Jag hoppas att din manliga aspiekompis hittar den han söker och att han iaf får försöka.
- StickaOspela
- Inlägg: 227
- Anslöt: 2018-08-08
- Ort: Trollhättan
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Paladinen skrev:Något som kan återkopplas till saker som sagts om att ha sex men inte kunna ta någon i hand eller dricka från samma glas eller att bli aspig när någon rör en utanför sexuella situationer.
Jag har alltid förundrats över hur en del aspisar inte klarar av att ha regelbundna vänskapskontakter tex att träffa kompisar en gång i veckan men dom kan bo sambo med en kille eller tjej och träffa den personen varje dag 365 dagar om året på en begränsad yta (hus/lägenhet).
Åh jag vet! Det är en så jävla konstig grej. Men i mitt fall är det ju bra att båda är autistiska, för vi har ofta "pauser" och går ifrån varandra och det är jävligt skönt att kunna göra det. Sedan är vi emellanåt mer benägna att faktiskt umgås. Men vänner är det svårt att hålla kontakten med, för det är så förbannat lätt att glömma bort dem. Jag tror att det blir som att "om det inte syns finns det inte", om det är begripligt uttryckt. Jag inser att det låter taskigt, men jag har så jävla svårt att hålla igång flera relationer samtidigt. För man måste förhålla sig till olika personer på olika sätt och ärligt talat är det så jävla dränerande att jag numera försöker skita i det. Fenren ger mig ett intellektuellt utbyte och visst kan man försöka ha andra sociala kontakter, men jag glömmer bort mycket och jag vet att folk stör sig på det.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Sheyen skrev:Paladinen skrev:Något som kan återkopplas till saker som sagts om att ha sex men inte kunna ta någon i hand eller dricka från samma glas eller att bli aspig när någon rör en utanför sexuella situationer.
Jag har alltid förundrats över hur en del aspisar inte klarar av att ha regelbundna vänskapskontakter tex att träffa kompisar en gång i veckan men dom kan bo sambo med en kille eller tjej och träffa den personen varje dag 365 dagar om året på en begränsad yta (hus/lägenhet).
Åh jag vet! Det är en så jävla konstig grej. Men i mitt fall är det ju bra att båda är autistiska, för vi har ofta "pauser" och går ifrån varandra och det är jävligt skönt att kunna göra det. Sedan är vi emellanåt mer benägna att faktiskt umgås. Men vänner är det svårt att hålla kontakten med, för det är så förbannat lätt att glömma bort dem. Jag tror att det blir som att "om det inte syns finns det inte", om det är begripligt uttryckt. Jag inser att det låter taskigt, men jag har så jävla svårt att hålla igång flera relationer samtidigt. För man måste förhålla sig till olika personer på olika sätt och ärligt talat är det så jävla dränerande att jag numera försöker skita i det. Fenren ger mig ett intellektuellt utbyte och visst kan man försöka ha andra sociala kontakter, men jag glömmer bort mycket och jag vet att folk stör sig på det.
Jag kan känna när jag har partner att jag ändå behöver mitt grabbgäng , en man behöver få vara man ibland andra män då och då.
Det finns saker som en kvinna inte förstår eller kan relatera till när det kommer till att vara man och sådana Saker kan man bara prata med ihop med andra män .
Jag kan också uppleva när jag har partner att jag behöver PAUS ifrån min partner då och då . Jag behöver samla in nya idéer och intryck ,om jag bara umgås med min partner 24/7 365 dagar om året så finns det ju inget nytt att prata om , typ vad har du gjort idag älskling - ja men det vet du ju för du har ju vart här hela dagen så du har ju sett vad jag gjort . Om man aldrig är ifrån varandra så får man aldrig chans att sakna varandra och ju mer man sitter ihop ju mer chans är det är man upptäcker den andres brister och börjar störa och irritera sig på sin partner.
- Paladinen
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 3113
- Anslöt: 2020-12-23
- Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
StickaOspela skrev:Paladinen skrev:
För mig så blir detta på nått plan intellektuellt oärligt . Om han inte kan klara av att bibehålla en relativt kravlös vänskapsrelation då borde han inte kunna bibehålla en kärleksrelation heller utifrån de premisser han själv målat upp och beskrivit . Fungerar inte A så borde inte B heller fungera så att säga .
Det kallas att drömma. Det är något de flesta av oss gör. Jag är fullt medveten om hur jobbigt det är att ha ett förhållande. Men jag vill ändå ha ett för att det är med närhet och beröring. Att det inte kommer hålla i all evighet eller inte är inte viktigt då. Det får du naturligtvis tycka vad du vill om. Jag hoppas att din manliga aspiekompis hittar den han söker och att han iaf får försöka.
Självklart missunnar jag inte min kompis att träffa en tjej och bilda familj men när han tex säger att paladinen jag kan inte umgås med dig en gång i månaden för det är för psykiskt krävande och fysiskt dränerande att umgås med människor men sedan kan skaffa en tjej som han skulle bo med 24/7 365 dagar om året som kommer att ställa krav på umgänge och att han skall följa med till hennes väninnor och familj mm mm så uppstår kognitiv dissonans hos mig .
Klarar man inte av a så klarar man inte av b heller .
- Paladinen
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 3113
- Anslöt: 2020-12-23
- Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Paladinen skrev:Sheyen skrev:Paladinen skrev:Något som kan återkopplas till saker som sagts om att ha sex men inte kunna ta någon i hand eller dricka från samma glas eller att bli aspig när någon rör en utanför sexuella situationer.
Jag har alltid förundrats över hur en del aspisar inte klarar av att ha regelbundna vänskapskontakter tex att träffa kompisar en gång i veckan men dom kan bo sambo med en kille eller tjej och träffa den personen varje dag 365 dagar om året på en begränsad yta (hus/lägenhet).
Åh jag vet! Det är en så jävla konstig grej. Men i mitt fall är det ju bra att båda är autistiska, för vi har ofta "pauser" och går ifrån varandra och det är jävligt skönt att kunna göra det. Sedan är vi emellanåt mer benägna att faktiskt umgås. Men vänner är det svårt att hålla kontakten med, för det är så förbannat lätt att glömma bort dem. Jag tror att det blir som att "om det inte syns finns det inte", om det är begripligt uttryckt. Jag inser att det låter taskigt, men jag har så jävla svårt att hålla igång flera relationer samtidigt. För man måste förhålla sig till olika personer på olika sätt och ärligt talat är det så jävla dränerande att jag numera försöker skita i det. Fenren ger mig ett intellektuellt utbyte och visst kan man försöka ha andra sociala kontakter, men jag glömmer bort mycket och jag vet att folk stör sig på det.
Jag kan känna när jag har partner att jag ändå behöver mitt grabbgäng , en man behöver få vara man ibland andra män då och då.
Det finns saker som en kvinna inte förstår eller kan relatera till när det kommer till att vara man och sådana Saker kan man bara prata med ihop med andra män .
Jag kan också uppleva när jag har partner att jag behöver PAUS ifrån min partner då och då . Jag behöver samla in nya idéer och intryck ,om jag bara umgås med min partner 24/7 365 dagar om året så finns det ju inget nytt att prata om , typ vad har du gjort idag älskling - ja men det vet du ju för du har ju vart här hela dagen så du har ju sett vad jag gjort . Om man aldrig är ifrån varandra så får man aldrig chans att sakna varandra och ju mer man sitter ihop ju mer chans är det är man upptäcker den andres brister och börjar störa och irritera sig på sin partner.
Ja, det finns det nog mycket sanning i.
Det med grabbgänget förstår jag, men tror också att det kan bli en fråga om hur stort socialt behov man har. Min hane brukade umgås mer med grabbarna, men han menar att han inte vill prioritera det nu. Han säger att han inte orkar (och då försöker jag ändå ibland pusha lite, för det är ju nice för mig att vara ensam ) Vi båda är lika hopplösa i det avseendet, tyvärr!
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Paladinen skrev:StickaOspela skrev:Paladinen skrev:
För mig så blir detta på nått plan intellektuellt oärligt . Om han inte kan klara av att bibehålla en relativt kravlös vänskapsrelation då borde han inte kunna bibehålla en kärleksrelation heller utifrån de premisser han själv målat upp och beskrivit . Fungerar inte A så borde inte B heller fungera så att säga .
Det kallas att drömma. Det är något de flesta av oss gör. Jag är fullt medveten om hur jobbigt det är att ha ett förhållande. Men jag vill ändå ha ett för att det är med närhet och beröring. Att det inte kommer hålla i all evighet eller inte är inte viktigt då. Det får du naturligtvis tycka vad du vill om. Jag hoppas att din manliga aspiekompis hittar den han söker och att han iaf får försöka.
Självklart missunnar jag inte min kompis att träffa en tjej och bilda familj men när han tex säger att paladinen jag kan inte umgås med dig en gång i månaden för det är för psykiskt krävande och fysiskt dränerande att umgås med människor men sedan kan skaffa en tjej som han skulle bo med 24/7 365 dagar om året som kommer att ställa krav på umgänge och att han skall följa med till hennes väninnor och familj mm mm så uppstår kognitiv dissonans hos mig .
Klarar man inte av a så klarar man inte av b heller .
Alltså, vanliga tjejer har så jävla mycket de vill göra: fika med tjejerna, gå på bio, äta på restaurang, dra på shoppingrunda, dra ner på stan, träffa den och den vännen och på hemvägen ska hon köpa någon inredningsdetalj. Utan att överdriva verkar vanliga tjejer lyckas klämma in lika många aktiviteter på en vecka som jag får till på ett år (om jag kämpar för det)
Men om båda är nöjda med mer ensamhet och att vara ifred blir det faktiskt väldigt behagligt. Jag kan inte påstå att jag har ett stort socialt behov. Om Fenren stannar till 2 minuter och skrattar med någon granne kan jag bli förvånad och säga "vad social du är idag!"
Jag skrattar, för jag inser hur störd i huvudet jag är!
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Fast för att återgå till ämnet: inte fan vill man knulla nån som säger "jag skakar inte hand; jag har asperger!" för det låter så förbannat löjligt och min female boner dör av bara tanken.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Paladinen skrev:Jag har tex en manlig aspiekompis som helst sitter hemma och spelar dator på sin fritid och som tycker att social kontakt och vänskapsrelationer är för energikrävande och utmattande men han skulle kunna tänka sig att träffa en kvinna och flytta ihop med henne och bilda familj.
Det kanske inte är umgänget som är dränerade, utan att ta sig från en plats till en annan? Det är många självständiga beslut som skall fattas under tidspress, att klä sig efter väder, att hålla koll på trafiken osv.
Sheyen skrev:Det var som att det var något nytt påfund, som efter att ha blivit nydiagnostiserad. Är det inte värre att ursäkta sig med att säga att man har asperger, istället för att bara ge ett halvtaskigt handslag?
Låter mest som en läxa man får i KBT. Testa att säga att man har asperger och se om situationen som uppstår är jobbigare än att skaka hand.
"Jag skakar inte hand; jag har asperger!"
Kom att tänka på att jag är uppväxt i en släkt där man umgåtts mycket med varandra. Asperger är ju ärfligt och många av oss verkar ha svårt för att ta och hålla kontakt. Något jag dom typ senaste tio åren märkt är att vi har vi väldigt låga trösklar för att kunna umgås, så lite onödiga hinder som möjligt för att kunna träffas. Man ringer tex inte före utan stövlar bara in, kanske utan att knacka på dörren.
Om jag som NT skulle hälsat på en släkting i tex Göteborg tänker jag att man först skulle hört av sig ca två veckor före och meddelat man planerade en resa till Göteborg, sagt det vore roligt att träffas och hört om det gick bra att man kom på besök. Fick man ett jakande svar hörde man av sig igen helgen före och sa att resan troligen skulle bli av och att man skulle höras senare om mer precisa detaljer. På onsdag eller torsdag ringer man igen, kanske på dagtid, meddelar att man verkligen tänker åka och att det troligen ska bli på tex lördag förmiddag. På fredag tas återigen en telefonkontakt och man talar om att man har för avsikt att påbörja resan vid tio, att restiden planeras till tre timmar och tjugo minuter och att man såldes beräknar anlända strax före halv ett om allt går som det ska. När man befinner sig ca en halvtimmes resväg från målet ringer man igen, meddelar att resan gått som planerat och frågar kanske om detaljer angående kvarstående färdväg, eftersom det var ett tag sen man besökte vederbörande. Vid framkomsten tas återigen en kontakt, man meddelar att man anlänt, frågar kanske var kan parkera (om resan företagits med bil) eller om portkod om sådan finns. Man träffas och en minst tio minuter lång ritual startar om hur länge sen det är man sågs utan att någon av de inblandad egentligen är intresserade av att veta exakt hur länge.
Bara tanken på ta alla dom kontakterna gör helt matt och det bli antagligen ingen träff.
Det var när jag fått min diagnos jag också lade märke till hur lätt och odramatiskt vi tog upp kontakten med någon vi inte sett på ganska länge. Jag och en bekant hälsade på en släkting och efteråt frågade bekantingen när vi senast träffats. Jag kom fram till det måste ha varit nio år sen. Han tyckte det var jäkligt märkligt för vi hade tagit upp samtalet som jag bara hade lämnat rummet för att gå på toaletten eller hämta nåt i bilen.
Det här med att inte köra den vanliga jargongen kan givetvis bero på att man inte vet hur den ska låta.
Om jag som NT skulle hälsat på en släkting i tex Göteborg tänker jag att man först skulle hört av sig ca två veckor före och meddelat man planerade en resa till Göteborg, sagt det vore roligt att träffas och hört om det gick bra att man kom på besök. Fick man ett jakande svar hörde man av sig igen helgen före och sa att resan troligen skulle bli av och att man skulle höras senare om mer precisa detaljer. På onsdag eller torsdag ringer man igen, kanske på dagtid, meddelar att man verkligen tänker åka och att det troligen ska bli på tex lördag förmiddag. På fredag tas återigen en telefonkontakt och man talar om att man har för avsikt att påbörja resan vid tio, att restiden planeras till tre timmar och tjugo minuter och att man såldes beräknar anlända strax före halv ett om allt går som det ska. När man befinner sig ca en halvtimmes resväg från målet ringer man igen, meddelar att resan gått som planerat och frågar kanske om detaljer angående kvarstående färdväg, eftersom det var ett tag sen man besökte vederbörande. Vid framkomsten tas återigen en kontakt, man meddelar att man anlänt, frågar kanske var kan parkera (om resan företagits med bil) eller om portkod om sådan finns. Man träffas och en minst tio minuter lång ritual startar om hur länge sen det är man sågs utan att någon av de inblandad egentligen är intresserade av att veta exakt hur länge.
Bara tanken på ta alla dom kontakterna gör helt matt och det bli antagligen ingen träff.
Det var när jag fått min diagnos jag också lade märke till hur lätt och odramatiskt vi tog upp kontakten med någon vi inte sett på ganska länge. Jag och en bekant hälsade på en släkting och efteråt frågade bekantingen när vi senast träffats. Jag kom fram till det måste ha varit nio år sen. Han tyckte det var jäkligt märkligt för vi hade tagit upp samtalet som jag bara hade lämnat rummet för att gå på toaletten eller hämta nåt i bilen.
Det här med att inte köra den vanliga jargongen kan givetvis bero på att man inte vet hur den ska låta.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Återgå till Att leva som Aspergare