Jag har fått mycket mera umgänge efter att jag skaffade hund. Dels lärde jag känna en grannfamilj som också har hund, nu träffas vi ofta så hundarna får leka. Dels får man ofta stanna och prata med folk när man är ute och går med hunden. Eller så kan jag åka iväg till någon hundpark och sitta där och prata med de andra hundägarna medan hundarna leker. Men det kräver ju att man faktiskt får ut något av att kallprata med folk, och jag gör det. Det är umgänge det också, och fyller ett socialt behov. Och det är ett sätt att lära känna folk, vissa man pratar med kan ju känna att man passar ihop med och på sikt bli riktiga vänner.

Men det kräver att man verkligen vill ha en hund, det funkar inte att bara skaffa en för att ha att träffa folk. Hunden kräver mycket av sin människa. I såna fall är det bättre att man lånar en av någon ibland.

Vad har du för intressen?
Du kanske kan gå med i någon lokal klubb eller intresseorganisation relaterade till dessa intressen och där finna nya vänner som du har lättare att umgås med?
Om man delar intresse så brukar det aldrig bli tråkigt att prata och umgås.

Om du sitter ensam och tråkar och har lust att bara snacka lite över datorn, röst eller chatt någon dag så kan du skriva till mig, jag är ledig rätt ofta och brukar ha tid att babbla med folk ett tag!

Flyktig skrev:

slackern skrev:Hej!

Kul att se dig igen, undrade lite vart du försvann eller jag har saknat dig.

som en vän? Jag har varit upptagen ett tag och vet inte om jag ska vara så stabil här. hoppas att du mår bra

Hej!

Jag mår fint tack själv då?

Nu har du försvunnit igen och jag saknar dig fortfarande önskar att se mer utav dig.

slackern skrev:

Flyktig skrev:

slackern skrev:Hej!

Kul att se dig igen, undrade lite vart du försvann eller jag har saknat dig.

som en vän? Jag har varit upptagen ett tag och vet inte om jag ska vara så stabil här. hoppas att du mår bra

Hej!

Jag mår fint tack själv då?

Nu har du försvunnit igen och jag saknar dig fortfarande önskar att se mer utav dig.

Hej. Nu är jag här igen. Varför saknar du mig? Du har aldrig sett mig. Jag hoppas att du mår bra där du är.
Jag mår inte bra nu. Jag är manisk på ett sätt. Jag har fortfarande känslor för killen jag skrev om. Jag såg honom förra helgen på en fest jag gick på. Jag är med familjen här och det var sommarens första fest efter pandemin. Jag åkte dit för att jag visste att han skulle åka dit, han är ofta där, jag har jobbat där tidigare och det var då jag lärde känna honom. Men jag gillade honom inte då.
Men jag gillar honom plötsligt så mycket. Det är en enorm lättnad för mig, för nu behöver jag inte längre sörja över mannen jag träffade utomlands.
Men det har varit ett nytt problem. Jag har ångest igen. Jag känner att det är något fel med mig. Jag är rädd att han ser dum på mig, jag är rädd för att vara ett byte på grund av min diagnos.
Jag mår bra på ett sätt, men samtidigt inte. Jag är verkligen rastlös och saknar allt det roliga jag känner

För några år sen, 2015 typ, så flyttade alla jag känner irl bort från Stockholm, å jag orkade inte hitta nya kompisar.
Nu går det ganska bra, pratar med katten (som dog förra året) å blommorna...

Nää, men seriöst... Suger å va ensam, men vad göra? Finner inte de flesta ett dugg intressanta, måste va nått udda med dom.
Behöver inte vara diagnos heller, en av mina bättre vänner jag haft hade trillat dit på benzo å kört det i jättemånga år, så han va mest "udda/luddig i huvet" pga det.
Skulle väl vilja ha nån tjejkompis (fattar mig inte på killar), men e ju risk de blir "komplicerat", känslor uppstår/inte osv.

Sen har man ju gått å blitt 45 (eller 46? tror inte 47..) å tiden passerar ruskigt fort, känna sig ensam, prata lite med katten, sen har det gått 4 månader.
Enda som känns lite "meh" e typ, varför gör jag detta? Varför ens ha ett jobb å lägga pengar på hög å som "mål" att betala av bostadslånet? Inte som jag kommer bli 100 ändå, mtp hur osnäll jag e mot min kropp ibland..

Men yeye, life goes on.. Prata med katten lite till, kanske springer på nån "imorgon" som e intressant att umgås med lite?

Kände mig väldigt ensam på 00-talet. Gjorde inget annat än satt o drack öl vid datorn i gick i psykoterapi.

Men efter några år tog jag upp kontakten med några vänner från skolan som inte heller har barn o familj, o där träffade jag många nya kompisar via dom. Sen har jag träffat många (även flickvänner) via min sysselsättning, via vänners vänner. Jag är 41 år, men bor själv o vill t.ex inte ha något förhållande. Jag trivs bäst ensam, men vänner tycker jag är viktigt.

Det är alltid svårast att bryta isoleringen. Men när det väl sker är det oftast relativt enkelt att haka på, så länge man orkar...