Om ett par månader fyller jag 50 år och det känns hemskt. För jag bär på skam, frustration och ledsenhet för min livssituation och alla mina misslyckanden i livet. Nu står jag här. Inget jobb, bara en sysselsättningsplats några timmar i veckan och med sjukersättning som inkomst. Jag skulle orka jobba deltid, men arbetsförmedlingen har inte kunnat hjälpa mig och sysselsättningsplatsen vill inte anställa mig, trots att jag varit där i 6 år och de är nöjda med mig. Inget körkort på grund av min ansträngda ekonomi. Började övningsköra när jag var 18, men det gick inte bra. Okysst, oskuld och aldrig haft ett förhållande. Varit djupt förälskad många gånger i livet, men det har bara varit olyckligt och på avstånd.

Har ända sedan barndomen ofta känt mig ensam, annorlunda, utanför och har haft svårt för och känt mig osäker kring relationer och sociala situationer. Förr trivdes jag med min ensamhet men nu känns den allt tyngre och stressande.

Mest av allt saknar jag en nära vän. En person att umgås med ibland. Någon jag kan bry mig om. Någon som förstår, inte dömer och som accepterar mig som jag är. Jag har lärt känna flera tjejer/kvinnor under livet. Men det har alltid stannat vid bekantskap och ytlig vänskap. Inget har varit varaktigt utan av olika anledningar bara runnit ut i sanden. Trots att jag önskat att vänskapen skulle fördjupas. Troligen har jag också varit för snäll många gånger och därför hamnat i ”vän fällan”. När tänker tillbaka har det säkert funnits ett par kvinnor som varit intresserad av mig, men på något sätt har jag missat de signaler som de sänt ut eller tolkat dem fel. Det har jag förstått långt senare när det var för sent och jag är så ledsen för det.

När jag var 36 år fick jag en Asperger diagnos och den förklarade till viss del mina svårigheter med det sociala och har varit en bidragande orsak till alla misstag jag gjort i livet. Samtidigt har jag aldrig riktigt accepterat den, för jag upplever att den ställt till det mer än hjälpt mig.

Periodvis har jag varit nedstämd och deprimerad i livet och även haft samtalsterapi för det. Det har hjälpt för stunden, men inte på lång sikt.

Skammen jag känner har gjort att jag ofta drar mig undan och hellre sitter själv i min lägenhet. Orkar och vet inte hur jag skall förklara för andra varför jag lever det liv jag gör eller varför jag inte hunnit med det som andra gjort. Rädd för alla fördomar som finns.

Har i många år dessutom känt att jag bara står och stampar på samma ställe utan att veta hur jag skall ta mig vidare och det känns som om alla dörrar har stängts. På samma gång har jag sett hur de flesta andra går vidare och utvecklas. De är lyckliga och har sina bästa år framför sig, medan mina ligger bakom mig. Det finns inget kvar för mig att se fram emot eller våga drömma om. Vet inte hur länge jag orkar leva med insikten om allt jag missat i livet och aldrig kommer att få uppleva. Aldrig få ha ett riktigt jobb, ett yrke att vara stolt över. Aldrig får känna friheten av att ha bil. Aldrig får ha sex. Aldrig få bli pappa och känna glädjen och stoltheten att se sitt barn växa upp. Listan är lång. Det blir jobbigare för varje år som går. Livet värderas i det man gjort och klarat av. På den skalan får jag inte många poäng.

Allt jag vill och alltid önska är att ha ett vanligt liv som alla andra. Nu blir det aldrig så. Får väl fortsätta leva mitt ensamma, meningslösa och tomma liv. För jag ser ingen annan lösning. Känner mig så fruktansvärt värdelös och misslyckad. Trots allt negativt har jag svårt att gråta trots att jag skulle vilja det. Jag känner mest en uppgivenhet och tomhet.

...you are not alone...

Halva forumet består nog av individer i olika grad av samma situation. Det bästa man kan göra är att inte tänka på allt man misslyckats med, och istället koncentrera sig på det man tycker om. Något specialintresse har man säkert, det kan man med gott samvete grotta ner sig ännu mera i.

silent_wings skrev: (lång text)

Du är åtminstone inte ensam här. Som Huggorm skrev, det här forumet är fullt av människor som är uppgivna inför livssituationen. Man jämför sig med andra och är ledsen för att man inte riktigt lyckats med alla bitar av livet.
Pandemin har ju förvärrat situationen också, många har blivit ännu mer isolerade.

Jag vill nog mest fråga varför du tycker att Asperger-diagnosen har "ställt till det" för dig.
Jag har alltid varit mycket tacksam för min diagnos.

Det jag tänker på är skammen jag bär på och att man blir placerad i ett fack eller att folk har förutfattade meningar om personer med Asperger. Orkar liksom inte förklara vad det är och hur jag fungerar när det känns som de redan bildat en uppfattning. Likadant med arbetsförmedlingen. Bara för att man har vissa svårigheter (som det sociala i mitt fall), ja då skall man särbehandlas istället för att stödja och hjälpa en att visa vad man klarar av. Ett tag ville de exempelvis placera mig på Samhall, men jag vägrade.

antonius skrev:...you are not alone...

Tack!

silent_wings skrev:Det jag tänker på är skammen jag bär på och att man blir placerad i ett fack eller att folk har förutfattade meningar om personer med Asperger. Orkar liksom inte förklara vad det är och hur jag fungerar när det känns som de redan bildat en uppfattning. Likadant med arbetsförmedlingen. Bara för att man har vissa svårigheter (som det sociala i mitt fall), ja då skall man särbehandlas istället för att stödja och hjälpa en att visa vad man klarar av. Ett tag ville de exempelvis placera mig på Samhall, men jag vägrade.

Fast det blir kanske också nödvändigt att inse sina begränsningar ibland.
Och att acceptera att man aldrig kommer att bli lika duktig och lyckad som "alla andra".
Ja, jag har också lätt att känna mig usel i mina värsta stunder.
Fast i det stora hela måste du komma ihåg att du också har rätt att vara du.
Och att du har en diagnos beror på att du ska ha rätt till viss hjälp, som du kan behöva.

Furienna skrev:

silent_wings skrev:Det jag tänker på är skammen jag bär på och att man blir placerad i ett fack eller att folk har förutfattade meningar om personer med Asperger. Orkar liksom inte förklara vad det är och hur jag fungerar när det känns som de redan bildat en uppfattning. Likadant med arbetsförmedlingen. Bara för att man har vissa svårigheter (som det sociala i mitt fall), ja då skall man särbehandlas istället för att stödja och hjälpa en att visa vad man klarar av. Ett tag ville de exempelvis placera mig på Samhall, men jag vägrade.

Fast det blir kanske också nödvändigt att inse sina begränsningar ibland.
Och att acceptera att man aldrig kommer att bli lika duktig och lyckad som "alla andra".
Ja, jag har också lätt att känna mig usel i mina värsta stunder.
Fast i det stora hela måste du komma ihåg att du också har rätt att vara du.
Och att du har en diagnos beror på att du ska ha rätt till viss hjälp, som du kan behöva.

Naturligtvis har du rätt i det du skriver. Jag har bara svårt att acceptera det just nu. Kanske den dag jag känner mig starkare.

silent_wings skrev:

Furienna skrev:

silent_wings skrev:Det jag tänker på är skammen jag bär på och att man blir placerad i ett fack eller att folk har förutfattade meningar om personer med Asperger. Orkar liksom inte förklara vad det är och hur jag fungerar när det känns som de redan bildat en uppfattning. Likadant med arbetsförmedlingen. Bara för att man har vissa svårigheter (som det sociala i mitt fall), ja då skall man särbehandlas istället för att stödja och hjälpa en att visa vad man klarar av. Ett tag ville de exempelvis placera mig på Samhall, men jag vägrade.

Fast det blir kanske också nödvändigt att inse sina begränsningar ibland.
Och att acceptera att man aldrig kommer att bli lika duktig och lyckad som "alla andra".
Ja, jag har också lätt att känna mig usel i mina värsta stunder.
Fast i det stora hela måste du komma ihåg att du också har rätt att vara du.
Och att du har en diagnos beror på att du ska ha rätt till viss hjälp, som du kan behöva.

Naturligtvis har du rätt i det du skriver. Jag har bara svårt att acceptera det just nu. Kanske den dag jag känner mig starkare.

Jo, det är mycket svårt att älska sig själv under svårare perioder.

Inte världens enklaste, men tycker du borde sluta ta åt dig

När jag kom till insikt att jag inte behöver bry mig alls om vad andra tycker och tänker blev allt mycket enklare.

Visst, är fortfarande ensam och bitter, och säkert ännu värre nu när jag inte alls bryr mig om folks åsikter.
Lär ju inte vara det enklaste att bli min vän när man måste ta sig över tröskeln jag skapat.
Men, inte ens det bryr jag mig ju om, längre.
Fast, om jag märker nån försöker så smälter ju mitt is-skal direkt, även om jag kanske spelar omöjlig i några sekunder till.

AF, psyk, chefer, kollegor, alla dessa är löst folk för mig numera. Nödvändigt ont, typ.
Nu har jag ju haft "turen" att mitt intresse är siffror, formler, programmering, datorer. Jobb har alltid varit "relativt enkelt" för mig att få.
Däremot har jag (fortfarande) extremt svårt att "sälja mig själv", underdriver snarare ca 60% på min CV. Som resultat får jag alltid skitlön, så är sällan på samma ställe allt för lång tid. Senaste två åren är undantaget, 5 år resp 3 år+, mot normalt 6 mån.

Kring 2000 var jag arbetslös en längre tid, först 9 mån 2002 "vanlig arbetslöshet", sen 2004-2008 då jag var sjukskriven för depression/utbrändhet.
2010-2011 hade jag också ett par månader arbetslöshet, och var då utanför psyk.
AF-idioten ville jag skulle ta ett "typ säljar-jobb", varpå jag sa "no way", och han "men då kommer du bli utförsäkrad. vad är din plan då?", och jag bröt ihop, började gråta å "självmord..".
Så ett ledde till ett annat, polis-eskort->psykakut, neuropsyk, diagnos så småningom.

Nuförtiden skulle folk lika gärna kunna vara typ .. lyktstolpar. Såpass bryr jag mig "egentligen" om andra folk.
Eller nää, det skulle vara att nedgradera lyktstolpar. Dom har iallafall en användning, folk i allmännhet tycker jag dock är mest ivägen.
Kunde inte bry mig mindre om vad folk tycker.

Eller, ja, jo.. Hade funkat för mig mitt i att babbla fysik, speciellt typ reverserad betastrålning och electron capture.. Otroligt intressanta ämnen, tänder inte på dom själv sådär, men om nån annan pratar om det blir jag .. varm i kroppen..

Säkert bara jag...

"Jag vet allting om tristess..."

kattson skrev:Eller, ja, jo.. Hade funkat för mig mitt i att babbla fysik, speciellt typ reverserad betastrålning och electron capture.. Otroligt intressanta ämnen, tänder inte på dom själv sådär, men om nån annan pratar om det blir jag .. varm i kroppen..

Säkert bara jag...

Nej, faktiskt inte.

Känner igen mig i det där, dock är jag bara 26. Tröttsamt kan det kännas oavsett hur länge man känner sig fast i det där. Med misslyckad skolgång, där körkort inte ens kommit på tal och aldrig haft ett jobb, knappt pratat med det andra könet, helt tappat de få vänner man haft. Jag började läsa upp på komvux, vilket jag nog rekommenderar om man vill bort från hemmasittande eller meningslösa arbeten. Jag har lyckats jobba upp till 80% utan myndighetshjälp men söka jobb är min akilleshäl dock. Körkort bör väl gå snart, övat länge nu och en flickvän har jag hittat, genom här faktiskt (tur alltså, på alla sätt). Sen även om mycket konkret blivit bra kan jag ändå deppa ner mig i det som varit. Att det inte gått så bra som det gjort för andra, även om jag vet att man inte bör jämföra sig med de bättre hela tiden.

Oj du verkar ha haft det tufft. Det finns inget vanligt liv och ditt liv är inte meningslöst. Livet värderas INTE av vad vi lyckas prestera och uppnå karriärmässigt, det är något vi människor hittat på, och vi är inte riktigt kloka. Andra är inte så lyckliga och har det inte så bra som du kanske tror. vi lider alla nöd på något sätt. Och alla får möta sorg och bedrövelse i sina liv. Det är samma spelregler för alla, vissa uppnår materiell status och välstånd, men det är ändå samma spelregler. Vissa är duktiga på att gömma sin sorg, ledsamhet, oro och olycka bara. Det är ett slitigt liv men också underbart. Jag är själv ganska annorlunda och väljer att gå min egen väg. Jag uppskattar det okonventionella, säker gärna alternativa stigar. Jag saknar mycket av det som andra har i min ålder, har haft det trassligt och är ett udda exemplar helt enkelt. Men återigen, det finns inget normalt liv, det finns bara livet. Lika många levnadsöden finns det som det finns människor. Var inte orolig för att du är förkommen på något vis, det är ingen av oss! Man gör ett misstag när man mäter sig med andra. För de är lika "misslyckade" som en själv. Ser man globalt på mänskligheten och hur vi behandlar vår planet och varandra så blir detta tydligt!

Man får treva sig fram i detta vuxenliv. Denna människoverklighet vi skapat. Streta sig fram. Ta törnar och resa på sig och fortsätta. Försöka hitta små glädjeämnen och en strimma hopp som kan föra oss vidare. Men jag vill säga det igen: Ingen är misslyckad, och de som försöker framhäva sig själva och trycka ner andra är bara idioter. Du är 50, det är "ungt" idag. Du kan ha de bästa åren framför dig. Tjugoårsåldern var en mardröm här.
Du behöver inte förklara dig för någon och fördomar kommer alltid finnas. Det kommer alltid finnas småaktigt folk som älskar att hitta fel och skitprata. de får man försöka manövrera sig runt. Vad synd att du inte fått anställning trots att du varit på arbetsplatsen i 6 år! Och ett körkort är bra att ha, det ökar på friheten.
Det där med sex och sånt är överskattat om du frågar mig. Jag klarar mig bra utan det. Men att kyssa någon man tycker om är fint, så det önskar jag att du får uppleva. Hoppas du hittar en meningsfull kontakt som kan göra ditt liv bättre . Lycka till och hoppas svaret varit något till tröst!

EnsamHemma skrev:Oj du verkar ha haft det tufft. Det finns inget vanligt liv och ditt liv är inte meningslöst. Livet värderas INTE av vad vi lyckas prestera och uppnå karriärmässigt, det är något vi människor hittat på, och vi är inte riktigt kloka. Andra är inte så lyckliga och har det inte så bra som du kanske tror. vi lider alla nöd på något sätt. Och alla får möta sorg och bedrövelse i sina liv. Det är samma spelregler för alla, vissa uppnår materiell status och välstånd, men det är ändå samma spelregler. Vissa är duktiga på att gömma sin sorg, ledsamhet, oro och olycka bara. Det är ett slitigt liv men också underbart. Jag är själv ganska annorlunda och väljer att gå min egen väg. Jag uppskattar det okonventionella, säker gärna alternativa stigar. Jag saknar mycket av det som andra har i min ålder, har haft det trassligt och är ett udda exemplar helt enkelt. Men återigen, det finns inget normalt liv, det finns bara livet. Lika många levnadsöden finns det som det finns människor. Var inte orolig för att du är förkommen på något vis, det är ingen av oss! Man gör ett misstag när man mäter sig med andra. För de är lika "misslyckade" som en själv. Ser man globalt på mänskligheten och hur vi behandlar vår planet och varandra så blir detta tydligt!

Man får treva sig fram i detta vuxenliv. Denna människoverklighet vi skapat. Streta sig fram. Ta törnar och resa på sig och fortsätta. Försöka hitta små glädjeämnen och en strimma hopp som kan föra oss vidare. Men jag vill säga det igen: Ingen är misslyckad, och de som försöker framhäva sig själva och trycka ner andra är bara idioter. Du är 50, det är "ungt" idag. Du kan ha de bästa åren framför dig. Tjugoårsåldern var en mardröm här.
Du behöver inte förklara dig för någon och fördomar kommer alltid finnas. Det kommer alltid finnas småaktigt folk som älskar att hitta fel och skitprata. de får man försöka manövrera sig runt. Vad synd att du inte fått anställning trots att du varit på arbetsplatsen i 6 år! Och ett körkort är bra att ha, det ökar på friheten.
Det där med sex och sånt är överskattat om du frågar mig. Jag klarar mig bra utan det. Men att kyssa någon man tycker om är fint, så det önskar jag att du får uppleva. Hoppas du hittar en meningsfull kontakt som kan göra ditt liv bättre . Lycka till och hoppas svaret varit något till tröst!

Stort TACK! för dina omtänksamma och kloka ord. Du har rätt i allt du skriver. Fann en strimma av tröst i dem i alla fall. Starkt av dig att du går din egen väg.

Jag önskar verkligen att jag kunde se annorlunda på saker och att kunna acceptera mitt liv som det är, men just nu känns det bara hopplöst. Och sommaren gör det inte precis enklare. Hatar verkligen den här tiden när det är ännu jobbigare att vara ensam och misslyckad. Längtar bara att sommaren ska ta slut!!!

Ja, körkort och bil är något jag ofta saknar. Tyvärr ser jag inte hur jag ska har råd med det. Har idag endast garantibeloppet av sjukersättningen. Med bostadstillägg får jag ut ca 12 500 kr efter skatt. Min hyra ligger på 4 900 kr plus att jag har andra utgifter. Sedan är jag också rädd för att ta körkort. För ju äldre man blir desto svårare är det väl? Jag tror att det skulle krävas väldigt många körlektioner innan jag klarar av det.

Ja, om jag skulle behöva välja är sex något jag skulle kunna prioritera bort. Det känns inte som det allra viktigaste att uppnå. Det är ändå försent. Men är det fel att vara nyfiken på sex och intimitet och längta starkt efter det? Fast att att få kyssa någon och hålla den personen i handen skulle är något jag skulle vilja uppleva.

Får se hur det känns och går framöver. Än klarar jag av vardagen som vanligt. Blir det värre får jag väl försöka få hjälp, för jag känner att jag snart inte klarar av att reda ut allt jag grubblar på ibland och känner skam för.

silent_wings skrev:

EnsamHemma skrev:Oj du verkar ha haft det tufft. Det finns inget vanligt liv och ditt liv är inte meningslöst. Livet värderas INTE av vad vi lyckas prestera och uppnå karriärmässigt, det är något vi människor hittat på, och vi är inte riktigt kloka. Andra är inte så lyckliga och har det inte så bra som du kanske tror. vi lider alla nöd på något sätt. Och alla får möta sorg och bedrövelse i sina liv. Det är samma spelregler för alla, vissa uppnår materiell status och välstånd, men det är ändå samma spelregler. Vissa är duktiga på att gömma sin sorg, ledsamhet, oro och olycka bara. Det är ett slitigt liv men också underbart. Jag är själv ganska annorlunda och väljer att gå min egen väg. Jag uppskattar det okonventionella, säker gärna alternativa stigar. Jag saknar mycket av det som andra har i min ålder, har haft det trassligt och är ett udda exemplar helt enkelt. Men återigen, det finns inget normalt liv, det finns bara livet. Lika många levnadsöden finns det som det finns människor. Var inte orolig för att du är förkommen på något vis, det är ingen av oss! Man gör ett misstag när man mäter sig med andra. För de är lika "misslyckade" som en själv. Ser man globalt på mänskligheten och hur vi behandlar vår planet och varandra så blir detta tydligt!

Man får treva sig fram i detta vuxenliv. Denna människoverklighet vi skapat. Streta sig fram. Ta törnar och resa på sig och fortsätta. Försöka hitta små glädjeämnen och en strimma hopp som kan föra oss vidare. Men jag vill säga det igen: Ingen är misslyckad, och de som försöker framhäva sig själva och trycka ner andra är bara idioter. Du är 50, det är "ungt" idag. Du kan ha de bästa åren framför dig. Tjugoårsåldern var en mardröm här.
Du behöver inte förklara dig för någon och fördomar kommer alltid finnas. Det kommer alltid finnas småaktigt folk som älskar att hitta fel och skitprata. de får man försöka manövrera sig runt. Vad synd att du inte fått anställning trots att du varit på arbetsplatsen i 6 år! Och ett körkort är bra att ha, det ökar på friheten.
Det där med sex och sånt är överskattat om du frågar mig. Jag klarar mig bra utan det. Men att kyssa någon man tycker om är fint, så det önskar jag att du får uppleva. Hoppas du hittar en meningsfull kontakt som kan göra ditt liv bättre . Lycka till och hoppas svaret varit något till tröst!

Stort TACK! för dina omtänksamma och kloka ord. Du har rätt i allt du skriver. Fann en strimma av tröst i dem i alla fall. Starkt av dig att du går din egen väg.

Jag önskar verkligen att jag kunde se annorlunda på saker och att kunna acceptera mitt liv som det är, men just nu känns det bara hopplöst. Och sommaren gör det inte precis enklare. Hatar verkligen den här tiden när det är ännu jobbigare att vara ensam och misslyckad. En tid då det överallt basuneras ut hur social man måste vara, när folk har härliga semestrar med familj och vänner, badar, solar, är lättklädda och man ska vara så äckligt lycklig och glad. Själv tycker jag bara att det är jobbigt, speciellt när det är varm och klibbigt. Håller mig dessa dagar inomhus i stort sett hela dagarna. Längtar bara att sommaren ska ta slut!!!

Ja, körkort och bil är något jag ofta saknar. Tyvärr ser jag inte hur jag ska har råd med det. Har idag endast garantibeloppet av sjukersättningen. Med bostadstillägg får jag ut ca 12 500 kr efter skatt. Min hyra ligger på 4 900 kr. Sedan är jag också rädd för att ta körkort. För ju äldre man blir desto svårare är det väl? Jag tror att det skulle krävas väldigt många körlektioner innan jag klarar av det.

Ja, om jag skulle behöva välja är sex något jag skulle kunna välja bort. Det känns inte som det allra viktigaste att uppnå. Det är ändå försent. Fast att att få kyssa någon och hålla den personen i handen skulle jag vilja uppleva.

Får se hur det känns och går framöver. Blir det värre får jag väl försöka få hjälp, för jag känner att jag snart inte klarar av att reda ut allt jag grubblar på och känner skam för. Jag vill inte dö, men för varje år som går desto meningslösare känns det att leva. Det känns som om vi lever i et samhälle där de unga primeras och uppmärksammas. Är man över 50 år och inte har något att komma med längre då är man liksom passé.

Jag får mindre pengar än dig i månaden och min hyra är tom 100 kr dyrare än vad du har . Jag håller på och sparar till körkort nu och lyckas lägga undan 1000 kr i månaden . Jag vill inte vara dryg på nått sätt men lyckas jag som har mindre pengar netto och dyrare hyra än dig att spara undan 1000 kr i månaden så borde även du klara att göra så.

Du kan även få körkortslån av CSN upp till 15:000 kr om du uppfyller kraven för att få lånet.

Paladinen skrev:Du kan även få körkortslån av CSN upp till 15:000 kr om du uppfyller kraven för att få lånet.

Citat från CSN:s hemsida:
"Körkortslånet är ett lån för dig som är arbetslös och mellan 18 och 47 år. Du kan få låna pengar från CSN för att kunna ta ett svenskt körkort med körkorts­­behörighet B, det vill säga för personbil och lätt lastbil. Du kan få låna högst 15 000 kronor. Det du lånar ska du sedan betala tillbaka, och det behöver du göra även om du inte får körkort"

Så det är jag inte berättigad till.

Sheyen skrev:Man får bara tipsa om vissa saker och andra är inte okej, så jag vet inte hur man ska hjälpa dig.

Jag lyssnar visst och tar till mig alla tips. Är tacksam för allt som skrivs och det hjälper att läsa andras synpunkter och historier. Att känna att man inte ensam är också värdefullt. Sedan finns det tips som jag av förklarliga skäl finner mindre genomförbara.