Hur ska jag hantera hans ilska?
34 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Hur ska jag hantera hans ilska?
Dumpa fort som fan. Varför blev du sambo med honom? Var han aggressiv redan från start? Man ska våga säga exakt vad i helvete som helst till sin partner. Är han hårdhänt i samband med att han blir arg?
Hur ska jag hantera hans ilska?
Det är viktigt att han får terapi om något ska ändras. Du kan inte göra något ensam för att ändra hans beteende för att han behöver professionell hjälp. Du kan få anhörigstöd, där berättar du om hur situationen påverkar dig och diskuterar bästa sättet han ska ta stöd. Men han måste vilja göra det, ni kan inte tvinga honom. Om han bestämmer sig för att inte göra det ger du ett ultimatum, ” Du måste skaffa hjälp annars kan jag inte vara kvar med dig för det här påverkar mig negativt”
Hur ska jag hantera hans ilska?
firephx skrev:Det är viktigt att han får terapi om något ska ändras. Du kan inte göra något ensam för att ändra hans beteende för att han behöver professionell hjälp. Du kan få anhörigstöd, där berättar du om hur situationen påverkar dig och diskuterar bästa sättet han ska ta stöd. Men han måste vilja göra det, ni kan inte tvinga honom. Om han bestämmer sig för att inte göra det ger du ett ultimatum, ” Du måste skaffa hjälp annars kan jag inte vara kvar med dig för det här påverkar mig negativt”
Hej
Ja precis, våra råd liknar varandra men anhörigstöd hade jag glömt, det kan finnas:
Låter som att han skulle behöva ta reda på vad hans ilska beror på t ex med hjälp av psykolog och sedan angripa den rätt. Kan du inte sätta det som krav att han söker upp någon professionell för hjälp om du ska stanna kvar i ett samboskap?
Hur ska jag hantera hans ilska?
Kom att tänka på att om det finns någon kvinnojour eller tjejjour i din kommun skulle du kunna kontakta dom också om du behöver mer stöd. Kanske har de även någon chat eller så kan du mejla dom om det känns lättare.
Hur ska jag hantera hans ilska?
Trådstartaren verkar inte längre vara här. Jag tycker också spontant att det låter som en destruktiv relation, och mannen otäck. Å andra sidan kan en del av oss aspiga människor ibland gå på ägg för att inte väcka väcka vrede eller irritation. I en destruktiv relation är det väl nödvändigt för överlevnad (även om det är bättre att ta sig ur den).
Själv scannade jag konstant av den känslomässiga "miljön" i mitt föräldrahem för att göra som mina föräldrar ville utan att de behövde säga det. Ett av mina syskon som gjort samma har i efterhand varit arg på att hon "tvingats" göra detta men jag tror faktiskt inte att någon tvingade oss. Vi gjorde det ändå.
Själv scannade jag konstant av den känslomässiga "miljön" i mitt föräldrahem för att göra som mina föräldrar ville utan att de behövde säga det. Ett av mina syskon som gjort samma har i efterhand varit arg på att hon "tvingats" göra detta men jag tror faktiskt inte att någon tvingade oss. Vi gjorde det ändå.
Hur ska jag hantera hans ilska?
Lite oroande när någon frågar "hur ska jag hantera hans ilska" och sen försvinner och man hör inget mer. Vi får väl bara hoppas att det går bra. Jag har hanterat arga män förut och vi män kan vara svåra. Vi blir så arga och fysiska.
Hur ska jag hantera hans ilska?
Samtidigt är det supervanligt att folk kommer in, ställer en fråga om egentligen vad som helst ch sen försvinner. Både här och på andra forum.
Hur ska jag hantera hans ilska?
Marjatta skrev:Samtidigt är det supervanligt att folk kommer in, ställer en fråga om egentligen vad som helst ch sen försvinner. Både här och på andra forum.
Ja, det är väl bara så det är. Jag tyckte bara att det är lite mer oroande när det gäller en arg man och en kvinna som är nervös.
Hur ska jag hantera hans ilska?
Marjatta skrev:Trådstartaren verkar inte längre vara här. Jag tycker också spontant att det låter som en destruktiv relation, och mannen otäck. Å andra sidan kan en del av oss aspiga människor ibland gå på ägg för att inte väcka väcka vrede eller irritation. I en destruktiv relation är det väl nödvändigt för överlevnad (även om det är bättre att ta sig ur den).
Själv scannade jag konstant av den känslomässiga "miljön" i mitt föräldrahem för att göra som mina föräldrar ville utan att de behövde säga det. Ett av mina syskon som gjort samma har i efterhand varit arg på att hon "tvingats" göra detta men jag tror faktiskt inte att någon tvingade oss. Vi gjorde det ändå.
Det är vanligt i NPF-familjer att föräldrar talar över huvudet på barnen på ett sätt som barnen uppfattar som ett tvång då det är svårt för barnen att få föräldrarna att byta tankespår. Speciellt om föräldrarna har grövre NPF än barnen och därför har svårare att läsa av barnen än vad barnen har att läsa av föräldrarna.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor