R ljudet inte klarar av.. går ej få cp tungan uppåner snabbt.. har dålig munn motorik

Norska har kj, sj å tj ljud.. ja kan säga sj.. inte dom andra.. men när ska prata fort blir s bara ofta

Å g/k ljud ini orden e svårt. e svårt få,tungan till det rätt

stamning å svårt undvika

Typ norska ”sparkesykkel”.. god sjans ja säger ”s..p..alle syel”.. eller nått så där..

Senn ska man tänka över vilja ord.. Vilka som först å sist.. gramatiken.. å säga allt fort..

Då å då känns som ej går prata.. lagar bara ljudar andra säger oförståligt..

Jag pratade som NT gör som små, började ljudhärma innan jag formade ord. Talade hela meningar vid ett år. Har papper på det.

Däremot upplever jag inte mitt tal som vuxen som normalt. Jag fattar inte vad jag säger medan jag säger det. Det är som min mamma kan, virka och titta på TV samtidigt. Dvs svårt. Att tänka och prata upptar simultankapacitet jag inte har. Märks mest att jag använder väldigt mycket utfyllnadsord som jag använder medan jag tänker. Jag tycker det är utmattande att tala. Alla säger att tala är så mycket enklare än att skriva men det tycker inte jag. Att tänka och skriva samtidigt är inga problem. Märks som mest vid högläsning där jag läser på en sjuårings nivå.

CrazyInTrains skrev:Jag kunde inte säga sche- eller y-ljud och gick till logoped för det förstämda. Senare har jag väl aldrig lyckats få någon jag inte känner att förstå vad jag säger, förmodligen ångestrelaterat (och p.g.a. målbrottsstörning), även om det blivit bättre med tiden. När man är liten är ju en definitionsfråga.

Ett tillägg, farmor säger att jag ska ha varit sen med talet och att mamma fått råd från BVC att rimma, men det var kanske inte så anmärkningsvärt sent egentigen eftersom det står i papprena från autismutredningen att jag inte var sen med talet

Vet bara att jag gick i något som hette "Talklinik" (eller nåt sånt) i lågstadiet.

Jag fick diagnosen Asperger syndrom vid 2020 och jag utvecklade aldrig något direkt tal.

Jag var helt tyst tills jag var runt 2 år och sedan satte det igång. Jag har även erfarenhet av selektiv mutism.

På dagis kallades jag filosofen av fröknarna för att jag stod för mig själv och tittade på trafiken utanför och inte var intresserad av att söka kontakt med de andra barnen. Jag var nog blyg som liten. Men när en annan kille började söka kontakt med mig och vi blev vänner så interagerade vi med de andra barnen och jag blev trygg i miljön och pratade på. Var väldigt busig från den perioden fram till högstadiet. Hördes och syntes. Sedan kom panikångesten oannonserat och tonåren blev jag en annan mer tystlåten och osäker person socialt som inte visste vad han skulle säga i sociala sammanhang där fler än hans närmsta vänner var inkluderade. Dock med vännerna i sig levde jag ut mig själv och skiljde mig inte från dem socialt.