Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
31 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Med Aspergers kommer vissa svårigheter, och vissa med diagnosen hade svårt att prata som barn, har ni märkt detta? Hur gick det för er och när blev ni bra på att prata?
Sociala dialoger lär man sig med tiden med Aspergers Syndrom, vissa kan ta flera år, men hur var det som barn för er?
Sociala dialoger lär man sig med tiden med Aspergers Syndrom, vissa kan ta flera år, men hur var det som barn för er?
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Vid Asperger så får man inte ha försenad talutveckling, det är i så fall autism man har.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Liljan skrev:Vid Asperger så får man inte ha försenad talutveckling, det är i så fall autism man har.
Aspergare är inte dumma, men menar att dom inte är särskilt sociala vissa av oss som barn, man kan prata men är inte särskilt social ändå.
Hur många av er var så som barn, att ni inte var så sociala? Men att ni ändå var smarta och kunde prata.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Svårt att prata hade jag inte. Jag pratade som ett fån hela tiden enligt mina föräldrar. Urskillningslöst och utan ände, till stor stress för min omgivning. Tills jag nådde omkr 5-årsåldern, och lärde mig läsa. Då blev de istället chockade av att det blev helt tyst. Läsningen fyllde tydligen konversationens roll.
Var också den där klassiske lille professorn med invecklat, akademiskt tal. Tror det kom av läsningen, då jag var helt fast i facklitteratur. Pratade typ som Bra Böckers lexikon åldrarna 6-11.
Var också den där klassiske lille professorn med invecklat, akademiskt tal. Tror det kom av läsningen, då jag var helt fast i facklitteratur. Pratade typ som Bra Böckers lexikon åldrarna 6-11.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
opteron skrev:Med Aspergers kommer vissa svårigheter, och vissa med diagnosen hade svårt att prata som barn, har ni märkt detta? Hur gick det för er och när blev ni bra på att prata?
Sociala dialoger lär man sig med tiden med Aspergers Syndrom, vissa kan ta flera år, men hur var det som barn för er?
Börjad prata lika innan fyllde 5 år..
Aldrig bra på prata..fortfarande grav tal störning.
I skolan hade också selektiv mutism.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Jag pratade inte så mycket som "genomsnittsungen" men det var inte ett problem på nåt annat sätt än att det inte motsvarade omgivningens förväntningar. Jag hade inget problem med att uttrycka mig och jag pratade när jag ville. Det var bara inte så frekvent och kanske något mer åt det lakoniska hållet. Som en norrlänning kanske? Ju äldre jag blev desto mer lyckades jag "rätta jag mig i ledet" och prata när jag förväntades. Den utvecklingen har fortsatt att förfinas men nu är jag mer inne på att anpassa mig till min egen funktionsvariation, inte till resten av människokollektivets. Det äter upp för mkt. Vad menar TS med "problem med att prata"? Att vilja prata men inte få ut något?
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Jag har aldrig haft talproblem, men jag pratade ganska lillgammalt, tror jag.
Mitt största problem är annars att jag pratar för högt när jag blir ivrig.
Mitt största problem är annars att jag pratar för högt när jag blir ivrig.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Jag pratade och sjöng mycket tidigt. Det verbala har alltid hört till mina starka sidor. Men det sociala förstod jag aldrig fullt ut; för mig blev musiken (att komponera) mitt sociala forum istället.
- Palindromus
- Inlägg: 385
- Anslöt: 2009-09-09
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Palindromus skrev:för mig blev musiken (att komponera) mitt sociala forum istället
För dig själv liksom att musiken vore en vän eller menar du genom att spela för andra människor?
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Det var längesen jag var barn. Kommer ihåg att jag stammade svårt, men det gick över. Jag ställde massor med frågor som ställde omgivningen. Sedan lärde jag mig läsa och spela schack när jag var runt fem. Sedan höll jag mest klaffen.
Numera hade man tagit detta som solklara symtom på autism/Asperger. Då jag var liten fanns inga diagnoser utan allt botades med stryk.
Numera hade man tagit detta som solklara symtom på autism/Asperger. Då jag var liten fanns inga diagnoser utan allt botades med stryk.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Jag var 2 när jag började prata, sen gick det normalt. Om nånting blev jag nog tystare med ålder.
- Dalaberger
- Inlägg: 364
- Anslöt: 2021-02-22
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Alla har sällan förstått vad jag säger, det bästa har varit när man håller käft, då kan man tillslut vinna uppmärksamhet och folk begriper att man är förbannad/okomfortabel med ngt...
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Liljan skrev:Vid Asperger så får man inte ha försenad talutveckling, det är i så fall autism man har.
Du tänker på diagnoserna Aspergers syndrom och högfunktionerande autism.
Man kan ha talsvårigheter som barn men ändå få diagnosen AS. Man kan tala otydligt eller använda säreget sätt att tala som krånglar till det ibland.
- dandansson
- Inlägg: 232
- Anslöt: 2021-05-27
- Ort: drygby
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Jag hade en något försenad talutveckling och sedan selektiv mutism till följd av mina höga stress- och ångestnivåer. När jag fick bukt med den värsta ångesten släppte även mycket av den selektiva mutismen.
Jag har HFA.
Jag har HFA.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Jag kunde inte säga sche- eller y-ljud och gick till logoped för det förstämda. Senare har jag väl aldrig lyckats få någon jag inte känner att förstå vad jag säger, förmodligen ångestrelaterat (och p.g.a. målbrottsstörning), även om det blivit bättre med tiden. När man är liten är ju en definitionsfråga.
- CrazyInTrains
- Inlägg: 109
- Anslöt: 2020-12-22
- Ort: Västernorrlands län
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
CrazyInTrains skrev:Jag kunde inte säga sche- eller y-ljud och gick till logoped för det förstämda. Senare har jag väl aldrig lyckats få någon jag inte känner att förstå vad jag säger, förmodligen ångestrelaterat (och p.g.a. målbrottsstörning), även om det blivit bättre med tiden. När man är liten är ju en definitionsfråga.
Vad gulligt. Min äldsta har också problem med sche-ljud. Hoppas kunna få ordning på allt snart.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Jag hade som liten problem med bokstaven "f".
Så då blev "fågel" och "fisk" till "sågel" och "sisk" för mig.
Någon på dagis tyckte att jag inte heller kunde säga "sp".
Enligt dem sa jag t ex "pår" och "pöke" istället för "spår" och "spöke".
Jag hade också länge problem med att skilja på sj-ljud och tj-ljud.
Så då blev "fågel" och "fisk" till "sågel" och "sisk" för mig.
Någon på dagis tyckte att jag inte heller kunde säga "sp".
Enligt dem sa jag t ex "pår" och "pöke" istället för "spår" och "spöke".
Jag hade också länge problem med att skilja på sj-ljud och tj-ljud.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Jag babblade också extremt mycket som barn tydligen, helt ohämmat och utan något som helst filter.
Tror det var en kombination av att mamma tjatade "du kan inte säga hon har en hårig vårta på näsan! sånt säger man inte!", vår flytt från värmland till skåne och där med mobbing pga dialekt och som någon nämnde - lära sig läsa.
Fram till puberteten kunde jag obehindrat dessutom prata med tjejer och de gillade prata tillbaka. Sen hände nått, mest för dom. Dom var inte "intresserade" att prata med mig - främst de söta som inte ville bli associerade med mig - ufot.
De "mindre söta" gick det ett tag till med, tills de sa de var intresserade av mig, som jag såklart inte fattade vad de menade "vaddå intresserad? av att leka? gillar du lego? nähä? vad är du då intresserad av?" >,<
Så tillslut höll jag bara käften. Enklast så.
Tror det var en kombination av att mamma tjatade "du kan inte säga hon har en hårig vårta på näsan! sånt säger man inte!", vår flytt från värmland till skåne och där med mobbing pga dialekt och som någon nämnde - lära sig läsa.
Fram till puberteten kunde jag obehindrat dessutom prata med tjejer och de gillade prata tillbaka. Sen hände nått, mest för dom. Dom var inte "intresserade" att prata med mig - främst de söta som inte ville bli associerade med mig - ufot.
De "mindre söta" gick det ett tag till med, tills de sa de var intresserade av mig, som jag såklart inte fattade vad de menade "vaddå intresserad? av att leka? gillar du lego? nähä? vad är du då intresserad av?" >,<
Så tillslut höll jag bara käften. Enklast så.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Att ha svårt med rikssvenska tje- och sje-ljud har nog inte med Asperger att göra utan beror mer på dialekt. Historiskt är det separerade konsonanter som smält samman till ett ljud ("stierna" > "stjärna"). Med radio och TV blev det mer standardiserat hur rikssvenskar skulle uttala det. Medan finlandssvenskar talar om "tjärgården".
I tevens barndom ansågs det bonnigt att uttala 7 "chu" så hallåorna skulle säga "sju". Men för dagens ungdom är nog "chu" standard, i vart fall i Mellansverige.
På 80- och 90-talet var det vanligt att skolan skickade en till talpedagog om man hade en främmande dialekt. Exempelvis om man bodde norr om Hallandsåsen och använde skånska "r".
I tevens barndom ansågs det bonnigt att uttala 7 "chu" så hallåorna skulle säga "sju". Men för dagens ungdom är nog "chu" standard, i vart fall i Mellansverige.
På 80- och 90-talet var det vanligt att skolan skickade en till talpedagog om man hade en främmande dialekt. Exempelvis om man bodde norr om Hallandsåsen och använde skånska "r".
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Vildsvin skrev:Att ha svårt med rikssvenska tje- och sje-ljud har nog inte med Asperger att göra utan beror mer på dialekt.
Jag får nog hålla med dig där.
Det har inte med Aspergers att göra att man har svårt för vissa ljud som liten.
Det är vanligt att barn blandar ihop frikativor under en period (f och s, sj-ljud och tj-ljud).
Och det är nog ännu vanligare med att de har svårt med approximanter (r blir ett j eller l istället).
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
kattson skrev:Så tillslut höll jag bara käften. Enklast så.
Man blir tyst tillslut, ibland kunde jag tiga i veckor, men det var mest pga mina korkade föräldrar, som mest teg jag i ett halvår, egentligen var det skönt efter ett tag, man blev lämnad ifred av idioterna, grävde ner mig i böcker kunde läsa flera stycken i veckan, man var ändå stämplad som freak, var hopplös på lagsporter som var det ända som gällde i den förståndshandikappade by där jag växte upp, så i min solitära sfär trivdes med mina böcker och jag försvann in i fantasins värld...
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Något sen med talet vad jag förstått, talpedagog i skolan pga svårigheter med ett flertal olika uttal, och selektiv mutism mer eller mindre upp i vuxen ålder.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
Furienna skrev:Vildsvin skrev:Att ha svårt med rikssvenska tje- och sje-ljud har nog inte med Asperger att göra utan beror mer på dialekt.
Jag får nog hålla med dig där.
Det har inte med Aspergers att göra att man har svårt för vissa ljud som liten.
Det är vanligt att barn blandar ihop frikativor under en period (f och s, sj-ljud och tj-ljud).
Och det är nog ännu vanligare med att de har svårt med approximanter (r blir ett j eller l istället).
När man lär sig ett språkligt mönster lär man sig också att inte använda närliggande språkliga mönster. Det gäller inte bara uttalet, exempelvis är det vanligt att böja ett oregelbundet ord korrekt (eftersom det är det man hört), sen böja det enligt regelbundet mönster och sen böja det korrekt igen.
R och l är vanliga ljud i svenskan så att byta dem leder ofta till ett annat ord. Så det är ansträngande att lära sig att skilja på orden.
Tje- och sje-ljud är ovanligare, så det blir sällan ett ord om man byter dem. Och när det blir ett ord är det ofta en annan ordklass vilket gör att det är svårt att förväxla dem i en mening: "skött" -"kött", "chock" -"tjock", "chocka" - "tjocka".
Om någon säger "en chock bit skött" kommer många NT automatiskt uppfatta vad det betyder och först därefter tänka på uttalet. Dock kanske inte aspergare som fastnar i detaljer.
Risken att förväxla ord minskar ytterligare om man uttalar ord som börjar på sj- med ch- (dvs [ɧ]: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Voic ... cative.ogg) och det är nog därför det uttalet spritt sig.
Hur många av er hade problem med att prata när ni var små?
antonius skrev:kattson skrev:Så tillslut höll jag bara käften. Enklast så.
Man blir tyst tillslut, ibland kunde jag tiga i veckor,
När inte kan prata det bäst knäpp tyst då. E fortfarante så.
Återgå till Att leva som Aspergare